Vita bussar och Jud Süß - Nazisttransporter till Sverige i krigets slutskede - Kristina Söderbaum, nazisternas Marilyn Monroes resa/flykt till Sverige

Veit Harlan och Kristina Söderbaum i Lübeck i april 1945. Veit Harlan producerade och Kristina Söderbaum medverkade i ett flertal av hans antisemitiska filmer, inte bara den mest mycket grova ”Jud Süss”. De stannade i Nazitysklam ända tills dess undergång och tycks ha flytt till Sverige mha Vita bussar i april-maj 1945.

Jud süss filmen, från 1940, är en av de mest kända antisemitiska filmer som har gjorts. Läs bara de engelska översättningarna. Kristina Söderbaum till vänster blir snart våldtagen av en jude.

Jud süss filmen, från 1940, är en av de mest kända antisemitiska filmer som har gjorts. Den räknas in bland cirka 40 andra så kallade förbehållsfilmer som på grund av sitt grovt rasistiska innehåll inte får visas utan särskilt tillstånd från stiftelsen Friedrich-Wilhelm-Murnau som äger filmrättigheter.

Kristina Söderbaum och Zarah Leander skänkte stjärnglans till detnazistiska filmdepartementet.
Förutom nämnda Jud suss gjorde svenska skådespelerskor "fantastiska roller" för att egga upp SS och popularisera antisemitesmen och rasismen.
Kristina Söderbaum och hennes make som producerade filmen hjälptes med flykten till Sverige med Vita bussar.

Zarah Leander var inte hjälpy av Folke Bernadottes Vita bussar då hon flyttade till Sverige redan 1943 (efter Stalingrad och slaget vid Kursk) - då visste man att Hitlers krigslycka vände.

Slaget vid Kursk var ett stort fältslag mellan Sovjetunionen och Tyskland sommaren 1943, under andra världskriget. Stora mängder pansartrupper deltog i slaget, som av många militära bedömare anses ha haft en större betydelse för utgången av kriget än vad slaget vid Stalingrad hade.

Det finns inga omständigheter att rehabilitera Kristina Söderbaum eller Zarah Leander bara att de har inte varit medlemmmar i NSDAP som t.ex. Ingrid Bergman gjorde! Deras görning var större bebräftelse än 1000 partilegitimationer.

Kristina Söderbaum var gift med den tyske filmregissören Veit Harlan och medverkade i ett flertal av hans antisemitiska filmer, inte bara den mest mycket grova ”Jud Süss”. Deras sista gemensamma filmen Kolberg spelades in precis som den första (”Jud Süss”) på direkt order av Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels.
Kolberg var den dyraste i Nazitysklands historia, med en budget på 8,8 miljoner riksmark. Den räknas även till en av de få filmer som haft större antal skådespelare än biografpublik. Filminspelningen 1943–44 krävde medverkan av uppskattningsvis 15 000 statister, Filmen var i färg och hade premiär den 30 januari 1945. Filmen visades då också också i det tyska rikskansliet efter utsändningen av Adolf Hitlers allra sista radiotal den 30 januari. Denna dag innebar 12-årsdagen av Hitlers makttillträde 1933.

Efter kriget anklagades Harlan (inte Söderbaum) för brott mot mänskligheten och ställdes inför rätta för denna film, men frikändes. Folke Bernadottes medverkan att använda Vita bussar som flyktväg för svenska och tyska nazister tystas ner alltjämt. Detta samtidigt då har p.g.a. tidig juderäddningglorifiering, glorifieras ännu mera för närvarande.

De-Nazified eler avnazifierad var en term som användes av de allierade. Det är helt säker att Ingrid Berman blev det redan under kriget. När det gäller Kristina Söderbaum och Zarah Leander är jag dock inte lika säker!

Sarkastiskt kan man säga attVita bussar var i början vita, ariska, i sina transporter fån Nazityskland till Sverige. På bilden Folke Bernadotte och Gestapomän som skulle skydda transporterna. Hela vägen till Sverige.

