Barndoms händelser

Kanske skulle man ha kallat de händelserna jag kommer ihåg för traumor då jag minns de så bra trots att jag var i 4-5 års åldern.

Den första "kom ihåg" händelse var när ett stort lok passerade mig och min mamma stående på den låga perrongen i Warszawa och visslade förfärligt högt.

Den andra hade med det vita skåpet hemma att göra. Vi skulle åka bort någonstans och min bror skulle i sista sekunden hämta något från skåpets översta hylla. Han öppnade spegeldörren drog ut den nedre lådan och ställde sig på den för att nå fram. Då han var tjock och tung samt p.g.a. hävverkan så fick han rörelse på skåpet som kanske skulle ha fallit över honom och dödat honom som min pappa sa, om inte fallet stoppades av en stol.

Korczak summer camp - Różyczka - Little Rose - Where are You?!

Summer camp Różyczka. Dr. Janusz Korczak in the middle. My father, Michal (Pan Misza) Wasserman Wróblewski, is on his right, and Saba Lejzerowicz is on his left.

Korczaks Orphanage opened its summer camp Różyczka in 1921, which remained in operation until the summer of 1940. Children from several orphanages in Warszawa spent their time there.

Różyczka in 1938. My father, Misza Wasserman Wroblewski (Pan Misza) together with children.

In September 1939, Hitler landed with a small plane on a field close to a brick factory and Różyczka summer camp (which was in operation until the summer of 1940) and was watching from the church tower, the German offensive on Warszawa.

The letter from Janusz Korczak to The Honorable Mr. Krupka, the Mayor of the village of Wawer. Korczak is also enclosing some of his books. It is evident that the letter is written in Rózyczka and sent to Stanislaw Krupka by the messenger, thus - Korczaks asks Krupka if he might visit him in his private home in the (same) evening (instead of his office). The handwriting below relates to an event of a stolen bicycle and mandoline that occurred at the Rózyczka summer camp.  Thanks to Stanislaw Krupka, the children from the orphanages and Korczak managed to travel from Warsaw to Goclawek during the Summer of 1940. After they returned they were forced to leave 92 Krochmalna (street) and move to the Warszawa Ghetto.

Convent and fields close to Rózyczka summer camp.

Convent and fields close to Rózyczka summer camp.

Klasztorna (Convent) street - now Korkowa str and the Convent building 280 meters (approx. 300 yards) south from Klasztorna (street. See the Convent building at the bottom right on the Google Earth picture. There is not a single sign after Rózyczka summer camp houses. The area is fully occupied by houses built in 60-ties and only the names of streets like Old Doctor St and King Matt I, are witnessing about former summer camp. 

Rózyczka was in the area called Czaplowizna (Houses of Rozyczka summer camp) just below the sign Czaplowizna with letters Cg (Cg = brick plant, Polish Cegielnia) on the map). My father worked there before WWII. He probably visited this area on September 10th, 1944 when he was leading an attack from the South-East, towards Praga. It is known that by the end of the day "his division" broke through the first and second positions of German defense, smashed German troops in the area of ​​Glinki, and reached the road between Czaplowizna - Wawer, the road that my father knew so well from Korczak summer camp Rózyczka. Rozyczka was at street called Klasztorna street (Convent str) as there was an convent (klasztor), there. Korczaks summer camp was located at Klasztorna Street nr. 1, approx. 250 meters from the Convent.  Later this week my father was wounded when entering Praga. He lost his hearing in one ear.

Janusz Korczak established in 1912 a Jewish orphanage, Dom Sierot, in a building at 92 Krochmalna st, which he designed to advance his progressive educational theories. He envisioned a world in which children structured their own world and became experts in their own matters. Jewish children between the ages of seven and fourteen were allowed to live there while attending Polish public schools and government-sponsored Jewish schools.

Janusz Korczak was serving as principal of Dom Sierot and at another orphanage, Nasz Dom aimed for Christian children. Korczak was also a doctor and author, worked at a Polish radio station, was a principal of an experimental school, published a children’s newspaper, and was a docent at a Polish university. Korczak served as an expert witness in a district court for minors. He became well-known in Polish society and received many awards.

The orphanage opened a summer camp Różyczka in 1921, which remained in operation until the summer of 1940. Children from several orphanages in Warszawa spent their time there.

