Zdjęcie wykonane 14 maja 1948 roku w Tel Awiwie, tuż przed ceremonią ogłoszenia niepodległości Izraela. Grünbaum (po lewej stronie z charakterystyczną bródką) to Icchak Grünbaum. Był jednym z sygnatariuszy Deklaracji Niepodległości i pierwszym ministrem spraw wewnętrznych nowo powstałego państwa.
H A C E F I R A.
NAJSTARSZA GAZETA HEBRAJSKA „HACEFIRA” ZACZĘŁA OD DNIA 29 WRZEŚNIA ZNOWU WYCHODZIĆ. JEST TO SZEŚĆDZIESIĄTY PIĄTY ROK JEJ WYDAWNICTWA.
HEBRAJSKIE GAZETY PRAWIE ZAWSZE PAMIĘTAŁY O MŁODZIEŻY I DZIECIACH. „HACEFIRA” PRZEZ DŁUGI CZAS WYDAWAŁA DODATEK „DLA MAŁYCH”. JAK NAM DONIESIONO Z REDAKCJI „HACEFIRY”, MAJĄ ZAMIAR WKRÓTCE WZNOWIĆ DODATEK DLA MŁODZIEŻY.
Od "HACEFIRA" w pierwszym numerze Małego Przeglądu z października 1926 roku do Deklaracji Niepodległości Izraela w maju 1948 roku.
Moiszelech, Joselech, Isruliklech, Januz Korczak, hard cover, 189 pp, 1st Yiddish edition, translated from Polish, published in Argentina, 1950. Sara Lipszycowa,
wspomnień Icchaka Grünbauma o Januszu Korczaku:
Wspomnienia o Januszu Korczaku autorstwa Icchaka Grünbauma (Notatka pod tytułem wskazuje, że tekst pochodzi z publikacji Biura Historii Żydowskiej)
Jego prawdziwe nazwisko brzmiało Henryk Goldszmit, syn zamożnej, asymilowanej rodziny z Warszawy. Kultura polska – w jej najszlachetniejszym znaczeniu – była naturalnym środowiskiem tej rodziny. Pod tym nazwiskiem, którym później stał się znany szerokim rzeszom polskiego społeczeństwa, Goldszmit wszedł w żydowskie środowisko i do jego instytucji dziecięcych. Pracując wśród dzieci i wraz z nimi, odnalazł drogę powrotną do swojego cierpiącego i walczącego narodu, którego świętym i bohaterom oddał później miejsce w swoim sercu.
Henryka Goldszmita spotkałem po raz pierwszy, gdy obaj byliśmy młodymi studentami rosyjskiego uniwersytetu w Warszawie. Spotkanie nastąpiło przypadkiem w jednym z małych pokoi redakcji czasopisma „Hacefira”, która mieściła się wówczas przy ulicy Nowolipie. Siedzieliśmy wciśnięci w kąt i zaczęliśmy rozmawiać. Rozmawialiśmy o wszystkim, poznając się nawzajem, a ja...
Kontynuacja wspomnień:
... a ja poczułem, że mam przed sobą człowieka o niezwykłej wrażliwości, który patrzy na świat oczami pełnymi melancholii, ale i głębokiego zrozumienia dla ludzkiej niedoli. Już wtedy, w tych wczesnych latach, Goldszmit przejawiał tę szczególną miłość do dziecka, którą później uczynił treścią całego swojego życia.
W naszej rozmowie przewijał się wątek tragizmu żydowskiego losu w diasporze, choć on sam dopiero wówczas zaczął świadomie dryfować w stronę żydostwa, wychodząc z bezpiecznej przystani polskiej asymilacji. Pamiętam, jak z wielką pasją mówił o potrzebie reformy wychowania, o tym, że dziecko nie jest jedynie „człowiekiem w przyszłości”, ale pełnowartościową istotą ludzką „tu i teraz”.
Przez kolejne lata nasze drogi krzyżowały się wielokrotnie na gruncie działalności społecznej w Warszawie. Widziałem, jak z Henryka Goldszmita – błyskotliwego lekarza i literata – stawał się Starym Doktorem, Januszem Korczakiem, który w Domu Sierot przy ulicy Krochmalnej stworzył małą republikę dziecięcą, rządzoną zasadami sprawiedliwości i miłości.
Nawet gdy los rzucił mnie do Palestyny, a nad Europą zaczęły gromadzić się czarne chmury, wieści o jego niezłomnej postawie docierały do nas, budząc najwyższy podziw. Jego powrót do korzeni, do narodu żydowskiego, nie był ucieczką przed polskością, lecz dopełnieniem jego humanistycznej misji – stanął u boku tych najbardziej prześladowanych, idąc z nimi aż do samego końca.
