Förintelsens offer i Stockholm - Varför gömmer och glömmer Judiska församlingen deras gravar? Måste Kronprinsessan vara med?

När man tittar på en karta tagen ur en guidebok om Stockholms begravningsplatser så hittar man även en beskrivning av den Judiska begravningsplatsen vid Norra begravningsplatsen i Solna. Entrén till den judiska begravningsplatsen utgör en samlingspunkt och start för en vandring i den nordöstra delen av Norra begravningsplatsen. Ett tiotal gravar anses vara särskilt värda omtanke och besök.

Två tomma kvarter.

Till vänster om den bruna linjen som man skall följa vid besöket ser man två helt tomma fält. Tomma, egentligen tillsynes tomma då de kanske för författaren av guideboken och för flera andra besökande ser ut som reservfält för framtida begravningarna.

Jag har markerat de två fälten med blåa fyrkanter då de, liksom grav nummer 1 markerad på kartan ovan bär en del av Europas mörkaste historia - Förintelsen. 

Den smala vertikala blåa fyrkanten markerar tre rader inom K-kvarteret där Förintelsens offer ligger begravda. De är de som kom med UNRRAs aktion Vita båtar till Stockholm under första hälft av julimånad 1945. De kom från koncentrationslägret Bergen-Belsen. De flesta begravda där dog bara efter några dygn efter ankomsten till Stockholm.

Den lite bredare större blåa fyrkanten markerar ytterligare ett 60-tal gravar av Förintelsens offer. Drygt 12 rader med fem gravar i varje rad.

I Sverige finns inga militära begravningsplatser såsom de till som påminner om både första och andra världskriget. I t.ex. Normandie, där Bayeux krigsbegravningsplats är den största andra världskrigets i Frankrike med 4 648 gravar av soldater som stupade invasionen av Normandie (D-day). Ett tusentals gravstenar med kors och ibland Davidsstjärna i helt perfekta rader, alla vända mot stranden där de flesta soldater mötte döden.

I Stockholm, som jag skrev tidigare, såg man i de två nämnda kvarter inga gravstenar. De fanns, men de fanns djupt under marken. 

Som jag har påpekat så många gången förr så utan ett personligt sammanhang finns det enbart liten mening med att berätta eller skriva lokalhistoria kopplad till Förintelsen. Lokalhistorien måste därför levandegöras genom foton, dokument och helst med en muntlig föredragning. Om den sker på plats såsom kvarter K och J, de två med de blåa fyrkanterna, på den Norra Judiska begravningsplatsen skall besökarens (elevens) iakttagelser om gravstenen tas tillvara. Bara att se ett 80-tal gravstenar bör väcka ett intresse. 

I Sverige finns inga militära begravningsplatser såsom de till som påminner om både första och andra världskriget. I t.ex. Normandie, där Bayeux krigsbegravningsplats är den största andra världskrigets i Frankrike med 4 648 gravar av soldater som stupade invasionen av Normandie (D-day). Ett tusentals gravstenar med kors och ibland Davidsstjärna i helt perfekta rader, alla vända mot stranden där de flesta soldater mötte döden.

I Stockholm, som jag skrev tidigare, såg man i de två nämnda kvarter inga gravstenar. De fanns, men de fanns djupt under marken. Anställda av Judiska församlingen för att sköta begravningsplatsen liksom församlingsledning tyckte att det var kostnadseffektivt att ha de på det sättet. Att det fanns gravar vittnade egentligen enbart svarta pinnar med gravnummer. Man såg de som små svarta blommor strax över det höga, oftast oklippta gräset. Skrämmande!

 

År 2018 fick jag tillåtelse att göra det arbete som Judiska församlingen undvek att göra i decennier. Att ta fram Förintelsens offers gravar från underjorden. Tillsammans med andra medlemmar från Föreningen Förintelsens Minne - FFM, påbörjade jag att systematiskt gräva upp gravstenar. Gravsten efter gravsten. Liv efter liv. Namn efter namn. Förnamn efter förnamn. Födelseplats efter födelseplats. Födelseår efter födelseår och slutligen den gemensamma nämnaren - dödsår!

Den lite bredare större blåa fyrkanten markerar ytterligare ett 60-tal gravar av Förintelsens offer. Drygt 12 rader med fem gravar i varje rad. Det är de som kom med UNRRAs aktion Vita båtar till Stockholm under första hälft av julimånad 1945 och dog strax efter ankomsten. De kom från koncentrationslägret Bergen-Belsen. 