Where is (was) Rózyczka? I knew from my father who worked for several years with Korczak that one could get to Rózyczka either by tram or by train. My father preferred to go by tram and walk through the fields. The train station (WKD) was may be closer but the way to summer camp not that nice. My father told me that there was a brick plant close to the summer camp and the church. There was also an ammunition factory in the area. The adres of Różyczka was 1, Conventstreet  (Klasztorna 1). Klasztorna Street do not exist anymore in Warszawa and I could not find the location on present Warszawa maps.

In 1986, Betty Jean Lifton the author of the biography of Korczak, The King of Children went with Ida Merzan who worked for several years at Różyczka in search of the summer camp. Betty Jean Lifton remembers that Ida Merzan was startled that she could not find it. She said it was near a church. But we could not locate that either. Nothing in the area she remembered looked the same. The camp seemed to have completely disappeared. We were so disappointed, writes Betty Jean Lifton.

However, I got an old map from 1932 and I found the Church-convent and a brick plant (Cg cegelnia) on the map. The area was called at that time Czaplowizna and area close to the convent, Glinki.

It was rather difficult to find the same area on Google Earth. Finally, I found Klasztorna (Convent) street - now Korkowa and the Convent building 280 meters (approx. 300 yards) south of Klasztorna (street. See the Convent building at the bottom right on the Google Earth picture. There is not a single sign after Różyczka summer camp houses. The area is fully occupied by houses built in 60-ties and only the names of streets like Old Doctor Street and King Matt I, are witnessing about former summer camp. There is as well bus stop sign with the name Pocisk (Bullet) after the Pocisk ammunition factory (PK sign on bullets from 1932-33 - picture. There were some of Różyczka buildings left until the sixties!

In September 1939, Hitler landed with a small plane on a field close to Różyczka summer camp (which was in operation until the summer of 1940) and was watching from the church tower, the German offensive on Warszawa.

In the spring, of 1940, Korczak wrote to Stanislaw Krupka, mayor of the municipality Wawer the letter asking for help in organizing a summer camp. Korczak wanted to give the children a little bit of security and peace from the war.

He wrote to Krupka: "This may be the last chance of letting children to run in the woods (...) it is maybe the last summer."
Stanislaw Krupka arranged both transportation and food for the Orphanage! One has to remember that Poles were not allowed to help Jews. After this last summer, Korczak wrote several letters to Krupka and gave him signed books.

I was always wondering, if Różyczka,  besides showing life outside the big and crowded city was also a kind of Hachshara the first preparation for children to kibbutz life?

The only known document is a bilingual letter, signed by Janusz Korczak both with Goldschmidt and with Korczak's signatures. The letter was a kind of epilogue for the Summer camp Rózyczka.  The letter was addressed to German authorities. Later, Korczak started to use a rubber stamp with both names!

One of the Polish children left at the convent described Polish/Russian offensive in 1944: On September 10th (14th ?) 1944 at about three o'clock in the basement of the Convent, a very young nun ran with a cry of "Polish Army!" The room emptied immediately. I saw the Polish and Soviet soldiers. They were dirty, dusty, and tired but happy to see the smiling faces of Polish children. They kissed us, shirked flap their uniforms, and showed them pinned medals and images of Our Lady of Czestochowa. The joy was enormous. We all hugged, kissed, cried. Other soldiers were searching for the hidden Germans. Those who are prepared to blow up the church. They found them, but what happened to them - I do not know.

View from the seventies. The area around the convent was still the fields. The church tower is absent as it was "removed" by Polish soldiers in 1944 as it was partly destroyed by Germans and could easily fall.

Bygga igloo i snöffattig Stockholm

Kungsholmens barn från fritis i Rålambshovsparken får äntligen bygga igloo och kasta snöbollar i det annars snöfattiga Stockholm. Runtomkring dem finns en gräsmatta som blir bara grönare och grönare för varje dag.
Varför fylls Rålambshovs amfiteater med snö?
Svaret är att den 16 februari mellan 12-16, för andra året i rad, körs Snowboard showoff i amfiteatern. Precis som förra året så hämtar man snö från Zinkensdamms IP och bygger upp en backe med hopp och rails. Under tiden får Rållsungdomar leka lite med årets bristvara.
Vår egna söta Juni bär på en jättesnöbit (högst upp).

