From Piotrków Trybunalski to Innsbruck. Short story how Dawid Janaszewicz tried to save his family during the Holocaust.

Piotrkow Trybunalski Ghetto border sign.

Two Wehrmacht officers standing at the Piotrkow Trybunalski Ghetto border sign.

German pansar vehicles in Piotrków, behind them, building at Slowackiego street number 1.

The Piotrkow Trybunalski Ghetto borders

Probably in Austria where Dawid Janaszewicz together with his daughter Paulina (Pesa) and Litman sisters tried to survive the Holocaust as Polish Workers. On this photo from the left: Regina Litman-Rundbaken, an unknown woman (Miriam Fuks (Fuchs) ?), Paulina Janaszewicz, Ruth Litman, and Dawid (in Austria Stanislaw) Janaszewicz (Januszewicz).

This short story starts during the first week of September 1939 in Piotrków. During the German bombing of Piotrków Trybunalski on September 2, one of the bombs hit Dawid Janaszewicz's house (at 21 Garncarska Street) and killed his wife, Malka, and the youngest daughter, Sara-Ita. Janaszewicz and his elder daughter survive.

Two sisters, Regina and Rut, lived in the same building. Both were married. Regina's husband, Abram Rundbaken, was in the Polish military service, like many other Polish Jews. Whereas Ruth's husband is not Eisenberg 

At a certain point, before the Gross Action in October 1942, Dawid Janaszewicz decided to leave the Piotrków Ghetto. He knows what Action means and the fate of the Warszawa Jews, where the Gross Action started in July 1942.  With false documents, pretending to be Polish Roman Catholic, David Szmul, now Stanislaw Janaszewicz, decided to illegally leave the Piotrków Ghetto together with the Litman sisters and his daughter, Paulina, heading to Austria. They do it separately with false identification documents. They also applied for employment in Germany using these documents.  Working in Germany was paid (Ziwilarbeit), but the security there was more important.

Rywka Litman-Rundbaken was early widowed as her husband Abram Rundbaken was a soldier in the British army and was killed during the siege of Tobruk on December 1st, 1941. Abram Rundbaken was serving in the famous Polish Independent Carpathian Brigade. 

Before the Actions in the ghettos, numerous Jewish families had gone through the experience of trying to hide their children, mainly girls, in Catholic families. However, several hidden children were expelled back to ghettos.

It is also important to mention that poor families or those without contact with the Judenrat had difficulties being among the workers at the factories like Hortensja, Kara, and Bugaj, which were owned or run by the Germans. When, in early March 1942, the German administration in Piotrków ordered the ghetto to be closed by April 1, 1942, numerous Jews of the Piotrków ghetto tried to be admitted to the factories.

Rumors were spread that only 3,000 'productive Jews" would remain for work at the factories owned by the Germans. At this time, thousands of Jews were brought into the ghetto from the nearby towns and villages, such as Sulejow, Srocko, Prywatne, Wolborz, Gorzkowice, and others. These 'actions' increased the ghetto population to some 25,000. The tension in the ghetto reached its climax on October 13, 1942, when the horrifying news spread that the deportation 'Aktion' was scheduled to begin on the following day.

Escaping Piotrków Trybunalski Ghetto

Rumors about deportations of the Piotrków Jews to Treblinka reached Piotrków in late September. Paulina's father already planned to escape and arranged forged documents for Paulina, himself, and Litman's sisters. On October 13th, Paulina and Litman's sisters leave the ghetto and travel to Austria. They were pretending to be Polish workers and were first examined for the job at a transit point in Częstochowa. Paulina's father travels later, alone, and rejoins Paulina and the Litman sisters later in Landeck in Austria. It is possible that Miriam Fuks, (the fifth person in the photo from Austria, see above) also left Piotrków Ghetto with them. Anyhow, the group succeeded with forged papers to reach Landeck in Tyrol. All of them got work at the local weaving mill. After some months, Janaszewicz wants to find total security for his daughter and Rywka-Regina Rundbaken, who became Paulina's stepmother. They are trying to make a well-planned Sunday excursion to Switzerland. where they worked for a weaving mill. They were arrested, sent to Innsbruck, and charged in the Court of Justice. At the court, the prosecutor believed their fabricated story about a tourist trip into the Swiss Alps and sent them back to Landeck and their previous jobs, twice during their stay in Austria.

They were arrested by the Gestapo on March 13, 1944, after posing as Christian-Polish foreign workers. They were simply denounced by other workers at the weaving mill and arrested by the Gestapo. Paulina and Litman's sisters were sent to Innsbruck prison, while Janaszewicz was sent to KZ Reichenau.

