Monday, April 15, 2013

"Pan Misza" - Michał (Wasserman) Wróblewski - Minnen om Janusz Korczak skrivna och publicerade i Nowe Widnokręgi (Nya Horisonter) år 1944.

Michal (Wasserman) Wróblewski Minnen om Janusz Korczak skrivna och publicerade Nowe Widnokręgi (Nya Horisonter) år 1944.

Michal (Wasserman) Wróblewski Minnen om Janusz Korczak skrivna och publicerade Nowe Widnokręgi (Nya Horisonter) år 1944.


Om Janusz Korczak – Minnen från hans sista levnadsår *

Munk eller eremit? Ett asketiskt ansikte inramat i skägg, hög panna, skallig, blå genomträngande blick bakom glasögonen. Grå, ibland grön rock. Det är Janusz Korczak, allmänt känd bland barn, ungdomar, lärare och pedagoger, högaktad och älskad av sina unga vänner: Jaski, Joski, Franki och Joski, Moski, Srole, alla förevigade i hans böcker. Dessa böcker utgör den unge läkarens första pedagogiska erfarenheter från ett arbete med barn av proletär härstamning.

Salongsbarnet är hans självbiografiska bok. Sedan, i egenskap av före­ståndare för barnhemmet ”Vårt hem” i stadsdelen Bielany och ”Barn­hemmet” på Krochmalnagatan, skrev han ett verk i tre band om sina omfattande iakttagelser och slutsatser av sitt arbete – Hur man älskar ett barn – ett slags revolution inom pedagogiken. Dessutom litterär verk­samhet och dramatik. Allt fyllt av en anspråkslös och djupt tänkande människas originella funderingar och åsikter, en barnvärldens nära vän och samtidigt något av en ensamvarg. Man skulle kunna tala mycket om Doktorn, men jag skall begränsa mig till hans liv och leverne under den tyska ockupationen.

September 1939
Den tyska arméns ring runt Warszawa dras åt mer och mer. Vid den här tiden är det inte en rock utan en soldatuniform av majors rang som Janusz Korczak bär. På den hänger utmärkelser för kampen om Polens självständighet och en guldmedalj för förtjänster inom pedagogik och socialvård. Han är tystlåten och sitter omringad av Barnhemmets bus­frön. Han lyssnar noga på dem, blicken är riktad mot det onåbara fjär­ran. I Barnhemmet är han numera en sporadisk gäst. Han kommer bara för att vila en stund. Han bär på en tung börda: att i den omringade stadsdelen samordna barnavården. Men han knäcks inte av ansvaret, tvärtom; hans böjda siluett rätas ut. Han ger prov på en stor rörlighet i sitt arbete och varje företag krönes med framgång. Under dagen – på stan, om natten – i barnens sovsal. Han vandrar mellan sängarna likt en skyddsängel, tystar ner och lugnar. I hans närvaro känner sig barnen trygga som om alla bränder och kanonader bara var en ond dröm eller en grym saga. De behöll ett stoiskt lugn även då en artilleripjäs genom­borrade väggen och föll ned på skrädderiet. Doktorn var ju med dem …

År 1941
Den preussiska vilda horden hade invaderat huvudstaden. De hade vält in i staden och nådde redan Krochmalnagatan och Barnhemmet. Här inför denna barnens helgedom och en stor pedagogs livsverk hejdade den sig för några månader. Men det var endast ett vilddjurs manöver inför det sista anfallet. Sedan kom det beryktade ”Raumungsbefehl”, naturligtvis för barnens och personalens ”bästa”. Barnhemmet förflytta­des till den f.d. Han­delsskolans lokaler vid Chlodnagatan och bara några månader därefter till Polska handelsföreningens byggnad vid Sienna­gatan. På så sätt blev en pelarförsedd spegelsal en asyl för 239 hemlösa och föräldralösa barn.
I början var allt en mardröm. Med mycket möda organiserades dock det hela. Anstaltens föreståndarinna, Stefa Wilczynska, tillsammans med dr Korczak, förvandlade de kalla utrymmena genom idogt arbete. Doktorns rum tjänstgjorde samtidigt som isoleringsrum, sjukstuga, ka­binett, forskarrum. Det fanns inte tid för eget arbete. Man måste upp­båda alla krafter till kampen för existensen och bröd till barnen. Doktorn påbörjade sin ”tiggarkarriär” att samla in pengar bland de rika. Och det var en tung och törnbeströdd väg.

Augusti 1942
Order från Berlin: ”Ausrotten!” – utrota, förinta. Under falsk förevänd­ning om evakuering till f.d. sovjetiska områden startades en massiv för­flyttning av folk till dödsfabriker. I början förskonades Barnhemmet. Även Doktorn trodde på koloniseringen. Men plötsligt försvann all tveksamhet. En morgon, utan förvarning, trängde sig ett mördarband in i Barnhemmet. ”Alle raus!” Barnen, barfota och i sommarkläder, gick ner på gården. Där bildades kolonner som under uppsikt av SS, tyska junkers och polis, startade i riktning mot Umschlagsplatsen. I täten Doktorn stödd på en käpp och ledande den minsta flickan vid handen. Iförd en grön soldatuniform, barhuvad, gick han sakta och majestätiskt. Vid stationen föstes 100 personer in i varje boskapsvagn. Doktorn hjälp­te själv varje barn upp i vagnen. Tiggde om litet vatten till dem som svimmade. Och sedan försvann även hans kala hjässa in i djupet av en boskapsvagn. Försvann för att aldrig mera återfinnas bland de levande.

* Publicerat på polska i Nowe Widnokręgi (Nya Horisonter). Utgiven i Moskva den 15 april 1944, således under Andra Världskriget. Författaren, Michal Wasserman Wróblewski var vid den tidpunkten soldat, underlöjtnant i den polska armén, troligen vid fronten någonstans i Vitryssland.