När och hur används ordet KLÅPARE?
- Om hantverk eller praktiskt arbete: När någon till exempel försöker laga bilen, fixa ett rör eller renovera hemma och istället gör det värre eller fel.
- Som nedsättande benämning: För att kritisera någon som misslyckas med en uppgift som hen borde behärska (till exempel en snickare, forskare, läkare eller politiker).
Det hela handlar om ett litet projekt, viktigt för mig i kampen mot antisemitismen och för att Förintelsen skall falla i glömska.
För flera decennier sedan upptäckte jag att det finns gravar i Stockholm som tillhör Förintelsens offer. Upptäckten kom till genom en bedjan från en överlevande, Aleksy, som sökte grav efter sin brorsdotter som han visste kom till Sverige och Stockholm vid slutet av andra världskriget.
I det inlägget skall jag demonstrera fallet med gravstenar av två förintelseoffer begravda i Stockholm; Gertruda Lorieová och Margita Polgarová.
För länge sedan skrev jag på min blogg hur de polska, tjeckiska och slovakiska namnen skall stavas. Information sändes även till RAÄ då jag har läst den första rapporten som Judiska församlingen skickade dit med Leviathans "dossier" om hur namnen på gravarna skall korrigeras. Efter att ha begärt handlingarna från RAÄ:s registrator frös jag till; de föreslagna ändringarna innehöll fler fel än de ursprungliga inristade på gravstenarna. Jag reagerade direkt, skrev och ringde till Riksantikvarieämbetet då jag förstod att förslagen kom från en klåpare. Jag förstod att den största faran var att de gravstenar där de germaniserade efternamnen fanns skulle göras om och de namn som tillkom i de tyska getton och koncentrationsläger och därefter de allierades och till sist svenska dokument skulle "vinna" över deras riktiga namn, riktiga ursprungsländer och riktiga födelseår vilka jag ville återskapa i mitt projekt. Förklaringarna finns i ett blogginlägg från januari 2019. Jag frös till igår när jag såg fotot av gravstenen från Sveriges Museum om Förintelsen av Gertruda Lorieová som blev Gerti Lorie. Jag frös till igår när jag såg fotot av gravstenen från Sveriges Museum om Förintelsen av Margita Polgarová
Att germanisera och förenkla slaviska efternamn på historiska gravstenar raderar offrens sanna nationella och språkliga identitet, vilket framgår av fallet med Gertruda Lorieová och Margita Polgarová. Att ta bort den grammatiska kvinnliga ändelsen -ová innebär att nazisternas och krigsbyråkratins tvångsnamn tillåts vinna över personens verkliga ursprung. Att göra det medvetet visar en serie av klåpare. Förklaringen av ordet finns redan ovan.
Att ge tillbaka namnen till de i Sverige begravda Förintelseoffren
Det här med att ge tillbaka namnen till de begravda Förintelseoffren började 1994. Då lämnade jag över till mina forskarkolegor som driver omfattande databaser vid USHMM (United States Holocaust Memorial Museum) listor över Förintelsens offer jag har samlat i Sverige i samband med det planerade av mig Namnmonumentet vid Stora synagogan i Stockholm. Bland de över 6 000 namn långa listorna fanns även namnen på förintelseoffren, de som dog i Sverige vid ankomsten eller strax därefter. Till USHMM i Washington vände sig Aleksy, förintelsens överlevande som sökte sin brorsdotter, Frymeta. Forskarteamet efter en sökning i sina databaser hänvisade honom till mig. Efter ett mail från honom började jag att söka efter henne eller hennes grav. Så börjar historien med gravarna av förintelsensoffer i Sverige. Det börjar med Frömetta.
Det började på nittiotalet med Frömetta och Förintelseförnekelse.