Sarkastiskt kan man säga att Vita bussar var i början vita, ariska, i sina transporter fån Nazityskland till Sverige.

Boken av Bernadotte Slutet som har givits ut så fort så att motorer på de danska och svenska Vita bussarna har nästan inte hunnit kallna. Slutet/Bernadotte angav också tonen och påverkade nog flera andra som var med i Vita bussarnas aktion och skrev egna skildringar och publicerade de med start 1946. eras egna minnesbilder är oftast en kopia av vad som angavs i Slutet.

I Svenska Dagbladets Årsbok 1945, under rubriken, Litteratur framkallad av världsläget står följande; Årets största bokframgång uppnåddes av Folke Bernadotte med »Slutet», där han berättade om sina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder. Utgivningsrätten hade innan årets slut sålts till sjutton olika länder, och enbart i Sverige hade boken tryckts i hundratusen exemplar. Hur skall man tolka denna aktion med den rekordsnabba utgivningen, översättningen och spridningen av boken. Recensioner av boken fanns redan dagen efter utgivningen i den engelskspråkiga pressen. Forskaren Sune Persson säger om Folke Bernadottes bok: ””Slutet” stämmer dåligt med vad primärkällorna har att berätta”. Men jag återkommer till tanken, hur mycket har de som publicerade sina alster efter Bernadotte påverkats av "storhet efter utgivningen" och innehållet i boken.  

De Vita bussarna och de Vita båtarna i den svenska massmedian - År 1945 och därefter - 5 White boats - 100 White buses - 2 trains.

Våren och sommaren 1945 anlände evakuerade koncentrations- och arbetslägerfångar till Sverige. Tusentals flyktingar kom, först genom en expedition organiserad av Röda korset (april-maj), lite senare (juni-juli) genom en aktion administrerad av United Nations Relief and Rehabiliation Administration (UNRRA). Det finns en del vetenskapliga avhandlingar som berör den tidsperioden. Det saknas dock en direkt jämförelse mellan de Vita båtarnas expedition och de Vita bussarnas. Spöktågen som anlände till Padborg nämns nästan aldrig trots att antalet personer som anlände med två tåg till Padborg som togs till Sverige motsvarar antalet personer som anlände med Vita båtar och Vita bussar.

UNRRAs White Boat operation started on June 22 1945. Around 9 300 persons of 20 different nationalities, most of them women had been transported to Sweden for medical care. Here two of the White boats in the Trelleborg port just before their first departure to Lübeck. M/S Kronprinsessan Ingrid (left) and S/S Kastelholm (right).

The entire White boat operation was completed on 26 July. Around 9 300 persons of 20 different nationalities, most of them women had been transported to Sweden for medical care. HMS Prins Carl. Swedish navy hospital ship.

The entire White boat operation is completed on 26 July. Around 9 300 persons of 20 different nationalities, most of them women had been transported to Sweden for medical care. Here S/S Kastelholm on its way to Stockholm.

The entire White boat operation is completed on 26 July. Around 9 300 persons of 20 different nationalities, most of them women had been transported to Sweden for medical care.

M/S Kronprinsessan Ingrid was one of the ships. Before the war, she was in traffic as a passenger and car ferry between Gothenburg and Fredrikshavn, Denmark. 

The entire White boat operation is completed on 26 July. Around 9 300 persons of 20 different nationalities, most of them women had been transported to Sweden for medical care. Here cargo ship Rönnskär in Lubeck. M/S Rönnskär and M/S Karskär were not painted white.

The entire White boat operation is completed on 26 July. Around 9 300 persons of 20 different nationalities, most of them women had been transported to Sweden for medical care. Here cargo ship M/S Karskär that was not painted white. The team is going to clean the boat before its next trip to Lübeck.