Jag grävde upp inte bara stenar men även Förintelsens offers liv inklusive dras föräldrarnas och syskons liv. Snart blev det klart att småsyskon och föräldrar mördades huvudsakligen på 6 stycken orter - platser för dödsläger. De sex platser det är: AUSCHWITZ, TREBLINKA, CHELMNO, BELZEC, MAJDANEK och SOBIBOR. Därför, i samförstånd med Judiska församlingen placerades på 6 tomma platser bland gravstenarna 6 stenblock av samma bottenmått som Förintelsens offers gravstenar. Gravfältet skulle behålla sitt militär prägel med rader med fem gravar i varje rad. De extra, förhöjda 6 stycken gravstenar var för att markera fältet och skapa ett minnesfält med syfte att bland annat skapa ännu en plats i Stockholmsområdet vars lokalhistoria är direkt kopplad till Förintelsen. Så viktigt ur undervisningssynpunkt för generationer framöver. Platsen var viktig för oss "judar med Förintelsens offer" i vår familjehistoria. Det blev en plats som många identifierades sig med. Detta kunde vi på tidigt stadium förstå då de 6 monumentstenar fort täcktes av de besökandes stenar. 

Då det finns en tradition att lägga en liten sten när man besöker en judisk grav och judar från Östeuropa vars familjer mördades i AUSCHWITZ, TREBLINKA, CHELMNO, BELZEC, MAJDANEK och SOBIBOR där det inte finns några enskilda gravar har fort accepterat de 6-stenar som en plats att minnas sina egna.

Den platsen har respektlöst skändads av respektlösa judar, ledningen av Judiska församlingen i Stockholm tillika de som kallar sig för Centralrådet i Sverige - ordförande Aron Verständig. I Stockholm tillhör enbart 18% judar den judiska församlingen. Centralrådet tycks uppfatta sig som den enda instansen som har rätt att bestämma över Förintelsens offer och ihågkommande av minnet av Förintelsen.

Då det finns en tradition att lägga en liten sten när man besöker en judisk grav och judar från Östeuropa vars familjer mördades i AUSCHWITZ, TREBLINKA, CHELMNO, BELZEC, MAJDANEK och SOBIBOR där det inte finns några enskilda gravar har fort accepterat de 6-stenar som en plats att minnas sina egna. Den platsen har respektlöst skändads av respektlösa judar, ledningen av Judiska församlingen i Stockholm tillika de som kallar sig för Centralrådet i Sverige. I Stockholm tillhör enbart 18% judar den judiska församlingen. Centralrådet måste uppfatta sig som den enda instansen som har rätt att bestämma över Förintelsens offer och ihågkommande av minnet av Förintelsen.

Vi, Föreningen Förintelsens Minne - FFM har rengjort och restaurerat alla gravstenar till en kostnad av 250 000:-. Det sista som vi gjorde så ställde vi alla gravstenar exakt i raderna med millimeters precision. Därefter kom pandemin.

Vad gjorde den Judiska församlingen mitt under padnemin? Det ofattbara! Skändade Förintelsemonumentet!

På 75 års dagen av ankomsten av Vita Båtar till Stockholm så skändades Monumentet 6 stenar - 6 miljoner och fördes bort av Judiska församlingen. Operationen utfördes med tunga fordon som kördes bland Förintelsens offer gravar och lämnade djupa spår i marken. Därefter fortsatte Judiska församlingen med sin tidigare ökända hantering. Nu, ånyo växer lavar, mossa och alger och det är i det närmaste omöjligt att läsa namnen och de andra så viktiga i sammanhanget, lokalhistoria och Förintelsen, uppgifterna.

Bayeux krigsbegravningsplats är den största andra världskrigets i Frankrike med 4 648 gravar av soldater som stupade vid invasionen av Normandie (D-day). Ett tusentals gravstenar med kors och ibland Davidsstjärna i helt perfekta rader, alla vända mot stranden där de flesta soldater mötte döden.

Bayeux krigsbegravningsplats är den största andra världskrigets i Frankrike med 4648 gravar av soldater som stupade invasionen av Normandie (D-day). Ett tusentals gravstenar med kors och ibland Davidsstjärna i helt perfekta rader, alla vända mot stranden där de flesta soldater mötte döden.

Graven är en artefakt, en markering som skapas för att tjäna ett bevarande och bevarandet av minne. I Stockholm vittnar Förintelsens offers gravar om en erfarenhet av tid och av historia. Historia av de begravda offren saknar dock kontinuitet. Oftast är de begravde de sista begravda Förintelsens offer från stora judiska familjerna i Polen, Ungern och Rumänien. Deras familjer har inga enskilda gravar och oftast finns deras aska i gropar nära krematorier på platser med namn som Auschwitz, Treblinka eller Chelmno.

