 |
| Jag var tvungen att illustrera detta blogginlägg med en bild som inte tas bort av sociala medier. Se vidareförklaring under "Denotation och Konnotation". Fotot föreställer ett tvärsnitt av cilier (flimmerhår) i våra bronkier. Det är små hårliknande utskott som täcker insidan av luftvägarna och fungerar som kroppens biologiska försvarssystem genom att rensa lungorna från slem, damm, virus och bakterier. |
För 60 år sedan blev jag "nästan direkt" antagen till forskarutbildning efter ett bildtolkningsseminarium som var led av professor Björn Afzelius. Det handlade om ett tvärsnitt av cilier (flimmerhår) där man kunde se att en del cilier hade dyneinarmar vridna åt höger och en del åt vänster. Vi, fysiologistudenter, fick drygt en kvart att analysera bilderna tagna i ett elektronmikroskop. Jag var den ende bland studenterna som kom på det rätta svaret, inte bara det strukturella utan även det funktionella.
Bildtolkning
Bildtolkning betyder att analysera, förstå och tolka innebörden i en bild, ofta genom att titta på både vad bilden föreställer (denotation) och vilka känslor eller symboler den förmedlar (konnotation). Det handlar om att förstå bildens "språk" av symboler, färger, komposition och ljussättning för att komma fram till vad bilden vill säga.
Denotation
Denotationen är fri från känslor, värderingar och personliga associationer. Om man tittar på de tyska fotografierna (nedan) från Förintelsen, bilder av personer utan kläder, beskriver man dem först som nakna. Denotationen är en klar slutsats, "nakna människor". Offren förblir en anonym massa. Det är först när man lägger till tolkningar som "sårbarhet", "skam", "avhumanisering" eller "förnedring" som man går in på konnotationer.
Konnotation
För att komma till konnotationer i de nämnda bilderna behövs oftast två saker, dels information (eller kunskap) om att foton kommer från Ukraina, är tagna på 1940-talet och att de föreställer en pågående arkebusering av den judiska befolkningen, "Holocaust by Bullets". Det andra villkoret är en ingående bildanalys. Istället för att titta på bilden "på avstånd" där de vita konturerna föreställer en grupp av nakna människor får man lov att noggrannare titta på och analysera de enskilda fotografierna eller delar av dem. Denotation, den "torra" definitionen blir här brist på kläder av en rätt så homogen grupp. När man talar om nakenhet i samband med Förintelsen förändras ordets innebörd dramatiskt. Här lämnar man denotationen (att vara utan kläder) och går in i några av de tyngsta och mest smärtsamma konnotationerna som finns i mänsklig historia. Det är just den ytterst viktiga delen som man saknar i Museet om Förintelsen i Stockholm, i deras utställningar och seminarier.
Den nu använda Etiken
Etiken kring fotografier av offrens nakna kroppar, först levande och därefter i massgravar från tiden för Förintelsen, är ett av de mest komplexa områdena (problemen) inom museipedagogik och även historieforskning. Det handlar om balansen mellan att visa, bevisa brottet, lära ut och respekt för offrens värdighet (som man ofta åberopar då man inte vill visa sanningen).
De gamla fotografierna presenterade nedan, tagna i oktober 1941–1942 av nazistiska fotografer, var då ett sätt att dokumentera deras "effektivitet" för deras överordnade. Det handlade inte om att ytterligare förnedra offren. Genom att "slarvigt" titta på dessa bilder (eller projicera dem i museer som små foton), således inte noggrant analysera dem eller läsa bildtexten, riskerar man faktiskt att anta förövarens, nazisternas perspektiv.
Hur skall bilderna från Förintelsen visas på en utställning?
Hur skall bilderna från Förintelsen visas på en utställning?
Hur skall de bilderna visas på en utställning? Kronologiskt med bibehållen logistik som den nedskriven i de tyska dokumenten som skall "svart på vitt" samtidigt visas! Starta alltid med bilder på "Individer", annars blir offren en anonym massa. Det skapar kontrastverkan. Fokusera på detaljer. Bilder på mammor som håller sina barn tätt intill kroppen återger offrets dignitet och sociala konnotationer (människa, mor, älskad, tillgiven) istället för bara denotationen (lik).
