 |
| Jag var tvungen att illustrera detta blogginlägg med en bild (Om Bildtolkning) som inte tas bort av sociala medier. Se vidareförklaring under "Denotation och Konnotation". Fotot föreställer ett tvärsnitt av cilier (flimmerhår) i våra bronkier. Det är små hårliknande utskott som täcker insidan av luftvägarna och fungerar som kroppens biologiska försvarssystem genom att rensa lungorna från slem, damm, virus och bakterier. |
För 60 år sedan blev jag "nästan direkt" antagen till forskarutbildning efter ett bildtolkningsseminarium som var led av professor Björn Afzelius. Det handlade om ett tvärsnitt av cilier (flimmerhår) där man kunde se att en del cilier hade dyneinarmar vridna åt höger och en del åt vänster. Vi, fysiologistudenter, fick drygt en kvart att analysera bilderna tagna i ett elektronmikroskop. Jag var den ende bland studenterna som kom på det rätta svaret, inte bara det strukturella utan även det funktionella.
Bildtolkning
Bildtolkning betyder att analysera, förstå och tolka innebörden i en bild, ofta genom att titta på både vad bilden föreställer (denotation) och vilka känslor eller symboler den förmedlar (konnotation). Det handlar om att förstå bildens "språk" av symboler, färger, komposition och ljussättning för att komma fram till vad bilden vill säga.
Denotation
Denotationen är fri från känslor, värderingar och personliga associationer. Om man tittar på de tyska fotografierna (nedan) från Förintelsen, bilder av personer utan kläder, beskriver man dem först som nakna. Denotationerna är en klar slutsats: "nakna människor". Offren förblir en anonym massa. Det är först när man lägger till tolkningar som "sårbarhet", "skam", "avhumanisering" eller "förnedring" som man går in på konnotationer.
Konnotation
För att komma till konnotationer i de nämnda bilderna behövs oftast två saker, dels information (eller kunskap) om att foton kommer från Ukraina, är tagna på 1940-talet och att de föreställer en pågående arkebusering av den judiska befolkningen, "Holocaust by Bullets". Det andra villkoret är en ingående bildanalys. Istället för att titta på bilden "på avstånd" där de vita konturerna föreställer en grupp av nakna människor får man lov att noggrannare titta på och analysera de enskilda fotografierna eller delar av dem. Denotation, den "torra" definitionen blir här brist på kläder av en rätt så homogen grupp. När man talar om nakenhet i samband med Förintelsen förändras ordets innebörd dramatiskt. Här lämnar man denotationen (att vara utan kläder) och går in i några av de tyngsta och mest smärtsamma konnotationerna som finns i mänsklig historia. Det är just den ytterst viktiga delen som man saknar i Museet om Förintelsen i Stockholm, i deras utställningar och seminarier.
Den nu använda Etiken
Etiken kring fotografier av offrens nakna kroppar, först levande och därefter i massgravar från tiden för Förintelsen, är ett av de mest komplexa områdena (problemen) inom museipedagogik och även historieforskning. Det handlar om balansen mellan att visa, bevisa brottet, lära ut och respekt för offrens värdighet (som man ofta åberopar då man inte vill visa sanningen).
De gamla fotografierna som presenteras nedan, tagna i oktober 1941–1942 av nazistiska fotografer, var då ett sätt att dokumentera deras "effektivitet" för deras överordnade. Det handlade inte om att ytterligare förnedra offren. Genom att "slarvigt" titta på dessa bilder (eller projicera dem i museer som små foton), således inte noggrant analysera dem eller läsa bildtexten, riskerar man faktiskt att anta förövarens, nazisternas perspektiv.
Fotografierna kommer huvudsakligen från tre olika ställen – Babij Jar, Lubny och Mizocz – och i samtliga fall har fotograferna behållit dem "för eget bruk". Detta för att ge en fullständig bild av hur dödande-proceduren under den första delen av Förintelsen, "Förintelsen by bullets", gick till. Flera av elementen i både "Förintelsen by bullets" och den Industriella Förintelsen är desamma. Samla judar, förflytta dem till avrättningsplatsen, mörda och slutligen begrava på ett sätt som omöjliggör framtida identifiering – förmultnande, tätt ihoppackade kroppar i masgravar och askan av brända kroppar i dödslägren.
Fotografen Johannes Hähle tillhörde Propagandakompanien (PK) 637, vilken var knuten till den 6:e armén. Hähle är mest känd för att ha tagit de enda kända färgfotografierna från efterspelet av massakern i Babij Jar i september 1941 och därefter i Lubny. Även om Hähle själv tillhörde Wehrmachts propagandakompani och inte en Einsatzgruppe, dokumenterade han offren för Einsatzgruppe C (Sonderkommando 4a), som genomförde massmorden i Babij Jar och Lubny.
Hur skall bilderna från Förintelsen visas på en utställning?
Hur skall bilderna från Förintelsen visas på en utställning?
Hur skall de bilderna visas på en utställning? Kronologiskt med bibehållen logistik som den nedskriven i de tyska dokumenten som skall "svart på vitt" samtidigt visas! Starta alltid med bilder på "Individer", annars blir offren en anonym massa. Det skapar kontrastverkan. Fokusera på detaljer. Bilder på mammor som håller sina barn tätt intill kroppen återger offrets dignitet och sociala konnotationer (människa, mor, älskad, tillgiven) istället för bara denotationen (lik).
Nakenhet och bekvämlighet
När man väljer att visa en bild på nakenhet i samband med Förintelsen flyttas fokus ofta i bildtexten bort från själva fotot. Detta trots att det är fotot som innehåller den primära informationen. Det förfarande minskar dock kraften i dokumentationen. Ofta beror det inte på fotots kvalitet, utan på utställaren och på att denne vill att besökaren skall känna sig bekväm.
Att undvika nakenhet i undervisningen om Förintelsen kan handla om bekvämlighet, men det är oftast en blandning av osäkerhet, rädsla för kritik och okunskap som ligger bakom överväganden att inte visa explicita, realistiska bilder från den mörka tiden. Det blir "enklare" att hålla sig till text eller abstrakta foton av hur det ser ut på platsen 80 år efter händelserna.
Tyvärr har det blivit allt vanligare att man inte visar sanningen, de allra viktigaste och mest talande bilderna. Logiken som Museet om Förintelsen tycks tillgripa är att svenskar som samhälle nu "vet" vad som hände. Vet de? 6 miljoner och Förintelsen har blivit slogans, nästan utan innehåll, bara två skrämmande ord.
Nakenhet och bekvämlighet
När man väljer att visa en bild på nakenhet i samband med Förintelsen flyttas fokus ofta i bildtexten bort från själva fotot. Detta trots att det är fotot som innehåller den primära informationen. Det förfarande minskar dock kraften i dokumentationen. Ofta beror det inte på fotots kvalitet, utan på utställaren och på att denne vill att besökaren skall känna sig bekväm.
Att undvika nakenhet i undervisningen om Förintelsen kan handla om bekvämlighet, men det är oftast en blandning av osäkerhet, rädsla för kritik och okunskap som ligger bakom överväganden att inte visa explicita, realistiska bilder från den mörka tiden. Det blir "enklare" att hålla sig till text eller abstrakta foton av hur det ser ut på platsen 80 år efter händelserna.
Tyvärr har det blivit allt vanligare att man inte visar sanningen, de allra viktigaste och mest talande bilderna. Logiken som Museet om Förintelsen tycks tillgripa är att svenskar som samhälle nu "vet" vad som hände. Vet de? 6 miljoner och Förintelsen har blivit slogans, nästan utan innehåll, bara två skrämmande ord.
