Tvätten

Nanna skall flytta den här veckan till Vasastan. Vem skall ta hand om hennes tvätt. Jag är djup bekymrad.

Hade inte Din mamma en Auschwitznummer tatuerat på sin vänstra arm?

Hade inte Din mamma en Auschwitznummer tatuerat på sin vänstra arm? frågade jag min ungdomskärlek när vi träffades hos gemensamma vänner. Hade hon det? undrade Lola. Javisst hade hon det, sa hon efter en stund. På något sätt var ett intatuerat nummer inget speciellt för henne, mamma Bronia Rosner hade det, pappa Jakub Rosner hade det, grannar från nedre botten hade det, moster Karola hade det. Jag förstår henne och samtidigt så undrar jag över en del av liknande vardagsklarheter som min generation fick uppleva eller inte uppleva. Med det senaste så tänker jag på vår avsaknad av far och morföräldrar. Ingen i vår omgivning hade en sådan, så det fanns inget att undra över eller fråga om.

Bronia gick bort för exakt 8 år sedan.

Min moster wallraffade ett decenium före Wallraff

Min moster Krystyna Zielinska-Zarzycka var en riktig Wallraff redan på sextiotalet i Polen. Hennes arbetssätt, att använda falsk identitet för att bedriva undersökande journalistik, var identisk med Gunter Wallraffs.

Hennes journalistik var känd för alla polska radiolyssnare. Själv minns jag när hon undersökte de missförhållanden som fanns i det polska detaljhandeln och ställde sig bakom disken i en matvaruaffär. Kunderna kallade henne för bl.a. Lalunia.

Jemu masz się kłaniać - Professor Kotarbiński

Fönstret och den breda fönsterbrädan från vilken jag skrek ut mitt missnöje med Stalin och mina föräldrar var samtidigt mitt fönster mot världen i 17 år. Framför fönstret fanns det först ruiner och tegelstenhögar. Bland de växte tre stora kastanjeträd som överlevde kriget. Det var allt som var kvar efter de trevåningshus som stod där före kriget. Kastanjeträden växte troligen på en av deras bakgårdar.

På högra sidan fanns en kyrka (Kosciól Wizytek sen barrock) och ett ”hemligt” kloster som var gömd bakom en mur, höga poplar och en alltid stängt järngrind. Min pappas väns (kommendör Sliwinski) syster var nunna som bodde där och han fick träffa henne bara få enstaka gånger. Framför kyrkan växte alltid två träd och det fanns en drosk- och därefter en taxiparkering där också. Längst till höger fanns en stor port i huset med en sidoingång till Warszawa Universitet. Det inte många som kände till den.

Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet från hans hem på Karowagatan 16 (på vänstra sidan). Ett hus som gränsande med mitt gymnasium Karowa 18 (det vita huset). 

Professor Kotarbiński, den enda människan i världen som min mor uttryckligen sa till mig - Jemu masz się kłaniać, att ja skall göra honnör för (bugga) korsade alltid parken och tog sig genom sidoingången till universitetsområdet. Parken framför mina fönster som kallades för skwer(ek) byggdes på ruinhögar och man tog tillvara de stora gamla kastanjeträden i mitten.

Mitt fönster mot världen i 17 år. Framför fönstret fanns det först ruiner och tegelstenhögar. Bland de växte tre stora kastanjeträd som överlevde kriget. Det var allt som var kvar efter de trevåningshus som stod där före kriget. Kastanjeträden växte troligen på en av deras bakgårdar.

På högra sidan fanns en kyrka (Kosciól Wizytek sen barrock) och ett ”hemligt” kloster som var gömd bakom en mur, höga poplar och en alltid stängt järngrind. Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet från hans hem på Karowagatan 16. Ett hus som gränsande med mitt gymnasium Karowa 18. Skissen har jag gjort år 1967 i Sverige då jag ville bevara några minnes bilder från Polen och var fast besluten att aldrig återvända dit.

