Dagböcker som tar plötsligt slut: Adam Czerniaków, Janusz Korczak, Anne Frank, Ruth Maier

Man kan börja historien om Ruth Maier med en bild från 1945. En bild av S/S Donau (ett ångfartyg byggd 1929) som sänktes av Max Manus och andra norska motståndsmän. Fartyget blev känt som ett "slavskepp" efter det att SS och Gestapo transporterade 540 Judar från Oslo i Norge till Stettin, varifrån de transporterades med tåg direkt till Auschwitz. Bara 8 av 540 som transporterades med SS Donau överlevde.

SS Donau (ett ångfartyg byggd 1929) som sänktes av Max Manus och andra norska motståndsmän år 1945. SS Donau ligger halvsjunken nära land efter att den norska motståndsrörelsen lyckades sätta tidsinställda minor under vattenlinjen.

Historien med SS Donau och Ruth Meier börjar 1939 då flydde hon från Österrike till Norge. Hon skrev en dagbok om den tiden.

I mitten av november år 1942 tar Maiers dagbok slut. Några veckor senare, den 26 november, sker den omfattande så kallade jøderazzian i Oslo. Både den norska polisen och Gestapo deltar i aktionen som ledder fram till att sammanlagt 42 barn, 116 män och 188 kvinnor tillfångatagas. Ruth Maier är en av dem. De förs ombord på ångskeppet SS Donau och transporteras till Stettin och till gaskamrarna i Auschwitz.

Ruth Maier i Vienna

Ruth Maier dagböcker

Ruth Maier dagböcker förvarades efter Gunvor Hofmos död i ett arkiv. Anteckningen på kartongens lyder Bränn inte.

Ruth Maier stod model för Gustav Vigeland bara några månader innan hon sändes från Oslo till Auchwitz. Här är hennes staty "Overrasket"  i Vigelandsparken.

Listan från den norska polisen med Judar och Judinnor som har inte hittats. Ruth är nr. 52 på listan. Hon ströks då man har hittat henne och fört till Oslohamn! Orsaken att det är huvudsakligen kvinnor på listan beror på att männen hade fängslats innan och satt i fängelset.

Vad hände den 26 november 1942 i Oslo? Deportationen startar klockan 4.30 på morgonen. Poliser, norska Germanske-SS, m.fl. arresterar judar enligt tidigare sammanställda listor och kör de med 100 st uthyrda norska taxi till Amerikakajen i Oslohamnen. Där väntar fartyget S/S Donau och ett annat fartyg, S/S Monte Rosa. Båda avseglar me de tillfångatagna judarna under eftermiddagen!

Så beskrevs Ruth Maiers deportation:

I grålysningen 26 november 1942 ringer dørklokken i «Englehjemmet». Mange av de 60 ungjentene som bor i hybelhuset i Dalsbergstien 3, våkner. 

To norske politifolk tramper opp trappen. Tunge never banker på døren til Ruth Maier. 

Da den spede jødinnen kommer ut mellom to kraftige politifolk, er gangen full av oppskakede jenter i pyjamas og morgenkåper. De følger Ruth og de to politifolkene nedover trappen. En ser det flotte gulluret rundt det smale håndleddet og sier: – Ta av klokken. Vi kan ta vare på den for deg til du kommer tilbake. – Jeg kommer aldri tilbake, svarer Ruth.

Gunvor Hofmo och Ruth Maier

Ruth Maier läser vid öppna spisen

Gunvor Hofmo och Ruth Maier

Stettin, hamnområde och järnvägsspår.

Alle ble fraktet til ustikker nr. 10 i Oslo havn (bilden). Dit kom også de jødiske mennene som hadde sittet i varetekt i en måned. Her overtok tyskerne. Så bar det om bord i troppeskipet Donau med slag og spark. Endepunktet for reisen var utryddelsesleirene i Polen. Deportasjonen med 'Donau' (här i bakgrunden) med 532 jøder var ikke den første massedeportasjonen fra Norge. Allerede 19 november ble 19 jøder deportert med lasteskipet 'Monte Rosa', og ytterligere 26 deportert med samme skip 26. november, da også 'Donau' forlot Oslo. Den 24. februar 1943 ble 159 deportert med 'Gotenland'.

Sammanlagt sändes 768 judar från Oslo till Auschwitz. Endast 28 överlevde!