Att dölja den "nakna och brutala sanningen" för att visa hänsyn är långt ifrån det Förintelsens offer ville, vilket har dokumenterats ett otal gånger. Sista önskan de hade inför döden var att de överlevande skulle berätta vad som hände med dem.
"6 000 000" och "Förintelsen" har inte någon verkan - Avhumanisering
Siffran sex miljoner och begreppet Förintelsen har förlorat sin tyngd, vilket kräver en tydligare redogörelse för hur morden faktiskt gick till för att motverka en urvattning av historien. Dokumentationen bör fokusera på att förmedla sanningen om offrens öden, snarare än att undvika det grafiska material som utgör de avrättades röst. I Sverige har fokus skiftat mot enskilda överlevandes livshistorier på bekostnad av att skildra själva förintandet, vilket minskar kunskapen om Förintelsens offer.
Man kopplar inte längre siffrorna till det de egentligen beskriver. Både siffran och ordet Förintelsen lever ett eget tynande liv. Därför är det essentiellt att Museet om Förintelsen i sin utställning om Förintelsen noggrant redogör för hur de 6 000 000 mördade judarna dog. Det är den delen som saknas både i den permanenta utställningen och i informationen genom sociala medier. Detta förfarande är den omedelbara orsaken till att innebörden av "Förintelsen av 6 miljoner" har bleknat! Man kan inte hela tiden hänvisa till "Etiken kring bilder" som har med Förintelsen att göra och inte visa hur 6 miljoner judar mördades, vilket är det essentiella, just hur mördandet gick till. Det gäller egentligen både beskrivningar och text om hur förövarna gick tillväga, kopplat till förövarnas egna foton, som är den starkaste dokumentationen som kan beröra och öka förståelsen hos en museibesökare. De avrättades röster finns just där!
Man kopplar inte längre siffrorna till det de egentligen beskriver. Både siffran och ordet Förintelsen lever ett eget tynande liv. Därför är det essentiellt att Museet om Förintelsen i sin utställning om Förintelsen noggrant redogör för hur de 6 000 000 mördade judarna dog. Det är den delen som saknas både i den permanenta utställningen och i informationen genom sociala medier. Detta förfarande är den omedelbara orsaken till att innebörden av "Förintelsen av 6 miljoner" har bleknat! Man kan inte hela tiden hänvisa till "Etiken kring bilder" som har med Förintelsen att göra och inte visa hur 6 miljoner judar mördades, vilket är det essentiella, just hur mördandet gick till. Det gäller egentligen både beskrivningar och text om hur förövarna gick tillväga, kopplat till förövarnas egna foton, som är den starkaste dokumentationen som kan beröra och öka förståelsen hos en museibesökare. De avrättades röster finns just där!
Dokumentationen skall i form av fotografier skapa empati och förståelse, inte bara en chock. Om en fast utställning som den i museet i Stockholm utelämnar bilder på massgravar till förmån för megastora bilder på en grönskande skog där morden på de oskyldiga mammorna och barnen har begåtts är det inte ett tecken på en vördnadsdiskurs – man väljer från museledningens sida att "gömma eller egentligen glömma sanningen" istället för att föra de mördades talan.
I Sverige tycks kunskapen om Förintelsen minska. De senaste åren har både Forum Levande Historia och Museum om Förintelsen varit upptagna med att nästan uteslutande återberätta livshistorier av enskilda "svenska" Förintelsens överlevande (tyvärr, samma individer under ett tiotal år). De valde att inte berätta om Förintelsens offer och hur de dog. Inte ens under Förintelsens offers minnesdag. Allt detta gjorde att kunskapen om "förintelsen (verb) under Förintelsen" blev minimal.
Avhumanisering är ett kraftfullt begrepp som bör användas i samband med Förintelsen. Det får inte hända nu i Museet om Förintelsen i Stockholm där man reducerar människor till anonyma siffror eller gömmer undan de brutala fakta som utgör deras sista stunder. Det sätt man väljer där, att (inte) berätta om dem idag, kan leda till att offrens mänsklighet går förlorad.
Under andra världskriget använde Nazityskland en omfattande propagandamaskin i de ockuperade länderna för att sprida antisemitism och rättfärdiga sina handlingar. Strategin var att anpassa budskapen efter lokala förhållanden genom att spela på befintliga fördomar, hopp och rädslor hos befolkningen. I Polen var propagandan särskilt aggressiv och syftade till att avskräcka den icke-judiska befolkningen från att hjälpa judar, ofta med budskapet att judar var smittbärare av sjukdomar som tyfus. Många affischer, redan före krigets utbrott, uppmanade lokalbefolkningen att bojkotta judiska företag och anklagade judar för ekonomiskt fusk eller hamstring.
I skandinaviska länder betonade ofta propagandan den nordiska/ariska enheten mot gemensamma yttre fiender, där judar pekades ut som det största hotet mot den nationella gemenskapen.
I skandinaviska länder betonade ofta propagandan den nordiska/ariska enheten mot gemensamma yttre fiender, där judar pekades ut som det största hotet mot den nationella gemenskapen.
 |
| Museum om Förintelsen, Stockholm. Fotot på skogen är tyvärr en sammanfattning av nazisternas första fas av Förintelsen – Holocaust by bullets. Fotografiet på skogen i utställningen är tyvärr en alltför förenklad representation av nazisternas första fas av Förintelsen – ”Holocaust by bullets”. Ett intetsägande foto av en skog förväntas här förklara mordet på mellan 1,5 och 2 miljoner judar. Få svenskar känner till denna del av Förintelsen, som inleddes sommaren 1941. Det var Förintelsens första fas och genomfördes främst i Ukraina, Belarus, Baltikum och Ryssland. Där avrättade mobila insatsgrupper (Einsatzgruppen), SS och lokala kollaboratörer judiska män, kvinnor och barn genom masskjutningar, ofta vid massgravar i skogar eller raviner. Många saknar kunskap om hur dessa avrättningar faktiskt gick till: hur judar tvingades klä av sig nakna och ställa sig vid kanten av en grav för att skjutas, ofta efter att ha tvingats bevittna hur deras makar och barn gick samma öde till mötes. Den största enskilda massavrättningen i Förintelsens historia ägde rum i ravinen Babij Jar utanför Kiev den 29–30 september 1941. Där mördades 33 771 judar på bara två dygn, endast tio dagar efter att tyskarna intagit staden. På museet nämns denna händelse enbart på en liten informationslapp, klistrad i det nedre högra hörnet av bilden på den grönskande skogen. |
PRYPJAT/PRIPYAT, BELARUS
Sommaren 1941 mördar SS och tyska armén 20 000 judiska män, kvinnor och barn vid träsken i Prypjat. Ordern kommer från SS:s högste ledare Heinrich Himmler – män över 14 år ska skjutas. Kvinnor och barn ska drivas ut i träsken för att drunkna där.
I samband med att Nazityskland invaderade Sovjetunionen sommaren 1941 började en ny fas i nazisternas mördande. Hittills hade de främst dödat judiska män, ledare och politiska motståndare. I träsken på gränsen mellan dagens Belarus och Ukraina började de mörda även judiska kvinnor och barn.
Vid en konferens i Wannsee i januari 1942 samlade den nazistiske ledaren Reinhard Heydrich byråkrater och tjänstemän. Syftet med konferensen var att samordna det systematiska dödandet av Europas judar. Det nazisterna kallade ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”.
