Korczak - Esterka Winogronówna - ”Posten”, (Poczta) pjäsen av den indiske nobelpristagaren, Rabindranath Tagore.

Inbjudan till den sista föreställningen i Warszawas getto. Barnhemmets barn satte upp Tagores pjäs, Posten. Föreställningen ägde rum lördagen den 18 juli 1942, bara fyra dagar innan den Industriella Förintelsen startade. Knappt 3 veckor senare var alla 239 barn, barnskådespelare och barnåhörare, och deras lärare mördade i Treblinkas gaskammare.

Ett av de för mig, starkaste dokumenten från Förintelsen är ett 70 år gammalt, numera gulnat A5-ark skrivet på maskin i Warszawas Getto (se ovan). Det är en inbjudan till en teaterpjäs med titeln Posten, en pjäs som är skriven av den indiske nobelpristagaren i litteratur år 1913, Rabindranath Tagore. För en oinvigd kan denna inbjudan förefalla oskyldig och vardaglig. Den innehåller inga starka ord, inga anmärkningar eller ens några antydningar till associationer. Likväl är denna, till synes oskyldiga papperslapp för mig ett av Förintelsens grymmaste dokument. Varför? 

Dom Sierot inom murarna av Warszawas Getto. Huset vid Sienna/Sliskagatan är markerad med *. Här ägde den sista teaterföreställningen rum och härifrån deporterades Janusz Korczak, Stefa Wilczynska, ett tiotal lärare och 239 barn till förintelselägret Treblinka.

Här ägde den sista teaterföreställningen rum.

Det finns två blåaktiga, lite otydliga stämplar på pappret. Den i övre hörnet talar om att det handlar om dr. Janusz Korczaks barnhem, Dom Sierot och att barnhemmet numera ligger i kvarteret Sienna 16/Sliska(gatan) 9 med en tidigare adress Krochmalna (gatan) 92.

Den ena stämpeln talar om att barnen hade flyttats från ett barnanpassat hus med trädgård till en trång byggnad innanför gettots murar.

Den andra stämpeln är dr. Janusz Korczaks egen, Goldschmidt/Korczak, således hans namn och pseudonym.

På inbjudan finns även en kort recension av pjäsen på tre rader skriven av Władysław Szlengel, en judisk poet som dog under upproret i Warszawagettot år 1943. Han skriver så här:

Något mer än en text – det är stämningen;
Något mer än en känsla – det är upplevelsen;
Något mer än skådespelare – det är barn;

Själva pjäsen, Posten, handlar om vänskap, kärlek och om att rasera murar mellan människor men kanske framför allt om en förståelse och mognad inför döden.

Pjäsens tema är som ett omen, en tolkning av den stämning som då rådde i gettot. Föreställningen hölls den 18 juli 1942, bara fyra dagar innan den så kallade Industriella Förintelsen, det vill säga planen att systematiskt mörda alla judar, nådde de överlevande i Warszawa-gettot.

Pjäsen är ett försök att förklara det ofattbara. Janusz Korczak, som var känd för sina innovativa undervisningsmetoder, fortsatte med det också i gettot. Hans motto var att visa respekt, och han ville vara en vän och samtidigt en god lärare. År 1942 förstod även han att allt hopp var ute. Han visste att det enda som återstod, om inget under skedde, var döden. På så vis kom idén om att förbereda barnen på det värsta – att tämja rädslan och ångesten. Det var så han fick idén, att sätta upp teaterpjäsen Posten (Poczta) med barn som skådespelare och barn och inbjudna vuxna som publik.

Posten är en berättelse om en sjuk pojke, Amal, som inte får lämna sjuksängen. Hans enda underhållning är att sitta vid fönstret. Han observerar postiljonen, mjölkbudet och en blomsterförsäljerska. Han känner blommornas doft och han hör sånger och ljudet av en gonggong i fjärran. Läkarens nya föreskrifter om att fönster skall vara stängda och rummet skall vara mörklagt gör livet ännu hårdare. Trots sjukdomen lockas människor till honom. Han pratar, diskuterar och på det sättet jagar han bort ensamheten och de mörka tankarna på flykt. När han dör, eller egentligen somnar in i väntan på ett brev eller besök från Kungen, som skall rädda honom, så är blomsterflickan Sudha hos honom. Sudha (=levande vatten på bengali) har kommit med blommor och får tillåtelse av läkaren att lägga dem i hans hand. Hon ber läkaren, vid Amals bädd, att viska en hälsning vid hans uppvaknande att Sudha inte har glömt honom.

