Maxi 77 - Då den gamla rörkulten sprack

Då den gamla rörkulten sprack under torrsättningen demonterade jag den och började tänka på att bygga en ny. Under vintern har jag letat efter lämpliga delar. Jag hittade en bit av ek från ett centerbord från en gammal Drascombe longboat (från mitten av sjutiotalet) samt 2 st. ekbitar från ett gammalt golv. Klistrade de ihop med PL-400.  Därefter har jag sågat och slipat. Nu är stunden inne och jag har börjat att lacka den.

n bit av ek från ett centerbord från en gammal Drascombe longboat (från mitten av sjutiotalet) samt 2 st. ekbitar från ett gammalt golv. Klistrade de ihop med PL-400. 

70 Rocznica Powstania w Getcie Warszawskim - Dokument podrózy i stare zaproszenia na stole kuchennym w Sztokholmie

70 Rocznica Powstania w Getcie Warszawskim - Dokument podróży i stare zaproszenia na stole kuchennym w Sztokholmie

Dzisiaj 70. rocznica Powstania w Getcie Warszawskim.

Myślę o Powstańcach.

Myślę o 265 000 Żydów z Getta Warszawskiego, których 8 miesięcy wcześniej zamordowano w Treblince.

Myślę o 6 000 000 zamordowanych w czasie Zagłady.

Nie myślę o Żonkilowcach — to nie ich święto. Oni próbują nową narrację przekazać nowej generacji! Wymyślają nowych dowódców Powstania w Getcie i oczerniają maksymalnie tych prawdziwych, którzy zginęli!

Moi rodzice przyjechali do Szwecji z cienkim polskim Dokumentem podróży, bez normalnego orzełka, bez obywatelstwa, bez możliwości powrotu, ale ze stylizowanymi literami PRL…

W bagażu mieli m.in. stare zaproszenie na XX Obchody Rocznicy Powstania w Getcie Warszawskim. 

Po Zagładzie, w 1945 roku (zdjęcie moich rodziców z maja 1945) wierzyli, że... aż do początku lat 60-tych…

Zresztą ja też!

Dworzec Gdański i płonące getto 1943 r. - Droga do obozów śmierci w latach 1942-1943 i droga emigracji resztek ocalałych z Zagłady w 1969 roku.

Приговоренные к смерти вступают в бой: 70 лет восстанию в Варшавском гетто

Они не надеялись на победу. Они знали, что погибнут, вступив в бой с вооруженными до зубов эсэсовцами. Но не желали сдаваться без сопротивления.

Redan då - 20 års minne av uppropet i Warszawas Getto

Den polska militärkörens "Zog nit keyn mol az du geyst dem letsten veg" finns på en LP skiva!

När 20 års minne av uppropet (1963) skulle hyllas i Polen har man bland annat organiserat en stor minneshögtid i Sala Kongresowa (Kongressalen) i Kulturpalatset i Warszawa. Inbjudningarna till högtiden var röda och hade på omslaget ett foto av Kampen (Rapoports) från gettomonumentet.

Min farbror, general Janusz Zarzycki som var då Warszawas borgmästare (innan dess vice försvarsminister) berättade en rolig episod i samband med förberedelserna till minneshögtiden. Ledare från den kända militärkören (Chór Ludowego Wojska Polskiego - LWP) sökt upp honom i ett som man sa, mycket viktigt ärende. Det handlade om att kören fann det plötsligt svårt att sjunga partisansången Zog Nit Keyn Mol (Säg aldrig att det är dina sista steg) av Hirsch Glick på jiddisch.

Janusz Zarzycki svarade vänligt men bestämt Förra månaden hade vi ett besök av den albanske (om jag minns rätt) försvarsministern. Ni sjöng ett flertal sånger på albanska. Nu kommer ni sjunga på jiddisch!, Lediga!, avslutade han samtalet med. En månad senare sjöng de:
Zog nit keyn mol az du geyst dem letsten veg!
Numera finns den polska militärkörens "Zog nit keyn mol az du geyst dem letsten veg" på en skiva!

När jag 40 år senare bestämde mig att ihågkomma Upproret i Warszawas Getto i Stockholm hade jag fria händer som producent att bestämma hur det skall ordnas. Lokalen blev Musikaliska Akademin. Tina Ahlin blev konferencier.