I det tyskockuperade Polen upprättades renodlade förintelseläger såsom Bełżec, Chełmno, Sobibór och Treblinka för att systematiskt mörda människor. Parallellt pågick massmord på en mängd andra platser – i skogar, byar och på fält – vilka ofta fungerade som gravplatser för offren.
 |
| Bilden föreställer en antisemitisk propagandaffisch från det tyskockuperade Serbien under andra världskriget. Den skapades för den så kallade Stora frimurarutställningen. Utställningens huvudtema var den påstådda judisk-kommunistisk-frimureriska världskonspirationen. Texten på affischen, "ЈЕВРЕЈИН ДРЖИ КОНЦЕ У РУЦИ" (Jevrejin drži konce u ruci), betyder ordagrant "Juden håller i trådarna" och föreställer en judisk man som agerar marionettspelare åt två dockor, de allierades ledarna Josef Stalin och Winston Churchill, vilket skulle antyda att det var judar som kontrollerade både Sovjetunionen och Storbritannien i kampen mot Nazityskland. Utställningen stöddes av serbisk kollaborationsregering. |
Schnellbrief, Pogromer och Getton
Gettoiseringen i det ockuperade Polen inleddes nästan omedelbart efter den tyska invasionen i september 1939. Det allra första gettot upprättades i Piotrków Trybunalski den 8 oktober 1939. Initialt (1939) presenterades gettot som en tillfällig lösning för att segregera och kontrollera judarna innan en "slutgiltig lösning" (1942) som vid den tiden diskuterades bara i termer av deportationer till Öst.
Den 21 september 1939 utfärdade Reinhard Heydrich en order (den så kallade Schnellbrief - "Die Judenfrage im besetzten Gebiet" (Judefrågan i de ockuperade områdena)) om att koncentrera den judiska befolkningen från landsbygden till större städer med goda järnvägsförbindelser. Gettot i Łódź (Litzmannstadt) etablerades i februari 1940 och förseglades i april samma år, medan det största gettot, Warszawas getto, upprättades formellt i oktober 1940 och förseglades i november. Totalt skapade nazisterna över 600 ghetton i det ockuperade Polen under krigsåren. I Kiev, som ockuperades av tyskarna den 19 september 1941, upprättades aldrig någon formell judisk ghetto under den tyska ockupationen i andra världskriget, till skillnad från i städer som Warszawa eller Lviv. Den tyska armén och SS valde istället att nästan omedelbart genomföra en total utrotning av stadens kvarvarande judiska befolkning genom massavrättningar. Den 29–30 september 1941, endast tio dagar efter att tyskarna intagit staden, mördades 33 771 judar vid ravinen Babij Jar utanför Kiev.
1 500 000 - 2 000 000 judar mördades under Holocaust by bullets
Att minst 1 500 000 judar mördades under Holocaust by bullets med start under sommaren 1941 vet nästan ingen svensk om. Att det handlade om den första fasen av Förintelsen, genomförd främst i Ukraina, Belarus, Baltikum, Ryssland, där mobila insatsgrupper (Einsatzgruppen), SS och lokala kollaboratörer avrättade judiska män, kvinnor och barn genom masskjutningar, ofta vid gravar i skogar eller raviner. Ingen vet hur det gick till. Att judar tvingades att klä av sig nakna och ställa sig vid kanten av en ravin eller en massgrav och sköts. Hur de strax innan fick se sina män eller kvinnor och barn gå samma öde.
Gettoiseringen i det ockuperade Polen inleddes nästan omedelbart efter den tyska invasionen i september 1939. Det allra första gettot upprättades i Piotrków Trybunalski den 8 oktober 1939. Initialt (1939) presenterades gettot som en tillfällig lösning för att segregera och kontrollera judarna innan en "slutgiltig lösning" (1942) som vid den tiden diskuterades bara i termer av deportationer till Öst.
Den 21 september 1939 utfärdade Reinhard Heydrich en order (den så kallade Schnellbrief - "Die Judenfrage im besetzten Gebiet" (Judefrågan i de ockuperade områdena)) om att koncentrera den judiska befolkningen från landsbygden till större städer med goda järnvägsförbindelser. Gettot i Łódź (Litzmannstadt) etablerades i februari 1940 och förseglades i april samma år, medan det största gettot, Warszawas getto, upprättades formellt i oktober 1940 och förseglades i november. Totalt skapade nazisterna över 600 ghetton i det ockuperade Polen under krigsåren. I Kiev, som ockuperades av tyskarna den 19 september 1941, upprättades aldrig någon formell judisk ghetto under den tyska ockupationen i andra världskriget, till skillnad från i städer som Warszawa eller Lviv. Den tyska armén och SS valde istället att nästan omedelbart genomföra en total utrotning av stadens kvarvarande judiska befolkning genom massavrättningar. Den 29–30 september 1941, endast tio dagar efter att tyskarna intagit staden, mördades 33 771 judar vid ravinen Babij Jar utanför Kiev.
1 500 000 - 2 000 000 judar mördades under Holocaust by bullets
Att minst 1 500 000 judar mördades under Holocaust by bullets med start under sommaren 1941 vet nästan ingen svensk om. Att det handlade om den första fasen av Förintelsen, genomförd främst i Ukraina, Belarus, Baltikum, Ryssland, där mobila insatsgrupper (Einsatzgruppen), SS och lokala kollaboratörer avrättade judiska män, kvinnor och barn genom masskjutningar, ofta vid gravar i skogar eller raviner. Ingen vet hur det gick till. Att judar tvingades att klä av sig nakna och ställa sig vid kanten av en ravin eller en massgrav och sköts. Hur de strax innan fick se sina män eller kvinnor och barn gå samma öde.
- Fotografering av "aktioner" (massmord)
I takt med att massavrättningarna intensifierades under 1941 utfärdade Reichsführer-SS Heinrich Himmler order som förbjöd privat fotografering av "aktioner" (massmord). Endast officiella fotografer från propagandakompanier (t.ex. Johannes Hälle tillhörde propagandakompanien) eller specifika identifieringsavdelningar (Erkennungsdienst) fick ibland tillstånd att dokumentera händelser, men då oftast för internt bruk eller noggrant utvald propaganda. Syftet med förbudet var att förhindra att bevis på grymheterna spreds till hemfronten i Tyskland eller utomlands samt att skydda soldaternas moral.
- Johannes Hähle tillhörde Propagandakompanien (PK) 637, vilket var knutet till den 6:e armén. Han är mest känd för att ha tagit de enda kända färgfotografierna (dia) från efterspelet av massakern i Babij Jar i september 1941. Även om Hähle själv tillhörde Wehrmachts propagandakompani och inte en Einsatzgruppe, dokumenterade han offren för Einsatzgruppe C (Sonderkommando 4a), som genomförde massmorden i Babij Jar och Lubny.
Liepaja där morden leddes av letter
Avrättningsplatsen låg på stranden, norr om staden och norr om den lilla ladan eller det garage som användes som tillfällig uppsamlingsplats för offren i väntan på deras tur att avrättas. Ett dike hade grävts i dynerna parallellt med kusten, ungefär 100 meter långt och 3 meter brett. Kolonner av judar ställdes upp vid kvinnofängelset och marscherade under bevakning ut till avrättningsplatsen. Vakterna var letter, medan tyskar fungerade som övervakare.
Väl framme placerades judarna i ladan och fördes i grupper om 20 personer åt gången till en punkt 40 eller 50 meter från diket, där de beordrades att lägga sig på marken med ansiktet nedåt. Grupper om tio beordrades sedan att resa sig och, med undantag för barnen, ta av sig sina ytterkläder. När de fördes närmare gropen beordrades de att klä av sig helt nakna. En lettisk vakt, Bulvāns, vittnade senare om att han såg två tyskar, SS-Scharführer Karl-Emil Strott och Philip (eller Filip) Krapp, använda piskor mot de personer som inte rörde sig mot gropen.