På högra sidan fanns en kyrka (Kosciól Wizytek sen barrock) och ett ”hemligt” kloster som var gömd bakom en mur, höga poplar och en alltid stängt järngrind. Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet. Han gick alltid genom sidoingången vars port syns till höger om kyrkan. En Mercedes 190 som jag skickade till föräldrarna från Sverige syns på parkeringen framför kyrkan.

Framför fönstret fanns det först ruiner och tegelstenshögar. Bland de växte tre stora kastanjeträd som överlevde kriget. Det var allt som var kvar efter de trevåninghus som stod där före kriget. Kastanjeträden växte troligen på en av deras bakgårdar.

Prof. Tadeusz Kotarbiński hus  hus som gränsande med mitt gymnasium på Karowa gatan.  Det låg i samma kvarter som Hotel Bristol.

Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet från hans hem på Karowagatan 18A. Ett hus som gränsande med mitt gymnasium Karowa 18 B.

Prof. Tadeusz Kotarbiński gick alltid genom sidoingången vars port syns till vänster om vaktkuren. Bakom syns kyrkans byggnad. 

Min mors första kontakt med Kotarbiński var före kriget då hon var student vid Warszawa Universitet. Då Universitetsledning införde antisemitiska restriktioner (se nedan) bl.a. att judiska studenter fick begränsad antal sittplatser så stod Kotarbinski under hela sin föreläsning och uppmanade andra likasinnade att göra det också. Kontakten mellan min mor och Kotarbinski fortsatte under kriget då han svarade på hennes brev från Kopyczyńce och på det sättet bidrog till hennes ariskhet och efter kriget till hans död 1981. Min mor vidhöll därefter kontakten med Kotarbinskis änka Janina Kotarbińska (Dina Sztejnbarg; 1901–1997). Kotarbińska var född i Warszawa. Under Förintelsen hade hon sk ariska dokument (Janina Kaminska). Hon fängslades för sitt deltagande i det underjordiska universitet och satt i fängelse i Warszawa och därefter skickades hon till Auschwitz och överlevde då hennes judiska identitet undanröjdes inte!



Nedan innehållet i Lodz tidningen Republika vars korrespondent rapporterar från Warszawa. Vi får veta att  nationalistiska paramilitära gäng sökt och slå studenter av judiskt ursprung . Nationalister använde knogjärn och promenadkäppar . De attackerade professor Tadeusz Kotarbiński , känd för sin fientlighet mot antisemitiska upptåg.
" Gamle av dagar professor militanta omgiven och transporteras i hela hallen , bland olämpliga att upprepa förolämpningar . " Han blev slagen som kvestor och flera universitetstjänstemän. Artikeln beskriver hur militanta gäng mitt under föreläsningarna går in i aulan och drar ut universitetsstuderande av judisk utseende. En av professorerna har försökt att låsa dörrarna inifrån men det hjälpte inte.

Z treści korespondencji z Warszawy dowiadujemy się, że nacjonalistyczne bojówki wyszukiwały i biły studentów żydowskiego pochodzenia. Narodowcy używali kastetów i lasek. Zaatakowali również prof. Tadeusza Kotarbińskiego, znanego z niechęci wobec antysemickich wybryków. „Sędziwego profesora bojówkarze otoczyli i przeprowadzili przez cały korytarz, wśród nienadających się do powtórzenia wyzwisk”. Pobity został także kwestor i kilku uczelnianych urzędników.

W artykule opisano, jak bojówkarze wyciągali z sal podczas wykładów na UW studentów o żydowskim wyglądzie. Jeden z profesorów „polecił zamknąć drzwi na klucz”, jednak i to nie pomogło. Z kolei na Politechnice Warszawskiej wykryto „silną petardę”, która na szczęście nie wybuchła.