Tack vare Stalin och Lenin kände jag mig som en vinnare

Pappersinsamling under femtiotalet var obligatorisk för oss elever som gick i grundskolan. Ett visst antal kilo fick lämnas under skolåret. På den tiden var det ont om all papper. Särskilt känsligt var avsaknad av toapapper. Hittade man toapapper så köpte man ett större antal och för att få hem rullarna så trädde man ett snöre igenom. Därefter, gick man stolt med ett halsband av toapappersrullar och fick oupphörligen svara på samma korta fråga: Var finns det?
Min skola, nr. 211, som ordnade pappersinsamling och en Pappersinsamlingstävling låg på en bakgård av paradgatan Nowy Swiat. Nästan alla bakgårdar av Nowy Swiat var efter andra världskriget bortblåsta och låg i ruiner. Man restaurerade så gott man kunde paradgatan eller egentligen dess fasader medan de totalförstörda hus i bakgårdarna ersattes med nya hus, bl.a. så byggdes min grundskola som stod färdig 1958. På samma bakgård vid Nowy Swiat 21, på kortsidan av biografen Swiat (Värld) låg ett Pappersinsamlings- eller återvinningsstations kontor.

I skolan utlyste man en Pappersinsamlings Tävling. För en del elever var det svårt att fylla den vanliga kvoten. Böckerna var heliga och tidningspapper användes flitigt till allt från mataffärer till toapapper. Min pappa jobbade på ett förlag och fick massa böcker p.g.a. det. Därför, hade vi hemma i Warszawa, halva källaren fylld med böcker. Böcker var av olika typ, tyngd och dignitet. De bästa ur pappersinsamlingssynpunkt var de tyngsta böckerna, således kompletta verk av Stalin och Lenin.

Med hjälp av en liten Nysa bil har jag lyckats att överföra alla samlade Stalins och Lenins tankar till pappersinsamlingen. Nog var det lite pirrigt att lämna fortsättningsvis gällande Lenin till papperskvarnar.

Jag tror att tack vare Stalin och Lenin vann jag Pappersinsamlingstävlingen.

Nelly efter operationen

Nelly hade tre jobbiga nätter efter operationen. De första nätterna präglades av smärta. Sista natten så tror jag att Nelly mådde dåligt p.g.a. morfinplåstret som jag har, idag, tagit bort.

August 5, 1942 - The Pianist and Marek Rudnicki about Janusz Korczaks deportation

Korczak's deportation from the Warszawa Ghetto to Treblinka extermination camp is also mentioned in Władysław Szpilman's book The Pianist:, see below:

"One day, around 5th August when I had take a brief rest from work and was walking down Gesia Street, I happened to see Janusz Korczak and his orphans leaving the ghetto. The evacuation of the Jewish orphanage run by Janusz Korczak had been ordered for that morning. The children were to have been taken away alone. He had the chance to save himself, and it was only with difficulty that he persuaded the Germans to take him too. He had spent long years of his life with children and now, on this last journey he could not leave them alone. He wanted to ease things for them. He told the orphans they were going out in to the country, so they ought to be cheerful. At last they would be able exchange the horrible suffocating city walls for meadows of flowers, streams where they could bathe, woods full of berries and mushrooms. He told them to wear their best clothes, and so they came out into the yard, two by two nicely dressed and in a happy mood. The little column was lead by an SS man who loved children, as Germans do, even those he was about to see on their way into the next world. He took a special liking to a boy of twelve, a violinist who had his instrument under his arm. The SS man told him to go to the head of the precession of children and play – and so they set off. When I met them in Gesia Street the smiling children were singing in chorus, the little violinist was playing for them and Korczak was carrying two of the smallest infants, who were beaming too, and telling them some amusing story. I am sure that even in the gas chamber, as the Zyklon B gas (actually, disel exhausts were used in Treblinka to kill) was stifling childish throats and striking terror instead of hope into the orphans hearts, the Old Doctor must have whispered with one last effort, ‘it’s all right, children, it will be all right’. So that at least he could spare his little charges the fear of passing from life to death." The Pianist - Page 96

Marek Rudnickis true story
When in Paris, I talked several times with my fathers close friend, artist Marek Rudnicki. Marek told me that Korczak was very, very tired and weak. August 5th was a very hot day. Due to Korczaks health conditions the entire group had to halt several times to let him rest. That, the possibility to stop, was the only nice gesture from the "deportation team". There was no flag. Marek told me that Korczak probably died on his way or upon arrival to Treblinka. The cattle cars were so hardly chlorinated!