In the Summer of 1944, the head chef of Innsbruck prison received an SS order to prepare a transport of prisoners from the Innsbruck prison to Auschwitz. Among the listed 88 prisoners, there were five Polish Jews - Paulina Janaszewicz, Regina Litman-Rundbaker, Ruth Litman-Eisenberg, Leokadia Justman, and Mirjam Fuks. The five girls turned to the prison master, Wolfgang Neuschmidt, for help. Neuschmidt called on his superior Karl Dickbauer, for the girls because they were needed for kitchen work in prison. Two police officers Erwin Lutz and  Rudi Moser, who were involved in the action to save the girls, persuaded their superiors to make the girls' papers disappear from the deportation papers and to use them for work in their kitchen. Police inspector Dickbauer made the girls' papers disappear. The girls were excluded from the transport to Auschwitz, but remained in prison and were employed in the prison kitchen. When the dispatch order arrived, another person who also took part in making the girls' papers disappear was criminal investigator Rudi Moser. The next deportation order arrived on January 18, 1945.  All the inmates of the Innsbruck prison were directed to the Bergen-Belsen concentration camp. Again, Dickbauer, Moser, Dietz, and Lutz were involved in the girls' escape of two girls. Leokadia Justman and Mirjam Fuks managed to escape from the prison during the night with the help of the rescue apartment as their first place of refuge. Rut Litman-Eisenberg was sent to another camp in Austria while Paulina Janaszewicz and Regina Litman-Rundbaker were sent to Bergen-Belsen.

As mentioned, Dawid Janaszewicz was sent to KZ Reichenau (Reichenau camp) while women were sent to Innsbruck prison.

Inthe  Reichenau camp, the Gestapo had its own barracks built with two interrogation cells, 24 double cells, and four single cells, surrounded by a three-meter high barbed wire fence to accommodate the “political”. Tyrolean Jews were also brought to the Reichenau camp.

Most of the camps were SS camps, but KZ Reichenau was a kind of Gestapo concentration camp. Reichenau was a transit camp for hundreds of prisoners on their way to a concentration camp, especially to Dachau, but also to the Auschwitz extermination camp.

Most of the camps were SS camps but KZ Reichenau was a kind of Gestapo concentration camp. 

Most of the concentration camps were run by SS but KZ Reichenau was a kind of Gestapo concentration camp. 

When in KZ Reichenau, David Janszewicz belonged to a resistance group of Polish forced laborers. The Gestapo discovered them in March 1944. Two Jewish members of the group Jakob Justman and Dawid Janaszewicz were murdered (most probably hanged) on April 25, 1944, in the KZ Reichenau. Justman and Janaszewicz were exhumed in December 1945 and buried in the Jewish part of Innsbruck's west cemetery.

Litman sisters and Paulina Janaszewicz were imprisoned in Innsbruck prison and they were close to be send to Auschwitz. However, they were excluded from the transport, read saved, by the Austrian director of the prison. Later Paulina Janaszewicz and Regina Litman-Rundbaken were sent to Ravensbrück and later to the Bergen-Belsen concentration camp.

After the liberation of the Bergen-Belsen concentration camp in April 1945, Regina and Paulina were hospitalized there, and later, in July 1945, they were included in the same group as Kinderheim children and both came to Sweden with the UNRRA's White Boat mission. Paulina, born in 1932 (or 1930), lives in Stockholm (September 2021).

Two Jewish members of the resistance group, Jakob Justmann, and Dawid Janaszewicz were murdered on April 25, 1944, in the KZ Reichenau. Justman and Janaszewicz were exhumed in December 1945 and buried in the Jewish part of Innsbruck's west cemetery.

After the liberation of Bergen-Belsen in April 1945 Regina and Paulina were hospitalized there and later, in July 1945, both came to Sweden with UNRRA White Boat mission. Paulina left Sweden for Poland. She thought that she would find relatives in her home city. No-one survived! In 1950 she returned as grown up (18 years) to Sweden. Paulina lives in Stockholm (September 2021).

Sweden, Summer 1945-1946. Paulina Janaszewicz is standing in the middle in a white dress.

Paulina Janaszewicz (Pesa Januszewicz) and Rywka-Regina Rundbaken - Time table

• Sept 1, 1939 - Oct 13 1942 Piotrków and Piotrków Ghetto (Regina moved from Lodz Ghetto to Piotrków Ghetto in December 1940)
• Transit to Austria as a Polish worker among a group of women who left Piotrków by transit point in Czestochowa
• October 1942 - March 16, 1944, Landeck 
• March 16, 1944 - January 18, 1945 - Innsbruck Prison 
• January 18, 1945 - April 15, 1945, Ravensbrück and thereafter Bergen Belsen concentration camp
• April 15, 1945 - July 22, 1945 Liberation and thereafter at Bergen-Belsen Hospital
• July 23-25 Lübeck Transit Center
• July 26 Arrival by UNRRA White Boat, SS Kastelholm, Malmö, Sweden
• 1945-2024 in Sweden (some years in Poland).