Nakenhet och bekvämlighet
När man väljer att visa en bild på nakenhet i samband med Förintelsen flyttas fokus ofta i bildtexten bort från själva fotot. Detta trots att det är fotot som innehåller den primära informationen. Det förfarande minskar dock kraften i dokumentationen. Ofta beror det inte på fotots kvalitet, utan på utställaren och på att denne vill att besökaren skall känna sig bekväm.
Att undvika nakenhet i undervisningen om Förintelsen kan handla om bekvämlighet, men det är oftast en blandning av osäkerhet, rädsla för kritik och okunskap som ligger bakom överväganden att inte visa explicita, realistiska bilder från den mörka tiden. Det blir "enklare" att hålla sig till text eller abstrakta foton av hur det ser ut på platsen 80 år efter händelserna.
Tyvärr har det blivit allt vanligare att man inte visar sanningen, de allra viktigaste och mest talande bilderna. Logiken som Museet om Förintelsen tycks tillgripa är att svenskar som samhälle nu "vet" vad som hände. Vet de? 6 miljoner och Förintelsen har blivit slogans, nästan utan innehåll, bara två skrämmande ord.
Nakenhet och bekvämlighet
När man väljer att visa en bild på nakenhet i samband med Förintelsen flyttas fokus ofta i bildtexten bort från själva fotot. Detta trots att det är fotot som innehåller den primära informationen. Det förfarande minskar dock kraften i dokumentationen. Ofta beror det inte på fotots kvalitet, utan på utställaren och på att denne vill att besökaren skall känna sig bekväm.
Att undvika nakenhet i undervisningen om Förintelsen kan handla om bekvämlighet, men det är oftast en blandning av osäkerhet, rädsla för kritik och okunskap som ligger bakom överväganden att inte visa explicita, realistiska bilder från den mörka tiden. Det blir "enklare" att hålla sig till text eller abstrakta foton av hur det ser ut på platsen 80 år efter händelserna.
Tyvärr har det blivit allt vanligare att man inte visar sanningen, de allra viktigaste och mest talande bilderna. Logiken som Museet om Förintelsen tycks tillgripa är att svenskar som samhälle nu "vet" vad som hände. Vet de? 6 miljoner och Förintelsen har blivit slogans, nästan utan innehåll, bara två skrämmande ord.
Att dölja den "nakna och brutala sanningen" för att visa hänsyn är långt ifrån det Förintelsens offer ville, vilket har dokumenterats ett otal gånger. Sista önskan de hade inför döden var att de överlevande skulle berätta vad som hände med dem.
"6 000 000" och "Förintelsen" har inte någon verkan - Avhumanisering
Siffran sex miljoner och begreppet Förintelsen har förlorat sin tyngd, vilket kräver en tydligare redogörelse för hur morden faktiskt gick till för att motverka en urvattning av historien. Dokumentationen bör fokusera på att förmedla sanningen om offrens öden, snarare än att undvika det grafiska material som utgör de avrättades röst. I Sverige har fokus skiftat mot enskilda överlevandes livshistorier på bekostnad av att skildra själva förintandet, vilket minskar kunskapen om Förintelsens offer.
Man kopplar inte längre siffrorna till det de egentligen beskriver. Både siffran och ordet Förintelsen lever ett eget tynande liv. Därför är det essentiellt att Museet om Förintelsen i sin utställning om Förintelsen noggrant redogör för hur de 6 000 000 mördade judarna dog. Det är den delen som saknas både i den permanenta utställningen och i informationen genom sociala medier. Detta förfarande är den omedelbara orsaken till att innebörden av "Förintelsen av 6 miljoner" har bleknat! Man kan inte hela tiden hänvisa till "Etiken kring bilder" som har med Förintelsen att göra och inte visa hur 6 miljoner judar mördades, vilket är det essentiella, just hur mördandet gick till. Det gäller egentligen både beskrivningar, text hur förövarna gick till väga kopplat till förövarnas egna foton som är den starkaste dokumentationen som kan beröra och öka förståelsen hos en musébesökare. De avrättades röster finns just där!