Marek Rudnicki testimony in the article Janusz Korczak's Final Journey
Marek Rudnicki's account gives a different perspective on the last journey of Korczak and the orphans. Rudnicki followed Korczak and the children from the Orphans' Home on Sienna Street all the way to the "gate" on Umschlagplatz.

"I don't want to be an iconoclast or a debunker of myths, but I must relate what I saw then. The atmosphere was dominated by an enormous sense of passivity, automatism, and apathy. No one was visibly moved that it was Korczak who was going, there was no saluting (as some people describe), there certainly was no intervention on the part of Judenrat members, and no one approached Korczak. There were no gestures, no singing, no proudly lifted heads, and I don't remember whether anyone was carrying the banner of the Orphans' Home, though some people say this was the case. There was a terrible, exhausted silence. Korczak dragged his feet, hunched over, mumbling something to himself from time to time (...).

A couple of adults from the Orphans' Home, including Stefa (Wilczynska), walking alongside, like I did, or behind him, the children at first going in groups of four, but then any way at all, in mixed ranks, in single file. Some of the children held Korczak by his clothing, maybe by his hand, they walked along as if in a trance."
M. Rudnicki, "Ostatnia droga Janusza Korczaka" ("Janusz Korczak's Final Journey"),

Färgfotot: Michal Wasserman Wróblewski vid en ceremoni i utrotningslägret Treblinka, år 1983. Bland 17.000 stenar med namn på orter från vilka de i Treblinka mördade kom ifrån, finns en sten som bär ett namn Janusz Korczak.
Michal Wasserman Wroblewski (Pan Misza) stands at the place where the concentration camp at Treblinka used to stand, a garden now contains 17.000 memorial stones to represent the villages, towns, and countries of the million men, women, and children slaughtered there. Only one stone bears a person's name: it reads JANUSZ KORCZAK (HENRYK GOLDSZMIT) AND THE CHILDREN

Fotot sv/v: The Orphans Home, Dom Sierot, Warszawa, Krochmalna (street) 92. Dr. Janusz Korczak and Misza Wasserman Wroblewski, the only teacher that survived orphanage deportation to Treblinka.

Filmen The Pianist av Roman Polanski The Pianist handlar om den gudabenådade pianisten Wladyslaw Szpilman lever i Warsawa under tiden för nazisternas utbredning över Europa. Han är jude och tvingas att på nära håll uppleva de restriktioner som sätts upp för honom, hans släkt och hans folk. När Szpilmans familj skickas till arbetsläger lyckas Wladyslaw fly och gömmer sig. Får först hjälp av en polsk familj. Lidande, förnedring och kamp för överlevnad blir hans vardag. En dag blir han upptäckt av en tysk officer...

Old Doctor - During the 1930s Korczak had his own radio program Old Doctor talks until it was cancelled due to complaints from anti-semites

Video nr. 5 - Att jaga katterna

Högst upp på kartan Umchlagsplats (längs upp på kartan mellan gatorna Dzika och Stawki) Från Umchlagsplats har Korczak och barnen förts till Treblinka. Två gettoportar, markerade som svarta ringar, vette mot Ogród Krasinskich (Krasinski Parken) och användes för ut och inpassering.

En gettoport vid korsningen av gatorna Nalewki och Nowolipki som vette mot Ogród Krasinskich, (längs bort på bilden) och användes för ut och inpassering. Man ser en arbetsgrupp som liknar den min far tillhörde som väntar på inpassering.

Min far framför monumentet som visar Korczaks sista marsch från barnhemmet på Sliskagatan till de väntande boskapsvagnarna vid Umschlagsplatsen. Min far och de tre äldre pojkar var de enda som överlevde deportationen den 5 augusti 1942.

Umschlagsplats i Warszawas getto, se även kartan högst upp. Härifrån gick dagligen, en eller två tågvagnslaster med 6, respektive 12 tusen människor till Treblinkas gaskammare. Min far har vid en sk aktion tagits dit men släpptes då han ansågs vara ung och frisk och kunde fortsätta jobba i gettot, ett tag. Vi det tillfälle såg han dr. Korczaks syster som stod i gruppen som skulle omedelbart deporteras till Treblinka.

Idag såg jag för första gången en video som min pappa spelade in i december 1992, bara några månader före sin bortgång. Jag hade i 15 år inte mage att titta på de fem videobanden. 