Symboliken i Tagores pjäs sägs syfta på Storbritannien som stormakt och Indien som en underkuvad koloni. Men den kunde lika väl handla om barnen i Warszawas getto. Murarna runt gettot och isoleringen från verkligheten utanför stämmer väl överens med Amals situation. På samma sätt som Amal väntar på kungens dekret så väntar barnen på ett under som skall fria dem.

För Korczak kändes texten säkert som det perfekta sättet att hjälpa barnen att förstå döden och förbereda dem inför det som komma skulle. Men då visste han inte att fast troligen så kände han att det bara återstod dagar.

Den stora Aktionen eller Großaktion Warschau, som den kallades av nazisterna, påbörjades den 22 juli 1942, bara fyra dagar senare. Tre veckor senare var ingen av de tio små skådespelarna, de 239 barnhemsbarnen, regissören, barnhemmets lärare eller doktor Korczak längre kvar i livet.

Den gulnade lappen handlar alltså om mycket mer än om en vanlig teaterpjäs i Warszawa. Den är ett makabert dokument från Förintelsen av Warszawas getto varifrån man den 22 juli 1942 startade deportationerna till gaskamrarna i Treblinka. Den så kallade industriella Förintelsen hade börjat. Planen var att med godståg som trafikerade såväl dag som natt, mörda de 265 000 judar som då fanns kvar i gettot.

En av de starkaste siffrorna från Förintelsen handlar för mig inte om det totala antalet mördade. Som forskare är siffran 1-3 procent en mycket starkare siffra. Denna siffra står för den andel judar som överlevde Förintelsen i det ockuperade Polen. För mig som forskare säger denna siffra att det egentligen inte fanns någon statistisk möjlighet att överleva vare sig innanför eller utanför gettots murar.

Det fanns ingen utväg. Och det var i desperationen att inte hitta någon utväg som doktor Korczak valde att på detta subtila sätt att förbereda barnen för döden. Pjäsen om vänskap och död var den sista pjäsen som sattes upp i Warszawas getto.

Epilogen till pjäsen Posten finns för övrigt att läsa i en annan nobelpristagares, Tomas Tranströmers dikt Station. Då jag läser Tranströmers dikt går min tanke osökt till deportationerna till utrotningslägret Treblinka. I de till brädden fyllda godsvagnarna transporterades barnen och doktor Korczak utan vare sig frisk luft, mat eller vatten.

Ett tåg har rullat in. Här står vagn efter vagn,
men inga dörrar öppnas, ingen går av eller på.
Finns några dörrar ens? Därinne vimlar det
av instängda människor som rör sig av och an.
De stirrar ut genom de orubbliga fönstren.
Och ute går en man längs tåget med en slägga
Han slår på hjulen, det klämtar svagt. Utom just här!
Här sväller klangen ofattbart: ett åsknedslag,
en domkyrkoklockklang, en världsomseglarklang
som lyfter hela tåget och nejdens våta stenar.
Allt sjunger. Ni skall minnas det. Res vidare!

Jag vet att Tomas Tranströmers Station är poesi och förmodligen väcker dikten också andra associationer. Men för de överlevande från Förintelsen och deras barn kommer bilderna omedelbart. Jag associerar till inlåsta, hungriga, törstiga och skräckslagna människor på sin sista resa till dödslägren för exakt 70 år sedan.

Beskrivningen av ett slutet tåg fyllt med människor, en godsvagn eller ett enskilt järnvägsspår förknippas för min del alltid med undergång! Associationerna, som i högsta grad är subjektiva, gör att vi kan läsa och uppfatta poesin så olika. Förintelsen kan dock bara uppfattas på ett enda sätt. Men poesin, litteraturen kan ibland hjälpa oss att förstå, men aldrig acceptera det ofattbara. Sjuttio år senare är det fortfarande ofattbart, makabert – det att man med hjälp av en pjäs tvingas förbereda 239 barn för att de snart ska mördas.

Esterka Winogronówna en av lärarna i Dom Sierot regiserade föreställningen Posten. Föreställningen hölls två gånger, först för barnen och därefter den sista, den 18 juli 1942 för inbjudna gäster. Bara fyra dagar innan de stora deportationerna i Warszawas getto startade (22 Juli 1942). Esterka Winogronówn fångad på gatan och deporterades till Treblinka i de allra första deportationerna i juli 1942. Korczak har försökt att få henne fri, det beskriver han i sin Dagbok. Han uppfattade själv sitt försök som omöjligt!