Himmler och norska Germanske-SS

Om en Jude som blev "Muslim" i ett tyskt koncentrationsläger - hans sista brev till min mor

Britiska soldater mha bul.dozers flyttar kropparna av bl.a. muslimer till en massgrav. Bergen Belsen, april 1945. Den starkaste filmen om Förintelsen som jag har sett är 3 min lång och gjord efter Förintelsen. Den handlar just om Bergen Belsen. På bilden ser man en bulldozers eller schaktmaskiner som skyfflar... Kanske det är samma bulldozer som i filmen. Mannen på bulldozern har ett skydd övermunnen och näsan.

Britiska soldater och journalister framför skylten i Bergen-Belsen.

Muslimer i vår familj. Jag läste det sista brevet (nedan delar ur det) från en släkting från det judiska gettot i Warszawa. Brevet var daterat 22 oktober 1942.  Därefter kom inga brev. Det enda jag har är en information från maj 1945, från koncentrationslägret Bergen-Belsen efter befrielsen, att han är muslim. Egentligen innebar det att inte levde! Vad betydde det att han var muslim, han var jo tidigare en Jude instängd i ett judiskt getto.

... Hos oss råder relativt lugn, än så länge. Förhoppningsvis kommer det att fortsätta men slutet nalkas. Alla tecken i skyn och på jorden pekar mot detta. Det är svårt och nedslående, vi lever och arbetar som slavar på 1700-talet.  Hårt arbete från morgon till kväll för lite soppa och 1/4 av brödlimpan. Men det är bra,  relativt lugn råder, om än tillfälligt och bedrägligt.. 

...Tro inte att jag har svårt att bestämma mig att lämna (gettot) och resa eller saknar mod för det - nej, här spelar andra viktiga faktorer in. Först och främst, vad skall jag göra där, vad skall jag syssla med. Jag vill inte bli en börda för Er men fruktar att så skulle bli fallet och därför vill inte resa.

...jag har känt mig nere och har svårt att ens skriva om det. Händelserna under de senaste 3 månader tynger och trycker ner mig till den grad att jag känner såsom jag har åldrats med 20-år, såsom jag har redan levt färdigt mitt liv, med alla fasor och hemskheter. Om vi någonsin kommer att träffas igen blir det förmodligen svårt för oss att förstå varandra och finna en väg till varandra...

Muslim, från tyska Muselmann (plural Muselmänner,  på polska Muzułman) var en nedsättande term som användes för en döende grupp av fångar i naziostiska koncentrationsläger. Det skulle beskriva dem som led av en kombination av svält och utmattning, ett tillstånd som föregick en förestående död.  Muslimer uppvisade en långgången utmärgling, fysisk svaghet och en fullständig apatisk likgiltighet när det gäller deras eget öde. De uppvisade inga reaktioner på sin omgivning. Termen muslim kommer möjligen från personens oförmåga att kunna stå på grund av förlusten av ben muskler. Sk muslimer i ett koncentrationsläger såg man oftast i en sittande eller liggande ställning, som påminde starkt om muslimska män under bönen. 

Någon skrev situationen för muslimer i koncentrationsläger: Alla skyr muslimerna, för att vi alla känner igen sig i deras ansikten saknar uttryck ...

Adolf Gawalewicz, en polsk fånge som överlevde Auschwitz, Buchenwald, Dora, Ellrich och Bergen-Belsen, skrev boken "Refleksje z poczekalni do gazu. Ze wspomnień muzułmana" - "Reflektioner från väntsalen till en gaskammare. Minnesbilden av en muslim". Han medger att han tillhörde den "kasten Muslimer" själv.  Gawalewicz nämner också att det fanns två typer av muslimer: aktiva och passiva. Hans beskrivningar är något mindre filosofiska än andras och låter läsaren själv ta ställning till den fruktansvärda totala förändringen från en människa till en muslim. 