A 1947 document concerning Paulina's citizenship was sent from the Polish consulate in Stockholm to her home city Piotrków. In reply, we can read Paulina's real name, Pesa Januszewicz, from Piotrków city archives.

L. Justman-Wisnicki - Chapter "In Prison" in New Bulletin 31, 1992 (14)

Dla Żydów praca pod fałszywym nazwiskiem dawała szansę ocalenia.

Dla Żydów praca pod fałszywym nazwiskiem dawała szansę ocalenia.

Wyjazd na roboty do Niemiec był dramatem dla Polaków, oznaczał izolację i rozłąkę z rodziną. Żydzi niejednokrotnie zdobywali fałszywe zaświadczenia, m.in. Kennkarte i jako Polacy zgłaszali się do takiej pracy. Dla Żydów praca pod fałszywym nazwiskiem dawała szansę ocalenia. Gestapo tropiło Żydów którzy próbowali ocalic swe życie w ten sposób.

Posiadanie metryki i odcinka zameldowania pozwalało na samodzielne wyrobienie kennkarty, dlatego wiele osób usiłowało zdobyć jedynie chrześcijańską metrykę, m.in. od księży.

Poniżej biura i plakaty werbujące do pracy w Niemczech.

There were 14,000 Jews still in Belsen, of whom 800 were children - The Swedish Government has agreed to pay 14 000 000 USD of Nazi funds to be used for Refugee rehabilitation.

 

JTA - July 15, 1945.

The Swedish Government has agreed to accept all orphans and sick children in the Belsen concentration camp, it was announced today by Dr. Joseph C. Hyman, executive vice-chairman of the Joint Distribution Committee. Children whose parents are ill will also be accepted. According to the latest information available, there are 14,000 Jews still in Belsen, of whom 800 are children. The children are housed in a separate block and their condition is known to be desperate.

14 000 000 USD for 14 000 DPs ? 10 000 DPs were brought to Sweden by White Boat Mission. It sounds like war reparations. War reparations are compensation payments made after a war by the vanquished to the victors. They are intended to cover damage or injury inflicted during a war. Generally, the term war reparations refers to money or goods changing hands.

Fartyget S/S San Miguel från Sverige blev "Hamapil Haalmony" vid Jaffas kust. Varför kom inga Förintelsens överlevande ombord i Sverige?

S/S San Miguel som försökte i slutet av 1946 att hämta Förintelsens överlevande till Sverige.

Alyah Beth* ledare visste att i Skandinavien, speciellt i Sverige fanns "ett större antal". Förintelsens överlevande. Överlevande vilka kom till Sverige vid krigslutet med UNRRAs Vita båtar och med Röda korsets Vita bussar. Förutom de som kom det flera tusen judar med så kallade spöktåg till tysk-danska gränsstationen Padborg vilka fördes vidare genom Köpenhamn till Malmö i Sverige.

Efter krigets slut fanns 250 000 judar i Europas uppsamlingslägren (DP-läger). Bara under andra halvåret 1945, direkt efter kriget kom det 60 000 Förintelsens överlevande till Eretz Israel. Flera sionistiska organisationer deltog i underjordiska närverk för att smuggla judiska flyktingar genom Europa till Medelhavets kuster för vidare transport till sjös till Eretz Israel - Palestina.

När det gäller de överlevande i Sverige så ansåg man att sjötransporten** var att föredra istället för att passera hela Europa och ett antal gränser som var svåra att passera både legalt och illegalt.

Det fanns således ett stort behov att transportera de överlevande vidare till Eretz Israel. Både legalt och illegalt. Den mest kända resan var när den tredje stora gruppen, cirka 650 personer startade den 24 januari 1947 sin långa resa från Trelleborg till Haifa. Skeppet hette S/S Ulua.

Den stora motståndaren till förflyttningen av de överlevande från Förintelsen till Israel var den Brittiska regeringen som hade ansvaret för det som daglig bruk kallades för Palestina. Flyktingorganisationens motståndare var således Storbritannien som ville begränsa invandringen till Eretz Israel (Palestina). I den ökända brittiska Vitboken (1939) har man på tidigt stadium begränsat antalet judiska immigranter till Eretz Israel (Palestina) till 10 000 per år. Detta trots att krigshetsen ökade markant i Nazityskland och att man tidigare i Balfourdeklarationen (1917) så stödde den brittiska regeringen inrättandet av ett judiskt hemland i Palestina.

Organisationen Berihah, Haapalah/Aliyah Beth (uppdrag från Jewish Agency) och andra chartrade och köpte skepp över hela jordklotet och försökte på så sätt i hemlighet transportera judar till Palestina via Medelhavet.

Från den brittiska sidan så berättar man i boken The Royal Navy and the Palestine Patrol att minst fyra skepp köptes och skulle avgå från Sverige. Fyra förutom de som försökte ta sig från Sverige till Frankrike eller Holland och därefter från södra Frankrike över Medelhavet till Eretz Israel.