Bland artister valde jag Arja Saijonmaa att sjunga Glicks Partisansången och även här tyckte ja att det skulle ske på jiddisch. Naturligtvis så snart ringde Arja upp mig och sa vad hon kan sjunga vid konserten men att sjunga på jiddisch var uteslutet. Jag berättade för henne hela min farbrors story. Hon gick med på att sjunga på jiddisch. Nästa dag åkte jag till henne med texten och noterna och därefter skickade jag en överlevande från Förintelsen som hjälp och konsult i jiddisch. Jag har den unika sången på en CD skiva.

Miła 18 - Where are you today? Warsaw Ghetto Uprise forgotten place!

"It is a necessity… an imperative, due to the historical truth and the legacy that our generation will bequeath to those who will come after us, to speak not only of the loss… but also to reveal, in its fullest scope, the heroic struggle of the people, the community and the individual, during the days of massacre and at the very epicenters of destruction." 

wrote Yitzhak (Antek) Zuckerman, one of the leaders of the Warsaw Ghetto Uprising, in the early 1950s. Today, his words remain a guiding principle as we mark the 70th anniversary of the uprising.

German aerial photograph of the autumn of 1943. The thin line in the north is the ghetto wall. On the left side of the image (toward the center) - Umschlagplatz and railway sidings, where 265 000 Jews from the Warsaw ghetto were deported to the Treblinka death camp and murdered there. Banners, a dispute that continues with a question of what they looked like, are marked on the building at 7th Muranowska Street. To the left of this building, which does not exist today, is the Muranowski Square.

It is in this area that, in the first days of the uprising, the most ferocious fighting took place. The arrow leading from Umschlagplatz runs at 16th Mila street. To the left of it there is a house with number 18, where the bunker was located, where the insurgents and leadership of ZOB fighters were hiding in the bunker below the house.

Now, at 18 Mila (Mila Street means Nice Street) there is a small hill called colloquially Anielewicz mound. This mound is actually built from the ruins of the tomb and the place of death of over one hundred people!

The mound at the present intersection of Zamenhofa and Miła Streets is situated in the middle of the square over there. The memorial stone nearby states: On May 8, 1943 Mordechaj Anielewicz, commander-in-chief of the Warsaw Ghetto Uprising and the staff of the ŻOB resistance organization died here as soldiers die.

On top of the mound, a stone is located stating the following:
This mound in memory of the Warsaw Ghetto Uprising fighters was raised out of the ruins of Miła Street, one of the busiest streets in Jewish Warsaw before the War. In the bunker at 18 Miła Street, the staff of the ŻOB resistance organization died. Among them were Mordechaj Anielewicz, the leader of the uprising, other fighters, and civilians. On May 8, 1943, after a three-week battle, surrounded by the Nazi troops, they died or committed suicide in order not to be killed by the enemy. There were several hundred bunkers in the ghetto. When found by the enemy, they turned into graves.

Miła street, means Nice str. Here from Zamenhof str heading East.

The same area during the Warszawa Ghetto Uprising

German aerial photograph of the autumn of 1943. The thin line in the north is the ghetto wall. On the left side of the image (toward the center) - Umschlagplatz and railway sidings, where 265 000 Jews from the Warsaw ghetto were deported to the Treblinka death camp and murdered there. Banners, a dispute that continues with a question of what they looked like, are marked on the building at 7th Muranowska Street. To the left of this building, which does not exist today, is the Muranowski Square. The arrow leading from the Umschlagplatz points at 16th Mila Street. To the left of it there is a house with number 18, where the bunker was located, where the insurgents and leadership of ZOB fighters were hiding in the bunker below the house. This is the place of their common grave.

German aerial photograph after 1944. The arrow leading from the Umschlagplatz points at 16th Mila Street. To the left of it there is a house with number 18, where the bunker was located, where the insurgents and leadership of ZOB fighters were hiding in the bunker below the house. This is the place of their common grave.

Close up of the German aerial photograph shown above- The building in the top left corner was part of the Umschlagplatz. It exists today. My mother´s parents, Gabriel and Helena Rozental, were taken to this point during the Great Action in the Warsaw Ghetto in 1942 and transported to the death camp Treblinka. After WWII, the building housed Warszawa University and my mother worked there..... 

Street map before 1939. The house of Mila 18 and Muranowska 39  is marked with a red rectangle. The area Umschalgsplatz (U) is in the left upper corner.

