- Arrival aboard M/S Kronprinsessan Ingrid (Arbetet, June 30, 1945):
In the article “Belsen Children Reunited with Mother from Buchenwald, Father from Mauthausen Camp,” the paper describes at least 500 children among the 10,000 concentration camp prisoners brought to Sweden, many of whom arrived from Bergen-Belsen without parents and without known identity or nationality. Beside the text appears a photograph from the UNRRA ship M/S Kronprinsessan Ingrid, which ran a shuttle service between Lübeck and Gothenburg. Out of all the prisoners on the first transport, only ten were healthy. Serving aboard the vessel was young Swedish ship’s doctor Lisa Welander (1909–2001)—who later became Sweden’s first female professor of neurology and whom I met many years later during my doctoral studies. The photograph was taken during the ship’s very first crossing and shows the makeshift bunks mounted directly onto the ferry’s car deck. - “The Angel of Belsen” in Bergsjö (Hudiksvalls-Tidningen, September 29, 1945):
In the provincial press, journalists came even closer to the children’s daily lives. Under the banner “WITH THE BELSEN CHILDREN IN BERGSJÖ” and the headline “‘THE ANGEL OF BELSEN’ SAVED FROM THE CREMATORIUM 4 TIMES” (where the headline writer naturally meant the gas chambers), Hudiksvalls-Tidningen published a major multi-page feature from the epidemic cottage hospital in Kyrkbyn, Bergsjö, in Hälsingland. The article recounts the entire rescue effort carried out by young Polish-Jewish nurse Luba Tryszyńska (spelled Frychynska in the paper) and her assistant Hermina Krantz, who with superhuman courage saved the lives of dozens of children in Bergen-Belsen’s children’s barrack—including an eight-year-old boy who had been forced to bury his own parents in the camp. - The UNRRA Inspection and Dr. Robert Collis (Dagens Nyheter, October 4, 1945):
Just a few days later, Dagens Nyheter reported under the headlines “UNRRA Delegates Visit Camps for Belsen Victims” and “Children Recovering Remarkably Fast” on UNRRA’s inspection of child welfare in Sweden, which concluded in “the camps for the Belsen children up in Norrland.” In this inspection and throughout the rescue operation, Irish pediatrician Dr. Robert Collis (1900–1975) played a decisive role—though his name was misspelled in the Swedish press (in Hudiksvalls-Tidningen as “Professor Colliz” and in Dagens Nyheter’s brief confused with UNRRA physician “Dr. Coigny”). Following liberation in April 1945, it was Dr. Collis who organized the children’s clinic in the emergency hospital inside Bergen-Belsen and saved the lives of hundreds of critically ill children. He then accompanied the children to Sweden to ensure they received proper care. Ultimately, he adopted two of the Belsen children himself (Hungarian-Slovak siblings Zoltán and Edit Zinn) and arranged for several other surviving children from Bergen-Belsen to find new homes in Ireland. - Departure Toward a New Life (Dagens Nyheter, May 13, 1946):
When a group of the children and youths left Sweden in May 1946 to travel via the S/S Kastelholm and Marseille to Eretz Israel, Dagens Nyheter published the feature “Jewish Children from Belsen Toward a New Life in Palestine.” Beneath the photograph of the young survivors holding up the blue-and-white Zionist banner—with Sala Frenkel from Piotrków Trybunalski standing right by the upper right corner of the flag—the caption read: “The Belsen children look happily ahead toward the final leg of their journey.” - The Sickest “Belsen Children” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, June 21, 1946) — From the Celsius Pavilion in Malmö to Dr. Collis in Dublin:
Another historical newspaper clipping follows four of the very sickest “Belsen children” nearly a year after they arrive in Sweden. Under the headline “Zussi from Budapest Wants a Swedish Mother—Belsen Children Fly from Gothenburg to England,” Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning reports how four children aged three to nine—including three-year-old Hungarian girl “Zussi” along with two sibling pairs from Poland and Czechoslovakia—arrive at Gothenburg Central Station on the morning train from Malmö to fly onward via London to Dublin. For nearly a year, they had been cared for at the modern Celsius Pavilion children’s home in Malmö, where roughly a hundred severely tuberculous children from Bergen-Belsen were treated. One of the boys on the trip was still lying in a plaster cast due to severe skeletal tuberculosis—this was Zoltán Zinn-Collis (1940–2012), who together with his sister Edit, was adopted by Dr. Robert Collis in Dublin. Zoltán Zinn-Collis later recounted his rescue from Bergen-Belsen, his time in Sweden, and his new life in Ireland in his autobiography Final Witness: My Journey from the Holocaust to Ireland (2006), a story I have also written about previously on my blog. While the newspaper’s caption identifies the woman in uniform at the Gothenburg railway restaurant as Red Cross nurse “Maj Lindgren” (matron at the Celsius Pavilion), her British uniform strongly indicates that she is in fact Han Hogerzeil—Dr. Collis’s closest colleague from the children’s clinic in Bergen-Belsen, who became his wife and adoptive mother to Zoltán and Edit.
