 Sankt Eriks sjukhus under rivningen sett från korsningen Polhemsgatan och Flemingatan. I bakgrunden syns Lila Prag-området.  |
| Sankt Eriks sjukhus under sommaren 2026 sett från korsningen Polhemsgatan (officiell adress av sjukhuset) och Flemingatan. I bakgrunden syns Lila Prag och till höger, den gamla brandstationsbyggnaden. |
 |
| Den gamla brandstationsbyggnaden och sjukhusets huvudbyggnad. |
Jag minns när det nya Sankt Eriks sjukhuset uppfördes på 60-talet. På ett BB på 70- och 80-talet föddes mina döttrar där. Då fanns där både kirurgisk, medicinsk och en stor gynekologisk-obstetrisk poliklinik. Då var nya byggnaderna kopplade till de gamla genom ett kulvertsystem. Förlossningen skedde t.ex. i huvudbyggnaden och efter det kördes de förlösta mammorna med barnen till en BB-byggnad som låg nära Trygg-Hansa-huset. En lång väg minns jag, men användes flitigt, bl.a. under den stränga vintern 1978–79.
I slutet av 60-talet bröt min bror sitt ben någonstans vid Kungsbron och kördes till akuten som då låg vid nuvarande vårdcentralen, i gamla brandstationens byggnad. Vi bodde då vid Fleminggatan 11.
Det allmänna sjukhuset avvecklades successivt och lades slutgiltigt ner 1985. Den södra delen av det gamla sjukhusområdet, där det fanns en park med kapell, byggdes om under 1990-talet till Lila Prag, ett bostadsområde, ett Bagarmossen mitt i stan. Jag minns att en av mina kollegor bad (för patienter), tillsammans med likasinnade, på morgonen i detta kapell.
En del av patientunderlaget i min doktorsavhandling (1978) kom från reumatologiavdelningen där. Det jag påvisade var att denna patientgrupp skulle röra sig trots smärtan och att immobiliseringen gav upphov till att de snabba muskelfibrerna degenererade snabbt.
Därefter blev det ett ögonsjukhus där min fru, Gunvor, arbetade som läkare inom diabetesmottagningen. Samtidigt så forskade hon där då sjukhuset tillhörde Karolinska Institutet. Hennes disputation ägde rum i sjukhusets aula.