Frömetta, sådant förnamn finns inte på polska! Inte heller finns ett efternamn Lorie som tillhör en kvinna. Vid Norra judiska begravningsplatsen upptäckte jag att man inte endast ändrade för- och efternamnen på de begravda, utan också fritt förväxlade födelseländer på gravstenarna bredvid "Frömetta" och "Lorie" och skrev Tjeckoslovakien istället för Polen samt uppgav fel födelsedatum. Åren 2017–2018 kom det här: gravarna, namnen på de begravda och deras gravstenar bokstavligen till ytan. Förutom att jag har lyft fram gravstenar som fanns gömda under gräsmattan har jag lyft fram livsödena hos de begravda, ett bevis på Förintelsen. Vi måste tänka på vad som pågick i Sverige under 90-talet och in på 2000-talet och att det först år 2024 infördes en ny lagändring i Sverige som uttryckligen kriminaliserar förnekande av Förintelsen. Förintelseförnekelse spreds i Sverige av Robert Faurisson och Ahmed Rami, grundaren av den antisemitiska närradiostationen Radio Islam. I mars 2007 återvände Faurisson till Sverige för en föredragsturné arrangerad av bokförlaget Logik Förlag i samband med att de gav ut hans bok på svenska.
Nedan är den konkreta hanteringen av de överlevandes identiteter, där klåparnas okunskap blir en direkt historieförfalskning.
Som påpekats ovan, för länge sedan, redan i januari 2019 här på bloggen, redogjorde jag för den språkliga och grammatiska verklighet som styrde de polska, tjeckiska och slovakiska offrens namn. I dessa slaviska språk är efternamnen djupt könsbundna. En kvinna från Prag född i familjen Lorie heter inte "Gerti Lorie" – hennes rätta namn är Gertruda Lorieová. Ändelsen -ová är en fundamental grammatisk markör för hennes identitet. Under Förintelsen genomförde den nazistiska ockupationsmakten en systematisk germanisering av dessa namn; Lorieová tvingades att bli det tyska Lorie.
När jag begärde ut den första rapporten som Judiska församlingen skickat in till Riksantikvarieämbetet (RAÄ) – den dossier som ligger till grund för Daniel Leviathans påstådda "pionjärarbete" – stelnade jag. De korrigeringar som Leviathan föreslagit till RAÄ innehöll fler fel än de ursprungliga stenhuggningarna från 1945. Jag reagerade omedelbart via både telefon och brev till myndigheten, eftersom jag insåg vidden av katastrofen: de föreslagna ändringarna kom från en klåpare utan elementära kunskaper i slaviska språk.
Den största faran med detta statligt finansierade spökprojekt är att nazisternas och krigsbyråkratins tvångsnamn var på väg att vinna. Genom att basera sina "nya" gravhällar på de felaktiga uppgifter som slarvades fram i de allierades Field Medical Cards eller i de svenska inresekorten (där Gertruda i febrigt tillstånd undertecknat med "Gerti Lorié"), raderar man ut offrens verkliga ursprung, deras sanna födelseländer och deras riktiga identitet.
I går frös jag till på nytt när jag såg fotografiet av graven av den unga Gertruda Lorieová. Att tvinga på henne ett förfalskat, germaniserat efternamn på en svensk gravsten är att fullborda det förintelsearbete som inleddes när hon skickades från Prag till gettot i Łódź 1941. Samma sak gjorde man med Margit Polgarová – hon fick ett germaniserat efternamn Polgar och två felaktiga extra förnamn. DP-2 kort av Margita Polgarová, även hon begraven i Stockholm. Hennes namn är rätt stavat i alla officiella listor från Lübeck som Polgarová medan hennes far heter Julius Polgar. På hennes grav bör det därför stå Margita Polgarová och inget annat. En del stavar namnet så: Polgárová, dvs. med två accenter över båda a:na. Samtidigt bör det noteras att hon skrev under det korta namnet. På Margitas dödskort står namnet Polgan. Byte av hennes namn tycks ha skett på de svenska dokumenten såsom inresekortet och läkar-kortet från Sigtuna.
Namnformen "Margit" som Sveriges Museum om Förintelsen har alldeles själv uppfunnit för Margita Polgarová finns traditionellt inte på tjeckiska eller slovakiska. Margit är en huvudsakligen tysk och nordisk form av namnet Margareta, existerade aldrig bland judar i Tjeckoslovakien.