Bild 2: Vid en konferens den 20 januari 1942 i Berlinförorten Wannsee, hade representanter för NSDAP och SS träffats för ett hemligt möte.Nazisterna gjorde upp planer för att organisera och koordinera deportationen och förintandet av den judiska befolkningen i Europa. Man gjorde upp ett protokoll. Sidan 6 i protokollet är en förteckning upprättad av Adolf Eichmann inför konferensen. Det är en uppställning av den judiska befolkningen i alla europeiska länder. En förintelselista på 11 miljoner människor.

Bild 4: Bekanntmachung - Information som klistrades på gettots murar natten till den 22 juli 1942 om "beginnende Deportation aller Ghettobewohner nach dem Osten " d.v.s. deportation av gettoinvånare "Österut". Den officiella versionen var att judarna deporterades österut för att utnyttjas som billig arbetskraft. För att ge falska förhoppningar och lugna gettoinvånarna, står det längre ned att man skulle ta med mat för 3 dagar samt ta med alla värdesaker och guld.

Bild 5: Under de inledande dagarna (22 juli - t.o.m 5 augusti) av Gross-aktionen rullade femton tåg från Warszawas getto till Treblinka. Nazisterna mördade 97 281 människor på den korta tiden. 

Fig. 6. För varje tåg fanns en särskild Fahrplananordnung, en tysk färdplan om tågets tider och beskaffenhet. Varje tåg bestod av ett 60-tal godsvagnar som gick i skytteltrafik direkt från Warszawa Gettots Umschlagplatz (Warschau Danz Bf) till utrotningslägret i Treblinka. I tidtabellen Fahrplananordnung nr. 548, står det klart att tåget skall återvända "Leerzug zurück" - d.v.s. tomma tillbaka till Warschau Danz Bf för en ny last från Umschlagsplatzen. 

Fig. 7 Varje tåg från Warszawa Gettots Umschlagplatz (Warschau Danz Bf) till utrotningslägret i Treblinka bestod av 58 typ 1G godsvagnar och två godsvagnar av typ 1C (godsvagnar med en bromskur där SS-soldater satt såsom den på bilden ovan). I "Färdplanen" kan man läsa att, från den 6 augusti 1942 tillsvidare, ett specialtåg med "flyttande" skall gå från Warsaw Danz BF [Danzig Järnvägstation] till Treblinka och återvända samma dag tomma [Leerzug zurück].


Fakta
Den 5 augusti 1942 deporterade nazisterna barnpedagogen, läkaren och föreståndaren Janusz Korczak och 239 barn från barnhemmet vid Sienna/Sliska gatan, och från många andra barnhem, till utrotningslägret Treblinka. Bara min far som vid denna tidpunkt arbetade vid barnhemmet, och tre äldre pojkar som lämnade barnhemmet tidigt på morgonen undkom deportationen och döden.

Janusz Korczak (Henryk Goldszmit), född 22 juli 1878 i Warszawa, Polen, mördad den 5 augusti 1942 i Treblinka, var en polsk-judisk läkare, författare och barnpedagog.
Pseudonymen Janusz Korczak använde han för första gången vid en litterär tävling 1898. Han fortsatte skriva såväl skönlitteratur som böcker om pedagogik under detta namn, och antog det så småningom.
Korczak grundade år 1911-1912, ett hem ”Dom Sierot” för judiska barn i Warszawa, och senare även Nasz Dom, för föräldralösa polska barn. Här applicerade han sina innovativa teorier om barnuppfostran. Hans grundläggande tes var att barn alltid skulle mötas med respekt och därför få ta ansvar för sina liv redan på ett tidigt stadium. Hans barnböcker, liksom pedagogiska skrifter är översatta till nästan alla världens språk, flertalet även till svenska.
Rabindranath Tagore, den indiske poeten och författaren, var den första icke västerländska mottagaren av Nobelpriset i litteratur 1913. År 1920 hade hans pjäs Posten premiär i Stockholm. Rabindranath Tagore fick Nobelpriset främst för sin egen översättning av poesisamlingen ”Geetanjali” som han först skrivit på bengali (på svenska ”Sångoffret”). Tagore skrev främst på bengali och det har ofta hävdats att mycket av originalverkens charm förlorats i översättningar. Han är mest känd för de engelska översättningarna av sin bengaliska poesi och mindre känd som pjäsförfattare och författare av romaner och essäer.

