Sweden's Museum "about the Holocaust": When International Law Becomes an Arena for Questionable Positions – Right as Swedish Antisemitism Peakes Post-WWII and Just Days Before Crystall Night Remembrances.

Sweden's Museum "about the Holocaust": When International Law Becomes an Arena for Questionable Positions – Right as Swedish Antisemitism Peaked Post-WWII and Just Days Before Kristallnacht Remembrances.

In my previous post, I noted that Sweden’s Museum about the Holocaust has evolved into an institution (actually a government agency) that prefers comfortable side tracks and local field archaeology over confronting the uncomfortable truths of history and the present. Now, the museum's leadership, headed by archaeologist Katherine Hauptman, is taking the next step along this tone-deaf path.

On November 4, the museum is inviting the public to a lecture titled "Mark Klamberg: International Law after the Holocaust." The stated purpose is to shed light on how the Holocaust has affected international law and its history. However, the choice of speaker raises deep and justified doubts.

Mark Klamberg and his wife, the political flip-flopper Birgitta Ohlsson, are well-known for their public stances. In recent times, Klamberg has profiled himself in the debate by shifting his position to claim that Israel's warfare in Gaza legally constitutes a "genocide," while Ohlsson's new political party advocates for boycotting the only democracy in the Middle East, Israel, with a European boycott. For a state agency tasked with preserving the memory of an actual, industrial genocide to choose to provide a platform to an individual pushing such a controversial and politically charged line is nothing short of audacious.

For the museum to choose to advertise Mark Klamberg under such a questionable title is nothing less than a disgrace. It is a direct denial of the unique character and distinct historical weight of the Holocaust. By giving a platform to a speaker with such deeply biased and heavily criticized stances on Gaza, the museum is hijacking history. They are reducing the industrial slaughter of six million Jews to a partisan political bludgeon in today's debate. Conflating the absolute uniqueness of the Holocaust with current, highly contested wartime politics is not only historically illiterate—it is a direct and deliberate insult to the victims of the Holocaust. It contributes to antisemitism in Sweden!

If this is the standard of the museum's public programming, one can only capitulate. The museum leadership should immediately return to what they at least possess formal competence in. Let Hauptman and her staff pack up their shovels and return to excavating the Swedish reception camps from 1945–1946. Digging up rusty spoons and old medicine bottles from Swedish soil might just be popular-science theater, but at the very least, they do the least possible damage to the historical record.

Practical information - 100 SEK. Pre-booking required. A program ticket includes admission to the museum. The offer is valid on the same day as the program event.

Let Hauptman and her staff pack up their shovels and return to excavating the Swedish reception camps from 1945–1946. Digging up rusty spoons and old medicine bottles from Swedish soil might just be popular-science theater, but at the very least, they do the least possible damage to the historical record.

With the help of AI:

Here are some of the most prominent experts and researchers who argue that Israel is not committing genocide in Gaza:

1. Stefan Talmon

• Who: Professor of International Law at the University of Bonn and a practicing barrister in London.
• Argument: Talmon has emphasized in public interviews that, based on available evidence, there is no clear intent to commit genocide on Israel's part. He highlights the extremely high legal burden of proof required to establish genocidal intent under international law. He argues that civilian suffering and destruction in Gaza must instead be analyzed as potential war crimes or crimes against humanity within the framework of urban warfare, but not as genocide.

2. John Spencer

• Who: Assistant Professor and Chair of Urban Warfare Studies at the Modern War Institute at West Point (US Military Academy), and a veteran of the US Army.
• Argument: Spencer forcefully argues against the accusation of genocide by pointing to Israel's actual military conduct. He highlights that the Israeli military (IDF) has implemented extensive measures to evacuate civilians, establish humanitarian zones, provide field hospitals, and warn civilians via leaflets and phone calls prior to attacks. According to Spencer, these actions are diametrically opposed to an intent to destroy a population. He contends that the massive destruction is due to Hamas's strategy of using civilian infrastructure and an underground tunnel network as human shields, rather than an Israeli plan for annihilation.

3. Clemens Heni

• Who: German political scientist and researcher specializing in antisemitism, and director of the Berlin International Center for the Study of Antisemitism (BICSA).
• Argument: Heni has argued in academic contexts that while the IDF may have committed serious war crimes in Gaza (including criticism of starvation policies and the treatment of civilians), it does not legally constitute a genocide. He maintains that using the term genocide in this context lacks an academic foundation.