Kiedy w styczniu 1937 roku na Uniwersytecie Warszawskim ogłoszono „dzień bez Żyda”, zawsze występujący przeciwko "hecom antysemickim” na wyższych uczelniach prof. Kotarbiński opublikował na łamach „Kuriera Porannego” list otwarty:
Z rozgoryczeniem wstępuję na teren uniwersytetu. Jednemu z moich uczniów, starszemu statecznemu nauczycielowi, napastnik rozbił tam głowę klamką czy czymś podobnym.

Inny szlachetnie myślący młody człowiek ufność swą do uczelni przypłacił załamaniem ogólnym. Raz podczas wykładu wtargnęła wataha, tygrysimi skokami dopadnięto Żydów w ławkach, sprano, stłuczono, sponiewierano jego i innych. Nie pokazał się już więcej. Trzeci szukał sygnatur w katalogu. Otoczono go – jak opowiada – z nagła, zapytano, czy Żyd, a gdy potwierdził, złamano mu nos. Napastnicy – nie, raczej oprawcy – rzucali półprzytomnym jak piłką, tłukąc ile wlazło, bo „jeszcze nie upadł”, bo trzeba go było „dokończyć”. Zbitego wyrzucili wreszcie na bruk przed bibliotekę. Dodajmy, że w żadnym z opisanych przypadków nie był to lynch indywidualny, kara czy odwet za czyny lub ujawnione intencje danego właśnie osobnika. Robota idzie hurtem i komu by się chciało dopytywać o takie detale. (…)

Nie ma co, trzeba się brać do samoobrony, bo znikąd obrona nie przyjdzie, skoro znikąd nie przychodziła na czas po dziś dzień.
Nie bić w odwet, tylko nie dawać bić. Zasłaniać napastowanych, rozbrajać napastników. Tam się ustala pokojowy modus vivendi, gdzie obrona dzielniejsza jest od napadu. A wolno mniemać, że w działaniach obronnych nie dopatrzą się występku ci, których prawo powołuje do zapobiegania napaści.

Modus vivendi (łac. "sposób życia”; l.mn. modi vivendi) – ułożenie stosunków pomiędzy stronami (np. państwami) na podstawie tymczasowego kompromisu. Tutaj "sposób współżycia”.

Modus vivendi är ett latinskt uttryck som betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Modus betyder sätt eller form, vivendi är en form av vivo som betyder leva.

Pengar hos mina föräldrar

I pappas stora skrivbord som var det bästa gömställe fanns buntar med vad jag trodde det var - pengar.

Kredytowa och Ada Hochman

Den första grundskolan jag gick låg vid Mazowiecka, Jasna, Kredytowa och Swietokrzyskagatan eller på backgården av dessa gator. Skolan (byggd 1952) eller egentligen två skolor låg i en dubbel byggnad lång som ett fotbollsplan. Skolorna hade nummer 38 och 75. Jag gick i nr 38 vars patron heter Marie Curie Sklodowska. Min första lärare hette Pani Zofia Salachowa. Hon var jätte gammal, vid den tiden troligen 45-50. Hon var en riktig gammaldag lärare som ingav oss skrämda 7 åringar riktig vänskap och skydd. Jag minns egentligen tre saker kopplade till den här skolan. Dels så var det inskrivning där man gick till sekretariatet där allt var stort och främmande och där satt skolans rektor som kände min mamma. Och så minns jag vägen till skolan. Jag tror att jag började gå ensam redan efter några veckor. Jag brukade korsa Królewska vid Plac Zwyciestwa.
Skolan av nybyggd men runtomkring och på väg till skolan fanns överalt ruiner. Hade jag på något speciellt sätt reagerat att det fanns ruiner runtomkirng? Nej, de hörde till den omgivning som jag föddes i. Kwarterets ruiner och det att det var just en kvarter gav möjligheter till cross country tävlingar. Vid sprang en bana från skolan genom ruinerna, mot kredytowagatan därefter en motsols sväng mot Jasna och tillbaka längs Swietokrzyska. Så småningom dumpade vi Swietokrzyskan och sprang längs en triangel.
Vid porten som ledde från ruinerna mot Kredytowa bodde min skolkompis Ada Hochman. I samma port fanns Tepepe-er TPPR - Towarzystwo Przyjaźni Polsko-Radzieckiej (inte Taxes Paid—Purchases Resold - också TPPR. Redan i grundskolan fick man gratis en vacker medlemskaps leg (först i papper och sedan i rött tyg)och kunde gå och fritt titta på ryska krigsfilmer. TPPR hade ca. 3 milioner medlemar, många av de inskrivna skolelever i 7 år åldern.