At the end of June 1945 the Swedish Navy's hospital ship HMS Prins Carl arrived at Lübeck. HMS Prins Carl and four other Swedish ships sailed during 4 weeks between Lübeck in Germany and Sweden. Their "cargo" was former prisoners in German concentration camps, Mainly former female prisoners from Bergen-Belsen. Approximately 9 300 were transported and got medical treatment in Sweden.
It was UNRRA (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) who asked or rather commanded Sweden to receive 10 000 former concentration camp prisoners. It took officially only three weeks to prepare ships, staff.  The following four weeks the ships were bringing in a shuttle way between Germany and numerous Swedish ports former prisoners. Most of them Holocaust survivors. Numerous of the patients died just before they were taken onboard in Lübeck and there are 80 graves at the local Jewish cemetery in Lübeck. Several were in such a bad condition that they died during the transport on the Baltic sea. 200-300 of the Holocaust survivors died in Swedish medical care and are buried in Stockholm, Gothenburg, Malmö, Kalmar, Norrköping, Lärbro, just to mention few.

The preparations of the four ships (two of them were new cargo ships) included beds, new kitchens, toilets, medical equipment, provisions, crew and medical staff that should be vaccinated. All the ships got a painting with Red Cross identification and SVERIGE on the boards.

In Lübeck, there was the Swedish Red Cross temporary detachment that was set up during White buss expedition (Check if it is correct). The place was called Swedish Transit Hospital. There were 1400 beds and a staff of more than 560 persons (mostly British and Germans).

The first ship left Sweden (Trelleborg redd) on June 22 with minesweeper escort, and the four other ships left the following day with three German minesweepers. When in Lübeck, the ships were fitted with a German 'anti-mine' equipment. After the second journey, there were no minesweepers escorting the ships southwards.

The entire White boat operation is completed on 26 July. Around 9 300 persons of 20 different nationalities, most of them women had been transported to Sweden for medical care.
M/S Kronprinsessan Ingrid was one of the ships. Before the war, she was in traffic as a passenger and car ferry between Gothenburg and Fredrikshavn, Denmark. She had been out of traffic since 1940.

Dr. Hans Arnoldsson och de Vita båtarna - Han har sett och upplevt det som inte vissas numera - Förintelsens offer - Döda, halvdöda och halvlevande.

Det finns en hel del information om dr. Hans Arnoldssons insatser vid andra världskrigets slutskede. De mesta handlar om hans insatser under Vita bussarnas expedition.

Som jag skrev i titteln så har Hans Arnoldssons sett det som inte visas mera i Sverige. Förintelsens offer. I Sverige så har man t.o.m. omvandlat dagen till Förintelsens offers minne till Förintelsens överlevandes minne med många myndigheters goda minne. Man visar runt geriatrisaka bilder på de få överlevande som finns i livet men glömmer att berätta om Förintelsens logistik. Man berätter inte direkt att man hade ett helt system att föra människor i godsvagnar till dödsfabriker. Dödsfabriker där man gasade avklädda människor, drog ut deras guldtänder och kremerade kropparna i krematorier.
Bilderna från koncentrationsläger, t.ex. Bergen-Belsen vid befrielsen hittar man aldrig numera i en tidning. På Facebook får den typen av bilder en automatisk dimma - en automatisk (?) censur då de tusentals kroppar som ligger i stora högar är nakna.

Döda - halvdöda - halvlevande - levande. Gränserna var faktiskt inte fasta mellan de fyra tillstånd, i alla fall de första tre nämnda. Min nära vän Halina Neujahr har efter befrielsen lagts i tältet döda. Efter någon dygn har hon återfått medvetande och lyckades ta sig ut ur tälet. Hennes syster Sara tillhörde egentligen de två sista kategorier, halv-levande och levande. Sara Neujahr dog dock strax innan hon skulle lastas på en av de Vita båtarna i Lubeck.

