Friday, September 25, 2026

Att ihågkomma Förintelsen - Jämförelse mellan Stockholms stad och Judiska församlingen i Stockholm.

När finansborgarrådet Anna König Jerlmyr, stadsantikvarie  Ann.Charlotte Backlund och Stadsmuseets förlagschef visade ett omedelbart kommunalt stöd och deklarerade att ”pengarna ordnas på ett eller annat sätt”, drabbades JF av panik. Denna gång handlade det inte om Ostjuden – det handlade om äran och rätten till historien. Den länk som finns i brevet kan öppnas här.


Att ihågkomma Förintelsen – Jämförelse mellan Stockholms stad och Judiska församlingen i Stockholm

Ett förklarande underlag till institutionellt plagiat, häleri och striden om historiens ära.
1. Inledning: Det dolda mönstret av intellektuell stöld
Att ihågkomma Förintelsen i Stockholm handlar inte bara om officiella ceremonier; det är en spegel av hur etablerade institutioner hanterar oberoende forskares immateriella rättigheter. Detta underlag blottar den djupa klyftan mellan det offentliga Stockholms genuina handlingskraft och Judiska församlingens (JF) historiska motstånd. Det fungerar samtidigt som en direkt förklaringsmodell till hur mitt och Föreningen Förintelsens Minnes pionjärarbete från 2018 systematiskt har utsatts för plagiat och ett efterföljande statligt häleri under täckmantel av akademisk auktoritet.
2. Det historiska traumat: De svenska församlingarnas dokumenterade ovilja (1945)
Det är ett historiskt och vetenskapligt fastslaget faktum i akademiska skrifter (av bland andra historikerna Lars Olsson och Karin Kvist Geverts) kapitel att Judiska församlingen (dåvarande Mosaiska församlingen) i Stockholm uppvisade en djupt negativ inställning till de östeuropeiska överlevande som anlände 1945. Drivet av en vilja till total assimilation och rädsla för svensk antisemitism, betraktade det svensk-judiska etablissemanget de jiddischtalande överlevande (Ostjuden) som en sociokulturell belastning. Detta lade ett lock på det kollektiva minnet inom församlingens officiella strukturer under efterkrigstidens första decennier, där de överlevande tvingades till tystnad för att inte störa etablissemangets status.
3. Genombrottet 1994: Namnmonumentets tillkomst och det interna motståndet hos JF
Idén till det monumentala Namnmonumentet vid Stora synagogan i Stockholm initierades inte av församlingen, utan kristalliserades sommaren 1994 på den franska ön Hoedic i Atlanten av mig och min parhäst, professorn och överlevande Halina Neujahr. När vi uppvaktade kulturminister Birgit Friggebo fick vi gehör, men det var Stockholms stad och kommunstyrelseledamoten Ingrid Almgren (S) som visade det genuina, blixtsnabba intresset. Inom en vecka anslog Stockholms stad alla de yrkade medlen med enhälligt stöd från samtliga politiska partier i Stadshuset.
Detta genombrott utlöste omedelbart ett massivt internt motstånd hos JF. Anslagsmedlen från staden och regeringen, tvingade JF att konfrontera sitt historiska komplex mot "ostjuden" och "deras monument". JF vägrade att acceptera den centrala, värdiga placeringen; de lät monumentet "vandra" i ritningarna genom alla stadsdelar och försökte slutligen gömma undan det på Södra judiska begravningsplatsen. De skulle de anslagna miljonerna ändå hamna hos JF. Först efter massiva svenska externa politiska påtryckningar gav de "svenska judarna" upp. Denna hantering hos JF blev så stinkande att de senare tvingades tillsätta historikern Svante Hansson för att skriva en vit bok om samfundets så speciella agerande under krigs- och efterkrigsåren (2003).
4. Cirkeln sluts: Projektet vid Norra begravningsplatsen (2018–2019)
Mönstret upprepade sig med skrämmande exakthet när jag tidigt under 2018 initierade projektet för det fysiska återställandet och identifieringen av de över sjuttio glömda förintelseoffergravarna på den judiska sektionen av Norra begravningsplatsen i Stockholm. E-postloggar till dåvarande finansborgarrådet Anna König Jerlmyr från den 6 februari 2019 och 2018, i kombination med en internationell publicering i Jewish Heritage Europe den 31 januari 2019 och blogginlägg, utgör oomkullrunkeliga bevis på att projektet drevs till konkreta, fysiska resultat (uppgrävda gravhällar och kartläggning av enskilda människoöden skrivna av mig och Föreningen Förintelsens Minne.
När finansborgarrådet Anna König Jerlmyr, stadsantikvarie Ann-Charlotte Backlund och Stadsmuseets förlagschef visade ett omedelbart kommunalt stöd och deklarerade att ”pengarna ordnas på ett eller annat sätt”, drabbades JF av panik. Denna gång handlade det inte om Ostjuden – det handlade om äran och rätten till historien.
5. Coca-Cola-metaforen: Hur månen målades röd
Denna cyniska mekanism beskrevs bäst genom den Coca-Cola-metafor som publicerades på min blogg under högtiden Rosh Hashanah (speciellt före Jom Kippur) i september 2020. Det är den klassiska anekdoten där ryssarna landar på månen och målar den helt röd under enormt slit. Den amerikanske presidenten väntar passivt tills arbetet är 100 procent klart, för att i sista sekunden ge order till amerikaner att skriva "Coca-Cola" i vitt ovanpå det röda fundamentet och därmed håva in alla pengar och all ära från företaget. 