4. Academic and Legal Networks (Open letter with 6,000 signatories)
   In a high-profile international initiative, over 6,000 academics, historians, and legal experts have signed an open letter formally rejecting the accusation of genocide. Among the most prominent experts in this network are:

• Steven Pinker: Professor of Psychology at Harvard University and a well-known public intellectual.
• Niall Ferguson: Prominent British historian and senior fellow at the Hoover Institution (Stanford University).
• Irwin Cotler: Canadian international law expert, professor emeritus of law at McGill University, and the country's former Minister of Justice.

Their collective argument: They reject the accusation of genocide as a politicization of the term. They point out that the civilian-to-combatant casualty ratio in Gaza is in line with, or even lower than, other modern asymmetric urban conflicts (such as the battles against ISIS in Mosul or Raqqa), which they argue disproves the thesis of a systematic genocide.

5. The International Court of Justice in The Hague (ICJ) – Legal Status
   It is also worth noting that the International Court of Justice (ICJ), which is handling South Africa's lawsuit against Israel, has ruled in its preliminary orders that a plausible risk of genocide exists and that Israel must take measures to prevent it. However, the court has not at this stage ruled that a genocide is actually occurring, as the final assessment of whether specific genocidal intent exists can take several years to resolve legally.

Abramek - krnąbrny wychowanek w Domu Sierot Korczaka - Pani Stefa: "Piekło ma duże pazury".

Zeszyt Jakuba Kutalczuka to prawdziwa kopalnia wiedzy o codziennych dyskusjach personelu. Abramek Piekło, o którym poprzednio pisałem, że był sprawcą wielu konfliktów, obrzucał dzieci złośliwymi przezwiskami i nie wahał się podać do sądu samego Janusza Korczaka, gdy ten w emocjach nazwał go „Piekielnikiem”.

Ta krótka notatka Pani Stefy w zeszycie wychowawcy Pana Jakuba, to genialny, psychologiczny portret tego krnąbrnego wychowanka, uchwycony na gorąco w codziennym zeszycie komunikacji kadry.

[Pisane czarnym atramentem:]

Więc jak można w ogóle zaproponować jemu taką misję.
Przejść do porządku dziennego nad podobnemi sprawami
myślę, że jest ze względu czysto wychowawczego nie
wskazane. Czy to nie jest czasem jeden z powodów
w dzięki którym nasze dzieci nabierają, że cały świat
kręci w naokoło nich i wszystko jest na ich
usługach?

Bardzo możliwe, że wychodzę z fałszywego założenia,
gdyż dobralem Karolka, Manię L. i Borberga. Myślę jednak, że te fakty nie są odosobnione.

[Pisane czerwonym atramentem:]

1-go będzie zmiana stołów. Mnie pan
wpierw złoży podanie Do Samorządu, żeby
dobierali się tak, biorąc pod uwagę, że muszą
przenieść dyżurnych na trzy miesiące.

[Pisane czerwonym atramentem]
4/III  Piekło ma duże pazury.

[Pisane czarnym atramentem:]
W piątek krytycznym
obcinałem i Pięciorogi również.

K.P.R. postanowiło wydać gimnastykującym się z rana jakieś
koszulki*. Przede wszystkim koszulki są brudne i kto wie gdzie
leżały dotychczas. Dalej przyniósł Dembiński w wieczór wyjątkowo

Bursistka, Róźka Sternkac (Sternkacówna), też opisała Abramka w swoim Zeszycie bursistki. 

Piekło. Bawi się na lekcjach markami i kliszami – często nauczyciel mu konfiskuje. Ale patrzy na to „przez palce, bo czuje do niego sentyment”. Na ogół widać, iż Piekło się stara: zachowuje się trochę lepiej; z rachunków b. słaby.

Ta krótka, intymna notatka bursistki, Róźki Sternkac w genialny sposób dopełnia obraz Abramka Piekło, o którym pisałem poprzednio(m.in. w książce "Z Korczakiem przez życie", 2026). Choć z wcześniejszych zapisków wyłaniał się obraz dziecka złośliwego, skorego do konfliktów i „pokazującego pazury”, ta relacja odsłania zupełnie inną stronę. Widzimy tu chłopca, który potrafi wzbudzić w dorosłych autentyczną sympatię („czuje do niego sentyment”) i który mimo trudnego charakteru wkłada realny wysiłek w poprawę swojego zachowania („widać, iż Piekło się stara”). Szczegół o tym, że Abramek bawi się na lekcjach „markami i kliszami” (czyli znaczkami pocztowymi i kliszami fotograficznymi), to uroczy wgląd w to, czym pasjonowały się dzieci w przedwojennej Warszawie.