Överlevande berättar - Dachau - bland prinsar, princessor, romer och ministrar - Regnet vid befrielsen

Jag har vaktat tillsammans med en överlevande från Förintelsen vid hans livskamrats kista (Minjangruppens verksamhet). Vårt första möte var i Bredäng på hösten 1967.  Då var paret vacker, energiskt och ville, precis som jag,  inte påminas om den mörka tiden. Själv var jag 17 år gammal och växte upp utan mormor och morfar eller farfar och farmor. Det var det normala bland mina vänner. Egentligen onormalt men en typisk effekt av Förintelsen.

Det starka ljuset i Kapellet på Södra hjälpte till att berätta och höra hans historia om Dachau. Egentligen så berättade han om tiden då Dachau har övergivits av vakterna.

Ingen kom dit förran den 29 april (1945). Det betydde ingen mat och inget vatten i flera dagar. Folk låg apatiska på sina britsar. Britsar hade tre nivåer. De som låg på mellanbritsarna eller högst upp de "torkade in". De orkade inte ta sig ned.

Jag lyckades ta mig ut baracken, på alla fyra, den sista sträckan cravlade jag mig fram. Det började regna. Det regnet räddade mig och flera andra. Vi låg på marken och slickade vatten.

Dachau var det första tyska koncentrationslägret, vilket öppnades den 22 mars 1933, samma år som nazisterna kom till makten. Lägret var ämnat för politiska fångar. Bland de, ovannämnda prsinsar, princessor, fr ministrar, skådespelare - politiska fångar. Därefter utgjorde lägret i Dachau  basen för en del medicinska experiment. I slutet av kriget har flera judiska transporter från lägren i öst anlänt dit. Lägret låg utanför staden Dachau 15 km nordväst om München.
Mer än 43.000 mördades i Dachau innan amerikanska trupper befriade, läs kom till lägret den 29 april 1945. Inget annat läger avrättade så många politiska fångar, inget annat existerade så länge

Nej, Förintelsen skall inte jämföras med andra folk mord - IS-mördare och deras barn skall inte jämföras med Bernadottes nazister.

Hur många svenska nazister som Bernadottegreven lyckades rädda med sig hem till Sverige med de Vita bussarna vet man inte. Den officiella siffran från Röda korset är 1 500.

Folke Schimanski skriver om de som Nazister, bl.a. om sin syster Vera.

Konstigt nog så kommer samma händelse upp igen. Nu skall man jämföra IS-svenskar med "de vi tog hem 1945". Det är Myndigheten f Levande Historia Ingrid Lomfors som skiver om det i SvD. Samma Lomfors som för 15 år sedan skrev att Vita bussar var inte så vita.

Nu plötsligt omvandlas Nazister och deras fruar ioch barn till svenska kvinnor gifta med tyska soldater. Precis, nya vita lögner som omvandlar nazister till tyska soldater.

Hur många nazister och högerextremister fick egentligen ”skjuts” hem till Sverige på våren 1945 med pro-nazitysken Folke Bernadottes och Röda korsets Vita bussar? Det får vi nog aldrig exakt veta! Läs dock länken av Tobias Hübinette.

Den andra och tredje (och fjärde) av de 10 oäkta snubbelstenen i Stockholm - Insinuationer och sanning - Det skändar 70 000 av de som deporterades och mördades under Förintelsen - Skamlig insinuerande text - Levande Historia ansvarig! - Man relativiserar Förintelsen!

Från början var det 12 snubbelstenar. I maj 2019 skulle de ha varit 4 (oäkta) snubbelstenar. I juni sattes ut bara 3. Varför?  O.s.a. Myndigheten för Levande Historia.

Från början var de 12 snubbelstenar. I maj 2019 skulle de ha varit 4 (oäkta) snubbelstenar. I juli sattes ut bara 3. Varför?  O.s.a. Myndigheten för Levande Historia. Konstiga rubriker i de svenska tidningarna.

Polisens info om avisningar daterade 14 augusti 1936 för Curt Moses och 13 april 1938 för Hans Szybilski. För kännedon - Andra världskriget bröt ut 1 september 1939.