En polsk författare Antoni Kępiński skrev: Biologiska lagar med sitt maximal intensitet ändrar den mänskliga maskinen till en robot, en automat. [...]
Autimatiken var en av mest fruktansvärda  funktionerna i lägret, vilket bidrog till individens egenförstörelse i lägret. [...] Man blev en hjälplös kropp,  en varelse som automatiskt kämpar för att bevara livet, men som snabbt förlorar sin styrka, förändras och blir "muslim"

En spansk författare som var fånge i Buchenvald, Jorge Semprun skrev om "muslimer i boken L’Écriture ou la vie”:

Han själv - skriver "han" trots att jag inte vet om det personliga pronomenet stämmer här, det skulle nog vara mera passande och korrekt att säga "det här" - han var bara "det", en formlös hög av fruktansvärda trasor som ligger på marken nära väggen av barackernas latriner. [...] Plötsligt lyfte han huvudet. Tydligen fortfarande levde han så mycket att han kände min blick. Det visade sig att denna varelse inte bara hade ett nummer utan också ett ansikte. Han måste ha varit lika gammal som mig: ca 20.[...] Denna varelse var min bror...

Ten ostatni list był pisany 22 października 1942 roku. 70 lat temu. Zapiski z dni Zagłady!

Ten ostatni list był pisany 22 października 1942 roku. 70 lat temu. Zapiski z dni Zagłady!

Muzułman w naszej rodzinie. Czytam jego ostatni list z warszawskiego getta z pazdziernika 1942 roku. Potem mam tylko informacje z maja 1945 roku, z Bergen-Belsen, po wyzwoleniu, że jest muzułmaninem. To znaczyło własciwie, że nieżyje!

...Ciężka praca od świtu do nocy za zupę i 1/4 chleba ale i to dobre, że jest względny spokój i złuda bezpieczenstwa dewizowego. Nie myślcie że cieżko mi się zdecydować na wyjazd lub że nie mam odwagi - nie, w grę wchodzą inne czynniki. W pierwszym rzędzie co ja bedę tam robił i czym się zajmę. Po to by być dla was ciężarem nie chcę jechać...

...jestem ostatnimi czasy w cieżkim nastroju psychicznym, że trudno mnie o tym wogóle pisać. Przeżycia ostatnich 3-ch miesięcy tak mnie przygniatają, tak ciażą że mam wrażenie że zestarzałem sie o cale 20-lat, że przeżyłem już całe życie, wszystkie okropności i cały koszmar. Jeśli się jeszcze kiedykolwiek zobaczymy przypuszczam że trudno będzie dla nas o wspólne zrozumienie.

Ktoś napisał om sytuacji Muzułmanów w obozie koncentracyjnym: Muzułmana unikają wszyscy; wszyscy bowiem rozpoznają siebie w jego pozbawionym wyrazu obliczu.

Bergen-Belsen kwiecien 1945. Mam tylko informacje z maja 1945 roku, z Bergen-Belsen, po wyzwoleniu, że matki szwagier jest muzułmanem. To znaczyło własciwie, że nieżyje!

Janusz Korczak och Gabriel Rozental - kampen om maten i Warszawa Getto

W pierwszym ogłoszeniu z 22 lipca 1942 roku napisano: Każdy przesiedleniec Żyd ma prawo zabrać ze swojej własności 15 kg jako bagaż podróżny. Bagaż powyżej 15 kg będzie skonfiskowany. Wszystkie przedmioty wartościowe, jak pieniądze, złoto, biżuteria itd. mogą być zabrane. Należy zabrać żywność na 3 dni. Początek przesiedlenia dnia 22.07.1942 o godz. 11. 
W drugim ogłoszeniu (powyżej) z 28 lipca 1942 roku napisano że żywność bedzie rozdawana - 3 kg. chleba i 1 kg. marmelady.

In the first announcement of 22 July 1942 it was stated: Every Jew that moves East has the right to take their property with 15 kg as baggage. Baggage exceeding 15 kg will be confiscated. All valuables, such as money, gold, jewelry, etc. can be taken away. Please bring food for 3 days. Start of resettlement on 07/22/1942 at. 11.00
In the second ad (above) of 28 July 1942 it was stated that the food will be distributed - 3 kg. bread and 1 kg. marmalade.

I det första tillkännagivandet av 22 juli 1942 uppgavs det: Varje Jude som flyttar österut (vidarebosättning) har rätt att ta sin egendom med 15 kg som bagage. Bagage överstigande 15 kg kommer konfiskeras. Alla värdesaker som pengar, guld, smycken, etc. kan tas med. Medtag mat för 3 dagar. Start av vidarebosättning på 1942/07/22 kl. 11
I det andra tillkännagivandet (ovan) från den 28 juli, 1942 uppgav man att maten kommer att distribueras - 3 kg. bröd och 1 kg. marmelad.