Det känns jobbigt att göra det fortfarande. Jag älskar honom så mycket. Det mesta av de fem videoband handlar om hans tid vid dr. Korczaks sida. Således åren 1931-1942. Mycket handlar om de lyckliga stunderna vid barnhemmet. Tyvärr, överskuggas det av den mörka perioden Förintelsen.

Att jaga katterna var ett slangord som polska utpressare ”szmalcownicy” (en under kriget etablerad yrkesgrupp) använde för sina dagliga förehavanden. Det handlade om att jaga judar som fanns utanför gettot, således på den ariska sidan. Szmalcownicy var mycket kunniga i att jaga judarna. De visste genom vilka hus på gränsen till gettot som judarna försökte fly från gettot. De spanade efter judarna dag och natt. Inte bara klädsel eller utseende som de gick efter men även genom att studera människornas agerande, såsom en osäkerhet på gatan. Att gå för fort och ryckigt, titta sig omkring eller ha för varma eller för mycket kläder på sig var det habitus som de i merparten polska utpressare sökte efter.
Tyvärr, blev utpressning av de flyende judarna till ett yrke. Att fly var det enda alternativet i Warszawas getto som gav en möjlighet till att överleva. Det andra var att stanna och transporteras mot en säker död i utrotningslägret Treblinka.
Hur gick utpressningen till? En szmalcownik brukade hinna ifatt sitt offer och säga Du är Jude. Därefter hade offret en möjlighet att köpa sig fri eller bli tagen med hjälp av polsk polis till gestapo vilket innebar en säker död.

Min far (Misza) hade, tack vare arbetet utanför gettot som Korczak ordnat för honom, lämnat barnhemmet tidigt på morgonen den 5 augusti 1942, denna speciella ödesdagen. På det sättet undkom han deportationen till Treblinka. Arbetet utanför gettots murar har troligen räddat hans liv. I gettot fanns tyska judar, Reichjuden. De som bodde i fastigheter i närheten av Barnhemmet. De visste mycket väl vem dr. Korczak var och visade honom stor aktning. En dag gick Korczak fram till dem och frågade: Ni som får gå ut och arbeta på den andra sidan (av gettots murar), kan ni inte ta med er några av mina pojkar? Det handlade naturligtvis inte om barn med lärare och före detta barnhemsbarn som sökte sig tillbaka till barnhemmet för att hjälpa till!

Tack vare denna förfråga fick min far som var då lärare vid Barnhemmet och tre äldre pojkar (före detta barn från barnhemmet som nu, när äldre, fungerade där som hjälpredor) ett arbete som var så åtråvärt i gettot. Vi kunde äta mera och smuggla med oss lite matvaror till gettot, som vi lämnade till barnhemmets gemensamma kök.

Ödesdagen, onsdagen den 5 augusti 1942
Min far beskrev ödesdagen, onsdagen den 5 augusti 1942:

Korczak hälsade på oss som vanligt, tidigt på morgonen, när vi gick till arbetet. Efter att ha passerat gettoportarna på väg ut märkte vi att gettot var omringad av militära och polisära styrkorna, bland annat de brutala lettiska förbanden. Utan att reflektera mera på detta gick vi i grupp till Elfte Novembergatan nr 21 som låg på andra sidan av floden Wisla, där vi arbetade vid ett magasinbygge.

Vi kom tillbaka till gettot vid sextiden på kvällen. Gatorna i Lilla gettot var helt tysta, utan liv, de gator som alltid brukade vara fyllda och bullriga. Vi uppfattade det som tecken på en katastrof. På vägen till hemmet fick vi information om att det har varit en deportation. Barnhemmet var tomt. På matborden fanns tallrikar och muggar med ouppdrucket te. Jag gick in i Korczaks rum, ett fönsterlöst utrymme som han delade med flera sjuka barn. Hans säng och barnens sängar var avdelade med små gröna skärmar. På bordet låg Korczaks tråd-(metall)glasögon. Bredvid stod en karbidlampa (i skenet av den brukade han skriva sina iakttagelser om barnen och sin dagbok). I två väskor under Korczaks säng fanns olika dokument. Vi samlade dem i en större väska. Jag tog också hans glasögon. I skydd av mörker gick min far och de tre ynglingarna över bron till Stora gettot och gömde sig hos en före detta elev från hemmet Felek Grzyb.