Sveriges regering tycks med alla medel, genom att använda våra skattemedel, vilja göra Sverige till ett "Förintelseland". För det använder sig regeringen av Myndigheten för Levande Historia och deras följsamma medarbetare.

Projektet med snubbelstenar har gått trögt. Mycket trögt och länge. Officiellt i bara 12-13 år. Kostat däremot massor (troligen 1 500 000 kr).
Först räckte det att man använde orden som värdegrund, minoritet och Förintelsen för att driva det och så Ola Larsmo som var dirigerat att skriva flersideartiklar om det. Långa artiklar blev det då man betalar författarna per tecken. Det skulle bli ett tiotal stenar att börja med (10-12).

Tyvärr, trots den stora ansträngningen och flera välbetalda artiklar så har Ola Larsmo inte hittat en enda person som passar in i de regler som gäller för projektet Stolpersteine- snubbelstenar.

Dagens Nyheter publicerar gärna tidningsankor. T.ex. "Konstnären tackar ja" medan konstnären själv, en tysk med namn Gunter Demnig visste inget om det!. DN skriver vidare: Demnig är redo att komma till Stockholm i början av 2019 för att placera minnesstenar på Stockholms gator. – Det är väldigt roligt att få ett positivt besked från Demnig, han är ju mycket upptagen och det är ju ett konstnärligt projekt där han äger rätten att bestämma vilka namn som ska uppmärksammas, säger Ingrid Lomfors på Forum för levande historia, som sedan 2007 drivit frågan om att placera ut minnesskyltar. Ankuppfödning fortsätter!

I tjänsteutlåtandet om snubbelstenar i Stockholm har man tidigt påpekat att ytterligare utredningar kvarstår, där förankring och bearbetning av textinnehållet tillsammans med konstnären samt ytterligare samråd och godkännande av respektive berörd fackförvaltning behöver göras. Sverige stod genom neutraliteten utanför de direkta krigshändelserna. 
De direkta förföljelserna och deportationerna av människor förekom inte här jämfört med de länder som var styrda, ockuperade eller invaderade av nazisterna. Men förvaltningen menar att det skulle vara möjligt att genomföra detta projekt i Stockholm om texten anpassas till de förhållanden som gällde här.

Problemet som alla journalister och "ansvariga, utvalda forskare" stötte på i sina utredningar var att egentligen ingen av de 10-12 personer som man valde passade in i de kriterier som man hade för snubbelstenarna i Europa.

Man valde dock 2018 fyra stycken (se nedan) och år 2019  bara tre (3) tyska handelsresande och köpmän som vistades tillfälligt i Sverige på 30-talet, flera år, månader innan 2 världskriget bröt ut.

Erich Holewa (se länken genom att klicka på Holewas namn).
Eduard Szybilski
Curt Moses
Günther Abrahamsohn - tidigare med på listan nu första reserv.

På Apelbergsgatan 36, på Söder i Stockholm sattes en sten till minne av Hans Eduard Szybilski. Han har vistats där och det bara det och ansökan om uppehållstillstånd som binder honom till Sverige. Precis som den förste som tilldelades stenen, Erich Holewa.

Precis som på den första oäkta snubbelstenennummer 1, på Kungsholmen skriver man att Szybilskis uppehållstillstånd gick ut och i slutet av 1938 åkte han från Sverige till Finland.

Först långt efter att andra världskriget bröt ut (1939) så deporterades Szybilski från Helsingfors till Tallin. Han var en av de åtta judar tvingades ombord den 6 november 1942 på fartyget S/S Hohenhörn i Helsingfors. Två dagar senare kom de iväg, och den 8 november utlämnades flyktingarna till tyska SS-män i Tallin, Estland. Från Tallin son var tyskoccuperad så flyttades Szybilski till Berlin. Först från Berlin deproterades han till Auschwitz i februari 1943.