Mordechaj Anielewicz, commander-in-chief of the Warsaw Ghetto
Art by Justyna Bamba

The Last Letter from Mordechaj Anielewicz, Warsaw Ghetto Revolt Commander, dated April 23, 1943

The Last Letter from Mordechaj Anielewicz
Warsaw Ghetto Revolt Commander to his friend Y. Cukierman written on the fourth day of the Uprising (April 23, 1943).

________________________________________
It is impossible to put into words what we have been through. One thing is clear: what happened exceeded our boldest dreams. The Germans ran twice from the ghetto. One of our companies held out for 40 minutes and another – for more than 6 hours. The mine set in the "brushmakers" area exploded. Several of our companies attacked the dispersing Germans. Our losses in manpower are minimal. That is also an achievement. Y. [Yechiel] fell. He fell a hero, at the machine gun. I feel that great things are happening and what we dared do is of great, enormous importance....
Beginning from today we shall shift over to the partisan tactic. Three battle companies will move out tonight, with two tasks: reconnaissance and obtaining arms. Do you remember that short-range weapons are of no use to us. We use such weapons only rarely. What we need urgently: grenades, rifles, machine-guns and explosives.
It is impossible to describe the conditions under which the Jews of the ghetto are now living. Only a few will be able to hold out. The remainder will die sooner or later. Their fate is decided. In almost all the hiding places in which thousands are concealing themselves, it is not possible to light a candle for lack of air.
With the aid of our transmitter, we heard the marvelous report on our fighting by the "Shavit" radio station. The fact that we are remembered beyond the ghetto walls encourages us in our struggle. Peace go with you, my friend! Perhaps we may still meet again! The dream of my life has risen to become fact. Self-defense in the ghetto will have been a reality. Jewish armed resistance and revenge are facts. I have been a witness to the magnificent, heroic fighting of Jewish men in battle.

Warsaw April, 1946. A group of kibutz "Hashomer Hacair" is going to where it was Mila 18 to put flowers in remembrance of Mordechaj Anielewicz, Warsaw Ghetto Revolt Commander, and all the other Ghetto Fighters. Among them is Halina Birenbaum (in the middle), survivor of Majdanek, Oświęcim, Ravensbrück, and Neustadt-Glewe, from which she was liberated in 1945. In 1947, she moved to Israel, where she started a family. Picture taken by Halina's brother, Marek Balin.

Warsaw April, 1946. A group of kibutz "Hashomer Hacair" standing on the spot where it was Mila 18 to put flowers in remembrance of Mordecai Anielewicz, Warsaw Ghetto Revolt Commander, and all the other Ghetto Fighters. Among them is Halina Birenbaum (first on the left), survivor of Majdanek (Oświęcim), Ravensbrück, and Neustadt-Glewe, from which she was liberated in 1945. In 1947, she moved to Israel, where she started a family.

Jewish fighters who died at Mila 18 
The names of 60 other fighters are unknown
Chaim Akerman
Małka Alterman
Mordechaj Anielewicz
Nate Bartmeser
Heniek Bartowicz
Franka Berman
Tosia Berman
Icchak Blaustein
Melach Błones
Berl Braude
Icchak Chadasz
Nesia Cukier
Icchak Dembiński
Józef Fass
Efraim Fondamiński
Towa Frenkel
Emus Frojnd
Mira Fuchrer
Wolf Gold
Miriam Hajnsdorf
Aron Halzband
Rut Hejman
Mira Izbicka
Salke Kamień
Ziuta Klejnman
Jaffa Lewender
Lolek (tylko imię)
Sewek Nulman
Abraham Orwacz
Rywka Pasamonik
Majloch Perelman
Aron Rajzband
Lutek Rotblat
Miriam Rotblat
Jardena Rozenberg
Salka (tylko imię)
Jerzy Sarnak
Szmuel Sobol
Basia Sylman
Szyja Szpancer
Moniek Sztengel
Szulamit Szuszkowska
Mojsze Waksfeld
Olek Wartowicz
Icchak Wichter
Arie Wilner
Zeew Wortman
Hirsz Wroński
Rachelka Zylberberg
Moszek Zylbertszajn
Sara Żagiel

RIP

"Pan Misza" - Michał (Wasserman) Wróblewski - Minnen om Janusz Korczak skrivna och publicerade i Nowe Widnokręgi (Nya Horisonter) år 1944.

Michal (Wasserman) Wróblewski Minnen om Janusz Korczak skrivna och publicerade Nowe Widnokręgi (Nya Horisonter) år 1944.