Saturday, November 21, 2026
How the British “Belsen Children” Became a Swedish Concept—and Lived On as a Symbol of Misery
The term “Belsen children” (Belsenbarn) was coined in the Spring of 1945 immediately following the British liberation of the Bergen-Belsen concentration camp on April 15, 1945. Unlike Auschwitz, which was liberated (almost empty) by the Red Army without Western camera crews, Bergen-Belsen was entered by British troops accompanied by press photographers and BBC correspondents. It was the British who first broadcast the shocking images and the phrase “Belsen children” across the world—an expression that was immediately translated into Swedish and took root in both the national press and local newspapers.
Search statistics for the exact word “Belsenbarn” in the National Library of Sweden’s database Svenska tidningar [1945–2005] show a clear peak in 1945–1947, with sporadic appearances continuing all the way to 2005. Beyond these digitized hits, many more articles exist in provincial newspapers preserved only on microfilm.
The Swedish Belsen Children—From Rescue in the Camp to the Journey Toward Eretz Israel
During the summer of 1945, hundreds of these liberated children arrived in Sweden aboard UNRRA’s White Boats. In the Swedish press, their fates were chronicled up close:
A Term That Lived On in Other Contexts—Just Like “Biafra Children”
Much like the term “Biafra children” (Biafrabarn) twenty years later became a universal emblem of extreme famine, the concept of “Belsen children” soon shed its specific link to Nazi concentration camps and became an established expression in journalistic language for any severely neglected and emaciated child. As early as November 13, 1947—barely two years after the end of the war—the keyword Belsenbarn appeared on Expressen’s culture page “Spinnsidan” in a report about impoverished, ragged slum children queuing outside Bewley’s Café in Dublin, Ireland (“They are hungry, wide-eyed Irish children with a single ‘J’accuse’ across their small, helpless figures…”). Ironically, the term was now being applied to poor Irish children in the very same city to which Dr. Robert Collis had just brought surviving children from the real Bergen-Belsen.
Belsenbarn in the National Library of Sweden’s database
A search for the exact word Belsenbarn in the National Library of Sweden’s database Svenska tidningar yields 14 hits between 1945 and 2005 (in addition to inflected forms such as Belsenbarnen and Belsenbarnet), with a distinct peak in 1945–1947 and sporadic occurrences extending into the 2000s. Moreover, the unrecorded number is substantial: a significant portion of Sweden’s provincial press from 1945–1946 is still preserved only on microfilm and cannot be searched digitally. Right there—in the local newspapers of the towns where the children actually arrived, such as Bergsjö, Råå, Tingsryd, Fiskeboda, and Lövsätra—the stories of the real Belsen children lived on as part of each community’s own local history.