Det var bara under en kort period som Hans Szybilski hade uppehållstillstånd i Sverige. Hans tvingades lämna Sverige i all hast i slutet av 1938. Detta på grund av säkerhetspolisens anklagelser om att han var spion. Igen, samma sak, Szybilski enbart vistades i under kort tid i Sverige. Han hade inte fast adress, bodde på en pensionat och han deporterades inte till Auschwitz från Sverige. 

Därför borde det finnas en snubbelsten med hans namn i Berlin varifrån hand deporterades. Inte i Stockholm. Hans Szybilskis namn finns redan på ett monumentet i Helsingfors över de åtta som deporterades därifrån i november 1942.

Ett tillfälligt boende Stockholm år 1938 och en ansökan om uppehållstillstånd har ingen direkt koppling till Förintelsen.

bodde

Sverige

utvisad

deporterad

mördad

Auschwitz

På Gumshornsgatan 6 har en tredje sten placerats. Denna gång till minne av Curt Moses. Curt Moses var tysk jude och föddes i Breslau i Tyskland 1886. Curt Moses vistades i Sverige ett antal gånger under 1930-talet. Bl.a. med sin mor. Då bodde han hos sin syster och svåger på Gumshornsgatan 6 i Stockholm. Han har inte hittat något sätt att försörja sig och fick pengar att försöja sig från Mosaiska Församlingen. Till sist fick hans mor en returbiljett till Tyskland betalt av Mosaiska församlingen som inte ha velat att försörja två personer med sina veckounderstöd.

Curt Moses ansökte om permanent uppehållstillstånd ett antal gånger men fick avslag. I slutet av maj 1937 tvingades han lämna landet och åkte då till Danmark och Norge och tog sig in illegalt två gånger in i Sverige. Curt Moses fick till slut uppehållstillstånd i Lettland i september 1938 som gällde till 1940. Ovan, ett hemligt PM från polisens rapport där man förklara varför de inte kan stödja ansökningar om uppehållstillstånd. Bl.a. påpekas Curt Moses illegala gränspassage samt att vare sig han eller hans svåger uppfylld plikten att anmälla hans vistelse i riket.

Curt Moses ansökte om permanent uppehållstillstånd ett antal gånger men fick avslag.
I slutet av maj 1937 tvingades han lämna landet och åkte då till Danmark och Norge och tog sig in illegalt två gånger in i Sverige.  Curt Moses fick till slut uppehållstillstånd i Lettland i september 1938 som gällde till 1940. Han bodde en tid i Riga och man vet inte hur och när han dödades. Mest troligt blev han offer av pogromer som sattes igång av det lokala befolkningen, letter.

Ett tillfälligt vistelse Stockholm år 1937 (hos sin svåger) och en ansökan om uppehållstillstånd har ingen direkt koppling till Förintelsen.


Den fjärde stenen  skulle ha lagts på Drottninggatan 48 framför fd Hotell Arvfursten. Den skulle bära namn av Günther Abrahamsohn, tysk, f. 10.12.96 i Berlin Charlottenburg. Där bodde han när han lämnade in sin ansökan om uppehållstillstånd den 19 juli 1938. Günter Abrahamsohn var en köpman i spannmåls-, utsädes och foderbranschen.  Günther Abrahamsohn förflutna i Sverige var dock, precis som de 3 andra snubbelstensinnehavarnas ej fläckfri. Bl.a. en firma i Malmö anklagade honom för att vara skyldig dem och andra svenska firmor pengar och uppmanade vid upprepade tillfällen myndigheterna att utvisa honom. Därför, vägrades Günther Abrahamsohn uppehållstillstånd år 1937 och därefter. Till sist utvisades i augusti 1938 men trotsade svenska myndigheter och återkom igen. Abrahamsohn dödades i koncentrationslägret Stutthof utanför Danzig, den 15 december 1941. 

Ett tillfälligt boende Stockholm år 1938 och en ansökan om uppehållstillstånd har ingen direkt koppling till Förintelsen.

Det bör tilläggas att ingen av de 4 snubbelstenskandidaterna åberopade politiska skäl i sina ansökningar om uppehållstillstånd. Jag tror inte att det skulle hjälpa de men det är en annan historia.