I boken The Royal Navy and the Palestine Patrol beskriver man att hela fyra (4) fartyg skulle ha förberetts för direkta transporter från Skandinavien till Eretz Israel.  Ett av de fyra fartygen tycks ha varit S/S San Miguel. Det andra hette S/S Ulua. Båda har varit under 1946 i hamnen i Marseille där de har förberetts för transporter från Sverige. 

I boken The Royal Navy and the Palestine Patrol beskriver man att hela fyra (4) fartyg skulle ha förberetts för direkta transporter från Skandinavien till Eretz Israel.  Ett av de fyra fartygen tycks ha varit S/S San Miguel. Det andra hette S/S Ulua. Båda har varit under 1946 i hamnen i Marseille där de har förberetts för transporter från Sverige. 

Den brittiska underrättelsetjänsten följde arbetet i hamnen i Marseille noga och därefter när fartygen avseglade från Frankrike så följde man deras route noga och försökte stoppa de innan de skulle utföra hämtningen av de överlevande från Förintelsen. Man angav till olika hamnmyndigheter att fartygen var inte sjödugliga och saknade viss utrustning. Därefter angav man att det handlade om transporter av vita slavar, kvinnohandel till bordeller i Sydamerika. I Köpenhamn försökte man stoppa provianteringen och bränslepåfyllning.

S/S San Miguel som senare fick heta "Hamapil Haalmony" - "Den okända illegala invandraren" tycks ha byggts om i Marseille och därefter i Sverige. Det är möjligt att ombyggnaden i Sverige var huvudsakligen ett svepskäl för att komma till Sverige. Hämtningen i Sverige har dock inte kunnat genomföras och fartyget. Man har dock inte lyckats att ta upp de överlevande i Sverige och lämnade Sverige för Köpenhamn varifrån den avseglade på Nyårsafton 1946 tillbaka till hamnen i Marseille.

Orsaken till misslyckad hämtning i Sverige är okänd. Tekniskt, så krävdes tre saker. En isfri hamn, insamlade överlevande och en goodwill från svenska myndigheter. Det sista tycks man ha haft då på tidigt stadium har de överlevande sökt och fått ett svenskt Främlingspass. För att resa från Sverige skulle man ha en giltig visa till ett annat land. För det skaffades en grupp-visering till Kuba. Så det är möjligt att det var någon av de andra två orsaker som gjorde att S/S San Miguel återvände tomhänt från Sverige. 

S/S San Miguel ("Hamapil Haalmony") seglade från Sete hamn i Frankrike den 3 februari 1947, med 796 överlevande ombord. Ett brittiskt spaningsflygplan såg fartyget den 14 februari och därefter åtföljdes av två brittiska marinfartyg dagen efter. Fartyget skulle lämna de överlevande strax söder om Jaffa, men britterna slog innan det och tog över efter en halvtimmes kamp.

Under konfrontationen använde britterna gasbomber och vattenkanoner.  Några överlevande skadades. Brittiska marinfartyg tvingade S/S San Miguel ("Hamapil Haalmony") till Haifas hamn på morgonen den 17 februari 1947.

Innan fartyget anlände till Haifa gömde sig besättningen och några överlevande vattentanken inne i fartyget, som gjordes innan till ett gömställe. De har senare lyckats att ta sig iland osedda medan 798 av de överlevande fördes samma dag med fängelsefartyg till interneringslägren på Cypern. 6 stycken överlevande som skadades under sammandrabbningar med brittiska kommandosoldater fördes till sjukhus.

10 dagar senare var det S/S Uluas tur och de överlevande satte sig hårt mot de brittiska försöken att ta kommando över fartyget. Ett antal gånger försökte britter att rama det judiska fartyget, föra över kommandosoldater och övertag fartyget. Trots att Ulua som bytte namn till Chaim Arlosoroff var helt omringat så lyckades den gira mot land. Tyvärr så var det ett helt fel ställe att försöka landsätta de överlevande då stället låg strax söder om Haifa och där stationerade även starka brittiska förband. Igen, några lyckades att gömma sig och komma senare iland medan de flesta fördes till Famagusta på Cypern med de brittiska fängelsefartygen. Flera av de överlevande och soldater fick föras till sjukhuset.

Tougher meat beskrev man försöken att överta fartyget från britternas sida i The Palestinian Patrol.

Tougher meat beskrev man försöken att överta fartyget från britternas sida i The Palestinian Patrol.

Trots att S/S Ulua som bytte namn till Chaim Arlosoroff var helt omringat så lyckades den gira mot land. Tyvärr så var det ett helt fel ställe att försöka landsätta de överlevande då stället låg strax söder om Haifa och där stationerade även starka brittiska förband. Igen, några lyckades att gömma sig och komma senare iland medan de flesta fördes till Famagusta på Cypern med de brittiska fängelsefartygen. Flera av de överlevande och soldater fick föras till sjukhuset.