I stället valde de att basera sina permanenta, nya stenhuggningar på tillfälliga tyska uppgifter från koncentrationsläger, slarviga, sekundära brittiska militärkort och svenska inresekort. De lät nazisternas och krigsbyråkratins germaniserade tvångsnamn (som Gerti Lorie i stället för Gertruda Lorieová) vinna. Där efterkrigstidens myndigheter mitt i kaoset kämpade för den sanna, ursprungliga identiteten, har dagens välbetalda museitjänstemän kapitulerat inför historien och cementerat en förfalskning. Res ipsa loquitur – saken talar för sig själv.
Nedan är den konkreta hanteringen av de överlevandes identiteter, där klåparnas okunskap blir en direkt historieförfalskning.
Som påpekats ovan, för länge sedan, redan i januari 2019 här på bloggen, redogjorde jag för den språkliga och grammatiska verklighet som styrde de polska, tjeckiska och slovakiska offrens namn. I dessa slaviska språk är efternamnen djupt könsbundna. En kvinna från Prag född i familjen Lorie heter inte "Gerti Lorie" – hennes rätta namn är Gertruda Lorieová. Ändelsen -ová är en fundamental grammatisk markör för hennes identitet. Under Förintelsen genomförde den nazistiska ockupationsmakten en systematisk germanisering av dessa namn; Lorieová tvingades att bli det tyska Lorie.
När jag begärde ut den första rapporten som Judiska församlingen skickat in till Riksantikvarieämbetet (RAÄ) – den dossier som ligger till grund för Daniel Leviathans påstådda "pionjärarbete" – stelnade jag. De korrigeringar som Leviathan föreslagit till RAÄ innehöll fler fel än de ursprungliga stenhuggningarna från 1945. Jag reagerade omedelbart via både telefon och brev till myndigheten, eftersom jag insåg vidden av katastrofen: de föreslagna ändringarna kom från en klåpare utan elementära kunskaper i slaviska språk.
Den största faran med detta statligt finansierade spökprojekt är att nazisternas och krigsbyråkratins tvångsnamn var på väg att vinna. Genom att basera sina "nya" gravhällar på de felaktiga uppgifter som slarvades fram i de allierades Field Medical Cards eller i de svenska inresekorten (där Gertruda i febrigt tillstånd undertecknat med "Gerti Lorié"), raderar man ut offrens verkliga ursprung, deras sanna födelseländer och deras riktiga identitet.
I går frös jag till på nytt när jag såg fotografiet av graven av den unga Gertruda Lorieová. Att tvinga på henne ett förfalskat, germaniserat efternamn på en svensk gravsten är att fullborda det förintelsearbete som inleddes när hon skickades från Prag till gettot i Łódź 1941. Samma sak gjorde man med Margit Polgarová – hon fick ett germaniserat efternamn Polgar och två felaktiga extra förnamn. DP-2 kort av Margita Polgarová, även hon begraven i Stockholm. Hennes namn är rätt stavat i alla officiella listor från Lübeck som Polgarová medan hennes far heter Julius Polgar. På hennes grav bör det därför stå Margita Polgarová och inget annat. En del stavar namnet så: Polgárová, dvs. med två accenter över båda a:na. Samtidigt bör det noteras att hon skrev under det korta namnet. På Margitas dödskort står namnet Polgan. Byte av hennes namn tycks ha skett på de svenska dokumenten såsom inresekortet och läkar-kortet från Sigtuna.
Namnformen "Margit" som Sveriges Museum om Förintelsen har alldeles själv uppfunnit för Margita Polgarová finns traditionellt inte på tjeckiska eller slovakiska. Margit är en huvudsakligen tysk och nordisk form av namnet Margareta, existerade aldrig bland judar i Tjeckoslovakien.