Dr. Janusz Korczak (med skägg) omgiven av barn och sina medarbetare, Michal Wasserman Wróblewski (till höger) och Sabina Leizerowicz (till vänster). Bilden tagen under sommarkolonier i Goclawek 1938. Michal Wasserman Wróblewski kallad för Pan Misza var blogförfattarens far.

Slussen även kallad för ”skilsmässodiket”

Grå häger och två skarvar

Sista slussningen genom Slussen sker imorgon.
Därefter stängs slussportarna!
Slussen i Stockholm känner alla till. Den kallas även för ”skilsmässodiket” på grund av alla sådana det orsakat när manliga båtförare som leker sjökaptener ska ge sin besättning, det vill säga hustrun, order om hur båten ska hanteras vid slussning.

26A Ogrodowa street - the last adress in Warszawa Ghetto before the deportation to death camp Treblinka

Before the war, my grandparents lived with her family at Twarda Street No. 3 and thereafter in the ghetto Ogrodowa Street No. 26a.

My grandfather Gabriel Rozental was taken to Umschlag during the First Deportation Action (Großaktion Warschau) in July 1942. The very first people to be selected for ‘deportation’ were the homeless and destitute – many of these had been brought into the ghetto area from towns and villages outside Warsaw.

My grandfather was taken to the Umschlaplatz on July 26, 1942, when he was standing at Ogrodowa Street waiting for some food with a soup can. He was 49 years old.

My grandmother Helena (Maria?) Rozental managed to find work at the "safe place" - the brushmakers factory at Swietojerska Street. According to German orders, Jews employed in workshops in the ghetto (known as sheds or szopy), and providing for the needs of the Wehrmacht, were to be exempt from deportation. Work in the sheds seemed to provide a chance of salvation. People thus strived to be employed there at any price. My mother thought that her mother was safe there. Brushmakers factory - Heeres-Unterkunftsverwaltung had sections: brush, shoemaking, and metal (production of pipes, kitchens, furnaces, boilers, fans). 

However, on August 3rd Helena Rozental was taken to the Umschlagplatz. My mother when she came to visit Helena at the brushmaker factory area at Swietojerska Street, found the room in which Helena lived empty. My mother was sitting in this empty room for hours and went home late, during police hours - that means when it was not allowed to be on the street. Jewish policeman stopped her and she furiously (desperately) smashed his face. Helena Rozental was 46 years old.

Also my grand grandfather Alfred Rozental was murdered in Treblinka 1942.

According to the Stroop report the Grossaktion claimed around 310,000 victims (murdered and deported).

Suwałki (Yiddish: סואוואַלק) - Sejny - my mothers fathers roots

Alfred Rozental married a Polish Catholic woman from Suwalki, the future mother of Gabriel (my grandfather) and his sister Renia. 

My mothers grandfather Alfred Rozental was born in a small village (Sejny?) near Suwalki (or in Suwalki in North-Eastern Poland, where his father was a blacksmith and also leased a fish pond. There was only a 4-grade school nearby, so he went to live with his uncle (a tailor) and became his apprentice. At age 17, Alfred Rozental left for Warsaw (on foot), where he became a tailor. He was pretty successful at his trade, had a shop on 139 Marszalkowska Street (prime location), and his clients included the military officers.

Alfred married a Polish Catholic woman from Suwałki (Yiddish: סואוואַלק), the future mother of Gabriel (my grandfather) and his sister Renia. This might be where the Rozental family acquired its blond/blue genes, which then helped Zofia and Krystyna survive the Holocaust]. The Polish woman - wife of Alfred (we don't know her name) was apparantly educated, and she did some book-keeping and clerical work. However, she died young, and Alfred remarried. He and his second wife (who was Jewish) had two children: Piotr (b. 1900) and Lenora. Alfred was murdered in Treblinka.

Now, if Alfred went to Warsaw and had a fancy shop on Marszalkowska Street, why was Gabriel Rozental born in Sejny in 1893? Back to the undeveloped area of Poland, later called Poland B. I t makes no sense!

My great-grandfather, Alfred Rozental lived in this house on the 139 Marszałkowska street and in the same house he had a tailor shop with glass exhibit with models. Photograph from the year 1938-1939 when he already "retired".

Mój pradziadek, Alfred Rozental mieszkal w domu na ul. Marszałkowska 139 i w tym samym domu miał zakład krawiecki z szyba wystawowa z modelami. Zdjecie z roku 1938-1939 gdy juz "przeszedł na emeryture".

Editorial office for Janusz Korczaks first books was also at  the 139 Marszałkowska street.