* Prawdopodobnie chodzi o koszulki w paski z klubu sportowego Domu Sierot Płomień.

Sankt Eriks sjukhuset. Från 1967 till 2026.

Sankt Eriks sjukhus under rivningen sett från korsningen Polhemsgatan och Flemingatan. I bakgrunden syns Lila Prag-området.

Sankt Eriks sjukhus under sommaren 2026 sett från korsningen Polhemsgatan (officiell adress av sjukhuset) och Flemingatan. I bakgrunden syns Lila Prag och till höger, den gamla brandstationsbyggnaden.

 Den gamla brandstationsbyggnaden och sjukhusets huvudbyggnad.

Jag minns när det nya Sankt Eriks sjukhuset uppfördes på 60-talet. På ett BB på 70- och 80-talet föddes mina döttrar där. Då fanns där både kirurgisk, medicinsk och en stor gynekologisk-obstetrisk poliklinik. Då var nya byggnaderna kopplade till de gamla genom ett kulvertsystem. Förlossningen skedde t.ex. i huvudbyggnaden och efter det kördes de förlösta mammorna med barnen till en BB-byggnad som låg nära Trygg-Hansa-huset. En lång väg minns jag, men användes flitigt, bl.a. under den stränga vintern 1978–79. 

I slutet av 60-talet bröt min bror sitt ben någonstans vid Kungsbron och kördes till akuten som då låg vid nuvarande vårdcentralen, i gamla brandstationens byggnad. Vi bodde då vid Fleminggatan 11. 

Det allmänna sjukhuset avvecklades successivt och lades slutgiltigt ner 1985. Den södra delen av det gamla sjukhusområdet, där det fanns en park med kapell, byggdes om under 1990-talet till Lila Prag, ett bostadsområde, ett Bagarmossen mitt i stan. Jag minns att en av mina kollegor bad (för patienter), tillsammans med likasinnade, på morgonen i detta kapell.

En del av patientunderlaget i min doktorsavhandling (1978) kom från reumatologiavdelningen där. Det jag påvisade var att denna patientgrupp skulle röra sig trots smärtan och att immobiliseringen gav upphov till att de snabba muskelfibrerna degenererade snabbt.

Därefter blev det ett ögonsjukhus där min fru, Gunvor, arbetade som läkare inom diabetesmottagningen. Samtidigt så forskade hon där då sjukhuset tillhörde Karolinska Institutet. Hennes disputation ägde rum i sjukhusets aula.

Sveriges museum om ”om Förintelsen”: När folkrätten blir en arena för tveksamma ställningstaganden.

I mitt förra inlägg konstaterade jag att Sveriges museum om Förintelsen har utvecklats till en institution (egentligen myndighet) som föredrar bekväma sidospår och lokal fältarkeologi framför att konfrontera historiens och samtidens obekväma sanningar. Nu tar museets ledning, med arkeologen Katherine Hauptman i spetsen, nästa steg på denna tondöva väg.

Den 4 november bjuder museet in till ett föredrag under titeln ”Mark Klamberg: Folkrätten efter Förintelsen”. Syftet sägs vara att belysa hur Förintelsen har påverkat folkrätten och dess historia. Men valet av föreläsare väcker djupa och rättmätiga tvivel.

Mark Klamberg och hans fru, den politiska hoppjerkan Birgitta Ohlsson, har gjort sig kända för sina ställningstaganden i offentligheten. Klamberg har i närtid profilerat sig i debatten genom att svänga om och hävda att Israels krigföring i Gaza juridiskt sett utgör ett ”folkmord” och Ohlssons nya politiska parti som vill bojkotta den enda demokratin i Mellanöstern, Israel, med en europeisk bojkott. Att en statlig myndighet som har till uppdrag att förvalta minnet av ett faktiskt, industriellt folkmord väljer att ge en plattform till en person som driver en så kontroversiell och politiskt laddad linje är inget mindre än magstarkt.

Att museet överhuvudtaget väljer att annonsera Mark Klamberg under en så tveksam titel är ingenting mindre än en skam. Det är en direkt förnekelse av Förintelsens speciella karaktär och unika historiska tyngd. Genom att släppa upp en föreläsare med så djupt partiska och hårt kritiserade ställningstaganden om Gaza, kidnappar museet historien. De reducerar industrimordet på sex miljoner judar till ett partipolitiskt slagträ i dagens debatt. Att sammanblanda Förintelsens absoluta unicitet med dagsaktuell, djupt ifrågasatt krigspolitik är inte bara historielöst – det är ett direkt och medvetet hån mot Förintelsens offer. Det bidrar till antisemitismen i Sverige!