Czy chciałbyś, abym poszukał informacji o konkretnych wydarzeniach z okresu współpracy Grünbauma i Korczaka w Warszawie?
Tak, osoba po lewej stronie z charakterystyczną bródką to Icchak Grünbaum.
Zdjęcie zostało wykonane 14 maja 1948 roku w Tel Awiwie, tuż przed ceremonią ogłoszenia niepodległości Izraela. Grünbaum był jednym z sygnatariuszy Deklaracji Niepodległości i pierwszym ministrem spraw wewnętrznych nowo powstałego państwa.Oto kilka lepszych kopii zdjęcia przedstawiającego historyczny moment ogłoszenia niepodległości Izraela, który miał miejsce 14 maja 1948 roku.
Fotografia dokumentuje tłumy zgromadzone przed budynkiem Dizengoff House (obecnie znanym jako Sala Niepodległości) przy Bulwarze Rothschilda 16 w Tel Awiwie. To właśnie tam Dawid Ben Gurion odczytał Deklarację Niepodległości Państwa Izrael.
Józef Lichtenbaum (1895–1968) był wybitnym poetą i tłumaczem, który odegrał kluczową rolę w przybliżaniu literatury polskiej czytelnikom hebrajskojęzycznym. Jego praca nad tekstami Janusza Korczaka oraz innych wielkich polskich twórców obejmowała tłumaczenie najważniejszych dzieł Janusza Korczaka, w tym m.in. "Króla Maciusia Pierwszego" (Hamelech Matja Ha-riszon) oraz "Bankructwo małego Dżeka".
Oprócz Korczaka, Lichtenbaum tłumaczył na hebrajski dzieła Adama Mickiewicza (np. Sonety krymskie), Bolesława Prusa, Henryka Sienkiewicza, Władysława Reymonta oraz Elizy Orzeszkowej.
Przed II wojną światową Lichtenbaum mieszkał w Warszawie i był związany z wydawnictwem Abrahama Josefa Sztybla, które masowo wydawało klasykę literatury światowej (w tym polskiej) w języku hebrajskim.
Józef Lichtenbaum był jednym z pierwszych i najważniejszych tłumaczy Korczaka na hebrajski. Do jego najsłynniejszych dokonań należą:
Król Maciuś Pierwszy: הַמֶּלֶךְ מַתְיָא הָרִאשׁוֹן (Ha-melech Matja Ha-riszon), wydane m.in. przez oficynę Stybel (Warszawa/Tel Awiw).
Król Maciuś na wyspie bezludnejTytuł hebrajski: הַמֶּלֶךְ מַתְיָא בָּאִי הַבּוֹדֵד (Ha-melech Matja Be-i Ha-boded).
Niektóre dzieła Korczaka wydane po hebrajsku miały różne tytuły w zależności od wydania i tłumacza. Kajtuś Czarodziej: Wczesne tłumaczenia (m.in. Lichtenbauma) funkcjonowały pod tytułem: יוֹתָם הַקּוֹסֵם (Jotam Ha-kosem) – gdzie imię "Kajtuś" zastąpiono hebrajskim "Jotam". Późniejsze wydania używały tytułu fonetycznego: קַיְטוּשׁ הַמְּכַשֵּׁף (Kajtusz Ha-mechaszejf).
Prawo dziecka do szacunku: Tytuł hebrajski: זְכוּת הַיֶּלֶד לְכָבוֹד (Zchut Ha-jeled Le-chavod).
Jak kochać dziecko: Tytuł hebrajski: כֵּיצַד לֶאֱהֹב יְלָדִים (Kejcad Le-ehov Jeladim).
Lichtenbaum, pracując dla wydawnictwa Abrahama Josefa Sztybla, nadał tym przekładom literacki sznyt, który sprawił, że Korczak stał się w Izraelu autorem niemal "rodzimym" jeszcze przed powstaniem państwa.
W większości tego okresu wydawnictwo ulokowane było w Warszawie. 107 Z literatury polskiej w wydawnictwie Sztybla ukazały się: Ogniem i mieczem (Ba-
-esz u-wa-cherew) Henryka Sienkiewicza (tłum. Azri’el (Edward) Natan Frenk, Warszawa
1919–1921); Irydion (Iridion) Zygmunta Krasińskiego (tłum. Chaim Szalom Ben-Awram
(Abramson), Warszawa 1920); Pan Tadeusz (Pan Tadeusz) Adama Mickiewicza (tłum. Josef
Lichtenbaum, Warszawa 1921); Koniec Mesjasza (Szabtaj Cwi) Jerzego Żuławskiego (tłum.