Själva arkebuseringarna utfördes av två lettiska enheter bestående av lettiska SD-män och en enhet från den lettiska polisen och en tysk enhet. Offren ställdes upp längs dikets havssida. De var vända bort från sina mördare, som sköt tvärs över diket med två skyttar per offer. Efter den första salvan klev en tysk SD-man ner i diket, inspekterade kropparna och sköt nådaskott mot dem som fortfarande var vid liv. Målet var att kropparna skulle falla ner i diket, men så skedde det inte alltid. Därför hade bödlarna en så kallad ”kicker” (sparkare) som gick fram efter varje grupp av offer. Hans uppgift var att bokstavligen sparka, rulla eller knuffa ner kropparna i graven. Sergeant Jauģietis från den lettiska polisen tjänstgjorde som ”kicker” under åtminstone en del av morden. Varje avrättningslag avlöstes av ett annat efter att ha dödat tio grupper av offer.
Det var praxis bland de befälhavare som ledde avrättningarna i Lettland att uppmuntra till alkoholintag, åtminstone bland de lettiska mördarförbanden. Under morden i Liepāja ställdes en mjölkkanna med rom fram vid avrättningsgroparna. Högt uppsatta officerare från Heer (armén) och Kriegsmarine (flottan) besökte platsen under pågående avrättningar.
Lucan, en adjutant vid 707:e marina luftvärnsavdelningen, beskrev hur han bevittnade en avrättning av 300–500 judar under vintern. Han såg en kolonn av män och kvinnor i alla åldrar föras under bevakning förbi förbandets högkvarter mot Ventspils. Diket var 50–75 meter långt, 2–3 meter brett och cirka 3 meter djupt. Lucan såg inte själva skjutandet, men han och hans enhet hörde gevärseld från platsen under en lång tid. Dagen därpå inspekterade han området:
”Nästa dag red jag till avrättningsplatsen tillsammans med flera medlemmar ur vår enhet... När vi kom fram till kullarna kunde vi se armar och ben från de avrättade judarna sticka upp ur den bristfälligt igenfyllda graven. Efter att ha sett detta skickade vi officerare ett skriftligt meddelande till vårt högkvarter i Liepāja. Till följd av vår skrivelse täcktes de döda judarna ordentligt med sand.”
Från ägodelar till livet – det systematiska rånet under "Holocaust by Bullets"
Under ”Holocaust by bullets” rånades judarna i tre omedelbara steg. Som exempel kan man nämna de Kievbor som mördades i ravinen Babij Jar.
Det första steget var att de tvingades lämna sina hem och tillhörigheter. Hemmen övertogs direkt av lokalbefolkningen. Kievs judar fick bara ta med sig det nödvändigaste i en liten resväska per person och samlades på en angiven plats för vidare transport. De leddes dock i motsatt riktning, mot ravinen.
I utkanten av staden skedde det andra steget av rånet, då de tvingades lämna ifrån sig allt sitt bagage.
När de sedan fördes till arkebuseringsplatsen skedde det tredje materiella rånet: de tvingades klä av sig nakna och lämna ifrån sig sina kläder samt personliga värdesaker som klockor och ringar. Medan förövarna var varmt klädda i sina uniformer, tvingades offren stå nakna i den bitande kylan innan de beordrades att lägga sig på den kala marken. Men det mest brutala rånet återstod; efter att de berövats allt materiellt, tog man det dyrbaraste de ägde – deras liv. De arkebuserades nakna i ravinen.
Som ett sista fjärde steg i denna process utfördes en systematisk plundring efter arkebuseringen. De tyska soldaterna gick noggrant igenom de dödas kvarlämnade kläder i jakt på gömda smycken och andra värdeföremål innan de mördade kropparna täcktes över med sand.
Industriella Förintelsen
Man är på samma sätt sparsam med informationen om den industriella förintelsen som startade 1942. Döden i gaskamrarna återges enbart som siffror. Information om själva förintelsen under Förintelsen med nazisternas egna bilder på avrättningar eller fyllda massgravar får man inte se på de ovannämnda myndigheternas lokaler eller deras installationer på stan. På Förintelsens offers minnesdag ställs varje år de "svenska" överlevandes fotografier upp. Ingen direkt information om Förintelsen och Förintelsens offer.
Grava felaktigheter på svenska Museets om Förintelsens hemsida kvarstår
På svenska Museets om Förintelsens hemsida står för andra året i rad felaktig information om den industriella förintelsens början, att det var år 1941, trots att det handlar om Wannsee-konferensen i slutet av januari 1942. I Wannsee beslutades hur deportationerna och förintandet (det industriella) skulle organiseras och implementeras administrativt och logistiskt. Protokollet från Wannsee-konferensen daterat 20 januari 1942 är ett av de viktigaste då det visar både effekten av Holocaust by Bullets och planeringen för den industriella förintelsen där antalet judar i varje europeiskt land presenteras. Ledningen av Sveriges Museeum om Förintelsen borde veta att termen "Den slutgiltiga lösningen" användes för första gången i mars samma år i ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther daterat den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen en månad tidigare*.
Lubny. Enligt ordern utfärdad av de tyska ockupationsstyrkorna i Ukraina skulle den judiska befolkningen "omplaceras". Samma typ av information om omplacering där det behövs lite kläder och mat för resan utfärdades i de största getton i Warszawa och Lodz. Omplaceringen som nämns i texten var en omskrivning av massavrättningar, ofta genom arkebusering vid raviner eller massgravar (det som i din tidigare fråga refererades till som "Holocaust by bullets"). Deportationspunkten i Lubnyj var densamma som massgravar i närheten av samlingspunkten.
Lubny - 16 oktober 1941
Mizocz - 14 oktober 1942.
Katherine Hauptman har utsetts till chef för "Sveriges museum om Förintelsen", tycks ha glömt att i uppdraget ingår att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen, inklusive förintelsen (verb) av 6 miljoner judar!
Jag hade hoppats att museet inför Förintelsens minnesdag skulle skildra de faktiska händelseförloppen, antingen den ”Industriella förintelsen” i lägren eller den fas då mördandet i stor skala inleddes: ”Holocaust by Bullets”. Det finns tillräckligt med tyskt källmaterial – dokumentation svart på vitt – som ger en glasklar bild av vad som hände.
Sveriges museum om Förintelsen valde dock, som vanligt, sin egen tolkning av uttrycket: svenskt trycksvärta på svenskt tidningspapper. Utställningen skildrar således enbart den svenska medierapporteringen om Nazityskland och Förintelsen mellan 1933 och 1946. Den belyser vad som rapporterades, men också vad som ströks eller tystades ner av dåtidens censur. Andra deras aktiviteter , egentligen seminarier dit kommer alltid samma publika har med de överlevandens berättelser att göra, det som kommer härnäst handlar om en bok om Lodz-gettot.
Lubny massakern
Babij Jar massakern
Den 28 september sattes meddelanden upp runt staden som instruerade judar att samlas nästa morgon vid korsningen till gatorna Melnikov och Degtiarev. Meddelandena instruerade judarna att ta med sig dokument, värdesaker och kläder. Enligt rapporterna som skickades tillbaka till Berlin dödades 33 771 judar av Einsatzgruppe C på bara två dagar, den 29–30 september 1941.
Agfa introducerade sina första panchromatiska filmer (vilka återger färger i korrekta gråtoner, till skillnad från äldre ortokromatisk film) under det tidiga 1930-talet, ofta under namnet Isopan. Isopan F betydde finkornig var väl etablerade vid tiden för andra världskriget.
Då panchromatiska filmer är känsliga för hela färgspektrumet och återger färger i korrekta gråtoner, bestämde jag mig för att färglagga de gamla svart-vita fotografierna. Jag gjorde det av två orsaker.