Om detta är nivån på museets publika verksamhet, är det bara att kapitulera. Museiledningen borde omgående återgå till det som de i alla fall har formell kompetens för. Låt Hauptman och hennes stab packa sina spadar och återvända till utgrävningarna av de svenska mottagningslägren från 1945–1946. Att gräva upp rostiga skedar och gamla medicinflaskor i svensk jord må vara populärvetenskaplig teater, men där gör de i varje fall minsta möjliga skada för historieskrivningen.

Praktisk information - 100 kronor. Förbokning krävs. Vid köp av programbiljett ingår entré till museet. Erbjudandet gäller samma dag som programtillfället.

Med hjälp av AI:

Här är några av de mest kända experterna och forskarna som anser att Israel inte begår folkmord i Gaza:

1. Stefan Talmon

• Vem: Professor i internationell rätt vid Bonns universitet och praktiserande advokat (barrister) i London.
• Argument: Talmon har i offentliga intervjuer framhållit att det utifrån tillgängliga bevis inte finns en tydlig avsikt att begå folkmord från Israels sida. Han betonar den extremt höga juridiska bevisbördan som krävs för att fastställa folkmordsavsikt enligt internationell rätt. Han menar att de civila lidandena och förstörelsen i Gaza i stället måste analyseras som potentiella krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten inom ramen för urban krigföring, men inte som folkmord. [1, 2, 3]

2. John Spencer

• Vem: Biträdande professor och chef för studier i urban krigföring vid Modern War Institute vid West Point (USA:s militärakademi), samt veteran från den amerikanska armén. [1]
• Argument: Spencer argumenterar kraftfullt emot folkmordsanklagelsen genom att peka på Israels faktiska militära beteende. Han lyfter fram att den israeliska armén (IDF) har genomfört omfattande åtgärder för att evakuera civila, etablera humanitära zoner, tillhandahålla fältsjukhus och förvarna civila via flygblad och telefonsamtal före attacker. Enligt Spencer är dessa handlingar diametralt motsatta en avsikt att utplåna en befolkning. Han menar att den massiva förstörelsen beror på Hamas strategi att använda civil infrastruktur och ett underjordiskt tunnelsystem som mänskliga sköldar, snarare än en israelisk plan för utplåning. [1, 2]

3. Clemens Heni

• Vem: Tysk statsvetare och forskare inriktad på antisemitism samt föreståndare för Berlin International Center for the Study of Antisemitism (BICSA). [1]
• Argument: Heni har i vetenskapliga sammanhang argumenterat för att även om IDF kan ha begått allvarliga krigsförbrytelser i Gaza (inklusive kritik mot svältpolitik och hantering av civila), så rör det sig rättsligt sett inte om ett folkmord. Han menar att användandet av begreppet folkmord i detta sammanhang saknar akademisk grund. [1]

4. Akademiska och juridiska nätverk (Öppet brev med 6 000 undertecknare)

I ett uppmärksammat internationellt initiativ har över 6 000 akademiker, historiker och juridiska experter undertecknat ett öppet brev där de formellt förkastar folkmordsanklagelsen. Bland de mest framstående experterna i detta nätverk finns: [1]

• Steven Pinker: Professor i psykologi vid Harvard University och känd offentlig intellektuell.
• Niall Ferguson: Framstående brittisk historiker och forskare vid Hoover Institution (Stanford University).
• Irwin Cotler: Kanadensisk expert på internationell rätt, professor emeritus i juridik vid McGill University och landets tidigare justitieminister. [1]

Deras gemensamma argument: De avvisar folkmordsanklagelsen som en politisering av begreppet. De pekar på att andelen civila offer i förhållande till stridande i Gaza (en så kallad civilian-to-combatant casualty ratio) ligger i linje med, eller till och med lägre än, andra moderna asymmetriska krig i stadsmiljöer (såsom striderna mot IS i Mosul eller Raqqa), vilket enligt dem motbevisar tesen om ett systematiskt folkmord. [1]

5. Den internationella domstolen i Haag (ICJ) – Juridiskt läge

Det är även värt att notera att Internationella domstolen (ICJ), som hanterar Sydafrikas stämning mot Israel, i sina preliminära utslag har slagit fast att det finns en risk för folkmord och att Israel måste vidta åtgärder för att förhindra det. Domstolen har dock i detta skede inte slagit fast att ett folkmord faktiskt pågår, eftersom den slutgiltiga prövningen av om det föreligger en specifik folkmordsavsikt kan ta flera år att avgöra juridiskt. [1, 2]

Korczak i ulica Świętokrzyska (Ś-to Krzyska) x 2.