Man kopplar inte längre siffrorna till det de egentligen beskriver. Både siffran och ordet Förintelsen lever ett eget tynande liv. Därför är det essentiellt att Museet om Förintelsen i sin utställning om Förintelsen noggrant redogör för hur de 6 000 000 mördade judarna dog. Det är den delen som saknas både i den permanenta utställningen och i informationen genom sociala medier. Detta förfarande är den omedelbara orsaken till att innebörden av "Förintelsen av 6 miljoner" har bleknat! Man kan inte hela tiden hänvisa till "Etiken kring bilder" som har med Förintelsen att göra och inte visa hur 6 miljoner judar mördades, vilket är det essentiella, just hur mördandet gick till. Det gäller egentligen både beskrivningar, text hur förövarna gick till väga kopplat till förövarnas egna foton som är den starkaste dokumentationen som kan beröra och öka förståelsen hos en musébesökare. De avrättades röster finns just där!
Dokumentationen skall i form av fotografier skapa empati och förståelse, inte bara en chock. Om en fast utställning som den i museet i Stockholm utelämnar bilder på massgravar till förmån för megastora bilder på en grönskande skog där morden på de oskyldiga mammorna och barnen har begåtts är det inte ett tecken på en vördnadsdiskurs – man väljer från museledningens sida att "gömma eller egentligen glömma sanningen" istället för att föra de mördades talan.
I Sverige tycks kunskapen om Förintelsen minska. De senaste åren har både Forum Levande Historia och Museum om Förintelsen varit upptagna med att nästan uteslutande återberätta livshistorier av enskilda "svenska" Förintelsens överlevande (tyvärr, samma individer under ett tiotal år). De valde att inte berätta om Förintelsens offer och hur de dog. Inte ens under Förintelsens offers minnesdag. Allt detta gjorde att kunskapen om "förintelsen (verb) under Förintelsen" blev minimal.
Avhumanisering är ett kraftfullt begrepp som bör användas i samband med Förintelsen. Det får inte hända nu i Museet om Förintelsen i Stockholm där man reducerar människor till anonyma siffror eller gömmer undan de brutala fakta som utgör deras sista stunder. Det sätt man väljer där, att (inte) berätta om dem idag, kan leda till att offrens mänsklighet går förlorad.
1 500 000 - 2 000 000 judar mördades under Holocaust by bullets
Att minst 1 500 000 judar mördades under Holocaust by bullets med start under sommaren 1941 vet nästan ingen svensk om. Att det handlade om den första fasen av Förintelsen, genomförd främst i Ukraina, Belarus, Baltikum, Ryssland, där mobila insatsgrupper (Einsatzgruppen), SS och lokala kollaboratörer avrättade judiska män, kvinnor och barn genom masskjutningar, ofta vid gravar i skogar eller raviner. Ingen vet hur det gick till. Att judar tvingades att klä av sig nakna och ställa sig vid kanten av en ravin eller en massgrav och sköts. Hur de strax innan fick se sina män eller kvinnor och barn gå samma öde.
Från ägodelar till livet – det systematiska rånet under "Holocaust by Bullets"
Under ”Holocaust by bullets” rånades judarna i tre omedelbara steg. Som exempel kan man nämna de Kievbor som mördades i ravinen Babij Jar.
Det första steget var att de tvingades lämna sina hem och tillhörigheter. Hemmen övertogs direkt av lokalbefolkningen. Kievs judar fick bara ta med sig det nödvändigaste i en liten resväska per person och samlades på en angiven plats för vidare transport. De leddes dock i motsatt riktning, mot ravinen.
I utkanten av staden skedde det andra steget av rånet, då de tvingades lämna ifrån sig allt sitt bagage.