Genom att vårda gravarna hedrar vi det liv som inte längre finns. Omsorg om Förintelsens offers gravar skall visa att minnet om de döda fortlever och verkar bland oss, de överlevande och deras avkomma, de levande. Graven är nämligen inte enbart en plats för lik, utan för själar, med andra ord inte för det döda, utan för dem som har levt och för oss de överlevande och efterlevande. I Stockholm, för att markera Förintelsens offers gravar har ett konstföremål, ett Förintelsemonument skapats kring de fysiska resterna av ett liv, ett 80-tal liv vilka tillsammans och var och en för sig, vittnar om livet och Förintelsen. Det unika med Förintelsemonumentet 6 stenar - 6 miljoner av att här fanns en direkt möjlighet till personifiering, en möjlighet att skapa empati för Förintelsens offer och det viktigaste förstå Förintelsens process i Europa.

Personifiering kan och bör skapas av läraren i en aktiv process. Vid ett besök på den judiska begravningsplatsen kan eleverna snabbt räkna ut åldern på de begravda Förintelsens offer. De skall inte lämna uppgiften om födelseåret, men istället uppge hur gamla de begravda var när kriget bröt ut 1939. Det skall påpekas att i Polen så har de första getton bildats redan 1939. För många så handlade det om 6 år i fångenskap. En annan uppgift som man kan begära på samma sätt är att räkna ut hur länge de levde efter ankomsten till Sverige i juli 1945. Inom J fältet så rör det sig om mellan 1-2 år, man bör naturligtvis räkna tiden i månader. Inom K-fältet däremot det rör sig endast om dagar eller veckor. En tredje uppgift som en annan grupp elever kan utföra är att registrera vilka länder som de begravda föddes i.

Den egna undersökningen på plats och den efterföljande egna muntliga framställningen ger eleven en djupare mening och förståelse för lokalhistoria och Förintelsen. Lärarens viktiga roll är att fylla luckor i berättelsen genom en kronologisk översikt.  Den historiska berättelsen måste naturligtvis levandegöras genom dokument, texter, foton. Levandegörning av historia och ämnet Förintelsen genom personifiering är naturligtvis en utmaning. Därför skall läraren självt ha en direkt, lätt tillgång till gällande texterna och bilderna. Lokalhistoria till eleverna kan t.ex. läras ut genom en avläsning av en QR information lämnat på olika platser i området. Inom föreningen Förintelsens Minne har vi testat QR-systemet genom markering av ett antal gravar tillhörande Förintelsens överlevande, egentligen Förintelsens offer, som dog strax efter ankomsten till Sverige. Våra testelever hade inga svårigheter att med hjälp av mobiltelefonen komma till informationen om personen vid vars grav de stod.  Denna personliga information ledde vidare till informationen om selektioner och utrotningsläger där hennes familj förintades.

Judiska studenter vid Förintelsens offers gravar

En annan grupp där jag kunde testa implementering av lokalhistoria i Förintelseundervisningen på samma plats var judiska studenter vid Paidea-folkhögskola i Stockholm. Det var en heldag av undervisning blandad med arbete vid Förintelseoffers gravar.  Arbetet innebar att ta fram två av de fem sista gravstenar som vi inom Föreningen Förintelsens Minne sedan 2018  höll på att genomföra. Trots att gravstenen låg djupt under marken, så fastställde jag innan jag frilade gravstenen, vem personen var genom gravnumret. Jag berättade om flickan som var begraven där, om hennes familj och att hon var den ända som fram till augusti 1945 ”överlevde Förintelsen”. När stenen helt frilagts och kom upp och namnet kunde avläsas, så blev det plötsligt helt tyst i hela gruppen. Alla studenter kom fram och smekte stenen. Sista eleven smekte stenen och lät handen vila, en lång, lång stund. Hon slöt ögonen och bara satt där vid graven med handen på den kalla gravstenen. Hon ingick något slags förbund, inte bara med den begravda flickan utan med alla offren. Det var det starkaste upplevelse för mig, läraren. Lokalhistoria vid K-kvarteret, den närliggande och konkreta historien gjorde alla de mer komplexa skeendena begripliga. 