Warszawa, 1926 rok.

Wstęp do książki Korczaka, Moski, Joski i Srule.

Świętokrzyska 25. Lokalizacja biura oraz siedziby Towarzystwa Kolonii Letnich

Świętokrzyska 25
Lokalizacja biura oraz siedziby Towarzystwa Kolonii Letnich dla Ubogiej i Słabowitej Dziatwy Warszawy odegrała ważną rolę w historii Warszawy. To charakterystyczne podwórko przy Świętokrzyskiej opisywał Korczak w swojej słynnej książce Mośki, Joski i Srule, wspominając niski, stary dom, w którym zbierały się ubogie dzieci przed wielkim wyjazdem na wieś:

 

Na ulicy Świętokrzyskiej w Warszawie jest niski, stary dom z dużym podwórkiem. Na podwórku zbierają się dzieci, które mają wyjechać na wieś, a w starym domu mieści się Biuro Towarzystwa Kolonii Letnich.

Dzieci wyjeżdżają pod opieką dozorców do różnych wsi i o każdej można by całą książkę napisać.

Opowiem wam teraz, co robili na kolonii w Michałówce chłopcy żydowscy. Byłem ich dozorcą, nic z głowy wymyślać nie będę — powtórzę tylko, com widział i słyszał.

Opowieść będzie ciekawa.

Protesty mieszkańców z ulicy Świętokrzyskiej doprowadziły do tego, że Towarzystwo Kolonii Letnich (TKL) było zmuszone w 1913 roku do przeprowadzki do własnego budynku przy ulicy Wilczej 52. Budynek Świętokrzyska 25 to była kolejna posesja po hotelu Prudential (z początku lat 30.) w kierunku zachodnim (budynek ten nie przetrwał wojny; w 1939 roku mieścił się w nim m.in. Stołeczny Komitet Samopomocy Społecznej). Opis przyczyn przeprowadzki TKL poniżej.

Ze względu, że corocznie do lokalu Kolonji zgłasza się kilkanaście tysięcy ubogiej ludności z dziatwą do zapisu i do oględzin lekarskich, właściciele domów niechętnie lokal Kolonjom wynajmują; dlatego prawie zawsze pomieszczenie biura i magazynu nie czyni zadość potrzebie pod względem otoczenia i rozkładu.

W 31-ym roku egzystencji T-wa Komitet pragnie zaradzić tym dotkliwym niedogodnościom i proponuje nabycie nieruchomości przy ul. Wilczej № 52/1758-c, której szacunek określony został przez rzeczoznawców na 92,000 rb.

Świętokrzyska 17
Inny adres związany z Korczakiem to Pensja Stefanii Sempolowskiej przy Świętokrzyskiej 17, gdzie Korczak pracował na tajnej pensji dla dziewcząt (z programem sześcioklasowego gimnazjum), założonej przez Sempołowską w jej mieszkaniu. Młody Henryk Goldszmit (wówczas jeszcze student medycyny na Cesarskim Uniwersytecie Warszawskim) wykładał tam higienę oraz przedmioty przyrodnicze. Praca u Sempołowskiej była dla niego jednym z pierwszych poligonów pedagogicznych. To właśnie na tej pensji dla dziewcząt zaczął w praktyce rozwijać swoje unikalne podejście do młodzieży – traktowanie podopiecznych z pełnym szacunkiem podmiotowym, co stało się fundamentem jego późniejszego systemu wychowawczego. Pensja istniała do 1901 roku, do chwili aresztowania i deportacji Sempołowskiej z Królestwa Polskiego przez władze carskie.
Dla uczennic starszych klas Sempołowska wprowadziła specyficzny element „pracy domowej”. Dziewczęta miały za zadanie wyszukiwać w swoim otoczeniu dzieci nieuczące się (np. dzieci służących, robotników fabrycznych czy rzemieślników) i w ramach wolnego czasu organizować dla nich podstawowe lekcje czytania, pisania oraz liczenia po polsku. Budynek Świętokrzyska 17 był bliżej ulicy Nowy Świat.


Z całej dawnej ulicy Świętokrzyskiej na odcinku między Nowym Światem a Jasną nie pozostał po wojnie oprócz hotelu Prudential ani jeden stary budynek.