När de sedan fördes till arkebuseringsplatsen skedde det tredje materiella rånet: de tvingades klä av sig nakna och lämna ifrån sig sina kläder samt personliga värdesaker som klockor och ringar. Medan förövarna var varmt klädda i sina uniformer, tvingades offren stå nakna i den bitande kylan innan de beordrades att lägga sig på den kala marken. Men det mest brutala rånet återstod; efter att de berövats allt materiellt, tog man det dyrbaraste de ägde – deras liv. De arkebuserades nakna i ravinen.
Som ett sista fjärde steg i denna process utfördes en systematisk plundring efter arkebuseringen. De tyska soldaterna gick noggrant igenom de dödas kvarlämnade kläder i jakt på gömda smycken och andra värdeföremål innan de mördade kropparna täcktes över med sand.
Man är på samma sätt sparsam med informationen om den industriella förintelsen som startade 1942. Döden i gaskamrarna återges enbart som siffror. Information om själva förintelsen under Förintelsen med nazisternas egna bilder på avrättningar eller fyllda massgravar får man inte se på de ovannämnda myndigheternas lokaler eller deras installationer på stan. På Förintelsens offers minnesdag så ställdes upp, varje år, de "svenska" överlevandes fotografier. Ingen direkt information om Förintelsen och Förintelsens offer.
Grava felaktigheter på svenska Museets om Förintelsens hemsida kvarstår
På svenska Museets om Förintelsens hemsida står för andra år i rad, en det felaktig information om den Industriella Förintelsens början, att det var år 1941 trots att det handlar om Wannseekonferensen i slutet av januari 1942 där det beslutades det hur deportationerna och förintandet (det industriella) skulle organiseras och implementeras administrativt och logistiskt. Protokollet från Wannsee-konferensen är ett av de viktigaste då det visar både effekten av Holocaust by Bullets och planeringen för den industriella förintelsen där antalet judar i varje europeiskt land presenteras. Ledningen av Museets om Förintelsen borde veta att termen "Den slutgiltiga lösningen" användes för första gången i mars samma år i ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther daterat den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen en månad tidigare*.
Det står bl.a.:
Den slutgiltiga lösningen.
1941 beslutade nazistledningen om den så kallade ”slutgiltiga lösningen på judefrågan” — ett industriellt organiserat och statligt sanktionerat massmordsprogram."
(Publicerad 2024.12.09 Uppdaterad 2026.01.21.)
 |
| Så kan ett tvärsnitt av cilier (flimmerhår) i våra bronkier se ut. Det är små hårliknande utskott som täcker insidan av luftvägarna och fungerar som kroppens biologiska försvarssystem genom att rensa lungorna från slem, damm, virus och bakterier. Dessa rörliga cilier samarbetar med slemproducerande celler för att transportera orenheter uppåt mot svalget, där de antingen sväljs eller hostas upp. Diametern på en enskild cilie (eller flagell) är ungefär 250 nm (0,25 mikrometer), anmärkningsvärt konstant genom nästan alla biologiska arter, från encelliga organismer till mänskliga celler. Den delen av flimmerhåret jag tittade på under seminariet, dyneinarmar, var nog mindre än 10 nm. Bilden visas som det första fotot i bloggen för att nakenhet straffas genom internets nakenhetscensur. |
 |
| Vietnamkrigets mest ikoniska bilder är "Napalmflickan" (1972) av Nick Ut, som visar skrikande barn på flykt, och "Saigon-avrättningen" (1968) av Eddie Adams, som visar en avrättning på öppen gata. Dessa fotografier förändrade den allmänna opinionen mot kriget och definierade modern fotojournalistik. De minns trots allt trauma som visas i fotografierna. |
 |
| Bergen-Belsen. Massgrav nummer 11, inte nummer II. I massgrav nummer 2 fanns 5 000 kroppar. |
 |
| Lubnyj för kriget. |
 |