Judiska församlingens lögner kan lätt spåras i deras egna dokument. Judiska församlingen söker medel hos Hecksherska stiftelsen för att sätta upp 6 stenar - 6 miljoner Förintelsemonumentet. När pengarna anlände beställs de 6 stenar och betalas av Judiska församlingens ur konto dit de Hecksherska medel har inkommit. Men plötsligt så ändrar sig den Judiska församlingens ledning. Förintelsemonumentet och Förintelseminnet skall till 100 % tillhöra Judiska församlingen i Stockholm. De bestämmer sig att rasera det nyinvigda Förintelsemonumentet. Men många besökare inklusive skolklasser kommer till monumentet, vad göra? Covid-19 pandemin kommer väll till pass. Judiska församlingen i Stockholm betalar tillbaka pengarna till Hecksherska stiftelsen - 70 000:- Därefter tar de medel ur Riksantikvarieämbetet och river de 6 stenar ur marken. Skändar och gömmer de 6 stenar som tillsammans med de 80 gravstenar tillhörande Förintelsens offer utgjorde hela monumentet. Banden mellan de begravda i Stockholm flickorna och deras småsyskon och föräldrar förintas för andra gången, den här gången av judar!

Judiska församlingens lögner kan lätt spåras i deras egna dokument. Vem preparerade lögnerna? Vem godkände lögnerna och är ansvariga för skändningen av Förintelsemonumentet i Stockholm är däremot klart: Aron Verständig, Vladan Boskovic, Hanna Halpern, Richard Mühlrad, Daniel Nisell, Lotta Reisch Jensen, Gabriela Riboe, Eva Stein och Michael Zamek. 

Jag begärde på Föreningen Förintelsens  Minne vägnar till församlingen att vi vill gärna ha ett intyg att Judiska församlingen inte tänker verkställa sina tysta planer att riva ut alla gravstenar tillhörande Förintelsens offer, samla de på en plats och använda gravfältet för ordinära begravningarna då det börjar fattas gravplatsen på Norra begravningsplatser och en "förtätnigsprocess" har redan påbörjat. Förtätning är att placera nya gravar bland de gamla gravarna. En förtätnigsprocess skulle omöjliggöra planer att skapa en så behövlig plats för att hedra, minnas och lära ut.

Jag begärde på Föreningen Förintelsens  Minne vägnar till församlingen att vi vill gärna ha ett intyg att Judiska församlingen inte tänker verkställa sina tysta planer att riva ut alla gravstenar tillhörande Förintelsens offer, samla de på en plats och använda gravfältet för ordinära begravningarna då det börjar fattas gravplatsen på Norra begravningsplatser och en "förtätnigsprocess" har redan påbörjat. Förtätning är att placera nya gravar bland de gamla gravarna. En förtätnigsprocess skulle omöjliggöra planer att skapa en så behövlig plats för att hedra, minnas och lära ut.

Judiska församlingens lögner kan lätt spåras i deras egna dokument. Vem preparerade lögnerna? Vem godkände lögnerna och är ansvariga för skändningen av Förintelsemonumentet i Stockholm är däremot klart: Aron Verständig, Vladan Boskovic, Hanna Halpern, Richar Mühlrad, Daniel Nisell, Lotta Reisch Jensen, Gabriela Riboe, Eva Stein och Michael Zamek.

Nu pågår det en valrörelse inom Judiska församlingen i Stockholm. Enbart få medlemmar vet om att Judiska församlingens ledning betalade 70 000 ur församlingens medel för ett Förintelsemonument som de därefter gömde. Få vet att ytterligare över 50 000:-, medel ur Riksantikvarieämbetet som tilldelades församlingen för att ta hand om gravstenarna av Förintelsens offer användes för att skända och rasera ett Förintelsemonument.

Piotrków Trybunalski - Kinderheim children that came to Sweden during UNRRA White Boat Mission in 1945 from Bergen-Belsen wanted to see their home city!

 

Achtung Warschauer! - Uwaga, Warszawiacy! - Relacja Jakuba Rabinowicza który uciekł z Treblinki.

Autorem tej relacji był prawdopodobnie Jakub Rabinowicz, który uciekł z Treblinki i wrócił do warszawskiego getta 25 września 1942 r. i zdał relację pracownikom grupy Oneg Szabat. 

Wagony stoją przy rampie, która przylega do stosunkowo małego placyku, otoczonego z 3-ch stron zasiekami z drutu kolczastego. Przy 4-tym boku stoi duży barak z desek, do którego Niemcy wganiają odseparowane kobiety z dziećmi, każąc im wpierw zdjąć buty. Z boku placu na wysokim słupie umieszczona jest tablica z ogromnym napisem: 

Achtung Warschauer! Uwaga, warszawiacy! Zostaliście przesiedleni, by zacząć pracować. Przed otrzymaniem przydziału pracy musicie przejść kąpiel. Wszyscy muszą rozebrać się nago. Należy pozostawić kosztowności i pieniądze, natomiast trzeba zabrać ze sobą dokumenty i mydło.