Detta var exakt vad JF gjorde. Två gånger. Jag och FFM hittade de försummade gravarna, gjorde fältmodellen, skrev ansökningarna, utförde det tunga fysiska arbetet med att gräva upp och rengöra och helt renovera gravstenarna samt reste monumentet ”6 stones – 6 millions”. Vi målade månen röd. Genom att därefter vanhelga monumentet och montera ner stenarna, raderade JF våra spår. Det var den billiga slutakten – att skriva sitt eget namn på ett arbete som redan var utfört och inkassera de insamlade medlen.
6. Det tragiska slutspelet: Det statliga häleriet och lögnens akademiska ansikte
Det mest tragiska och djupt upprörande i denna historia är dock vad JF gjorde därefter. Det var min uttryckliga och dokumenterade vilja från början att en kunnig, professionell och ansvarig offentlig institution skulle föra detta historiska projekt vidare, under överseende av exempelvis Riksantikvarieämbetet (RAÄ). Jag sökte transparens och statlig förvaltning för att säkra offrens minne för eftervärlden.
Men istället för att respektera denna väg och min upphovsrätt, kapade och sålde (månglade) JF-projektet vidare till ett statligt museum bakom min rygg.
Här fullbordas det institutionella häleriet. Museet tog emot detta stulna forskningsmaterial, fullt medvetet om dess verkliga ursprung, men valde att exkludera mig för att säkra det statliga monopolet. Museichefen, dr Katherine Hauptman, som bär en doktorsgrad och därmed det absolut högsta vetenskapliga och moraliska ansvaret, väljer att med absolut bestämdhet driva lögnen vidare inför offentligheten. Museet hävdar högskaligt att de ”ärvde” detta historiska projekt direkt från dess påstådda ”initiativtagare” – det vill säga från tjuven själv, Judiska församlingen. När en person med doktorsgrad sätter sitt akademiska namn under en förfalskad historisk proveniens för att radera mitt och FFM:s mångåriga slit, har plagiatet blivit sanktionerat av den svenska staten.
7. Slutsats: Det offentliga minnets slutgiltiga paradox
Jämförelsen mellan Stockholms stad och Judiska församlingen i Stockholm blottar en skakande realitet. Det är det sekulära, kommunala Stockholm (Stadshuset) som både 1994 och 2019 har stått för det genuina, snabba och opolitiska intresset för att finansiera och realisera Förintelsens minnesmärken. Samtidigt har etablissemanget hos JF fungerat som en historisk bromskloss. När de väl agerar, sker det genom plagiat och häleri – en desperat stöld av oberoende forskares arbete som de sedan tvättar genom att slussa det vidare till statliga museer under ledning av akademiker som dr Katherine Hauptman, som väljer att administrera lögnen framför den dokumenterade sanningen.
APPENDIX: EMPIRISKA BEVIS FÖR PIONJÄRVERKSAMHET OCH KRONOLOGISK FÖRETRÄDE
Som ett slutgiltigt, tekniskt och juridiskt bevis mot plagiatet och det institutionella häleri som drabbat mitt arbete, redovisas härmed den publika och diariestämplade tidslinjen för mina efterforskningar. Detta material omintetgör varje påstående om att det statliga museet eller Judiska församlingen (JF) skulle vara ”initiativtagare” till kartläggningen av de överlevande från 1945 (förintelseoffren).
1. Det digitala arkivet och tidsstämplarna (2017–2019)
Förutom ett fysiskt arkiv bestående av över 10 000 inskannade originaldokument, finns en omfattande databas över Förintelsens offer fritt tillgänglig på min blogg Jim bao Today. Genom att använda sökorden "Vita båtar" eller "Norra" kan vem som helst verifiera publiceringsdatumen och innehållet, vilka utgör ett oomkullrunkeligt bevis på min tidiga aktivitet inom ämnet:
2. 75-årsminnet (2020) och utgivningen av publikationer
Båda dessa planerade publikationer (webbportalen och boken) var explicit schemalagda till år 2020 för att markera 75-årsminnet av Förintelsens slut och de överlevandes ankomst till Sverige. Precis som en officiell avtäckning av Holocaustmonumentet  vid Norra begravningsplatsen. Underlaget till böckerna och hemsidan www.shma.online var färdiga, genomarbetade projektstrukturs- och forskningsmaterial som fanns i min blogg.  Istället för att avtäcka monumentet i juli 2020 har JF i sista sekunden skändat det och fört bort det till en okänd plats.
3. Den historiska klammern: 50-årsminnet (1995) och 75-årsminnet (2020)
Detta arbete var en direkt fortsättning på mitt mångåriga engagemang. Redan till 50-årsminnet av befrielsen utkom det monumentala verket:
  • 6 tusen av 6 miljoner. Ett Requiem.
    Redaktör: Wróblewski Romuald (red.), utgiven av Föreningen Förintelsens Minne (FFM).
    ISBN: 9163036126, utgivningsår 1995, 208 sidor, illustrerad.
  • The Liberated 1945: White Boat Mission from Bergen-Belsen to Sweden
    Författare: Roman Wasserman Wroblewski
    ISBN 9789198660128, utgivningsår 2020, längd 163 sidor, illustrerad
Att jag som huvudredaktör gav ut detta 208-sidor verk redan 1995 bevisar att mitt hågkomstarbete vilar på ett trettioårigt fundament. När etablissemanget hos JF i dag försöker stjäla äran för de framgrävda gravarna på Norra begravningsplatsen, försöker de i praktiken stjäla ett livsverk som påbörjades innan deras nuvarande kommittéer ens var tillsatta. Sanningen ligger i tidsstämplarna, i bloggen, i böckerna, i de 10 000 dokumenten och boken The Liberated 1945: White Boat Mission from Bergen-Belsen to Sweden, utgivningsår 2020, längd 163 sidor, illustrerad.