Expressen skriver: Dan Korn, rabbin och författare, är inte motståndare till snubbelstenar generellt men tycker att de inte har något att göra i Stockholm. – Det är inget fel med att minnas de här människorna som inte fick uppehållstillstånd. Men – gör det inte på samma sätt som med människorna som fördes bort från sina hem medan grannarna såg på. Man relativiserar vad som hände i våra grannländer. Man relativiserar Förintelsen.

Finns det verkligen inga anställda med historieexamen/kunskaper på Forumet Levande Historia? Bara politiker? 

I Stockholm finns i en UDs akt ovan beskrivna Curt Moses förehavanden. Om man läser dokumentet ovan och använder sig av samma typ av tolkning som Levande Historia gjorde när det gäller de tre snubbelsteninnehavare så var egentligen Mosaiska församlingen i Stockholm som "deporterade" Moses mor tiil Breslau (i Nazityskland). Då året var 1933 så var det också under "Förintelsen" enligt en del svenska normer.

Om Regeringen/Myndigheten har ett öveskott av våra skattemedel eller arbetar enl. principen "öppen räkning" så skall de kanske istället bekosta den komplettering av Namnmonumentet vid Synagogan som är aktuell och där det finns en säker anknytning till Sverige och de familjer/överlevande som kom till Sverige.

Läs även:
http://jimbaotoday.blogspot.se/2017/07/snubbelstenar-med-kors.html

*Att läsa om Szybilskifallet: Den gemensamma kampen, Samarbetet mellan den finska och den svenska säkerhetspolisen åren 1938-1941 av Viktor Rantala (2013), https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/44840/dengemen.pdf?sequence=1

Den första oäkta snubbelstenen i Stockholm - Insinuationer och sanning - Det skändar 70 000 av de som deporterades och mördades under Förintelsen - Skamlig insinuerande text - Levande Historia ansvarig!

Insinuationer och sanning. Texten på den svenska så speciella snubbelstenen är avvikande från de övriga 70 000 i Europa. Ett riktigt balanserade på den tunna gränslinjen mellan sanning och insinuation. Därför min bestämda reaktion.

Insinuationer och sanning

Texten på den svenska så speciella snubbelstenen är avvikande från de övriga 70 000 i Europa.

Ett riktigt balanserade på den tunna gränslinjen mellan sanning och insinuation.
Därför min bestämda reaktion.

Konstnären eller numera businessmanen tycks ha frångått alla tidigare beskrivna regler att snubbelstenar skall markera offrens bostäder, varifrån deportationen till dödsläger, koncentrationsläger och getton har skett. I Stockholm gäller plötsligt andra regler för att den tyske businessmanen Demnig kan skryta att hans konstverk (värk) finns ännu i nytt ett land vilken han kan addera till sin lista som ett Förintelseland.  Sak samma gäller den statliga Myndigheten för Levande Historia som förfalskar klart på detta sätt, just, levande historia.

Om man skulle följa detta förfalskningssystem och inkludera alla judar som har vistats i Sverige mellan 1933-1939 och evenuellt sökt uppehållstillstånd (inte asyl!) och mördades efter 1939 bland 6 000 000 andra under Förintelsen skall hedras skulle innebära ett stort problem. Platsen framför den Judiska församlingen i Stockholm skulle inte räcka till.

Precis som konstnären eller numera businessmanen Gunter Demnig kan inkassera nya pengar, våra skattekronor så kan Myndigheten Levande Historia belåtet konstatera att deras 12-13 års kamp för stolpersteine i Stockholm som har involverad massa tjänstemän och omedvetna (?) riksdagsmän är fört i hamn. Tre stenar till en kostnad jag uppskattar till 1 500 000 skattekronor.