Sista som jag hörde om Ada Hochman var i början av sjuttiotalet. Någon sa till mig att hon sålde läsk någonstans längs (Rheov) Dizengoff i Tel-Aviv. Jag korsade gatan flera gånger men fick ingen syn på Ada.

Bilden: Skolans bakgård efter Warszawa upproret 1944.

Förintelsedagen - Holocaust Remembrance Day eller International Holocaust Remembrance Day

April 19
or
January 27

?

Warsaw Ghetto uprise
or
entering by Soviet troops of Auschwitz

?

יום הזיכרון לשואה ולגבורה known colloquially in Israel and abroad as Yom HaShoah and in English as Holocaust Remembrance Day, or Holocaust Day, is observed as Israel's day of commemoration for the approximately six million Jews who perished in the Holocaust, as a result of the actions carried out by Nazi Germany and its accessories, and for the Jewish resistance in that period. In Israel, it is a national memorial day and public holiday. It is held on the 27 Nisan (April/May). In other countries there are different commemorative days – see Holocaust Memorial Day
Holocaust Remembrance Day - Yom HaShoah was inaugurated in 1951, anchored in a law signed by the Prime Minister of Israel David Ben-Gurion. The original proposal was to hold Yom HaShoah on the anniversary of the Warsaw ghetto uprising (April 19, 1943), but this was problematic because the April 19th or in Jewish calendar 14th of Nisan is the day immediately before Pesach (Passover). The date was therefore moved to the 27th of Nisan, which is 8 days before Yom Ha'atzma'ut, or Israeli Independence Day.

The International Holocaust Remembrance Day, which occurs on January 27, is the first universal commemoration in memory of the victims of The Holocaust. It was designated by the United Nations General Assembly Resolution 60/7 on 1 November 2005 during the 42nd plenary session. January 27 is the date, in 1945, when the largest Nazi death camp in Auschwitz-Birkenau (Poland) was liberated by Soviet troops.

So we do have to days of Holocaust Remembrance.
One from 1951 connected to the Warsaw ghetto uprising April 19, 1943 and one from 2005 designated by the United Nations on January 21st, the day when the Soviet army entered Auschwitz and liberated more than 2,819 remaining prisoners, who were mostly ill and dying. 180 of them were children.

The day when the final battle - Warszawa Ghetto Upprise started. It was the eve of Passover of April 19, 1943, when a Nazi force consisting of several thousand troops entered the ghetto. The Germans entered the Ghetto planning to complete their Aktion within three days. However, they suffered losses as they were repeatedly ambushed by Jewish insurgents, who shot and launched Molotov cocktails and hand grenades at them from alleyways, sewers and windows. The Germans systematically burned and blew up the ghetto buildings. Block by block. Rounding up or murdering anybody they could capture. Significant resistance ended on April 23, but the Nazi operation officially ended first in mid-May. According to the official report, at least 56,065 people were killed on the spot or deported to German Nazi concentration and death camps, most of them to Treblinka.

Pictures - top two: The Germans troops in April 1943, puting on fire houses in Warszawa ghetto. Fire forced people higher and higher in the buildings. The Germans were on the street waiting with photographers to see the people to jump.
Picture bottom: View of ruins of the krematorium II after liberation in January 1945.

I feel strongly for "giving credits" to the brave, determined Jewish fighters in the ghetto rather than to Soviet troops that "entered" almost empty Auschwitz camp. Both Russians and Americans could, when flying over Auschwitz fell the bombs at least on the railway trucks.