Tougher meat beskrev man försöken att överta fartyget från britternas sida i The Palestinian Patrol.

Hamnar och platser där britter observerade S/S Ulua. På samma sätt följde man S/S San Miguel.

Trots att S/S Ulua som bytte namn till Chaim Arlosoroff var helt omringat så lyckades den gira mot land. Tyvärr så var det ett helt fel ställe att försöka landsätta de överlevande då stället låg strax söder om Haifa och där stationerade även starka brittiska förband. Igen, några lyckades att gömma sig och komma senare iland medan de flesta fördes till Famagusta på Cypern med de brittiska fängelsefartygen. Flera av de överlevande och soldater fick föras till sjukhuset.

Tougher meat beskrev man försöken att överta fartyget från britternas sida i The Palestinian Patrol.

* Alyah Beth - förflyttningsaktioner av de överlevande från Förintelsen till Eretz Israel startade då den Brittiska regeringen vägrade att öka antalet legala migranter.

** S/S San Miguel (senare "Hamapil Haalmony" namngavs efter Herbert Lazar, en invandrare som dödades medan han motsatte sig britterna ombord på ett annat fartyg, "Lanegev" på väg mot Eretz Israel. Fartyget kapades av britter i februari 1947.  I Herbert Lazars dödsannons stod de "Den okända illegala immigranten - "Hamapil Haalmony".

*** Den mest uppmärksammade fartyget av de som skulle föra de judiska flyktingarna, Förintelsens överlevande hette Exodus 1947 vars öde filmatiserades på 60-talet.

**** The Royal Navy and the Palestine Patrol

Page 159

Ministry of Foreign Affairs - MAE

Also on 22nd January, the British Embassy in Paris informed the MAE that the San Miguel and the Arbil both suspect ships, had arrived in Marseilles.

The Embassy chided the French to make amends for past failings “ His Majesty’s Embassy earnestly trust that all possible steps will be taken by the French authorities to prevent a repetition o f the ‘San Dimitrio' incident in connection with these two ships.”45To British dismay, the San Miguel sailed from Sete on 3rd February’ and die Abril from Port-de-Bouc on 1st March. The San Miguel carried 807 immigrants on board, mostly from Poland, Yugoslavia and Romania. They comprised 462 men, 212 women and 133 children. On being intercepted on 16th February, the passengers had to be subdued with water jets and tear gas. As the engines were sabotaged it took 14 hours for a British minesweeper to tow ha* into port, now under her new name of Ha’Maapil Ha’Almoni. During trans-shipment in Haifa there was
no resistance and die immigrants were even smiling and singing.46

German and Allies archives are often the only source of information for children Holocaust survivors. X X X three crosses were often used instead of a signature as the survivor was an analphabet, small child or disabled to write.

Three crosses (or three +) were often used instead of a signature as the survivor was an alphabet, small child, or disabled to write.

Three crosses were often used instead of a signature as the survivor was an alphabet, small child, or disabled to write.

German and Allies archives are often the only source of information for children Holocaust survivors.
In DP-2 cards, "X X X", three crosses or three "+ + +", were often used instead of a signature as the survivor was an alphabet, small child, or disabled to write.

What does N.D.H. after three ++++, stand for? What does it mean? This abbreviation was found on children's DP-2 cards, the children that came during the UNRRA mission, White Boats. I found that it was just an abbreviation of registrars name, the person that was interviewing the DP.

Normally. once the card had been filled out, prior to signing it was handed to the DP to review it and sign. Cards for children would be signed by a parent or guardian; this person had to indicate their family relationship with the child. In many cases, there was no parent or guardian and the child could not read or write! Therefore, three XXX or three +++.

Above DP-2 card of Zajdman Teodor that was just 7 months old when he became an inmate in the Piotrków Trybunalski Ghetto.

The first "Holocaust relatives" were invented at the camp and later at the hospital in Bergen-Belsen. All these false family relations like sisters, cousins, mother, and the child were later repeated during the DPs registration like the one at the Cambrai Kaserne in Lübeck. Of course, it was easier to register as aunt and child and use the real names. The DPs center personnel was aware of this procedure but to obey conflicts they use to let the "Holocaust-related" travel together during UNRRAs White boat mission.

Fake mothers with Fake children - Holocaust daughterhood
As I wrote earlier, numerous new families were built in the camps and thereafter in the hospitals and DP camps. This situation actually continued later and I had during my childhood numerous uncles and aunties. None of them were blood-related. In many cases, there numerous fake cousins and as well mother-daughter relations were given as status to Allied authorities. "Holocaust daughterhood" is a fake state of being someone's daughter without blood relation.
Below is the illustrated story of Paulina and her Holocaust mother, Regina. When exactly they met it is not known. What is known is that Regina was born in the Lodz. Her husband joined RAF.