Svensk översättning: Alla judar som bor i staden Lubny måste infinna sig den 16 oktober 1941 kl. 09.00 vid hus nr 3 på Zamostje-gatan (tidigare stadens sommarstugor) för omplacering. Det är nödvändigt att ta med sig livsmedel för tre dagar samt varma kläder. De som inte lyder denna order kommer att bli ARKERBUSERADE. Den som utan tillstånd går in i stängda judiska lägenheter eller plundrar dessa lägenheter kommer att arkebuseras. Stadens ariska invånare (ukrainare och ryssar) uppmanas att ange judar som inte har lydt denna order. ОБЪЯВЛЕНИЕ Все евреи, проживающие в г. Лубнах, должны явиться 16 октября 1941 г. к 9-ти часам утра в дом № 3 по ул. Замостье (бывшие городские дачи) с целью переселения. Необходимо взять с собой продовольствие на три дня и теплую одежду. Неисполнившие этого приказа будут РАССТРЕЛЯНЫ. Кто самовольно будет заходить в закрытые еврейские квартиры или будет грабить эти квартиры, будет расстрелян. Арийские жители города (украинцы и русские) призываются доносить о евреях, не исполнивших этого приказа. Detta dokument är en order utfärdad av de tyska ockupationsstyrkorna i Ukraina. Den typ av "omplacering" som nämns i texten var en omskrivning för massavrättningar, ofta genom arkebusering vid raviner eller massgravar (det som i din tidigare fråga refererades till som "Holocaust by bullets"). Samma typ av information om omplacering där det behövs mat för resan utfärdades i de största getton i Warszawa i Lodz. |
 Detta fotografi visar en stor folkmassa av människor från Lubny, Ukraina, den 16 oktober 1941. Alla skall snart mördas av Einsatzgruppen. Alla vet vad det handlar om; alla väntar på sin avrättning. Alla vet att de har inga möjligheter att fly eller räkna med att ukrainska grannar skall hjälpa till och gömma dem. Bland dem sitter en ung mamma och hennes barn. Bilderna togs av en tysk krigsfotograf strax innan massavrättningen av cirka 4 500 judar i området. Kvinnan på bilden tröstar sina barn medan de sitter och väntar på nästa steg från de ukrainska grannarna – kollaboratorer och Einsatzgruppens soldater. Fotot är ett dokumenterat bevis på "Förintelsen genom kulor" i de ockuperade sovjetiska territorierna. Avrättning: Offren tvingades lägga sig i rader i eller vid kanten av gropen och sköts i nacken eller ryggen av skvadroner bestående av SS-män, ordningspoliser och lokala ukrainska kollaboratörer.  |
| Staden Mizocz ockuperades av Wehrmacht under Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen i juni 1941. Ett getto inrättades i staden. Efter drygt ett år, den 12 oktober 1942, omringades det slutna ghettot av ukrainsk hjälppolis, tysk polis och militär som förberedelse för avvecklingen av ghettot. De fängslade invånarna förstod vad det innebar och den 14 oktober sattes eld på många av husen i ghettot. Detta motstånd skapade förvirring bland de ukrainska och tyska trupperna, vilket resulterade i att många lyckades fly. Omkring 200 personer omkom i lågorna inne i ghettot. Den 14 och 15 oktober transporterades de tillfångatagna överlevarna i lastbilar till en avsides belägen ravin där de tvingades att klä av sig och nakna sköts till döds. Kvinnor med små barn för sig och deras män för sig. Skjutningarna fotograferades av förövarna. |
.jpg) |
| Kvinnor och barn från Lubny i väntan på avrättning. En av de mest kända bilderna visar en rad nakna kvinnor, varav vissa håller spädbarn i famnen, som väntar på sin tur i ravinen, nära avrättningsplatsen. |
 |
| När man väljer att visa en bild på nakenhet i samband med Förintelsen flyttas fokus ofta i bildtexten bort från själva fotot. Detta trots att det är fotot som innehåller den primära informationen. Det förfarandet minskar dock kraften i själva dokumentationen, fotot. Därför har jag gjort en förstoring av en del av ursprungsfotografiet ovan där kvinnor och barn från Mizocz står i rad i väntan på avrättning. I den delen av bilden ser man ett antal nakna kvinnor där två håller spädbarn i famnen. Man ser även en 5–7-årig flicka. |