För att överleva i Warszawas getto var maten och husrum det viktigaste. Matransoner ströps kontinuerligt  av tyskarna.  I tabellen nedan ser man dagliga ransoner under 1940 och 1941. Tyvärr, finns det inga officiella data när det gäller året 1942. Man vet bara att de minskade ytterliggare.

De normala dagliga kaloriintaget för en icke arbetande man bör vara 2400.

Folk dog av undernäring och sjukdomar. Många var helt apatiska. Hela dagar gick åt att få tag i maten. Det var Janusz Korczak huvudbry också.

Korczak codziennie wychodził z workiem "na miasto", by żebrać o jedzenie i pieniądze dla swoich sierot!

Maten kunde innebära också döden. Min morfar gick från sin lägenhet vid Ogrodowagatan 26 a för att få en behållare fylld med soppa från ett gatukök längre ned på gatan. Samtidigt startade det razzia för att fylla tåget till Treblinka med ytterligare folk. Alla i kön togs till Umschlagsplatz och mördades därefter i Treblinka.  Allt hände den 26 juli 1942.

Tyskarna var fullt medvetna om att maten var lockelse för många. Folk skulle kunna göra allt för en tugga bröd. Även gå in i döden. Tyskarna tryckte information att den som kommer frivilligt till "Förflyttningen Österut" (Treblinka) skulle få 3 kg. bröd och 1 kg. marmelad. Varför skulle de ge oss mat om de tänker mörda oss" resonerade många och gick in i fällan.  

För att överleva i Warszawas getto var maten och husrum det viktigaste. Matransoner ströps kontinuerligt  av tyskarna.

Before the war Gabriel Rozental, my grandfather, lived with his family at Twarda Street No. 3, until their house was bombed by Luftwaffe in September 1939. Later he lived at Ogrodowa Street No. 26 a. He was taken to the Umschlaplatz on 26 July 1942, when he was standing at Ogrodowa Street with a soup can. He was ca. 50 years old. He was murdered in Treblinka.

Gabriel Rozental, mój dziadek. Przed wojną mieszkał z rodziną przy Twardej 3. Później przy Ogrodowej 26a. Zabrano go na Umschlagplatz 26 lipca 42r, gdy stał z bańką po zupę na Ogrodowej. Miał ok. 50 lat. Zamordowany w Treblince.

Korczak - Walczę na Umschlagsplatz moją silną wyobraźnią

Mam silną wyobraźnię i widze szczegóły których inni nie widzą! Tak jak w rekonstrukcji 3-D poruszam sie na Umschlagsplatz. 

Analizowalem zdjecie, wg. zrobione z dachu szkoly gdzie była kwartera SS. Miedzy tymi domami był mur odgradzający Umszlag. W tej czesci była "główna poczekalnia" na transport. Ten wagon który "ja widze" stoi na torze najbardziej odległym od ul. Dzikiej.

Alina Świdowska, córka Adiny Blady Szwajger napisała: To ten budynek, w którym był ostatni szpital. Ten, z którego zabierali chorych prosto do wagonów. Ale ja nie widzę wagonu. Jakoś z orientacją jest u mnie słabo. Wiedziałam, że skądś znam ten budynek. On tam stoi. Mama pokazywała mi resztki rampy, jak żyła. Ale ja tu nie znajduję nic. Mam słabą wyobraźnię przestrzenną.


Ja widzę Korczaka, dzieci, bez spiewu i bez sztandaru, czyli naprawdę, to nie zmyślona legenda! Widzę moich dziadków...

I wagony tez widzę, i pusty pociag towarowy wracajacy z Treblinki wczesnym rankiem który zaraz będzie wracał, do Treblinki.

Korczak i portmonetka Jakubka Dodiuka

Portmonetka z fabryki pasmanteri Jakubka Dodiuka w Paryżu. Podarunek dla mojego Ojca

Jakubek Dodiuk należał do dzieci mojego Taty. Dzieci które odziedziczył po Korczaku. Podobnie jak inne dzieci z którymi mój Ojciec mial kontakt po wojnie, Jakubek nigdy nie przeszedł na formę Ty, zawsze Pan Misza i Jakubek.

Wyjazdy mojego Ojca do Francji to były spotkania z Jakubkiem. Jakubek jak się spotykał z Ojcem zawsze chciał byc Jakubkiem a nie Jacques Dodiuk.