Hur britternas ”Belsenbarn” blev ett svenskt begrepp – och levde vidare som sinnebild för elände
Hur britternas ”Belsenbarn” blev ett svenskt begrepp – och levde vidare som sinnebild för elände
Uttrycket ”Belsenbarn” myntades våren 1945 i direkt anslutning till den brittiska befrielsen av koncentrationslägret Bergen-Belsen den 15 april 1945. Till skillnad från Auschwitz, som befriades av Röda armén utan västerländska kamerateam, intogs Bergen-Belsen av brittiska trupper åtföljda av pressfotografer och BBC-reportrar. Det var britterna som först spred de skakande bilderna och begreppet ”Belsen children” över världen – ett uttryck som omedelbart översattes till svenska och slog rot i både rikspressen och lokaltidningarna. Sökstatistik för ordet ”Belsenbarn” i Kungliga bibliotekets databas Svenska tidningar (1945–2005). Toppen ligger 1945–1947, men ordet dyker upp ända fram till 2005. Utöver dessa digitala träffar finns betydligt fler artiklar i landsortspressen som ännu enbart existerar på mikrofilm.De svenska Belsenbarnen – från räddningen i lägret till resan mot Palestina
Under sommaren 1945 kom hundratals av dessa befriade barn till Sverige med UNRRA:s Vita båtar. I svensk press skildrades deras öden på nära håll:
- Ankomsten med M/S Kronprinsessan Ingrid (Arbetet, 30 juni 1945):
I artikeln ”Belsenbarn återfår mor ifrån Buchenwald, far från Mauthausenlägret” beskrivs de minst 500 barn bland de 10 000 koncentrationslägerfångar som fördes till Sverige, varav många kom från Bergen-Belsen utan föräldrar och utan känd identitet eller nationalitet. Intill texten syns ett fotografi från UNRRA-fartyget M/S Kronprinsessan Ingrid, som gick i skytteltrafik mellan Lübeck och Göteborg. Av samtliga fångar vid den första sändningen var endast tio friska. Ombord tjänstgjorde den unga svenska skeppsläkaren Lisa Welander (1909–2001) – som senare blev Sveriges första kvinnliga professor i neurologi och som jag själv kom att träffa många år senare under min doktorandtid. Fotografiet är taget under fartygets allra första överfart och visar de provisoriska bäddarna som monterats upp direkt på färjans bildäck. - ”Belsens ängel” i Bergsjö (Hudiksvalls-Tidningen, 29 september 1945):
I lokalpressen kom man barnen ännu närmare inpå livet. Under vinjetten ”MED BELSENBARNEN I BERGSJÖ” och rubriken ”’BELSENS ÄNGEL’ RÄDDADES UNDAN KREMATORIET 4 GÅNGER” (där rubriksättaren naturligtvis syftar på gaskamrarna) publicerade Hudiksvalls-Tidningen ett stort reportage över flera sidor från epidemisjukstugan i Kyrkbyn i Bergsjö i Hälsingland. Artikeln skildrar hela den gärning som utfördes av den unga polsk-judiska sjuksköterskan Luba Tryszyńska (i tidningen stavad Frychynska) och hennes medhjälpare Hermina Krantz, som i Bergen-Belsens barnbarack med övermänskligt mod räddade livet på dussintals barn – däribland en åttaårig pojke som i lägret själv tvingats begrava sina föräldrar. - UNRRA-inspektionen och Dr. Robert Collis (Dagens Nyheter, 4 oktober 1945):
Bara några dagar senare rapporterade Dagens Nyheter under rubrikerna ”UNRRA-delegater besöker lägren för Belsenoffren” och ”Barnen repar sig förvånansvärt fort” om UNRRA:s inspektion av barnavården i Sverige, som avslutades i ”lägren för Belsenbarnen uppe i Norrland”. I denna inspektion och i hela räddningsarbetet spelade den irländske barnläkaren Dr. Robert Collis (1900–1975) en avgörande roll – hans namn stavades dock fel i svensk press (i Hudiksvalls-Tidningen som ”professorn Colliz” och i Dagens Nyheters notis sammanblandat med UNRRA-läkaren ”Dr Coigny”). Efter befrielsen i april 1945 var det Dr. Collis som organiserade barnkliniken i beredskapssjukhuset inne i Bergen-Belsen och räddade hundratals svårt sjuka barns liv. Därefter följde han med barnen till Sverige och såg till att de fick god vård. Slutligen adopterade han själv två av Belsenbarnen (de ungersk-slovakiska syskonen Zoltán och Edit Zinn) och ordnade så att ytterligare flera överlevande barn från Bergen-Belsen fick nya hem på Irland. - Avresan mot nytt liv (Dagens Nyheter, 13 maj 1946): När en grupp av barnen och ungdomarna i maj 1946 lämnade Sverige för att via S/S Kastelholm och Marseille resa till Eretz Israel, publicerade Dagens Nyheter reportaget ”Judiska barn från Belsen mot nytt liv i Palestina”. Under fotografiet på ungdomarna som håller upp den blåvita sionistiska fanan – där Sala Frenkel från Piotrków Trybunalski står vid fanans övre högra hörn – löd bildtexten: ”Belsenbarnen ser lyckliga framåt mot sista resan.”