Michal (Wasserman) Wróblewski Minnen om Janusz Korczak skrivna och publicerade Nowe Widnokręgi (Nya Horisonter) år 1944.

Om Janusz Korczak – Minnen från hans sista levnadsår *

Munk eller eremit? Ett asketiskt ansikte inramat i skägg, hög panna, skallig, blå genomträngande blick bakom glasögonen. Grå, ibland grön rock. Det är Janusz Korczak, allmänt känd bland barn, ungdomar, lärare och pedagoger, högaktad och älskad av sina unga vänner: Jaski, Joski, Franki och Joski, Moski, Srole, alla förevigade i hans böcker. Dessa böcker utgör den unge läkarens första pedagogiska erfarenheter från ett arbete med barn av proletär härstamning.

Salongsbarnet är hans självbiografiska bok. Sedan, i egenskap av före­ståndare för barnhemmet ”Vårt hem” i stadsdelen Bielany och ”Barn­hemmet” på Krochmalnagatan, skrev han ett verk i tre band om sina omfattande iakttagelser och slutsatser av sitt arbete – Hur man älskar ett barn – ett slags revolution inom pedagogiken. Dessutom litterär verk­samhet och dramatik. Allt fyllt av en anspråkslös och djupt tänkande människas originella funderingar och åsikter, en barnvärldens nära vän och samtidigt något av en ensamvarg. Man skulle kunna tala mycket om Doktorn, men jag skall begränsa mig till hans liv och leverne under den tyska ockupationen.

September 1939

Den tyska arméns ring runt Warszawa dras åt mer och mer. Vid den här tiden är det inte en rock utan en soldatuniform av majors rang som Janusz Korczak bär. På den hänger utmärkelser för kampen om Polens självständighet och en guldmedalj för förtjänster inom pedagogik och socialvård. Han är tystlåten och sitter omringad av Barnhemmets bus­frön. Han lyssnar noga på dem, blicken är riktad mot det onåbara fjär­ran. I Barnhemmet är han numera en sporadisk gäst. Han kommer bara för att vila en stund. Han bär på en tung börda: att i den omringade stadsdelen samordna barnavården. Men han knäcks inte av ansvaret, tvärtom; hans böjda siluett rätas ut. Han ger prov på en stor rörlighet i sitt arbete och varje företag krönes med framgång. Under dagen – på stan, om natten – i barnens sovsal. Han vandrar mellan sängarna likt en skyddsängel, tystar ner och lugnar. I hans närvaro känner sig barnen trygga som om alla bränder och kanonader bara var en ond dröm eller en grym saga. De behöll ett stoiskt lugn även då en artilleripjäs genom­borrade väggen och föll ned på skrädderiet. Doktorn var ju med dem …

År 1941

Den preussiska vilda horden hade invaderat huvudstaden. De hade vält in i staden och nådde redan Krochmalnagatan och Barnhemmet. Här inför denna barnens helgedom och en stor pedagogs livsverk hejdade den sig för några månader. Men det var endast ett vilddjurs manöver inför det sista anfallet. Sedan kom det beryktade ”Raumungsbefehl”, naturligtvis för barnens och personalens ”bästa”. Barnhemmet förflytta­des till den f.d. Han­delsskolans lokaler vid Chlodnagatan och bara några månader därefter till Polska handelsföreningens byggnad vid Sienna­gatan. På så sätt blev en pelarförsedd spegelsal en asyl för 239 hemlösa och föräldralösa barn.

I början var allt en mardröm. Med mycket möda organiserades dock det hela. Anstaltens föreståndarinna, Stefa Wilczynska, tillsammans med dr Korczak, förvandlade de kalla utrymmena genom idogt arbete. Doktorns rum tjänstgjorde samtidigt som isoleringsrum, sjukstuga, ka­binett, forskarrum. Det fanns inte tid för eget arbete. Man måste upp­båda alla krafter till kampen för existensen och bröd till barnen. Doktorn påbörjade sin ”tiggarkarriär” att samla in pengar bland de rika. Och det var en tung och törnbeströdd väg.