Mosze Blajsztift, Warszawa 1924); Chłopi (Ikarim) Władysława S. Reymonta (tłum. Chaim
Sz. Ben-Awram, Tel Awiw 1928); Anhelli (Anheli) Juliusza Słowackiego (tłum. M. Seter
(Daniel Leibel), Tel Awiw 1929); Quo Vadis (Kwo Wadis) (tłum. Chaim Sz. Ben-Awram, Tel
Awiw 1929) i Potop (Ha-Mabul) Henryka Sienkiewicza (tłum. Azri’el N. Frenk, Awraham
Lewinson, Tel Awiw 1930; Berlin–Tel Awiw 1931); Król Maciuś Pierwszy (Ha-melech Matja
ha-riszon) Janusza Korczaka (tłum. Josef Lichtenbaum, Tel Awiw 1933); Zemsta rodu Kabunauri (Nekamato szel ha-kabunauri) Heleny Bobińskiej (tłum. Josef Lichtenbaum, Tel
Awiw 1935); Wesele (Ha-chatuna) Stanisława Wyspiańskiego (tłum. Ber Pomeranc, Warszawa 1938). Przekłady poezji polskiej (Mickiewicza, Słowackiego, Konopnickiej) ukazywały się także w kwartalniku „Ha-Tekufa”
Janusz Korczak był radykalnym przeciwnikiem kar cielesnych i jednym z pierwszych pedagogów, którzy głośno domagali się ochrony nietykalności fizycznej dziecka. Jego poglądy w tej kwestii opierały się na głębokim przekonaniu, że dziecko jest pełnoprawnym człowiekiem, a nie „człowiekiem przyszłości”.
Korczak uważał, że stosowanie przemocy uczy dziecko jedynie strachu i szacunku do siły, a nie do zasad moralnych. Twierdził, że bicie słabszego (dziecka) przez silniejszego (dorosłego) jest aktem upokarzającym dla obu stron i daje fatalny przykład społeczny.
Korczak w swoim dziele Prawo dziecka do szacunku pytał retorycznie: „W jakichże nadzwyczajnych okolicznościach odważono by się pchnąć, szarpnąć, uderzyć dorosłego?”. Podkreślał, że to, co u dorosłego uznalibyśmy za napaść, u dziecka błędnie nazywa się „środkiem wychowawczym”.
Korczak uważał, że najgorszą rzeczą na świecie jest sytuacja, w której dziecko boi się własnego rodzica lub nauczyciela.
W prowadzonych przez niego domach sierot (np. Domu Sierot w Warszawie) obowiązywał kodeks, który surowo zabraniał kar cielesnych. Jeśli wychowawca stracił panowanie nad sobą i uderzył dziecko, musiał to publicznie zapisać i mógł zostać wezwany przed sąd koleżeński, w którym zasiadały dzieci. Korczak definiował osobę bijącą dziecko wprost: „Kto uderza dziecko, jest oprawcą”. Jego idee stały się fundamentem dla współczesnej Konwencji o prawach dziecka.
Korczak w swoim dziele Prawo dziecka do szacunku pytał retorycznie: „W jakichże nadzwyczajnych okolicznościach odważono by się pchnąć, szarpnąć, uderzyć dorosłego?”.
O szomrowcach i ich pracy pisał Korczak już od pierwszego numeru Małego Przeglądu w październiku 1926 roku.
W ostatnim numerze pisma Mały Przegląd, który ukazał się 1 września 1939 roku w dniu wybuchu wojny, nie ma słowa o wojnie. Jest natomiast artykuł o obozie szomrowskim i o koloniach letnich.
Przywitanie Korczaka od redakcji szomrowskiego miesięcznika Młody Czyn. Te trzy litery hebrajskie to skrót od Hazak v'Emac! - חזק ואמץ - Siła i Odwaga! "Oddychający tym samym powietrzem i tą samą myślą"
Dziewczęta i chłopcy z Domu Sierot Janusza Korczaka na wycieczce z okazji Lag Baomer organizowanej corocznie przez Haszomer Hacair (1933) (Młociny?). Wychowawca - Pan Bolek (Drukier).
Dla młodych szomrowców Korczak był postacią pomnikową – uosobieniem moralności i nowoczesnego podejścia do dziecka. Ruch Hashomer Hatzair w dużej mierze zaadaptował korczakowskie idee podmiotowości dziecka i samorządności do swoich struktur organizacyjnych.
Przywitanie Korczaka od redakcji szomrowskiego miesięcznika Młody Czyn: "Oddychający tym samym powietrzem i tą samą myślą"
Stosunek Janusza Korczaka do szomrowców (członków lewicowo-syjonistycznego ruchu Hashomer Hatzair) był zawsze pozytywny. Nie było jak wielu to opisuje pewnego początkowego dystansu, który przekształcił się w głęboką fascynację i ideowe pokrewieństwo, albowiem Korczak zawsze był pozytywny, jeżeli chodzi o szomrowców.