Det visade sig att de färlagda bilderna avslöjade flera viktiga detaljer som jag inte hade uppmärksammat tidigare.
Under ”Holocaust by bullets” rånades judarna i tre omedelbara steg. Som exempel kan man nämna de Kievbor som mördades i ravinen Babij Jar.
Det första steget var att de tvingades lämna sina hem och tillhörigheter. Hemmen övertogs direkt av lokalbefolkningen. Kievs judar fick bara ta med sig det nödvändigaste i en liten resväska per person och samlades på en angiven plats för vidare transport. De leddes dock i motsatt riktning, mot ravinen.
I utkanten av staden skedde det andra steget av rånet, då de tvingades lämna ifrån sig allt sitt bagage.
När de sedan fördes till arkebuseringsplatsen skedde det tredje materiella rånet: de tvingades klä av sig nakna och lämna ifrån sig sina kläder samt personliga värdesaker som klockor och ringar. Medan förövarna var varmt klädda i sina uniformer, tvingades offren stå nakna i den bitande kylan innan de beordrades att lägga sig på den kala marken. Men det mest brutala rånet återstod; efter att de berövats allt materiellt, tog man det dyrbaraste de ägde – deras liv. De arkebuserades nakna i ravinen.
Som ett sista fjärde steg i denna process utfördes en systematisk plundring efter arkebuseringen. De tyska soldaterna gick noggrant igenom de dödas kvarlämnade kläder i jakt på gömda smycken och andra värdeföremål innan de mördade kropparna täcktes över med sand.
Man är på samma sätt sparsam med informationen om den industriella förintelsen som startade 1942. Döden i gaskamrarna återges enbart som siffror. Information om själva förintelsen under Förintelsen med nazisternas egna bilder på avrättningar eller fyllda massgravar får man inte se på de ovannämnda myndigheternas lokaler eller deras installationer på stan. På Förintelsens offers minnesdag ställs varje år de "svenska" överlevandes fotografier upp. Ingen direkt information om Förintelsen och Förintelsens offer.
Grava felaktigheter på svenska Museets om Förintelsens hemsida kvarstår
På svenska Museets om Förintelsens hemsida står för andra året i rad felaktig information om den industriella förintelsens början, att det var år 1941, trots att det handlar om Wannsee-konferensen i slutet av januari 1942. I Wannsee beslutades hur deportationerna och förintandet (det industriella) skulle organiseras och implementeras administrativt och logistiskt. Protokollet från Wannsee-konferensen daterat 20 januari 1942 är ett av de viktigaste då det visar både effekten av Holocaust by Bullets och planeringen för den industriella förintelsen där antalet judar i varje europeiskt land presenteras. Ledningen av Sveriges Museeum om Förintelsen borde veta att termen "Den slutgiltiga lösningen" användes för första gången i mars samma år i ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther daterat den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen en månad tidigare*.
Det står bl.a.:
Den slutgiltiga lösningen.
1941 beslutade nazistledningen om den så kallade ”slutgiltiga lösningen på judefrågan” — ett industriellt organiserat och statligt sanktionerat massmordsprogram."
(Publicerad 2024.12.09 Uppdaterad 2026.01.21.)
 |
| Så kan ett tvärsnitt av cilier (flimmerhår) i våra bronkier se ut. Det är små hårliknande utskott som täcker insidan av luftvägarna och fungerar som kroppens biologiska försvarssystem genom att rensa lungorna från slem, damm, virus och bakterier. Dessa rörliga cilier samarbetar med slemproducerande celler för att transportera orenheter uppåt mot svalget, där de antingen sväljs eller hostas upp. Diametern på en enskild cilie (eller flagell) är ungefär 250 nm (0,25 mikrometer), anmärkningsvärt konstant genom nästan alla biologiska arter, från encelliga organismer till mänskliga celler. Den delen av flimmerhåret jag tittade på under seminariet, dyneinarmar, var nog mindre än 10 nm. Bilden visas som det första fotot i bloggen för att nakenhet straffas genom internets nakenhetscensur. |
 |
| Vietnamkrigets mest ikoniska bilder är "Napalmflickan" (1972) av Nick Ut, som visar skrikande barn på flykt, och "Saigon-avrättningen" (1968) av Eddie Adams, som visar en avrättning på öppen gata. Dessa fotografier förändrade den allmänna opinionen mot kriget och definierade modern fotojournalistik. De minns trots allt trauma som visas i fotografierna. |
 |
| Bergen-Belsen. Massgrav nummer 11, inte nummer II. I massgrav nummer 2 fanns 5 000 kroppar. |
Holocaust by Bullets "Förintelsen genom kulor"   |
| Meddelande på ukrainska, ryska och tyska. Svensk översättning: Alla judar som bor i staden Lubny måste infinna sig den 16 oktober 1941 kl. 09.00 vid hus nr 3 på Zamostje-gatan (tidigare stadens sommarstugor) för omplacering. Det är nödvändigt att ta med sig livsmedel för tre dagar samt varma kläder. De som inte lyder denna order kommer att bli ARKERBUSERADE. Den som utan tillstånd går in i stängda judiska lägenheter eller plundrar dessa lägenheter kommer att arkebuseras. Stadens ariska invånare (ukrainare och ryssar) uppmanas att ange judar som inte har lydt denna order. ОБЪЯВЛЕНИЕ Все евреи, проживающие в г. Лубнах, должны явиться 16 октября 1941 г. к 9-ти часам утра в дом № 3 по ул. Замостье (бывшие городские дачи) с целью переселения. Необходимо взять с собой продовольствие на три дня и теплую одежду. Неисполнившие этого приказа будут РАССТРЕЛЯНЫ. Кто самовольно будет заходить в закрытые еврейские квартиры или будет грабить эти квартиры, будет расстрелян. Арийские жители города (украинцы и русские) призываются доносить о евреях, не исполнивших этого приказа. Detta dokument är en order utfärdad av de tyska ockupationsstyrkorna i Ukraina. Den typ av "omplacering" som nämns i texten var en omskrivning för massavrättningar, ofta genom arkebusering vid raviner eller massgravar (det som i din tidigare fråga refererades till som "Holocaust by bullets"). Samma typ av information om omplacering där det behövs mat för resan utfärdades i de största getton i Warszawa i Lodz. |
 |
| Einsatzgruppe D shooting Jewish women in an open pit near Dubossary in Soviet Moldavia, 14 September 1941. The unit's commander, likely Max Drexel, is visible in the background. |
 |
| Lubny. Judar som kom till den anvisade platsen (för vidare transport) fick lämna ifrån sig alla de tillhörigheter de hade med sig. Liknande scener som utspelade sig i Warszawa-gettot. en massavrättning |
 Lubny. Detta fotografi visar en stor folkmassa av människor från Lubny, Ukraina, den 16 oktober 1941. Alla skall snart mördas av Einsatzgruppen. Alla vet vad det handlar om; alla väntar på sin avrättning. Alla vet att de har inga möjligheter att fly eller räkna med att ukrainska grannar skall hjälpa till och gömma dem. Bland dem sitter en ung mamma och hennes barn. Bilderna togs av en tysk krigsfotograf strax innan massavrättningen av cirka 4 500 judar i området. Kvinnan på bilden tröstar sina barn medan de sitter och väntar på nästa steg från de ukrainska grannarna – kollaboratorer och Einsatzgruppens soldater. Fotot är ett dokumenterat bevis på "Förintelsen genom kulor" i de ockuperade sovjetiska territorierna. Avrättning: Offren tvingades lägga sig i rader i eller vid kanten av gropen och sköts i nacken eller ryggen av skvadroner bestående av SS-män, ordningspoliser och lokala ukrainska kollaboratörer.  Lubny  |