Augusti 1942

Order från Berlin: ”Ausrotten!” – utrota, förinta. Under falsk förevänd­ning om evakuering till f.d. sovjetiska områden startades en massiv för­flyttning av folk till dödsfabriker. I början förskonades Barnhemmet. Även Doktorn trodde på koloniseringen. Men plötsligt försvann all tveksamhet. En morgon, utan förvarning, trängde sig ett mördarband in i Barnhemmet. ”Alle raus!” Barnen, barfota och i sommarkläder, gick ner på gården. Där bildades kolonner som under uppsikt av SS, tyska junkers och polis, startade i riktning mot Umschlagsplatsen. I täten Doktorn stödd på en käpp och ledande den minsta flickan vid handen. Iförd en grön soldatuniform, barhuvad, gick han sakta och majestätiskt. Vid stationen föstes 100 personer in i varje boskapsvagn. Doktorn hjälp­te själv varje barn upp i vagnen. Tiggde om litet vatten till dem som svimmade. Och sedan försvann även hans kala hjässa in i djupet av en boskapsvagn. Försvann för att aldrig mera återfinnas bland de levande.

* Publicerat på polska i Nowe Widnokręgi (Nya Horisonter). Utgiven i Moskva den 15 april 1944, således under Andra Världskriget. Författaren, Michal Wasserman Wróblewski var vid den tidpunkten soldat, underlöjtnant i den polska armén, troligen vid fronten någonstans i Vitryssland.

Miła 18 - Gdzie się podziałaś?

Fotografia z Raportu Jürgena Stroopa do Heinricha Himmlera z maja 1943. 
Żydzi wyciągnięci z kryjówki, trzymani pod bronią na ul. Miłej. W tle widoczne kamienice nr 31 i 33. Widok z ul. Zamenhofa, 5 domów na zachód od kamienicy Miła 18.

Niemieckie zdjęcie lotnicze z jesieni 1943 roku. Cienka linia na północy to mur getta. Z

lewej strony zdjęcia (bliżej środka) - Umschlagplatz i bocznice kolejowe, skąd wywożono

Żydów z warszawskiego getta do obozu śmierci w Treblince. Sztandary, o które trwa spór

jak wyglądały, naniesione  są na budynku przy ul. Muranowskiej 7. W lewo od tej kamienicy - nieistniejący dziś Plac Muranowski. 

To w tej okolicy w pierwszych dniach powstania toczyły się najbardziej zażarte walki. Strzałka od Umszlagu prowadzi do domu pod adresem Miła 16. Na lewo od niej Miła 18, gdzie się mieścił się bunkier powstańców i przywództwa ŻOB- u.

Strzałka prowadzi od Umszlagu do nieistniejącego już domu pod adresem Miła 16. 

Na lewo od niej Miła 18, gdzie mieścił się bunkier powstańców i przywództwa

ŻOB- u. Na miejscu, w którym znajdował się budynek i bunkier jest dziś skwer z

pamiątkowym kamieniem i niewielkim wzniesieniem, zwanym potocznie kopcem

Anielewicza. Kopiec ten jest w rzeczywistości usypanym z ruin grobowcem, miejscem

śmierci i pochówku ponad stu osób.

Na miejscu, w którym znajdował się budynek i bunkier jest dziś skwer z

pamiątkowym kamieniem i niewielkim wzniesieniem, zwanym potocznie kopcem

Anielewicza. Kopiec ten jest w rzeczywistości usypanym z ruin grobowcem, miejscem

śmierci i pochówku ponad stu osób.

Żydowscy powstańcy, którzy zginęli na Miłej 18. 

Ponad stu powstańców zginęło!

Chaim Akerman
Małka Alterman
Mordechaj Anielewicz
Nate Bartmeser
Heniek Bartowicz
Franka Berman
Tosia Berman
Icchak Blaustein
Melach Błones
Berl Braude
Icchak Chadasz
Nesia Cukier
Icchak Dembiński
Józef Fass
Efraim Fondamiński
Towa Frenkel
Emus Frojnd
Mira Fuchrer
Wolf Gold
Miriam Hajnsdorf
Aron Halzband
Rut Hejman
Mira Izbicka
Salke Kamień
Ziuta Klejnman
Jaffa Lewender
Lolek (tylko imię)
Sewek Nulman
Abraham Orwacz
Rywka Pasamonik
Majloch Perelman
Aron Rajzband
Lutek Rotblat
Miriam Rotblat
Jardena Rozenberg
Salka (tylko imię)
Jerzy Sarnak
Szmuel Sobol
Basia Sylman
Szyja Szpancer
Moniek Sztengel
Szulamit Szuszkowska
Mojsze Waksfeld
Olek Wartowicz
Icchak Wichter
Arie Wilner
Zeew Wortman
Hirsz Wroński
Rachelka Zylberberg
Moszek Zylbertszajn
Sara Żagiel