- De allra sjukaste ”Belsenbarnen”: 21 juni 1946 (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning) – Från Celsiuspaviljongen i Malmö till Dr. Collis i Dublin. Ytterligare ett historiskt tidningsklipp följer fyra av de allra sjukaste ”Belsenbarnen” nästan ett år efter deras ankomst till Sverige. Under rubriken ”Zussi från Budapest vill ha svensk mamma – Belsenbarn flyger från Göteborg till England” rapporterar Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hur fyra barn i åldrarna tre till nio år – däribland den treåriga ungerska flickan ”Zussi” samt två syskonpar från Polen och Tjeckoslovakien – anländer till Göteborgs Central med morgontåget från Malmö för att flyga vidare via London till Dublin. I nära ett års tid hade de vårdats i det moderna barnhemmet Celsiuspaviljongen i Malmö, där omkring hundra svårt tuberkulossjuka barn från Bergen-Belsen togs om hand. En av pojkarna på resan låg fortfarande med gipsad rygg efter svår skelettuberkulos – det var Zoltán Zinn-Collis (1940–2012), som tillsammans med sin syster Edit adopterades av Dr. Robert Collis i Dublin. Zoltán Zinn-Collis skildrade senare sin räddning från Bergen-Belsen, tiden i Sverige och sitt nya liv på Irland i sin självbiografi Final Witness: My Journey from the Holocaust to Ireland (2006), ett öde jag även har skrivit om tidigare på min blogg. I tidningens bildtext anges att kvinnan i uniform på järnvägsrestaurangen i Göteborg är Röda Kors-systern ”Maj Lindgren” (föreståndarinna på Celsiuspaviljongen), men hennes brittiska uniform talar starkt för att det i själva verket är Han Hogerzeil – Dr. Collis närmaste medarbetare från barnkliniken i Bergen-Belsen, som blev hans hustru och adoptivmor till Zoltán och Edit.
Ett begrepp som levde vidare i andra sammanhang – precis som ”Biafrabarn”
Precis som ordet ”Biafrabarn” tjugo år senare kom att bli en allmän sinnebild för extrem svält, släppte begreppet ”Belsenbarn” snart sin koppling till nazisternas koncentrationsläger och blev ett vedertaget uttryck i tidningsspråket för vilket svårt vanvårdat och utmärglat barn som helst. Redan den 13 november 1947 – bara drygt två år efter krigsslutet – dök sökordet Belsenbarn upp på Expressens kultursida ”Spinnsidan” i ett reportage om fattiga, trasiga slumbarn som köade utanför Bewley’s Café i Dublin på Irland (”Det är hungriga, storögda irländska barn med ett enda ’J’accuse’ över sina små hjälplösa figurer...”). Ironiskt nog användes ordet nu om fattiga irländska barn i samma stad dit Dr. Robert Collis just hade fört överlevande barn från det verkliga Bergen-Belsen.
