En vacker skog döljer miljoner mord – har Sveriges museum om Förintelsen tappat bort historien?

Minnesmärket över de mördade judarna i Stolin (Belarus) är beläget vid en massgrav, nästan 300 meter långt dike i skogsområdet Stasino (Стасино), cirka 3 km nordost om staden (51.923538, 26.865231). Det är inte lätt att hitta till skogsområdet Stasino (ibland stavat Stasyn), där minnesmärket över de 8000 mördade judarna från Stolin-gettot finns. Det ligger inom ett stort tallskogsområde, cirka 3 kilometer nordost om Stolin i Belarus. Under kriget skulle området användas som ett flygfält, vilket förklarar de stora öppna ytorna och de djupa groparna som utgör massgravarna. Cirka 8 000 judar mördades i skogsområdet Stasino under massakern den 11–12 september 1942. Utöver de 8 000 judarna finns ytterligare en massgrav i Stasino med cirka 4 500 andra offer, däribland belarusier, ukrainare och ryssar, vilket innebär att totalt över 12 000 människor vilar på platsen. Bilden ovan och texten säger faktiskt mer än bilden på en skogsparti och texter som visas på Sveriges museum om Förintelsen i Stockholm.

Sveriges Museum om Förintelsen, Stockholm. Denna mastodontbild (flera kvadratmeter) av skogen är tyvärr en sammanfattning av nazisternas första fas av Förintelsen – Holocaust by bullets. Fotografiet på skogen i utställningen är tyvärr en alltför förenklad representation av nazisternas första fas av Förintelsen – ”Holocaust by bullets”. Ett intetsägande foto av en skog förväntas här förklara mordet på mellan 1,5 och 2 miljoner judar. Detta är anmärkningsvärt då få svenskar känner till denna del av Förintelsen, som inleddes sommaren 1941.

Einsatzgruppen soldater skjuter judar i en förberedd massgrav.

Hur visualiserar man det ofattbara utan att antingen skona betraktaren för mycket eller bli voyeuristisk?
Jag har besökt Sveriges museum om Förintelsen i Stockholm flera gånger och varje gång lämnade jag platsen med en djup känsla av frustration och sorg. Museet, som bär det tunga ansvaret att förvalta minnet av historiens största brott, tycks ha valt en väg som döljer sanningen snarare än att visa den.

Måste våga visa mörkret!
I den "fasta utställningen" möts man av ett foto på en grönskande skog. Denna vackra naturbild ska representera ”Holocaust by bullets” – den första fasen av Förintelsen där mellan 1,5 och 2 miljoner judar mördades i masskjutningar. Genom att använda en anonym skogsbild förvandlas råa, brutala mord till något abstrakt och vackert. Det är en skam och en kränkning av de miljoner offer som tvingades klä av sig nakna vid kanten av raviner som Babij Jar, för att sedan skjutas ner i massgravar inför ögonen på sina familjer.Varför väljer ett museum att gömma undan denna historia? Den som inte redan är expert ser bara en skog. Informationen om att 33 771 judar mördades i Babij Jar på bara två dygn sitter som en liten, oansenlig lapp i ett hörn.

Är det ett museum för de "närmast sörjande"?
Det stora problemet är inte bara bildvalen utan museets hela inriktning. Verksamheten domineras av seminarier, bokcirklar och akademiska föreläsningar. Det är i sig viktiga inslag, men det skapar en sluten krets. De som kommer dit är vad jag kallar för de ”närmast sörjande” – människor som redan kan allt om Förintelsen.
Museet har blivit ett samtalsrum för experter, medan den breda allmänheten, skolungdomar och de som aldrig hört talas om Einsatzgruppen lämnas utanför. Om vi inte vågar visa hur det faktiskt gick till, om vi bara pratar om historien istället för att visa den, då har vi misslyckats med uppdraget att ”aldrig glömma”.
Ett museum om Förintelsen får aldrig bli en bekväm plats (vare sig för personalen eller besökarna). Det måste vara en plats som vågar visa mörkret, så att vi verkligen förstår vidden av det som skedde.

Museum om Förintelsen tycks skydda besökaren från informationen då bilderna från själva förintelsen (verb) göms bakom en bild på sommarvacker, grönskande skog. En bild på en vacker skog känns djupt provocerande för mig när den används för att representera massavrättningar. Utan förkunskap ser besökaren bara natur. Det riskerar att "naturliggöra" brottet eller göra det abstrakt. Håller ni med om det?

Bilden visar en skylt vid en skogsväg som leder till Stasino-minnesmärket, som markerar en massgrav för 8 000 offer från Stolin-gettot. Texten på bilden är på ryska och anger namnet "STASINO" (СТАСИНО).