År 1944 bad fem judiska fångar i Innsbruck-fängelset rättsombudet Neuschmidt om hjälp. Innsbrucks polisinspektör Karl Dickbauer och hans kollega Anton Dietz hade redan fått i uppdrag att förbereda en transport för fångar från fängelset i Innsbruck till koncentrationslägret Auschwitz. Bland de 88 fångarna fanns fem polska judiska kvinnor- Leokadia Justman-Wisnicki, Mirjam Fuchs, Paulina Janaszewicz, Regina Litmann-Rundbaker och Ruth Litman-Eisenberg. De greps av Gestapo den 13 mars 1944 efter att ha uppgett sig vara kristna polska arbetare. Deporteringen till Auschwitz tillsammans med 88 andra fångar var förestående. I fängelset i Innsbruck bad Wolfgang Neuschmidt sin överordnade Karl Dickbauer att flytta kvinnorna till kökstjänst i fängelset. Polisinspektör Dickbauer fick flickornas papper att försvinna och på det sättet har de inte uttagits till transporten till Auschwitz, utan förblev i fängelset och där anställdes i fängelseköket. När nästa ordern kom om att transportera alla fångar i fängelset till koncentrationslägret Bergen-Belsen den 18 januari 1945 hjälpte Dickbauer två av kvinnorna att fly från fängelset. Leokadia Justman-Wisnicki och Mirjam Fuchs lyckades fly från fängelset under natten med hjälp av polisinspektörer Dietz och Dickbauer. Erwin Lutz erbjöd dem sin lägenhet i Innsbruck som deras första tillflyktsort.  Leokadia Justman-Wisńicki och Mirjam Fuchs överlevde Förintelsen genom ansträngningar från de ovannämnda österrikarna, som därigenom satte sina egna liv i fara.

Paulina Janaszewicz  Regina Litmann-Rundbaker

När ordern kom den 18 januari 1945 var alla fångar i fängelse till koncentrationslägret Bergen-Belsen, Dick- Bauer närmade sig flickornas flykt från fängelset att vara till hjälp. Dickbauer tvekade inte. Brottsutredaren Rudi Moser erbjöd sig också att hjälpa till att rädda tjejerna. Lorraine Justman-Visnicki och Mirjam Fuchs lyckades på natten Hjälp från polisinspektörerna Dietz och Dickbauer för att komma ur fängelset nis att fly. Lutz erbjöd dem sin första tillflyktsort Lägenhet på Ahorndorfstraße 3. Kriminalpolismannen Rudi Moser hade sig själv innan judarna flydde vände sig till Maria Stocker med förfrågan att de två tjejerna och göm dem i deras lägenhet. Mary var medvetna om den fara det utgjorde för dem att ha två judar att gömma flyktingar från fängelset i sina hem. allm. Ändå gick hon med direkt. När de två tjejerna i deras Väl framme i hennes lägenhet kramade hon dem med orden: ”Gud vare Tack, ni är här mina kära barn ". Efter några veckor Det visade sig att Gestapo hade spårat de två judiska kvinnorna förföljde. De fick byta lägenhet.och bodde hos Wanda Bottesi. Wanda Bottesi och hennes mamma Maria Petrykiewicz gömde Lorraine Justman-Visnicki och Mirjam Fuchs i sin lägenhet i Ing. Etzelstraße 28 tagen och dold i veckor. De två de judiska kvinnorna skulle överföras från fängelset i Innsbruck till koncentrationslägret i Bergen Belsen ska dömas. Polisinspektör Anton Dietz, a kände Wandas, hade de dolda tjejerna förfalskade papper bekymrad. De var i namnen på Christine Chruscik och Wanda Stolorezyk och överlämnade dem som polska kristna. Dietz hade uppgett att de två polska kristna kvinnorna var hennes Tappade papper på väg från Polen till Österrike. Med de nya identitetskorten fick flickorna NEN bekanta i Innsbruck arbetsförmedling arbetskort som Kristen-polska utländska arbetare. Wanda, en kosmetolog till yrket, färgade tjejernas hår, för att ge dem ett annat utseende. Wanda vände sig om på begäran av tjejerna tillbaka till polisinspektör Dietz, med det flickorna förs till byn St. Martin i Salzburg skulle kunna. Wanda smugglade de två tjejerna till Salzburg. Som polska utländska arbetare överlevde de kriget. Innan juden Ruth Litman-Eisenberg i ett arbetsläger för Utlänningar dömdes nära Innsbruck de Neuschmidt med förfalskade "ariska" papper och vässade hon uppmuntrar henne att inte låtsas vara judisk under några omständigheter. För att han räddade hennes liv. De andra två tjejerna följde dem snart. Som den Wanda Bottesi vände tillbaka till dold fara Dietz för hjälp. Han kom själv och hade med sig nya papper hans underskrift och Innsbruckpolisens stämpel. Wanda kunde använda dessa dokument för att begära arbetskort åt henne. komma. Lorraine Visnicki och Mirjam Fuchs började i saltet burgerbyn St. Martin för att arbeta som polska utländska arbetare. 10. Innan hon flydde hade hon träffat Maria Petrykie- wicz med sin dotter Wanda på fjärde våningen i två veckor dold. Maria Petrykiewicz behöll dem också under frekvensen Bomblarm i hennes lägenhet. De tre andra judiska flickorna som bodde i fängelset i Innsbruck nis sparades på ett liknande sätt. Paulina också Janaszewicz, Regina Litman-Rundbaker och Ruth Litman-Eisenberg kom till S: t Martin och arbetade där fram till krigets slut.