Autorem tej relacji był prawdopodobnie Jakub Rabinowicz, który uciekł z Treblinki i wrócił do warszawskiego getta 25 września 1942 r. i zdał relację pracownikom grupy Oneg Szabat. Ta relacja została złozona po zakonczeniu Wielkiej Akcji.

Umszlag. Specificzne przesiedlenie na Wschód, do obozu śmierci Treblinka.

Efektem doświadczeń Korczaka na koloniach letnich dla warszawskich dzieci z biednych, żydowskich rodzin, był jego faktyczny debiut jako twórcy literatury dla dzieci, czyli książka Mośki, Joski i Srule.

 

Mośki, Joski i Srule. Tutaj po polsku i żydowsku, książka wydana w Warszawie w 1922 roku.
Rysunki chłopców trochę się różnią! Czym?

Mośki, Joski i Srule. Tutaj po żydowsku wydana w Warszawie w 1922 roku.

Efektem doświadczeń Korczaka na koloniach letnich dla warszawskich dzieci z biednych, żydowskich rodzin, był jego faktyczny debiut jako twórcy literatury dla dzieci, czyli książka Mośki, Joski i Srule. Tutaj po żydowsku wydana w Warszawie w 1922 roku.

Nie razi tu i żargon żydowski; bo to nie żargon krzykliwy i ordynarny kłótni i przezwisk, a tylko — obcy język rozbawionej dziatwy.

I żargon ma swe tęskne, tkliwe wyrazy, któremi matka chore dziecko usypia.

A cichy, szary polski wyraz: „smutno“ jest po żydowsku też: „smutno“.

I kiedy dziecku polskiemu czy żydowskiemu źle się dzieje na świecie, — tym samym wyrazem myśli, że mu — smutno.

Why Jimbao, Jim bao or Jim-Bao?

Jimbao, Jim bao or Jim-Bao

 

O Korczaku i Domu Sierot w Będzinie czyli Czytajcie Bramę Cukiermana - Niebieskie i czerwone pantofle.

Wycięte z Bramy Cukiermana!

W Warszawie już w 1912 roku powstał pierwszy Dom Sierot kierowany przez Janusza Korczaka i Stefanię Wilczyńską, który wdrażał zasady równego traktowania dzieci, wsłuchiwania się w ich potrzeby i stawiania na zabawę połączoną z nauką. Cesia-Cyrla Szajn marzyła o takim miejscu dla „swoich sierot”. Inspirowały ją nowinki ze stolicy, szczególnie jeśli chodziło o dzieci. Została ich przybraną matką, matką będzińskich sierot. Kiedy tylko zaczęła pozyskiwać fundusze na realizacją swojego planu, darczyńcy znaleźli się. Budowę nowego gmachu rozpoczęto w 1928 roku. Projekt został wykonany najpewniej społecznie przez architekta Henryka Stiefelmana który poprzednio razem z Korczakiem zaprojektował Dom Sierot na Krochmalnej. Budynek, według Sprawozdania Gminy Żydowskiej w Będzinie z 1931 roku, miał kosztować 118 000 ówczesnych złotych.

Na walnym zgromadzeniu Stowarzyszenia Linas Hacedek (hebr. Uczciwy Nocleg) w dniu 18 grudnia 1938 roku został wybrany zarząd, którego Cyrla Szajn została wiceprzewodniczącą. Jej przyjaciel dr Salomon Weinzieher był prezesem. Zarząd siedzibę miał w budynku na Sienkiewicza 19, którego, co wynika ze sprawozdania, stowarzyszenie było właścicielem. Organizacja liczyła 562 członków, a jej polityczny charakter określono jako 100 % syjoniści.

Ten żydowski sierociniec był zlokalizowany przy ul. Sienkiewicza 19. Dorotka Kalkopf * z żalem przyznała, „że na było tu lepiej niż w domu”. Szare obrazy z przeraźliwie biednego, religijnego domu zostawiła za sobą.

„Sierociniec był nadzwyczajny, dużo tam się nauczyłyśmy, był wysoki stan- dard. Jadalnia była piękna z boazerią naokoło i parkiet na podłodze. Także chłopcy mieli niebieskie pantofle, a my miałyśmy czerwone pantofle. Nie chodziło się w butach. Tam pięknie było... przed wojną”.