 |
| Bildtolkning betyder att analysera, förstå och tolka innebörden i en bild, ofta genom att titta på både vad bilden föreställer (denotation) och vilka känslor eller symboler den förmedlar (konnotation). Det handlar om att förstå bildens "språk" av symboler, färger, komposition och ljussättning för att komma fram till vad bilden vill säga. |
 |
| Bilden föreställer tyska soldater från Einsatzgruppen C (mobila insatsgrupper) som genomsöker tillhörigheter från judiska offer efter en massavrättning i Babi Yar-ravinen nära Kiev. September 29.–Oktober 1, 1941. På väg mot ravinen blev judarna tvungna att lämna alla sina tillhörigheter i utkanten av Kijev. |
 |
| Den storsta enskilda arkebuseringsaktionen i Ukraina ägde rum vid Babij Jar den 29-30 september av Einsatzgruppen, vilka med hjälp av entusiastiska ukrainska kollaboratörer sköt 33 761 judar. Men arkebuseringarna där tog inte slut men fortsatte under de följande dagarna och månaderna. På den vänstra bilden ser man ryska POW:er som övervakas av tyska soldater. De täcker kropparna av de nyligen mördade judarna med sand. På den högra bilden ser man en annan del av ravinen där offren fick klä av sig. Bilderna tagna på Agfa Color-positivfilm (dia). |
Lögnen om "omplacering": Precis som i din bild beordrades stadens judar att samlas vid gatan Zamostje med varma kläder och mat för tre dagar. Detta var en medveten strategi för att hålla offren lugna och underlätta logistiken.
Avrättningsplatsen: Istället för tåg till ett nytt hem fördes de ca 4 500 personerna till en ravin (en gully eller ett dike) i utkanten av staden, nära byn Zasullya.
Genomförandet: Offren tvingades klä av sig och ställa sig vid kanten av ravinen där de sköts till döds av enheter från Sonderkommando 4a (en del av Einsatzgruppe C), med stöd av lokal ukrainsk hjälppolis och Wehrmacht.
Dokumentation: Massakern i Lubny är unik för att den fotograferades i färg av en tysk militärfotograf vid namn Johannes Hähle. Hans bilder, som visar utmattade mödrar med sina barn precis före avrättningen, användes senare som bevismaterial i
Väntan på avrättning: En av de mest kända bilderna visar en rad nakna kvinnor, varav vissa håller spädbarn i famnen, som väntar på sin tur vid kanten av avrättningsplatsen.
Själva avrättningen och "nackskott": Det finns bilder som visar en tysk polis som skjuter kvinnor som fortfarande rör sig i ravinen efter den första masskjutningen (så kallade "nådaskott"). Ett annat foto visar en polis som förbereder sig för att skjuta två barn.
Massgraven: Bilder visar ravinen fylld med högar av nakna kroppar efter avrättningen.
Bilderna togs av den tyske polisofficeren Gustav Hille. Det är oklart varför han dokumenterade händelsen, men han gav senare bilderna till en bekant.
Mizocz ockuperades av Wehrmacht under Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen i juni 1941. Omkring 300 judar lyckades fly tillsammans med de retirerande sovjetiska styrkorna.
Den 12 oktober 1942 omringades det slutna ghettot, som rymde cirka 1 700 judar, av ukrainsk hjälppolis och tysk polis som förberedelse för avvecklingen av ghettot. Judarna gjorde motstånd i ett uppror som kan ha varat i upp till två dagar. Ungefär hälften av invånarna lyckades fly eller gömma sig i förvirringen innan upproret slogs ner.
Den 14 oktober satte de fängslade invånarna eld på många av husen i ghettot; detta resulterade i att även om många lyckades fly, omkom omkring 200 personer i lågorna inne i ghettot. Den 14 och 15 oktober transporterades de tillfångatagna överlevarna i lastbilar till en avsides belägen ravin där de sköts till döds.