l David Janaszewicz

geboren 17.10.1900 in unbekannt

gestorben 25.4.1944 in Innsbruck

Shmuel David Janszewicz gehörte einer Widerstands-

gruppe polnischer Zwangsarbeiter an, die im März 1944

von der Gestapo aufgedeckt worden war. Über diese

Widerstandsgruppe liegen nur wenige Erkenntnisse vor.

Gesichert ist, dass die beiden jüdischen Mitglieder Jakob

Justmann und Shmuel David Janaszewicz am 25. April

1944 im Arbeitserziehungslager Reichenau ermordet wur

-

den. Näheres zu Janaszewicz ist derzeit nicht bekannt.

Justmann und Janaszewicz wurden im Dezember 1945

exhumiert und im jüdischen Teil des Innsbrucker West-

friedhofes beigesetzt.

Tiroler Landesarchiv, Opferfürsorgeakt Marianne S.

(Aussage von Leokadia Justmann).

Tiroler Landesarchiv, LG Innsbruck, 10 Vr 1745/47

(Zeugenaussage von Leokadie Justmann).

Yad Vashem Database

DP-2 card of Regina Rundbaken, born Littman - the Holocaust mother of Paulina Janaszewicz.  What is known is that Regina was living in the same building in the city of Piotrków Trybunalski (German: Petrikau). It is likely that they left Piotrków together with Paulinas father Dawid Janaszewicz. If they arrived to Bergen-Belsen prior or after the liberation is not known. Their DP-2 cards were issued in Lübeck, one day before departure to Sweden by White boat S/S Kastelholm. At number 8 on Rrginas DP-2 card, there is a clear statement that Regina Rundbaken in traveling with her daughter Paulina. 

Quickly found false relationships were common, for one reason, not to be separated at the hospitals and during the transport by White boats from Bergen-Belsen to Swedish emergency hospitals. It was the reason that Regina Rundbaken born Littman become quickly the mother of Paulina. Regina was registered in Lübeck as L:7842 and Paulina as L:7827 on the same DP-2 Card. They both were transported on White boat S/S Kastelholm that left Lübeck on July 25th, 1945. That was the last transport by Kastelholm in the UNRRA action White boats.

At number 8 of the DP-2 card - Number of accompanying persons there is number 1. Later at the 24 - Remarks there is a clear statement that the person is daughter Paulina Janaszewicz L number 7827. Accordingly at Paulina´s DP-2 card Regina is registered as her mother. However, her another, again non biological mother's name, Regina Littmann is on the same card at (9). Paulina Janaszewicz and Regina Rundbaken Littmann were registered by two different registrants. One card is filled in English and another in French. It is likely that during their registration and health control in Lübeck at Swedish Transit Hospital they were staying in the same room (II-2-9 and II-2-10). After two years in Sweden Paulina decided to go to Poland to Piotrków Trybunalski to see if someone from her family survived.  Cousins, uncles or aunts. Like in many other families Paulina was the only survivor. She wanted to return to Sweden but Polish authorities confiscated her Swedish "Främling" passport as she was under the age of 18. First in late 1950, with help of Swedish authorities Regina Rundbaken she is allowed to come back to Sweden where she presently lives.

UNRRAs Vita Båtar - Kinderheim - Permisioner och adoptioner av de judiska barn som kom till Sverige vid krigslutet.

Rosh Hashanah 2021 eller 5782.

Rachela ringde mig idag. Jag är hos systern, Tusia (Estera) och hon will träffa dig så fort så möjligt. Hon vill höra om Piotrków som Du besökte förra veckan. Jag blev jätteglad då pandemin och det jättevarma sommaren stoppade mig för att besöka Tusia.

Tusia vet allt och kan allt om oss, sa Rachela. Det är 10 års skillnad mellan systrarna. Rachela var bara 3 år gammal när kriget bröt ut. Hon brukar understryka det. Hennes stora syster, född 1926 ersatte tidigt deras mor Ita som dog under första dagar efter befrielsen av Bergen-Belsen. När Rachela kom till sverige den 26 juli 1945 har hon precis fyllt 9 år. Av de nio år var hon över 5 år i Piotrków Trybunalski getto och ett halvt år i Ravensbrück och Bergen-Belsen. Hon minns nästan inget från Piotrków, hennes minnen är systers minnen förklarade hon. Hon har tidigare sagt samma om den första tiden i Sverige men när jag samtalade med henne så öppnade sig en lucka hos henne och hon började berätta.