Obiekt zbudowano na planie zbliżonym do litery L. Z rysunków akt budowlanych widzimy, że obecny wygląd budynku znacznie różni się od planowanej koncepcji. I nie jest to niszczące działanie czasu, ale już podczas budowy tak zdecydowano. Budynek pozbawiono (po wojnie) elementów dekoracyjnych i najprawdopodobniej nigdy nie umieszczono na fasadzie szyldu: „Dom Sierot Żydowskiego Towarzystwa Dobroczynn. w Będzinie, 1929”. Przynajmniej nic o tym nie wiadomo.

„Na pierwszym piętrze mieszkała kierowniczka, była biblioteka, sala z pianinem i jadalnia. Na drugim piętrze była sypialnia dziewcząt, a na trzecim chłopców. Kuchnia była na dole i przez windę podawało się na pierwsze piętro jedzenie” ** – wspomina Dorotka. Z planu budowy domu odczytać możemy, że obiekt wybudowany został dla ponad pięćdziesięciorga dzieci.

Do będzińskiego sierocińca trafiały nie tylko dzieci, które straciły rodziców, ale także te z ubogich domów. Ojciec Dorotki zmarł w 1936 roku, matka w tym sa- mym roku kilka miesięcy wcześniej.

Więcej na: Brama Cukiermana.
http://www.bramacukermana.com/new/wp-content/uploads/2020/05/Babiniec-Herstoria-będzińska.pdf

Kiedy w okupowanym Będzinie jesienią 1939 roku Niemcy przeprowadzają spis ludności żydowskiej, przy ul. Fabrikstrasse 19 (dawna Sienkiewicza 19) mieszkają 32 osoby. Potrzebuję tę listę! Na tej liście sa wymienione siostry Kalkopf które przeżyły Zagładę *.

Jeffrey Cymbler wrote - napisał:

Roman Wroblewski has asked me to locate the names of all the children who lived in the Jewish Orphanage on Sienkiewicza 19. I reviewed the 1939 Bedzin Census and found the following children living there at the end of 1939:

Dawid ABRAMCZYK;
Chana ADLERFLIEGEL
Frajndla BERGMAN
Chana BERMAN
Chaja CYMBERG
Gitla DLUGONOGA
Lejbus FLUM
Sara GLASS
Berisz GOLDFELD
Gitla GOSLEWSKI
Chaim GUTENCAJG i Zalma GUTENCAJG
Mosze HOPFENBERG
Dwojra KALKOPF i Gitla KALKOPF *
Masza KUPCZYK
Chaim PENCZAK
Wolf STRÓZ/ZELMANOWICZ
Gitla SZAFIR, Josef Chaim SZAFIR i Rajzla SZAFIR
Urysz SZAJNTAL
Frajdla SZWIMER
Brajndla TRAJMAN i Sura Chawa TRAJMAN.

In addition, I found the following other people who lived in the orphanage:
Gustawa BROSS (an official)
Chuna GOLDSZTAJN (a worker) and his family
Chil and Wolf GOLDSZTAJN
Rachela GRYNBAUM (a worker).

In 1942, the Jewish police, under the orders of Hersz BARENBLAT, rounded up all the children in the orphanage and shipped them to their deaths in Auschwitz.

* Dwojra KALKOPF i Gitla KALKOPF survived the Holocaust and were transported to Sweden with the UNRRA mission White Boats in July 1945.

** Podobnie był budynek zaplanowany w Domu Sierot Korczaka w Warszawie; Na drugim piętrze była sypialnia dziewcząt, a na trzecim chłopców. Kuchnia była suterenie i przez windę podawało się na pierwsze piętro, do Sali Rekreacyjnej jedzenie.

Inna lista....

Zdjecia ze strony na Face Book - Bedzin Research group.

From Piotrków Trybunalski to Innsbruck. Short story how Dawid Janaszewicz tried to save his family during the Holocaust.

Piotrkow Trybunalski Ghetto border sign.

Two Wehrmacht officers standing at the Piotrkow Trybunalski Ghetto border sign.

German pansar vehicles in Piotrków, behind them, building at Slowackiego street number 1.

The Piotrkow Trybunalski Ghetto borders

Probably in Austria where Dawid Janaszewicz together with his daughter Paulina (Pesa) and Litman sisters tried to survive the Holocaust as Polish Workers. On this photo from the left: Regina Litman-Rundbaken, an unknown woman (Miriam Fuks (Fuchs) ?), Paulina Janaszewicz, Ruth Litman, and Dawid (in Austria Stanislaw) Janaszewicz (Januszewicz).