Vad hände sedan? Min far förstod att förflyttning österut genom Umschlagsplatz var inget annat än en säker död. Han försökte dagligen övertyga de tre andra pojkarna att fly när de var på bygget vid 11te Novembergatan eller på väg dit. "Ynglingarna", trots min fars förklaringar och påtryckningar, ville inte eller vågade inte.

Vilken väg tog min Pappa till Friheten
Det är oklart genom vilken port som min far med sina arbetskamrater gick ut. Då Lilla Gettot var redan likviderat så använde man en av det Stora Gettot portar. Arbetet som vid magasin bygget var på andra sidan av Wisla floden. Denna bro som förband Warszawas stränder hette Most Kierbedzia (Kerbedzbron).

En dag bestämde sig min pappa att fly. Vägen till jobbet på bygget vid 11te Novembergatan kände han väl efter alla dagars marscherande. Det var drygt 5 km dit. Jobbigt att gå i arbetsskor och tom mage. Efter jobbet igen, 5 km hem, till gettot!
Arbetsgruppen (tyska judar samt min pappa och tre pojkar från barnhemmet) utgick från någon av de två gettoportar som vette mot Ogród Krasinskich (Krasinski Parken). Därefter gick den långa vägen längs Midowagatan (Honungsgatan) till Krakowskie Przedmiescie och genom Kierbedz bro över Wisla floden. Från bron ledde Zygmuntowska(gatan) fram till Targowa gatan. Där tog man till vänster och efter en kort sträcka till höger in på 11 Listopada (11te Novembergatan). Arbetslaget arbetade vid ett magasinbygge i andra ändan av den långa 11te Novembergatan. En stenkast från bygget löpte järnvägsspår. På det passerade varje dag, en eller två tågsätt av boskapsvagnar med judar från Umschlagsplats på väg mot döden i Treblinkas gaskammare.

På väg till jobbet, när de marscherade en tidig morgon genom Warszawas eller egentligen Pragas gator (Praga heter stadsdelen på Wislas östra strand) som låg nästan helt tomma, rev han av sig det vita bandet med Davidstjärnan och steg åt sidan på trottoaren på Targowa (gatan). Han kände stadsdelen mycket väl och gick med säkra steg mot järnvägsstationen (Dworzec Wilenski), utan att uppvisa någon stress och utan att titta omkring sig. Efter några minuter fick han dock ett sällskap, en välvårdad man i 30-35 års åldern, szmalcownik, en utpressare.

Jag såg dig tidigare när du gick ifrån arbetsgruppen sa mannen. Pappa förstod att han var fast. Det gällde att betala. Pappan och den polska utpressaren gick lugnt i ett slags yttre samförstånd längs Targowa söderut mot nuvarande Stadion X-lecia. Vare sig min pappa eller utpressaren ville bli iakttagna. Min pappas alla pengar bytte ägare. Polacken önskade min far lycka till… En annan polsk familj som min far kände och som bodde nära hans arbetsplats vid 11 Novembergatan övernattade honom och lånade honom pengar till en tågbiljett till Lvov.

Varifrån kommer det polska ordet szmalcownik? Från ister, på polska smalec eller szmalec som man får fram när man smälter späck?

Kartan: Högst upp på kartan Umchlagsplats (längs upp på kartan mellan gatorna Dzika och Stawki) Från Umchlagsplats har Korczak och barnen förts till Treblinka.
Två gettoportar, markerade som svarta ringar, vette mot Ogród Krasinskich (Krasinski Parken) och användes för ut och inpassering.

Foto:
En gettoport vid korsningen av gatorna Nalewki och Nowolipki som vette mot Ogród Krasinskich, (längs bort på bilden) och användes för ut och inpassering. Man ser en arbetsgrupp som liknar den min far tillhörde som väntar på inpassering.

Min far framför monumentet som visar Korczaks sista marsch från barnhemmet på Sliskagatan till de väntande boskapsvagnarna vid Umschlagsplatsen. Min far och de tre äldre pojkar var de enda som överlevde deportationen den 5 augusti 1942.

Umschlagsplats i Warszawas getto, se även kartan högst upp. Härifrån gick dagligen, en eller två tågvagnslaster med 6, respektive 12 tusen människor till Treblinkas gaskammare. Min far har vid en sk aktion tagits dit men släpptes då han ansågs vara ung och frisk och kunde fortsätta jobba i gettot, ett tag. Vi det tillfälle såg han dr. Korczaks syster som stod i gruppen som skulle omedelbart deporteras till Treblinka.