| Mizocz. Staden Mizocz ockuperades av Wehrmacht under Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen i juni 1941. Ett getto inrättades i staden. Efter drygt ett år, den 12 oktober 1942, omringades det slutna ghettot av ukrainsk hjälppolis, tysk polis och militär som förberedelse för avvecklingen av ghettot. De fängslade invånarna förstod vad det innebar och den 14 oktober sattes eld på många av husen i ghettot. Detta motstånd skapade förvirring bland de ukrainska och tyska trupperna, vilket resulterade i att många lyckades fly. Omkring 200 personer omkom i lågorna inne i ghettot. Den 14 och 15 oktober transporterades de tillfångatagna överlevarna i lastbilar till en avsides belägen ravin där de tvingades att klä av sig och nakna sköts till döds. Kvinnor med små barn för sig och deras män för sig. Skjutningarna fotograferades av förövarna. |
 | |
|
 |
| Avklädningsplats för kvinnor och barn i ravinen. |
.jpg) |
| Kvinnor och barn från Lubny i väntan på avrättning. En av de mest kända bilderna visar en rad nakna kvinnor, varav vissa håller spädbarn i famnen, som väntar på sin tur i ravinen, nära avrättningsplatsen. |
 |
| När man väljer att visa en bild på nakenhet i samband med Förintelsen flyttas fokus ofta i bildtexten bort från själva fotot. Detta trots att det är fotot som innehåller den primära informationen. Det förfarandet minskar dock kraften i själva dokumentationen, fotot. Därför har jag gjort en förstoring av en del av ursprungsfotografiet ovan där kvinnor och barn från Mizocz står i rad i väntan på avrättning. I den delen av bilden ser man ett antal nakna kvinnor där två håller spädbarn i famnen. Man ser även en 5–7-årig flicka. |
 |
| Bildtolkning betyder att analysera, förstå och tolka innebörden i en bild, ofta genom att titta på både vad bilden föreställer (denotation) och vilka känslor eller symboler den förmedlar (konnotation). Det handlar om att förstå bildens "språk" av symboler, färger, komposition och ljussättning för att komma fram till vad bilden vill säga. |
 |
| Likvideringen av ghettot i Mizocz. Tyska gendarmer förbereder sig för att fullborda en massavrättning genom att skjuta ytterligare två judiska barn (de påklädda) och en kvinna, vilka möjligtvis kom till "deportationspunkten" senare. Är den nakna kvinnan pojkens mor? Hon tycks trösta honom. Enligt Zentrale Stelle i Tyskland (Zst. II 204 AR 1218/70) samlades dessa judar ihop av det tyska gendarmeriet och ukrainska Schutzmannschaften under likvideringen av Mizocz-ghettot, som huserade omkring 1 700 judar. Dagen före ghettots likvidering (13 oktober 1942) gjorde några av invånarna uppror mot tyskarna, men det besegrades efter en kort strid. De återstående medlemmarna av samfundet transporterades från ghettot till denna ravin i Sdolbunov Gebietskommissariat, söder om Rovno, där de avrättades. Information rörande denna aktion, inklusive fotografierna, erhölls från en man vid namn Hille, som vid tillfället var Bezirks-Oberwachtmeister vid gendarmeriet. Hille gav uppenbarligen de fem fotografierna (det fanns ursprungligen sju) till bolagsjuristen vid en textilfirma i Kunert, Tjeckoslovakien, där han arbetade som dörrvakt efter kriget. Den tjeckiska regeringen konfiskerade bilderna från juristen 1946, varpå de blev offentliga. Att fotografierna faktiskt visar arkebuseringen av judar i samband med likvideringen av ghettot bekräftades även genom ett uttalande från Gendarmerie-Gebietsfuehrer Josef Paur år 1961. |
 |
| Bilden föreställer tyska soldater från Einsatzgruppen C (mobila insatsgrupper) som genomsöker tillhörigheter från judiska offer efter en massavrättning i Babi Yar-ravinen nära Kiev. September 29.–Oktober 1, 1941. På väg mot ravinen blev judarna tvungna att lämna alla sina tillhörigheter i utkanten av Kijev. |
 |
| I december 1941 grep lettisk polis tusentals judar i Liepāja och förde dem till Šķēde, norr om staden, till dynerna vid Östersjön. Ett långt dike hade grävts vid dynernas fot. Judarna tvingades klä av sig nakna, med undantag för underkläderna. Vid diket tvingades de oftast att ta av sig även dessa innan de mördades av enheter bestående av lettiska kollaboratörer och tysk polis, under befäl av SS. Den 15–17 december 1941 mördades 2 700–2 800 av Liepājas judar, de flesta av dem kvinnor och barn. Avståndet från Liepāja till Gotland är bara 17 mil. På bilden ser man att samtliga kvinnor håller vid varandra. Kanske fick de order om detta så att efter arkebuseringen faller alla kroppar samtidigt in i diket. på vänstra sidan I bakgrunden Ösrersjön |
 |
| Den största enskilda arkebuseringsaktionen i Ukraina ägde rum vid Babij Jar den 29–30 september 1941 av Einsatzgruppen, vilka med hjälp av entusiastiska ukrainska kollaboratörer sköt 33 761 judar. Men arkebuseringarna där tog inte slut, utan fortsatte under de följande dagarna och månaderna. På den vänstra bilden ser man ryska POW:er som övervakas av tyska soldater. De täcker kropparna av de nyligen mördade judarna med sand. På den högra bilden ser man en annan del av ravinen där offren fick klä av sig. Bilderna tagna på Agfa Color-positivfilm (dia). |
Lubny - 16 oktober 1941
Lögnen om "omplacering": Precis som det stod i anvisningarna (fotot ovan) beordrades stadens judar att samlas vid gatan Zamostje med varma kläder och mat för tre dagar. Detta var en medveten strategi för att hålla offren lugna och underlätta logistiken.
Istället för tåg till ett nytt hem fördes de ca 4 500 personerna till Zasullya-ravinen (avrättningsplatsen) i utkanten av staden, nära byn Zasullya.
Offren tvingades klä av sig och ställa sig vid kanten av ravinen där de sköts till döds av enheter från Sonderkommando 4a (en del av Einsatzgruppe C), med stöd av lokal ukrainsk hjälppolis och Wehrmacht. Massakern i Lubny är unik för att den fotograferades i svart-vit (Agfa Isopan F) av Johannes Hähle, en tysk militärfotograf som också fotograferade vid ravinen Babij Jar. Hans bilder, som visar utmattade mödrar med sina barn precis före avrättningen, användes senare som bevismaterial i efterkrigsrättegångar.
Istället för tåg till ett nytt hem fördes de ca 4 500 personerna till Zasullya-ravinen (avrättningsplatsen) i utkanten av staden, nära byn Zasullya.
Offren tvingades klä av sig och ställa sig vid kanten av ravinen där de sköts till döds av enheter från Sonderkommando 4a (en del av Einsatzgruppe C), med stöd av lokal ukrainsk hjälppolis och Wehrmacht. Massakern i Lubny är unik för att den fotograferades i svart-vit (Agfa Isopan F) av Johannes Hähle, en tysk militärfotograf som också fotograferade vid ravinen Babij Jar. Hans bilder, som visar utmattade mödrar med sina barn precis före avrättningen, användes senare som bevismaterial i efterkrigsrättegångar.
Mizocz - 14 oktober 1942.