En sökning på den exakta ordformen Belsenbarn i Kungliga bibliotekets databas Svenska tidningar ger 14 träffar mellan åren 1945 och 2005 (utöver böjningsformer som Belsenbarnen och Belsenbarnet), med en tydlig topp åren 1945–1947 och enstaka nedslag ända in på 2000-talet. Dessutom är mörkertalet stort: en betydande del av den svenska landsortspressen från 1945–1946 finns ännu enbart på mikrofilm och är inte sökbar digitalt. Just där – i lokaltidningarna på de orter dit barnen faktiskt kom, som Bergsjö, Råå, Tingsryd, Fiskeboda och Lövsätra – levde berättelserna om de verkliga Belsenbarnen vidare som en del av bygdens egen historia.
Friday, November 20, 2026
Osynliga i spalterna, hittade bland annonserna: Hur Judisk Krönika teg om de 10 000 Överlevande i Sverige 1945.
Utelämnad verklighet som desinformation: Hur Judisk Krönika teg om de 10 000 överlevande i Sverige 1945
Vid andra världskrigets slut, våren och sommaren 1945, anlände tiotusentals befriade koncentrationslägerfångar till det ”neutrala” Sverige genom Svenska Röda Korsets Vita bussar, ”spöktågen” via Padborg samt UNRRA:s Vita båtar. Bland dessa utmärglade och traumatiserade människor fanns omkring 10 000 judiska överlevande – kvinnor, män och hundratals ensamma barn från bland annat Bergen-Belsen, Ravensbrück, Auschwitz och Stutthof.
Mitt i Stockholm gavs samtidigt den svenskspråkiga tidskriften Judisk Krönika ut, redigerad av den sionistiske publicisten Daniel Brick (som samma sommar även startade flyktingtidningarna Exodus och Via Suecia). Man hade kunnat förvänta sig att det svensk-judiska etablissemangets främsta organ utförligt skulle rapportera om dessa tiotusentals ”bröder och systrar” som plötsligt befann sig i landet. En genomgång av hela årgång 1945 avslöjar dock det motsatta: under nästan hela året nämns de överlevande i Sverige inte med ett enda redaktionellt ord.
Från klädinsamling bland annonserna till ”spillror” på sanatorium (Nr 7–10, 1945)
- Nr 7 (September 1945) – Den enda hänvisningen gömd bland annonserna:
Medan omslaget till septembernumret ägnas åt en karta över Palestina och Mellanöstern, får man bläddra ända bak till annonssidorna (s. 130) för att finna det första konkreta spåret av de nyanlända i Sverige. Under rubriken ”VÅR VÄDJAN”, undertecknad av Judiska Föreningars Centralkommitté på Klippgatan 19 i Stockholm, ber man allmänheten om begagnade vinterkläder, ylletröjor och skodon till ”våra nödställda bröder och systrar i Sverige”. De överlevande existerar här enbart som anonyma välgörenhetsobjekt i spalterna – inte som medmänniskor med egna röster och öden i tidningens artiklar. - Nr 8 (Oktober 1945) – Ett omslagsfoto utan förklaring och blicken vänd bort från Sverige:
Oktobernumrets omslag pryds av fotografen Riwkins bild från den historiska He-Chalutz-konferensen i Norrköping den 7–8 oktober 1945, där delegater representerade de 6 500 unga överlevande som anslutit sig till rörelsen i Sverige. Inne i numret skrivs det dock inte ett ord om vad mötet handlade om – och ingenting om att David Ben-Gurion deltog i konferensen (en händelse som däremot uppmärksammades stort i Via Suecia i samband med motståndskvinnan Chawka Folman-Raban). I stället skriver Daniel Brick en ledare (s. 118) om Storbritanniens politik gentemot överlevande på den europeiska kontinenten, utan att beröra situationen för dem som satt isolerade i svenska karantänsläger. - Nr 9 (November 1945) – ”De judiska barnen i Europa” utan barnen i Sverige:
I novembernumret publicerar Julius Brutzkus en lång, detaljerad genomgång land för land under rubriken ”De judiska barnen i Europa” (s. 154–155). Artikeln nämner uttryckligen att överlevande barn på kontinenten kommit ut ur det fruktansvärda lägret Bergen-Belsen – men inte med ett enda ord omnämns att hundratals överlevande judiska barn från just Bergen-Belsen samtidigt befann sig mitt i Sverige på internatskolor och förläggningar som Lövsätra och Fiskeboda. - Nr 10 (December 1945) – Överlevarna som studieobjekt i makarna Tegens bok:
Först i årets allra sista nummer (nr 10, december 1945) omnämns de överlevande i Sverige direkt i en artikel – och då inte genom ett eget reportage från lägren, utan i Gösta Carlbergs recension av två icke-judiska svenskars, Gunhild och Einar Tegens, bok De dödsdömda vittna (s. 172). Recensionen citerar Tegens förord, som tydligt speglar den officiella synen på överlevarna som tillfälliga genomresande:”Ur miljondöden i koncentrationsläger och på spöktransporter har några få spillror räddats, några fattiga tusental kvinnor och män. En stor del av dessa spillror har fått Sverige till sanatorium, medan deras minnen är friska och levande och deras omdömen politiskt opåverkade. Dessa tusental utgör en sky av vittnen, ännu sammanhållen av omständigheternas makt, men snart sönderfallen i enstaka droppar som söker sig tillbaka till sina egna hemland och orter.”