Efter kriget då nästan 10 000 människor med UNRRAs Vita Båtar. De som kom hade inga handlingar eller handlingar som inte stämde överens med verkligheten. Svenska myndigheter ville inte utfärda några identitetshandlingar. De som kom skulle själva ansöka om nationella pass i de polska, tjeckiska och ungerska konsulat i Sverige.
Det konsulära spåret: Hur sanna identiteter verifieras (och hur dagens museer och institutioner kapitulärar, blir klåpare)
 |
Detta kompletta, dock inte unika originaldokument från 1947 blottar den totala avsaknaden av källkritik och metodologi i dagens statligt finansierade spökprojekt hos Sveriges Museum om Förintelsen. Blanketten visar en officiell begäran från Konsulära avdelningen vid Republiken Polens beskickning i Stockholm angående de i ansökan uppgivna fakta för en bekräftelse på medborgarskap för en sökande som kom till Sverige med UNRRA:s Vita Båtar. Den bär det spårbara diarienumret B-772/2559. Det som skall bekräftas utom medborgarskap är det essentiella i sammanhanget: för- och efternamn, födelsedatum, födelseplats och föräldrarnas namn.
KONSULÄRA AVDELNINGEN | Data zapytania: 1.5.1947 | Nr. zapytania: B-772/2559
BESKICKNINGEN R.P.
I STOCKHOLM
Konsulatet i Stockholm sökte ursprungligen efter ”Anna Blum, född 1905” – uppgifter som sannolikt härstammade från henne själv. Trots att Europa låg i spillror och förhållandena omedelbart efter kriget var extremt kaotiska, fungerade den internationella källkritiska verifieringen snabbt och problemfritt. Svaret levererades efter 60 dagar direkt till Stockholm från de lokala myndigheterna i Piotrków Trybunalski den 3 juli 1947.
Svaret i botten av blanketten krossar den moderna myndighetskapituleringen:
”Som svar på ovanstående skrivelse intygas att: Blum Chana, född 31.1.1893 i Parczew, dotter till Jakub och Laja, född Sileringer, bosatt i Piotrków fram till den 1.9.1942, innehade polskt medborgarskap på grundval av art. 2 p. 1-a i lagen av den 20.1.1920 om medborgarskap i den polska staten (Dz. U. R. P. Nr 7 poz. 44). Identiteten på personen på det bifogade fotografiet kunde inte fastställas.”
Den vetenskapliga läxan för dagens klåpare. Detta dokument är en källkritisk guldgruva. Genom att gå till originalarkiven hittade man omedelbart den korrekta identiteten. Det var inte ”Anna”, utan Chana Blum, och hon var född 1893, inte 1905. De polska myndigheterna spårade hennes föräldrars namn (Jakub och Laja Sileringer) och fastställde hennes exakta flyttdatum (1 september 1942, då man tömde gettot i Piotrków) samt angav den exakta lagparagrafen från 1920. De vägrade dessutom att gissa om fotografiet föreställde den sökande; man gissade inte, man antog ingenting. De polska myndigheterna gav det som då var essentiellt för den konsulära avdelningen för att utfärda ett nationellt polskt pass. Det är exakt detta tillvägagångssätt som "Klåparna i Stockholm" borde ha tagit. De polska och tjeckiska legationerna skulle med all säkerhet ha medverkat i fastställandet av exakta detaljer gällande de förintelseoffren som finns begravda vid de olika begravningsplatserna i Sverige. Istället har de fabricerat egna namn för de begravda, fast projektets ändamål var att ge dem tillbaka deras egna namn och berätta deras öden.
De som 80 år senare har tagit emot miljontals kronor i skattemedel för att ”korrigera” Förintelseoffrens gravstenar i Stockholm borde ha följt exakt samma vetenskapliga väg. Klåparna på Sveriges Museum om Förintelsen och Judiska församlingen hade helt enkelt kunnat lyfta luren eller rådfråga de konsulära avdelningarna för de berörda länderna direkt här i Stockholm för att få rätt stavning från de tjeckiska, polska eller ungerska originalarkiven.I stället valde de att basera sina permanenta, nya stenhuggningar på tillfälliga tyska uppgifter från koncentrationsläger, slarviga, sekundära brittiska militärkort och svenska inresekort. De lät nazisternas och krigsbyråkratins germaniserade tvångsnamn (som Gerti Lorie i stället för Gertruda Lorieová) vinna. Där efterkrigstidens myndigheter mitt i kaoset kämpade för den sanna, ursprungliga identiteten, har dagens välbetalda museitjänstemän kapitulerat inför historien och cementerat en förfalskning. Res ipsa loquitur – saken talar för sig själv.