Bilderna togs av den tyske polisofficeren Gustav Hille. Det är oklart varför han dokumenterade händelsen, men han gav senare bilderna till en bekant. Väntan på avrättning. En av de mest kända bilderna visar en rad nakna kvinnor, varav vissa håller spädbarn i famnen, som väntar på sin tur vid kanten av avrättningsplatsen. Själva avrättningen och "nackskottet" har inte dokumenterats. Det finns bilder som visar en tysk gendarm som skjuter kvinnor som fortfarande rör sig efter den första masskjutningen (så kallade "nådaskott"). Ett annat foto visar en polis som förbereder sig för att skjuta två barn. Bilder som visar ravinen fylld med högar av nakna kroppar efter avrättningen.
Mizocz ockuperades av Wehrmacht under Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen i juni 1941. Omkring 300 judar lyckades fly tillsammans med de retirerande sovjetiska styrkorna.
Den 12 oktober 1942 omringades det slutna ghettot, som rymde cirka 1 700 judar, av ukrainsk hjälppolis och tysk polis som förberedelse för avvecklingen av ghettot. Judarna gjorde motstånd i ett uppror som kan ha varat i upp till två dagar. Ungefär hälften av invånarna lyckades fly eller gömma sig i förvirringen innan upproret slogs ner.
Den 14 oktober satte de fängslade invånarna eld på många av husen i ghettot; detta resulterade i att även om många lyckades fly, omkom omkring 200 personer i lågorna inne i ghettot. Den 14 och 15 oktober transporterades de tillfångatagna överlevarna i lastbilar till en avsides belägen ravin där de sköts till döds.
Den 12 oktober 1942 omringades det slutna ghettot, som rymde cirka 1 700 judar, av ukrainsk hjälppolis och tysk polis som förberedelse för avvecklingen av ghettot. Judarna gjorde motstånd i ett uppror som kan ha varat i upp till två dagar. Ungefär hälften av invånarna lyckades fly eller gömma sig i förvirringen innan upproret slogs ner.
Den 14 oktober satte de fängslade invånarna eld på många av husen i ghettot; detta resulterade i att även om många lyckades fly, omkom omkring 200 personer i lågorna inne i ghettot. Den 14 och 15 oktober transporterades de tillfångatagna överlevarna i lastbilar till en avsides belägen ravin där de sköts till döds.
Skjutningarna fotograferades. Bilderna, som ägdes av SS-Unterscharführer Schäfer fram till 1945, blev en del av Ludwigsburg-utredningen (ZSt. II 204 AR 1218/70). De publicerades och har blivit välkända. Ofta sägs fotografierna felaktigt föreställa andra avrättningar under Förintelsen.
Två av fotografierna visar den pågående "Aktion" – arekbusering av offren. Bilderna ger tydliga bevis på den avrättningsmetod som var vanlig under "Förintelsen genom kulor" i Reichskommissariatet Ukraina. Offren fördes till avrättningsplatsen i grupper om cirka fem personer och tvingades lägga sig bland de tidigare offren för att skjutas i nacken eller huvudet med en enda kula. Historiker har kommenterat den brutalitet som visas i fotografierna från massmordet i Mizocz.
Två av fotografierna visar den pågående "Aktion" – arekbusering av offren. Bilderna ger tydliga bevis på den avrättningsmetod som var vanlig under "Förintelsen genom kulor" i Reichskommissariatet Ukraina. Offren fördes till avrättningsplatsen i grupper om cirka fem personer och tvingades lägga sig bland de tidigare offren för att skjutas i nacken eller huvudet med en enda kula. Historiker har kommenterat den brutalitet som visas i fotografierna från massmordet i Mizocz.
*
 |
| * På svenska Museets om Förintelsens hemsida står för andra året i rad felaktig information om den industriella förintelsens början, att det var år 1941 trots att det handlar om Wannseekonferensen i slutet av januari 1942 där det beslutades hur deportationerna och förintandet (det industriella) skulle organiseras och implementeras administrativt och logistiskt. Protokollet från Wannseekonferensen är ett av de viktigaste då det visar både effekten av Holocaust by Bullets och planeringen för den industriella förintelsen där antalet judar i varje europeiskt land presenteras. Ledningen av Museet om Förintelsen borde veta att termen "Den slutgiltiga lösningen" användes för första gången i mars samma år i ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther daterat den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen en månad tidigare. Till vänster: Ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen (januari 1942) genom förfrågan om administrativ medverkan angående genomförandet av "Endlösung der Judenfrage" som jag har markerat med en röd linje. Till höger: Skärmdump - hemsida från mars 2026 - Museet om Förintelsen. |
Ovanstående artikel och förslag är min gåva till Museet om Förintelsen i Stockholm. Så Ni behöver inte plagiera mina forskningsresultat som ni har gjort så många gånger förr.
Jag hade hoppats att museet inför Förintelsens minnesdag skulle skildra de faktiska händelseförloppen, antingen den ”Industriella förintelsen” i lägren eller den fas då mördandet i stor skala inleddes: ”Holocaust by Bullets”. Det finns tillräckligt med tyskt källmaterial – dokumentation svart på vitt – som ger en glasklar bild av vad som hände.
Sveriges museum om Förintelsen valde dock, som vanligt, sin egen tolkning av uttrycket: svenskt trycksvärta på svenskt tidningspapper. Utställningen skildrar således enbart den svenska medierapporteringen om Nazityskland och Förintelsen mellan 1933 och 1946. Den belyser vad som rapporterades, men också vad som ströks eller tystades ner av dåtidens censur. Andra deras aktiviteter , egentligen seminarier dit kommer alltid samma publika har med de överlevandens berättelser att göra, det som kommer härnäst handlar om en bok om Lodz-gettot.
Lubny massakern
År 1939 uppgick den judiska befolkningen till 2 833 personer (10,5 % av det totala antalet).
När tyskarna ockuperade Lubny den 13 september 1941, registrerades alla judar (~1 500 personer). Den 10 oktober 1941, mindre än 1 månad efter ockupationen, beordrades Lubny-judarna att infinna sig den 16 oktober 1941 i byn Zasule för omflyttning. De skulle ta med sig varma kläder och värdesaker. Alla judar mördades därefter utanför samhället i ravinen Zasylskiy av Sonderkommando 4a. Tillsammans med de lokala judarna mördades judiska fångar från Stalag. Den dagen mördades 1 865 personer. Under den andra hälften av november 1941 mördades där ytterligare 73 judar. De återstående judiska "yrkeskunniga arbetarna" mördades där i april–maj 1942. Under 1941–1942 mördades totalt cirka 2 000 judar i Lubny.
När tyskarna ockuperade Lubny den 13 september 1941, registrerades alla judar (~1 500 personer). Den 10 oktober 1941, mindre än 1 månad efter ockupationen, beordrades Lubny-judarna att infinna sig den 16 oktober 1941 i byn Zasule för omflyttning. De skulle ta med sig varma kläder och värdesaker. Alla judar mördades därefter utanför samhället i ravinen Zasylskiy av Sonderkommando 4a. Tillsammans med de lokala judarna mördades judiska fångar från Stalag. Den dagen mördades 1 865 personer. Under den andra hälften av november 1941 mördades där ytterligare 73 judar. De återstående judiska "yrkeskunniga arbetarna" mördades där i april–maj 1942. Under 1941–1942 mördades totalt cirka 2 000 judar i Lubny.
Den 28 september sattes meddelanden upp runt staden som instruerade judar att samlas nästa morgon vid korsningen till gatorna Melnikov och Degtiarev. Meddelandena instruerade judarna att ta med sig dokument, värdesaker och kläder. Enligt rapporterna som skickades tillbaka till Berlin dödades 33 771 judar av Einsatzgruppe C på bara två dagar, den 29–30 september 1941.