Jest dużo wspomnień Jakubka z Domu Sierot z których ja najbardziej lubię to o przynależnosci do Domu Sierot:

Jeszcze dziś, gdy spotykam niektórych ocalałych kolegów, mówimy sobie: „My nie jesteśmy tacy, jak wszyscy. My się nie rozpychamy, jesteśmy skromni, bez wygórowanych ambicji, uczciwi”. Charakteryzuje to dzieci od Korczaka. Złożyły się na to dwie przyczyny: i ta, że byliśmy sierotami, i ta, że oddziaływały na nas metody Korczaka. Korczak był tego świadom

Nights at Korczaks Orphanage "Dom Sierot" at Krochmalna 92

Misza Wasserman Wróblewski remembers. Here he revisited Dom Sierot in early 90-ties.

Misza Wasserman Wroblewski przed Domem Sierot na Krochmalnej na poczatku lat 90-tych.

Misza Wasserman Wróblewski remembers - the bedrooms. Boys on the right, girls on the left. In between a room for the tutor on duty*, with small windows looking out over the two bedrooms. Sometimes the Doctor sleeps here! In front of the bedrooms mops, buckets, rags and brushes not hidden. 
W Domu Sierot na pierwszym piętrze mieszkali bursiści, drugie piętro zajmowały dwie ogromne sypialnie (chłopców i dziewcząt). Miedzy sypialniami był pokój dyżurnego bursisty* który pilnował spiące dzieci. Obok sypialni dziewczynek był pokój Stefanii Wilczyńskiej oraz izolatka dla chorych.

My father, Misza Wasserman Wroblewski standing in a jacket, close to the doors of the orphanage.
Dom Sierot. Mój tata Pan Misza (w marynarce obok drzwi) i dzieci na Krochmalnej 92

Korczaks writing: Misza stays another year with us.

Misza Wasserman Wróblewski remembers - the bedrooms. Boys on the right...
Sypialnia chlopców na Krochmalnej 92, z prawej strony...

I had an impression that for me, as a student, the easiest and most convenient job in the orphanage would be night duty. When the children are asleep, I could study in peace.  But every night there was one who screamed or cried in his sleep, and I had to get up to see what was happening and do something about it, so the rest could sleep in peace. Sometimes, just on my own initiative, I got up to look at the sleeping boys. I pulled the covers over some of them and picked up fallen pillows. One night I heard beside me the calm voice of Korczak: "When they sleep it is better not to touch them. There was a reason why they uncovered themselves. They are simply hot. This is how the children unconsciously regulate their body temperature". He mused: "For all these years I've been wondering which part of the window should be open, so as to keep a constant flow of fresh air without making it too cold in the bedrooms. That is the problem!" He approached the window with the window stick he used to open and close them. He returned and added: "Now it is time for you to go to bed. You should have a rest. I like to watch the naughty boys when they are asleep -they look like little angels".

Miałem wrażenie, że dla mnie, jako studenta mieszkającego w bursie, najłatwiejszą i najwygodniejszą pracą w sierocińcu będzie dyżur nocny. Kiedy dzieci śpią, mogłem się uczyć w spokoju. Ale każdej nocy było takie dziecko, które krzyczało lub płakało przez sen. Wtedy ja musiałem wstać, żeby zobaczyć, co się dzieje i coś z tym zrobić, żeby reszta dzieci mogła spać w spokoju. 

Czasami z własnej inicjatywy wstawałem, żeby popatrzeć na śpiące dzieci. Na niektóre z nich naciągnąłem kołdrą i podniosłam leżące poduszki. Pewnej nocy usłyszałem obok siebie spokojny głos Korczaka: "Kiedy śpią lepiej ich nie dotykać. Nie bez powodu się odsłaniają. Są po prostu gorące. W ten sposób dzieci nieświadomie regulują temperaturę ciała". Zamyślił się: „Przez te wszystkie lata zastanawiałem się, która część okna powinna być otwarta, aby zapewnić stały dopływ świeżego powietrza i nie sprawić, by w sypialniach było za zimno. Na tym polega problem!” Podszedł do okna w sypialni chłopców i otworzył je za pomocą patyczka, którego używał do ich otwierania i zamykania. Wrócił i dodał: „Teraz czas iść spać. Powinieneś odpocząć. Lubię patrzeć na niegrzecznych chłopców, gdy śpią – wyglądają jak aniołki”.