Res ipsa loquitur – omständigheterna talar för sig själva
Res ipsa loquitur – omständigheterna talar för sig själva. Myndigheterna och deras oerfarna och okunniga projektledare bygger inte bara ett luftslott på stulen forskning; de bygger det på en historieförfalskning som kränker de dödas minne. Det är inte bara slarv. Det är ett intellektuellt haveri.- De sista dagarna och den felaktiga registreringen: När Margita Polgarová och kvinnan med efternamnet Lorieová anlände till Sverige var de svårt sjuka, utmärglade och i ett tillstånd mellan liv och död. De avled bara dagar efter ankomsten och begravdes i Stockholm. På grund av deras kritiska tillstånd kunde de inte själva korrigera de felaktigheter som uppstod redan när de allierade (brittiska och amerikanska) myndigheterna upprättade de första DP-korten (Displaced Persons).
- Kedjan av byråkratiska fel: De svenska myndigheterna och den judiska församlingen baserade, utan att tänka själva, sina register direkt på dessa västliga, allierade dokument. De tyska handläggarna i koncentrationslägren saknade ofta kunskap om slovakisk och tjeckisk namnbildning, vilket ledde till att de kapade de korrekta slaviska femininändelserna (-ová) och ändrade förnamnen (till exempel från Margita till Margit). Fast inte alltid i allierades DP-2 kort står det klart att Margita heter Polgarová.
- De korrekta originaldokumenten: I de ursprungliga tjeckoslovakiska födelse- och myndighetsdokumenten från flickornas hemländer står deras namn helt rättstavade: Margita Polgarová och Lorieová. De förvanskade namnformerna är ett direkt resultat av okunniga i Sveriges Museum om Förintelsen som tycks ledas liksom projekt om Förintelsensoffren av judiska arkeologer.
- Historisk rättvisa vid renoveringen: När flickornas gravstenar nu har renoverats och vårdas för framtiden, är det ett djupt etiskt misslyckande att de har lämnats med de felaktiga namnformer som påtvingades dem under Förintelsen eller efter krigsslutet. För att ge dem deras sanna identitet och värdighet åter borde stenarna – och Sveriges museum om Förintelsen – konsekvent använda deras riktiga namn, fria från efterkrigstidens slarv och den nya försvenskningen av Museum om Förintelsen som borde veta bättre. Det handlar om hundratusentals svenska kronor som har kastats i sjön.
 |
| Sveriges Museum om Förintelsen informerar oss om att Margita Polgarová (hos de Margit Polgar ) föddes under juldagen 1920. Att föra in kristna dagar i informationen om en judisk flicka som dog p.g.a. att hon var judinna är lite okänsligt - den 25 december 1920 motsvarade 14 Tevet 5681 enligt den judiska (hebreiska) kalendern och så var det Shabbar (lördag) om museet vill absolut anknyta till "kalendern"! |
 |
| Oktober 2026. Avskärningen på DP-kortet – en medveten handling av Sveriges Museum om Förintelsen. Tittar man noga på det Displaced Persons-kortet (DP-kort) från UNRRA som visas nedan i bloggen Jim Bao Today, står det faktiskt "POLGAROVÁ" tydligt skrivet med tryckta bokstäver. På bilden i den digitala utställningen hos Sveriges Museum om Förintelsen är textfältet beskuret eller avhugget så att det rätta efternamnet döljs. Det är inte en brist i sajtens grafiska presentation som gör att dokumentets fulla text inte framgår ordentligt för besökaren! Det är en medveten handling. |