* Agfa Color-färgfilm som användes år 1941 i ravinen Babij Jar har samtidigt använts som filmmaterial även i långfilmer. År 1941–1942 spelades in på AGFA CHROME (Color) en film av nazisten Veit Harlan där huvudrollen spelades av Kristina Söderbaum. Filmen Den gyllene staden (Die goldene Stadt), regisserad av Veit Harlan och utgiven 1942, är ett tydligt exempel på hur den nationalsocialistiska ideologin vävdes in i till synes harmlösa melodramer. Även om den inte är en renodlad hatfilm som Harlans tidigare verk Jud Süß (1940), genomsyras den av dåtidens rasideologiska föreställningar. Harlan var den enda konstnären från nazitiden som åtalades för brott mot mänskligheten efter kriget, främst på grund av hans roll i Jud Süss, även om han i slutändan frikändes i kontroversiella domar. Filmen Jud Süss anses vara en av de mest antisemitiska filmerna genom tiderna. Den producerades på direkt uppdrag av Goebbels för att hetsa mot judar genom att porträttera dem som giriga, falska och farliga för det tyska folket. Filmen var obligatorisk för SS-medlemmar att se.
Den nazityska spelfilmen Jud Süß från 1940 visades aldrig på svenska biografer under kriget. Filmen stoppades av Statens biografbyrå på grund av dess grova antisemitiska innehåll och karaktären av ren hatpropaganda. Filmen Den gyllene staden (Die goldene Stadt), regisserad av Veit Harlan, hade dock en svensk premiär den 22 mars 1943 på biografen Spegeln i Stockholm. Troligen framstod för censorerna filmens innehåll mer som en tragisk kärlekshistoria än som politisk propaganda. Kristina Söderbaum var då en storstjärna och att filmen kom från Nazityskland var då inget problem för den svenska publiken.  |
| Filmen Den gyllene staden (Die goldene Stadt), regisserad av Veit Harlan, hade dock en svensk premiär den 22 mars 1943 på biografen Spegeln i Stockholm. Troligen framstod för censorerna filmens innehåll mer som en tragisk kärlekshistoria än som politisk propaganda. Kristina Söderbaum var då en storstjärna och att filmen kom från Nazityskland var då inget problem för den svenska publiken. |
Då panchromatiska filmer är känsliga för hela färgspektrumet och återger färger i korrekta gråtoner, bestämde jag mig för att färglagga de gamla svart-vita fotografierna. Jag gjorde det av två orsaker.
Det visade sig att de färlagda bilderna avslöjade flera viktiga detaljer som jag inte hade uppmärksammat tidigare.
Bilderna från likvideringen av Mizocz-ghettot i oktober 1942 togs av den tyske polisofficeren Gustav Hille. Hille var vid tillfället Bezirks-Oberwachtmeister (distriktsövervaktmästare) vid gendarmeriet. Hans roll och motiv bakom fotograferandet har diskuterats av historiker, men bilderna har blivit några av de mest kända och fasansfulla dokumentationerna av Förintelsen genom kulor. Ursprungligen sägs det ha funnits sju fotografier i serien, men endast fem är kända idag. Efter kriget arbetade Hille som dörrvakt på en textilfirma i Tjeckoslovakien. Han gav bilderna till företagets jurist, men de konfiskerades av den tjeckiska regeringen 1946 och blev därefter offentliga. Bilderna användes senare som officiellt bevismaterial för att styrka krigsförbrytelser,
Datum. 14 oktober 1942
Agfa Color-färgfilm har använts år 1941 vid dokumentationen av morden i ravinen Babij Jar. På den vänstra bilden ser man de ukrainska åskodarna och ukrainska kollaboratörer längs gatan som ledde till ravinen. Ukrainaren i mitten av bilden bär på ett band med inskrivet Wehrmacht. Det högra fotot är däremot färglagt. Det var ursprungligen en negativ film – Isopan F. Agfa introducerade sina första panchromatiska filmer (vilka återger färger i korrekta gråtoner, till skillnad från äldre ortokromatisk film) under det tidiga 1930-talet, ofta under namnet Isopan. Isopan F betydde finkornig var väl etablerade vid tiden för andra världskriget. På det högra fotot ses troligen en grupp av tyskar och ukrainska kollaboratörer som tycks förhöra personer som försöker att undvika arkebusering genom att hävda att de inte är judar. Det är min gissning naturligtvis. I bakgrunden ser man en grupp judar som har samlats inför den väntande arkebuseringen.
De tyska bilderna från Babij Jar (Babyn Jar) i färg togs av den tyske militärfotografen Johannes Hähle i början av oktober 1941. Hähle använde Agfacolor-diafilm, vilket vid denna tid var en avancerad teknik som gav sällsynta färgdokument från kriget.
Fotografen Johannes Hähle var medlem i propagandakompaniet (PK) 637 vid den sjätte armén.
Hans bilder dokumenterar efterspelet av massakern, inklusive sovjetiska krigsfångar som tvingas täcka över massgravarna och tyska soldater som sorterar mördade judars personliga tillhörigheter. Hähle lämnade aldrig in de 29 färgdiafilmerna till sin enhet utan behöll dem privat. De återfanns i Tyskland långt efter krigets slut. Idag förvaras originalen i arkivet hos Hamburg Institute for Social Research (HIS).
 |
| De tyska bilderna från Babij Jar (Babyn Jar) i färg togs av den tyske militärfotografen Johannes Hähle i början av oktober 1941. Hähle använde Agfacolor-diafilm, vilket vid denna tid var en avancerad teknik som gav sällsynta färgdokument från kriget. Bilderna dokumenterar efterspelet av massakern, inklusive sovjetiska krigsfångar som tvingas täcka över massgravarna och tyska soldater som sorterar mördade judars personliga tillhörigheter. |
Fotografen Johannes Hähle var medlem i propagandakompaniet (PK) 637 vid den sjätte armén.
Hans bilder dokumenterar efterspelet av massakern, inklusive sovjetiska krigsfångar som tvingas täcka över massgravarna och tyska soldater som sorterar mördade judars personliga tillhörigheter. Hähle lämnade aldrig in de 29 färgdiafilmerna till sin enhet utan behöll dem privat. De återfanns i Tyskland långt efter krigets slut. Idag förvaras originalen i arkivet hos Hamburg Institute for Social Research (HIS).
Förintelsen i Lettland – Initiativtagare eller kollaboratörer?
Bilden togs den 18 juni 1943 nära staden Liepāja. Det visar lettiska judiska kvinnor som tvingas klä av sig innan de skjuts av likala lettiska och tyska SS-enheter. Dessa händelser är kända som "massakern i Šķēde" eller "Liepāja-massakrerna".
Själva arkebuseringarna utfördes av två lettiska enheter bestående av lettiska SD-män och en tysk enhet. Offren ställdes upp längs dikets havssida. De var vända bort från sina mördare, som sköt tvärs över diket med två skyttar per offer. Efter den första salvan klev en tysk SD-man ner i diket, inspekterade kropparna och sköt nådaskott mot dem som fortfarande var vid liv. Målet var att kropparna skulle falla ner i diket, men så skedde det inte alltid. Därför hade bödlarna en så kallad ”kicker” (sparkare) som gick fram efter varje grupp av offer. Hans uppgift var att bokstavligen sparka, rulla eller knuffa ner kropparna i graven. Fotografierna användes senare som bevis vid Nürnbergrättegångarna.- Kovno
- En lång rad judar vaktas av litauiska kollaboratörer i Fort VII, Kaunas, juli 1941. De har sannolikt just anlänt; den tyska påskriften på fotografiets baksida lyder: 'Fertig marchen' (Färdigmarscherade). Det kan naturligtvis betyda, den sista marschen före döden.I bakgrunden till höger syns en hög av personliga tillhörigheter blandade med kroppar.