This short story starts during the first week of September 1939 in Piotrków. During the German bombing of Piotrków Trybunalski on September 2, one of the bombs hit Dawid Janaszewicz's house (at 21 Garncarska Street) and killed his wife, Malka, and the youngest daughter, Sara-Ita. Janaszewicz and his elder daughter survive.

Two sisters, Regina and Rut, lived in the same building. Both were married. Regina's husband, Abram Rundbaken, was in the Polish military service, like many other Polish Jews. Whereas Ruth's husband is not Eisenberg 

At a certain point, before the Gross Action in October 1942, Dawid Janaszewicz decided to leave the Piotrków Ghetto. He knows what Action means and the fate of the Warszawa Jews, where the Gross Action started in July 1942.  With false documents, pretending to be Polish Roman Catholic, David Szmul, now Stanislaw Janaszewicz, decided to illegally leave the Piotrków Ghetto together with the Litman sisters and his daughter, Paulina, heading to Austria. They do it separately with false identification documents. They also applied for employment in Germany using these documents.  Working in Germany was paid (Ziwilarbeit), but the security there was more important.

Rywka Litman-Rundbaken was early widowed as her husband Abram Rundbaken was a soldier in the British army and was killed during the siege of Tobruk on December 1st, 1941. Abram Rundbaken was serving in the famous Polish Independent Carpathian Brigade. 

Before the Actions in the ghettos, numerous Jewish families had gone through the experience of trying to hide their children, mainly girls, in Catholic families. However, several hidden children were expelled back to ghettos.

It is also important to mention that poor families or those without contact with the Judenrat had difficulties being among the workers at the factories like Hortensja, Kara, and Bugaj, which were owned or run by the Germans. When, in early March 1942, the German administration in Piotrków ordered the ghetto to be closed by April 1, 1942, numerous Jews of the Piotrków ghetto tried to be admitted to the factories.

Rumors were spread that only 3,000 'productive Jews" would remain for work at the factories owned by the Germans. At this time, thousands of Jews were brought into the ghetto from the nearby towns and villages, such as Sulejow, Srocko, Prywatne, Wolborz, Gorzkowice, and others. These 'actions' increased the ghetto population to some 25,000. The tension in the ghetto reached its climax on October 13, 1942, when the horrifying news spread that the deportation 'Aktion' was scheduled to begin on the following day.

Escaping Piotrków Trybunalski Ghetto

Rumors about deportations of the Piotrków Jews to Treblinka reached Piotrków in late September. Paulina's father already planned to escape and arranged forged documents for Paulina, himself, and Litman's sisters. On October 13th, Paulina and Litman's sisters leave the ghetto and travel to Austria. They were pretending to be Polish workers and were first examined for the job at a transit point in Częstochowa. Paulina's father travels later, alone, and rejoins Paulina and the Litman sisters later in Landeck in Austria. It is possible that Miriam Fuks, (the fifth person in the photo from Austria, see above) also left Piotrków Ghetto with them. Anyhow, the group succeeded with forged papers to reach Landeck in Tyrol. All of them got work at the local weaving mill. After some months, Janaszewicz wants to find total security for his daughter and Rywka-Regina Rundbaken, who became Paulina's stepmother. They are trying to make a well-planned Sunday excursion to Switzerland. where they worked for a weaving mill. They were arrested, sent to Innsbruck, and charged in the Court of Justice. At the court, the prosecutor believed their fabricated story about a tourist trip into the Swiss Alps and sent them back to Landeck and their previous jobs, twice during their stay in Austria.

They were arrested by the Gestapo on March 13, 1944, after posing as Christian-Polish foreign workers. They were simply denounced by other workers at the weaving mill and arrested by the Gestapo. Paulina and Litman's sisters were sent to Innsbruck prison, while Janaszewicz was sent to KZ Reichenau.

In the Summer of 1944, the head chef of Innsbruck prison received an SS order to prepare a transport of prisoners from the Innsbruck prison to Auschwitz. Among the listed 88 prisoners, there were five Polish Jews - Paulina Janaszewicz, Regina Litman-Rundbaker, Ruth Litman-Eisenberg, Leokadia Justman, and Mirjam Fuks. The five girls turned to the prison master, Wolfgang Neuschmidt, for help. Neuschmidt called on his superior Karl Dickbauer, for the girls because they were needed for kitchen work in prison. Two police officers Erwin Lutz and  Rudi Moser, who were involved in the action to save the girls, persuaded their superiors to make the girls' papers disappear from the deportation papers and to use them for work in their kitchen. Police inspector Dickbauer made the girls' papers disappear. The girls were excluded from the transport to Auschwitz, but remained in prison and were employed in the prison kitchen. When the dispatch order arrived, another person who also took part in making the girls' papers disappear was criminal investigator Rudi Moser. The next deportation order arrived on January 18, 1945.  All the inmates of the Innsbruck prison were directed to the Bergen-Belsen concentration camp. Again, Dickbauer, Moser, Dietz, and Lutz were involved in the girls' escape of two girls. Leokadia Justman and Mirjam Fuks managed to escape from the prison during the night with the help of the rescue apartment as their first place of refuge. Rut Litman-Eisenberg was sent to another camp in Austria while Paulina Janaszewicz and Regina Litman-Rundbaker were sent to Bergen-Belsen.