Från dödslägret i Belsen har en liten procent av överlevande, utpinade, utmärglade människor, vilka dödsmaskinerna ej fick tid att avliva, kommit för att genom svensk samaritgärning återfå fysisk och om möjligt psykisk hälsa. En del av dessa har kommit till oss i Sigtuna - skrev tidningen Lokalbygden. Där slutar deras rapportering. I det här mörka stora fältet ligger rader av "1945 års räddade" som dog i Epidemisjukhuset vid Roslagstull och vid beredskapssjukhuset i Sigtuna. De vita frigolitblocken markerar de 6 tomma gravplatserna som lämnades av okänd anledning tomma på gravfältet. Detta är Justyna Bambas och mitt projekt för det framtida Holocaustmonumentet där. Egentligen en markering, en klar koppling mellan de döda i Sverige och de 6 000 000 mördade i de 6 förintelsenlägren. De 6 planerade minnesstenarna av ljus granit skall markera platser där förintades släkten till de flickor och kvinnor som ligger begravda där. Föreningen Förintelsens Minne kommer att fortsätta arbetet med de osynliga gravstenarna. Förutom det vill vi berätta deras livshistoria som ofta inbegriper deras föräldrar och syskon som mördades i de 6 utrotningslägren som har markerats symboliskt på de 6 tomma platserna. Vi hoppas att denna tillfälliga installation ersätts snart med värdiga 6 stenblock med namn - AUSCHWITZ, BELZEC, CHELMNO, MAJDANEK, SOBIBOR och TREBLINKA. Texten och fotot från 2018.
at