FABRYKA Kapeluszy i czapek Karola Fichtner ulica Marszałkowska 139 poleca: Kapelusze, Cylindry, Szapoklaki i czapki. Ceny b. umiarkowane.


Akta miasta Warszawy Referat Gabarytów
https://www.warszawa.ap.gov.pl/referat_gabarytow/galerie/Marszalkowska2_galeria/index2.html

Från sztejnkelerki till konhelerki - Historien om de första och sista omnibussar (hästdragna) i Warszawa.

Sommaren 1942 under den stora Aktionen i Warszawas Getto användes kohnhelerekami för att föra till Umszlag de som fångas på gatan eller sjuka.




De första hästdragna omnibussar (således före de hästdragna spårvagnar) började trafikera Warszawas gator år 1845. De kallades för sztejnkelerki.

Od sztejnkelerek do konhelerek - Czyli pierwsze i ostatnie konne omnibusy w Warszawie

Czas sztejnkelerek
W 1845 r. Piotr Steinkeller pionier uprzemysłowienia Królestwa Polskiego założył spółkę do eksploatacji dyliżansów. Produkował w Warszawie na Solcu popularne wówczas kurierki którymi obsługiwano sieć kurierską obejmującą praktycznie wszystkie ważniejsze trakty Kongresówki.

Czas sztejnkelerek 

Warszawskie omnibusy produkowane na Solcu, podobnie jak inne pojazdy pochodzące z jego przedsiębiorstwa nazywano sztejnkelerkami.

Omnibusy Steinkellera zaczęły kursować od pałacu Mostowskich do Stacji Głównej Warszawskiej, czyli dworca kolei warszawsko-wiedeńskiej, przez ulice: Senatorską, plac Saski i Warecki, Bracką i wtedy ulicą Jerozolimską. Była to pierwsza linia omnibusowa nie tylko wycieczkowa, ale spełniająca nader ważną funkcję w komunikacji miejskiej. W dniu inauguracji 21 czerwca nową linią przejechało ledwie 110 osób, ale już tydzień później – ponad 800 osób!

Na początku lat 60. XIX wieku najbardziej dochodowa stała się linia spacerowa wiodąca z placu Krasińskich na plac Trzech Krzyży. Druga dochodowa linia, tzw. handlowa wiodła z Nalewek do Grzybowa.

Czas konhelerek
12.04-10.1941 - Dwaj przedsiębiorcy żydowscy Kohn i Heller, uruchomili komunikację omnibusową na terenie Warszawskiego Getta, w liczbie 25 szt. Potocznie owe pojazdy nazywano "kohnhellerkami".

Czas konhelerek (kohnhel(l)erk - kadra z niemieckiego filmu propagandowego. Biorąc pod uwagę jak kursował omnibus, możliwa lokalizacja fotografa to północno-wschodni narożnik skrzyżowania Grzybowskiej i Waliców,

Czas konhelerek (kohnhel(l)erk - tutaj na rogu Siennej i Wielkiej.

Grzybowska. Odcinek między Ciepłą a Waliców, widok w kierunku Waliców. Na pierwszym planie domek z posesji Grzybowska 33.

Zdjęcie przedstawia ulicę Waliców przy skrzyżowaniu z Krochmalną. Fotograf patrzy na południe, a więc w kierunku Grzybowskiej.


Ta nazwa, konhelerki, jaką podczas II wojny światowej mieszkańcy getta warszawskiego nadali konnym omnibusom, łączącym od lipca 1941 ulice getta nawiązywała do popularnego w Warszawie w XIX w. określenia dyliżansów pocztowych, zwanych steinkellerkami (sztajnkelerkami; szteinkelerkami). Sztejnkelerki w Warszawie stanowiły od 1845 regularną komunikację miejską oraz służyły do do przewozu więźniów. 

Okupacyjna nazwa kohnhellerki (konhelerki) została utworzona od nazwisk braci Moryca i Menachema Kohnów oraz Zeliga Hellera, którzy – kolaborując z Niemcami – prowadzili w getcie rozległe interesy i m.in. uzyskali koncesję na działalność założonego przez siebie Towarzystwa Komunikacji Omnibusowej. 

Kohnowie i Heller stali się symbolem nowobogackiej elity dzielnicy zamkniętej; zginęli podczas Wielkiej Akcji latem 1942.

Latem 1942 podczas Wielkiej Akcji zwożono kohnhelerekami na Umszlag schwytanych na ulicy.

Zarówno linie tych pierwszych jak i ostatnich omnibusów były oznaczone literami A, B...