Samtidigt som det lokala etablissemanget höll de nyanlända på armslängds avstånd i vardagen, betraktades de alltså som ett värdefullt vetenskapligt och ”fackpsykologiskt” undersökningsmaterial innan de förväntades återvända hem.
Samma tryckeri och glänsande papper – men olika världar
En viktig materiell detalj binder samman Judisk Krönika med Daniel Bricks båda flyktingtidningar Exodus och Via Suecia: samtliga trycktes på samma tryckeri i Stockholm (Federativs) och på samma fina, tjocka, glänsande papper, långt ifrån dagstidningarnas enkla tidningspapper. Den påkostade, borgerliga tidskriftsestetik som utformades för Stockholms väletablerade judiska medelklass speglade en värld helt skild från verkligheten i karantänslägren och beredskapssjukhusen.
Efterkrigstidens interna ”grå lappar” och tystnaden som desinformation
Under andra världskriget utfärdade den svenska Statens informationsstyrelse hemliga ”grå lappar” – konfidentiella direktiv till pressen om vad som fick och inte fick skrivas för att inte störa relationerna med Nazityskland. Vid läsningen av Judisk Krönika 1945 slås man av att en liknande, outtalad och intern variant av dessa ”grå lappar” tycks ha styrt redaktionen även efter krigsslutet: ett internt ”Vi och De”.
Tystnaden kring de nyanlända fungerade i praktiken som en skev verklighetsbild, där de överlevande reducerades till passiva mottagare snarare än erkändes som en del av gemenskapen.
Färdiga bildtexter till de 4 skannen
- Bild 1 (Judisk Krönika nr 7, september 1945, s. 130):
Den enda direkta hänvisningen till de omkring 10 000 judiska överlevande i Sverige återfinns bland annonserna under rubriken ”Vår vädjan” (Judiska Föreningars Centralkommitté), där man ber om kläder och skor till ”våra nödställda bröder och systrar i Sverige”. - Bild 2 (Judisk Krönika nr 8, oktober 1945):
Omslagsfoto av Riwkin från He-Chalutz-konferensen i Norrköping (7–8 oktober 1945) där David Ben-Gurion deltog – men händelsen omnämns inte i texten, som i stället fokuserar på kontinenten. - Bild 3 (Judisk Krönika nr 9, november 1945, s. 154–155):
Julius Brutzkus artikel ”De judiska barnen i Europa” nämner överlevande från Bergen-Belsen utomlands, men tiger om de hundratals barn från samma läger som då befanns sig i svenska internat. - Bild 4 (Judisk Krönika nr 10, december 1945, s. 172):
Årets sista nummer omnämner överlevarna direkt via en recension av makarna Tegens bok ”De dödsdömda vittna”, där de skildras som tillfälliga ”spillror” på ett ”sanatorium”.



