Den 12 oktober 1942 omringades det slutna ghettot, som rymde cirka 1 700 judar, av ukrainsk hjälppolis och tysk polis som förberedelse för avvecklingen av ghettot. Judarna gjorde motstånd i ett uppror som kan ha varat i upp till två dagar. Ungefär hälften av invånarna lyckades fly eller gömma sig i förvirringen innan upproret slogs ner.
Den 14 oktober satte de fängslade invånarna eld på många av husen i ghettot; detta resulterade i att även om många lyckades fly, omkom omkring 200 personer i lågorna inne i ghettot. Den 14 och 15 oktober transporterades de tillfångatagna överlevarna i lastbilar till en avsides belägen ravin där de sköts till döds.
Skjutningarna fotograferades. Bilderna, som ägdes av SS-Unterscharführer Schäfer fram till 1945, blev en del av Ludwigsburg-utredningen (ZSt. II 204 AR 1218/70). De publicerades och har blivit välkända. Ofta sägs fotografierna felaktigt föreställa andra avrättningar under Förintelsen.
Två av fotografierna visar den pågående "Aktionen". Bilderna ger tydliga bevis på den avrättningsmetod som var vanlig under "Förintelsen genom kulor" i Reichskommissariatet Ukraina. Offren fördes till avrättningsplatsen i grupper om cirka fem personer och tvingades lägga sig bland de tidigare offren för att skjutas i nacken eller huvudet med en enda kula. Historiker har kommenterat den brutalitet som visas i fotografierna från massmordet i Mizocz.
Två av fotografierna visar den pågående "Aktionen". Bilderna ger tydliga bevis på den avrättningsmetod som var vanlig under "Förintelsen genom kulor" i Reichskommissariatet Ukraina. Offren fördes till avrättningsplatsen i grupper om cirka fem personer och tvingades lägga sig bland de tidigare offren för att skjutas i nacken eller huvudet med en enda kula. Historiker har kommenterat den brutalitet som visas i fotografierna från massmordet i Mizocz.
*
 |
| * På svenska Museets om Förintelsens hemsida står för andra året i rad felaktig information om den industriella förintelsens början, att det var år 1941 trots att det handlar om Wannseekonferensen i slutet av januari 1942 där det beslutades hur deportationerna och förintandet (det industriella) skulle organiseras och implementeras administrativt och logistiskt. Protokollet från Wannseekonferensen är ett av de viktigaste då det visar både effekten av Holocaust by Bullets och planeringen för den industriella förintelsen där antalet judar i varje europeiskt land presenteras. Ledningen av Museet om Förintelsen borde veta att termen "Den slutgiltiga lösningen" användes för första gången i mars samma år i ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther daterat den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen en månad tidigare. Till vänster: Ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen (januari 1942) genom förfrågan om administrativ medverkan angående genomförandet av "Endlösung der Judenfrage" som jag har markerat med en röd linje. Till höger: Skärmdump från mars 2026 av Museets om Förintelsens hemsida. |
Ovanstående artikel och förslag är min gåva till Museet om Förintelsen i Stockholm. Så Ni behöver inte plagiera mina forskningsresultat som ni har gjort så många gånger förr.
 |
| Filmen Den gyllene staden (Die goldene Stadt), regisserad av Veit Harlan, hade dock en svensk premiär den 22 mars 1943 på biografen Spegeln i Stockholm. Troligen framstod för censorerna filmens innehåll mer som en tragisk kärlekshistoria än som politisk propaganda. Kristina Söderbaum var då en storstjärna och att filmen kom från Nazityskland var då inget problem för den svenska publiken. |
Då panchromatiska filmer är känsliga för hela färgspektrumet och återger färger i korrekta gråtoner, bestämde jag mig för att färglagga de gamla svart-vita fotografierna. Jag gjorde det av två orsaker.
Det visade sig att de färlagda bilderna avslöjar flera viktiga detaljer som jag inte har uppmärksammat tidigare.