As mentioned, Dawid Janaszewicz was sent to KZ Reichenau (Reichenau camp) while women were sent to Innsbruck prison.

Inthe  Reichenau camp, the Gestapo had its own barracks built with two interrogation cells, 24 double cells, and four single cells, surrounded by a three-meter high barbed wire fence to accommodate the “political”. Tyrolean Jews were also brought to the Reichenau camp.

Most of the camps were SS camps, but KZ Reichenau was a kind of Gestapo concentration camp. Reichenau was a transit camp for hundreds of prisoners on their way to a concentration camp, especially to Dachau, but also to the Auschwitz extermination camp.

Most of the camps were SS camps but KZ Reichenau was a kind of Gestapo concentration camp. 

Most of the concentration camps were run by SS but KZ Reichenau was a kind of Gestapo concentration camp. 

When in KZ Reichenau, David Janszewicz belonged to a resistance group of Polish forced laborers. The Gestapo discovered them in March 1944. Two Jewish members of the group Jakob Justman and Dawid Janaszewicz were murdered (most probably hanged) on April 25, 1944, in the KZ Reichenau. Justman and Janaszewicz were exhumed in December 1945 and buried in the Jewish part of Innsbruck's west cemetery.

Litman sisters and Paulina Janaszewicz were imprisoned in Innsbruck prison and they were close to be send to Auschwitz. However, they were excluded from the transport, read saved, by the Austrian director of the prison. Later Paulina Janaszewicz and Regina Litman-Rundbaken were sent to Ravensbrück and later to the Bergen-Belsen concentration camp.

After the liberation of the Bergen-Belsen concentration camp in April 1945, Regina and Paulina were hospitalized there, and later, in July 1945, they were included in the same group as Kinderheim children and both came to Sweden with the UNRRA's White Boat mission. Paulina, born in 1932 (or 1930), lives in Stockholm (September 2021).

Two Jewish members of the resistance group, Jakob Justmann, and Dawid Janaszewicz were murdered on April 25, 1944, in the KZ Reichenau. Justman and Janaszewicz were exhumed in December 1945 and buried in the Jewish part of Innsbruck's west cemetery.

After the liberation of Bergen-Belsen in April 1945 Regina and Paulina were hospitalized there and later, in July 1945, both came to Sweden with UNRRA White Boat mission. Paulina left Sweden for Poland. She thought that she would find relatives in her home city. No-one survived! In 1950 she returned as grown up (18 years) to Sweden. Paulina lives in Stockholm (September 2021).

Sweden, Summer 1945-1946. Paulina Janaszewicz is standing in the middle in a white dress.

Paulina Janaszewicz (Pesa Januszewicz) and Rywka-Regina Rundbaken - Time table

• Sept 1, 1939 - Oct 13 1942 Piotrków and Piotrków Ghetto (Regina moved from Lodz Ghetto to Piotrków Ghetto in December 1940)
• Transit to Austria as a Polish worker among a group of women who left Piotrków by transit point in Czestochowa
• October 1942 - March 16, 1944, Landeck 
• March 16, 1944 - January 18, 1945 - Innsbruck Prison 
• January 18, 1945 - April 15, 1945, Ravensbrück and thereafter Bergen Belsen concentration camp
• April 15, 1945 - July 22, 1945 Liberation and thereafter at Bergen-Belsen Hospital
• July 23-25 Lübeck Transit Center
• July 26 Arrival by UNRRA White Boat, SS Kastelholm, Malmö, Sweden
• 1945-2024 in Sweden (some years in Poland).

A 1947 document concerning Paulina's citizenship was sent from the Polish consulate in Stockholm to her home city Piotrków. In reply, we can read Paulina's real name, Pesa Januszewicz, from Piotrków city archives.

L. Justman-Wisnicki - Chapter "In Prison" in New Bulletin 31, 1992 (14)