Då en av mina bröder var adopterad av mina föräldrar frågade jag henne bl.a. om adoptioner. Jag visste att många av min mammas och pappas vänner fick ett extra barn efter kriget. Inom familjerna så talade man aldrig om de barnen som adoptions barn. De fick ofta veta det först sent under livet. Föräldrarna hade oft lite svårt att förklara hur det kom till sig att "det äldsta barnet", det adopterade var född lång innan de gifte sig, ofta under studietiden.

Jag anmärkte till Rachela att det kom till Sverige hundratals föräldrarlösa judiska barn, troligen över tusen och det är så få som jag känner till som adopterades och stannade här. Rachela svarade, det är egentligen bara Jidele som adopterades till Finland, jag som hade min stora systern som mamma och Mirka som hade sin riktiga mamma som stannade i Sverige och så Paulina som fick en lägermamma i Bergen-Belsen. 

Märkligt tyckte jag då det fanns många svenska, danska och även norska judar inom Sveriges gränser när de föräldrarlösa barnen anlände till Sverige. Intresset var dock svalt att adoptera de huvudsakligen östeuropeiska judiska barn.

Det fanns insamlingar i Sverige till de inkomna judar, flyktingar som man kallade de. Barnen fick t.o.m permissioner för att tillbringa de judiska helger hos en svensk judisk familj i storstäderna. Många fick bo hos de svenska judiska familjerna i Stockholm men många hänvisades till utlänningskommissionens läger i Fagersjö som tidigare beboddes av lettiska flyktingar.

Man fick ansöka om permissioner och ett godkännande kom till de läger och internat där de judiska barn vistades.

DP-2 kort av Tusia - Estera Fajner

Deportationslista daterad den 2 december 1944 från Piotrków Trybunalski till koncentrationsläger Ravensbrück

Det var inte så lätt att träffa sin närmaste släkting efter att man har blivit skilt efter ankomsten till Sverige. Här är ett svar till Estera Kalkopf från Bedzin som ville träffa sin lila syster Dorotka. Det fanns tre föräldrarlösa systera i Bedzin när andra världskriget bröt ut i september 1939.
Esterka, Ester född 1922, Guta, Gitla född 1926, Dorotka, Dwojra född 1930. De var föräldralösa innan kriget bröt ut. Alla tre lyckades hålla ihop både i Bedzin getto och ett antal koncentrationsläger.
Efter befrielsen av Bergen-Belsen så har systrarna placerats inom det enorma sjukhusområdet som britterna iordningställde i tyska kaserner som låg i närheten av lägret. På det brittiska sjukhuset började systrarna Kalkopf återhämta sig. De placerades inom det stora sjukhusområdet i ett hus som Dorotka beskrev såsom "Rundhus". Under resan från Lübeck höll de ihop ombord på den Vita Båten M/S Kronprinsessan Ingrid som förde de från Lübeck till Malmö under första veckan i juli 1945.

I lägren blev de tre systrarna Kalkopf vänner med den flera år äldre och mera livs erfarna, Lola Amsterdam Pemper. När exakt vänskapen startade vet man inte. Det säkra är att alla fyra befriades den 15 april 1945 i Bergen-Belsen. De tycks ha serverat en Vit lögn när de skulle skiljas före av färden från Bergen-Belsen och Lübeck till Sverige. Lola fick ett inresenummer 1975 i Lübeck. Hon kom således till Swedish Transit Hospital före systrarna Kalkopf som registrerades med L:3002, 3003 och 3004. Systrarna var nog i bättre skick än Lola så för att inte skiljas och för att resa till samma ställe med samma båt skrev de på sina DP-2 kort att de var systrar... Detta trots att det var helt klart att de hade olika föräldrar. Personalen vid inskrivningsenheten i den stora gymnastiksalen spelade med, de fick åka med samma båt. En annan person, Lola Amsterdam som tycks har tagit hand om de tre Kalkopf systrarna har även uppgivit de som släkt på det egna DP-2 kortet.

At Korczaks Dom Sierot children were celebrating the Jewish New Year.

At Korczaks Dom Sierot children were celebrating the Jewish New Year.

At Korczaks Dom Sierot children were celebrating the Jewish New Year. On that day they were also exchanging photographs or postcards.

Here, is a photo of and from Edzia Wajsberg. On the reverse:

For the New Year, I’m giving you my photo. Wishing you all the best in your work and a Happy New Year, for my friend at "DS".

From Edzia Wajsberg, to L. Gluzman, 5/X 1929.

Leon Gluzman collection.

"DS" - Dom Sierot - The Orphans Home.