Om man läser texten på stenen författad av Myndigheten Levande Historia så kan man få för sig att det är Sverige som är skyldig till Erich Holewas död. Därfär rättade (och rattade) jag Myndighetens text. Samma sak gjordes av Stockholms Stad. Den texten som finns på 70 000 äkta snubbelstenar fick inte stå på de svenska snubbelstenarna, därför är de okäkta och borde alldrig sättas ut. Att den tyske buiss

Myndighetens Forum för Levande judar har 6 saker gemensamt men ingen av de nedan nämnda kvalificerar de till att bli innehavare av en snubbelsten:

1. Judar
2. Mest troligt så dog alla under Förintelsen
3. Ansökte om uppehållstillstånd (inte asyl) 
4. Bröt mot den svenska lagen
5. Vistades sporadiskt som köpmän i Sverige under 20- och 30-talet
6. Ingen av de har deporterats från Sverige efter 1 september 1939 (Andra världskrigets utbrott

Överhuvudtaget så skall snubbel stenar ha enbart en inskrift med ett offers namn och placeras i trottoaren framför offrets sista bostad. Sista bostad! Kungsholmstorg var aldrig Erich Holewa sista bostad. Han och hans familj bodde i Berlin. Erich Holewa flydde inte till Sverige som Levande Historia vill påstå. Han har kommit för att besöka sin bror Hans. Under sin vistelse hos sin bror sökte Erich Holewa uppehållstillstånd i Sverige för sig själv och sin familj i Berlin. Han fick det förklarad av Socialstyrelsen att egentligen så skall man göra det från utlandet. Man tog dock emot hans ansökan och svaret skulle komma till hans hem i Berlin. Erich Holewa skrev under en försäkran att han skulle lämna landet ca. 10 dagar efter inlämnandet av ansökan om uppehållstillstånd.

Jag frågade idag konstnären Demnig om han vet att texten i Stockholm är avvikande från de övriga snubbelstenarna och att Erich Cholewa har inte deporterats från Stockholm till Auschwitz. Han visste det och det gjorde inget, enl. honom. Jag sa att det är orätt mot de andra offren som har riktiga snubbelstenar med riktiga, sista deportationsadresser. Demnig sa ja, ja. Han kunde inte heller svara om det finns på annat ställe i Europa snubbelstenar vid tillfälliga bostäder, hotell och pensionat där offren bodde under åren 1937-1938. Det visste han inte heller. 

Om detta vill Forum for Levande Historia inte berätta

Ett hål som fylldes med lögner eller insinuationer. 

De andra "snubbelsteninnehavarna" - Moses och Szybilski finns också i det svenska polisregistret. De anklagas för spioneri (Hans Szybilski) och för att på ett illegalt sätt, utan visum har tagit sig in i landet och stannat utan uppehållstillstånd (Curt Moses). Mosaiska församlingen som betalade veckounderstöd till Moses och hans mor köpte en tågbiljett för modern, tillbaks till Breslau. Skall Mosaiska församlingen anklagas för deras deportation? Är Mosaiska församlingen skyldig till deras död under Förintelsen? Nonsens - precis som alla 3 oäkta snubbelstenarna i Stockholm. Om Mosaiska församling skall känna sig skyldig så kan den låta sätta ut ett par tusen snubbelstenar. De behöver inte innebära en kostnad på 1 500 000:- som de 3 oäkta i Stockholm. Man kan sätta ut egnatill en kostnad av 40 kr styck. Det gjorde man i en stad i Holland till Demnigs stora besvikelse och ekonomisk förlust.
Tusentals snubbelstenar som skulle kunna utsättas av Judiska församlingen. De skulle omfatta judar som sökte och inte fick uppehållstillstånd i Sverige på 30-talet och senare. Till den kategorin hör Szybilski, Moses och Holewa. 

Om det kan man läsa här:
Den andra och tredje (och fjärde) av de 10 oäkta snubbelstenen i Stockholm - Insinuationer och sanning - Det skändar 70 000 av de som deporterades och mördades under Förintelsen - Skamlig insinuerande text - Levande Historia ansvarig!