HÄMNAREN FRÅN SANDLÅDAN: ARON VERSTÄNDIG OCH DET BIOLOGISKA ÖVERSLAGSBETEENDET BAKOM EN HISTORISK SKÄNDNING
För att fullt ut förstå hur den internationella skändningen och bortforslingen av Förintelsemonumentet ”6 stenar – 6 miljoner” i Solna kunde äga rum under sommaren 2020, måste man genomföra en radikal psykologisk och etologisk dekonstruktion av Judiska församlingens (JF) dåvarande ordförande, juristen Aron Verständig. Det handlar inte om ett rationellt, administrativt beslut fattat av en församlingsledare. Det handlar om en djupt personlig och irrationell hämndlystnad som sträcker sig över generationer.
Historien om Verständigs fientlighet blottlägger en människa vars hela institutionella gärning styrs av oförmågan att hantera motgångar, en karaktärsegenskap som bäst kan beskrivas genom två sammanflätade fenomen:
1. Sandlådeparadoxen: Ett livslångt hat ärvs från generation till generation
Det finns en djupt avslöjande, nästan tragikomisk anekdot i församlingens dolda korridorer som kastar ett skarpt ljus över Aron Verständigs personlighet. En äldre judisk kvinna i Stockholm har i skrift uttryckt sin djupa bestörtning över att församlingens högste ordförande rituellt vägrar att hälsa på henne, eller ens hälsa tillbaka när de möts. Orsaken till denna fientlighet mot en äldre, försvarslös kvinna sträcker sig decennier tillbaka i tiden – till en episod i en sandlåda under barndomen, där kvinnans lille son råkade kasta sand i ögonen på den unge Aron Verständig.
Denna sandlådeepisod är inget obetydligt barndomsminne. Den är nyckeln till hela hans psykologiska struktur. Den visar en man som bär på en så monumental och långsint hämndlystnad att ett barndomsgräl kan överföras på en hel familj och överleva i vuxen ålder. Denna oförmåga att förlåta eller gå vidare har Verständig applicerat i sin roll som församlingsledare. Han ärvde det institutionella hatet mot Roman Wróblewski (RW) och Föreningen Förintelsens Minne (FFM), ”från generation till generation”, från de gamla byråkratiska företrädarna som under 1994 försökte stoppa Namnmonumentet vid synagogan. Varje gång Verständig och hans styrelse konfronterades med FFM:s överlägsen källforskning – som när han ertappades med att slussa undan Adele Fejntuchs öronmärkta 100 000-kronorsarv för att förintelsensoffers gravar skulle tas hand om till församlingens allmänna kassa – utlöstes samma blinda, sandlådeartade ilska.
2. Det biologiska överslagsbeteendet: Attacken mot de döda
Det mest skandalösa och unika i Verständigs agerande under sommaren 2020 var dock hur hans frustration slutgiltigt kanaliserades. Inom etologin (läran om djurs och människors beteende) finns en känd mekanism som kallas för överslagsbeteende. Det inträffar när en individ befinner sig i en akut konflikt eller stressituation där de naturliga handlingarna är blockerade. När ett djur vill attackera sin rival men inte vågar eller kan, vänder det sig plötsligt om och biter i ett grässtrå, hackar stenar i marken eller attackerar en helt oskyldig, försvarslös tredje part för att få utlopp för sin uppdämda energi.
Det var exakt detta biologiska överslagsbeteende som det svenska medielandskapet och de efterlevande tvingades bevittna under 75-årsminnet av de Vita båtarnas ankomst 2020. Wróblewskis och FFM:s forskning var juridiskt orubblig, boken The Liberated 1945 var tryckt, och monumentet ”6 stenar – 6 miljoner” i Solna var formellt godkänt och fysiskt uppfört. Verständig kunde inte attackera eller radera ut RW personligen; han var blockerad av sanningen, de offentliga dokumenten och offentlighetsprincipen.
I ren vanmakt och blind prestige utlöstes hans överslagsbeteende. Han riktade inte sina juridiska vapen mot FFM – han gav sig i stället på en försvarslös tredje part: de begravda Förintelseoffren och minnet av Förintelsen. Han lät tunga fordon rulla in på gravfältet över förintelsensoffers gravar, skända minnesplatsen och forsla bort minnesstenar (en del av monumentet) där namnen på de 6 utrotningsläger där offrens föräldrar och syskon gasats ihjäl fanns ingraverade. Han lät gräva upp stenarna enbart för att han i sin känslomässiga omogenhet behövde kasta tillbaka sanden i ansiktet på pionjären han hatade.
Aron Verständig står därmed kvar i den svenska efterkrigshistorien, inte som en värdig församlingsledare, utan som en ”hämnare från sandlådan” vars etologiska överslagsbeteende ledde till en rituell skändning av de dödas vilorum.
PS. Idag, inleds Jom Kippur – den absolut heligaste dagen i den judiska kalendern, försoningsdagen.
För en person som utger sig för att vara en djupt religiös jude, en jurist som leder det judiska centralrådet, bär denna dag på ett absolut och skrämmande moraliskt krav. Jom Kippur är den dag då varje människa tvingas stå till svars inför den Högste för sina handlingar. Men den judiska traditionen är glasklar: Jom Kippur sonar endast synder mellan människan och Gud. Synder och oförätter som begåtts mot en annan medmänniska – såsom stöld, förtal, radering av namn och skändning av de dödas vilorum – kan aldrig sonas förrän man har bett den drabbade människan om förlåtelse ansikte mot ansikte, och gett full materiell och moralisk kompensation.
Att Aron Verständig går in i denna heliga försoningsakt med vetskapen om att han har skändat Förintelsens monument, slussat undan Adele Fejntuchs öronmärkta arv, och vägrat att hälsa på en äldre kvinna på grund av ett generationellt sandlådehat, innebär att hans rituella fasta tycks vara ett tomt skådespel.