O szomrowcach i ich pracy pisał Korczak już od pierwszego numeru Małego Przeglądu w październiku 1926 roku. W ostatnim numerze pisma Mały Przegląd, który ukazał się 1 września 1939 roku w dniu wybuchu wojny, nie ma słowa o wojnie. Jest natomiast artykuł o obozie szomrowskim i o koloniach letnich.
Korczaka przyciągały do Szomrowców ich etos pracy, kolektywizm oraz dążenie do budowy sprawiedliwego społeczeństwa opartego na równości, co było zbieżne z jego własnymi metodami wychowawczymi stosowanymi w Domu Sierot. Wielu znanych wychowawców w Domu Sierot było aktywnych w Hashomer Hatzair. Dzieci z Domu Sierot brały udział w święcie Lag Baomer organizowanym przez szomrowców.Podczas podróży do Erec Israel, Korczak odwiedził m.in. kibuc Ein Harod, bastion Hashomer Hatzair. To doświadczenie utwierdziło go w przekonaniu, że syjonizm szomrowców łączy w sobie nowoczesną pedagogikę z odrodzeniem narodowym.Już po pierwszym powrocie z Izraela Korczak stał się gorącym zwolennikiem emigracji Żydów, wierząc, że tylko tam (w strukturach takich jak kibuce) możliwe jest pełne wychowanie "nowego człowieka" wolnego od uprzedzeń diaspory.
Mały Przegląd: pismo dzieci i młodzieży : tygodniowy dodatek bezpłatny do nr 277 "Naszego Przeglądu" R.1, nr 1 (9 października 1926) strona 2.
Umsiedlung II - Epilog. Detta dokument är en Wehrmacht-fraktremsa (Wehrmachtfahrschein), Del 1. Daterat den 13 september 1942 är ett historiskt bevis på hur nazisterna transporterade plundrat gods från förintelselägret Treblinka. Innehållet i detta dokument är djupt tragiskt. De "Beklädnadsartiklar tillhörande Waffen-SS" som nämns var i själva verket kläder som tagits från de judiska offren som mördats i gaskamrarna i Treblinka. Kläderna skickades till Lublin (ofta till lägret Majdanek) för att där sorteras, desinficeras och sedan skickas vidare till Tyskland för att användas av civilbefolkningen eller SS. Datumet på fraktremsan, den 13 sep. 1942 sammanfaller med sista dagarna av den så kallade Großaktion Warschau. Under Stora Aktionen sommaren 1942 deporterades över 300 000 judar från Warszawas getto. Majoriteten mördades omedelbart vid ankomsten till dödslägret Treblinka. Den 12 september 1942 kom den sista egentliga transporten från Warszawas getto med 4 806 judar. Först den 15 september anlände nästa transport till Treblinka. På samma sätt har hår från kvinnor som mördades i förintelselägret Treblinka har sänts för vidarebearbetning till Tyskland (genom Breslau). Rubrik och stämplar: Wehrmacht-biljett/fraktremsa, Del 1 (Behålls av avgångsstationen som kvitto). Stämpel: Ostbahn (Öststatsjärnvägen), Godsexpedition Treblinka, 13 sep. 1942. Transportdetaljer:Transportnummer: 6710 002. Avgår den: 14 september 1942. Från: Treblinka. Till: Lublin (via Siedlce). Beskrivning av lasten (handskrivet mitt i dokumentet):Vagnslast med krigsmateriel i täckt vagn: Beklädnadsartiklar tillhörande Waffen-SS (Bekleidungsstücke der Waffen-SS). Betalning och signatur (längst ner): Ersättningen ska begäras hos: SS-Führungshauptamt (SS:s centrala ledningskontor) i Berlin. Ort och datum: Treblinka, den 13 september 1942.
Umsiedlung I - Gettoisering och den Industriella Förintelsen
Begreppet gettoisering (från engelskans ghettoization) beskriver den process där nazisterna tvingade in den judiska befolkningen i särskilda, avspärrade stadsdelar – getton. Bara en vecka efter Warszawas kapitulation (28 september 1939) har man den 5 oktober 1939 instiftat det första gettot i Polen i staden Piotrków Trybunalski. Allt efter direktiv som fanns i ett "Schnellbrief " från Reinhard Heydrich, chef för den tyska säkerhetspolisen. Schnellbrief har sänds ut endast 3 veckor efter krigsutbrottet 21 september 1939. Gettoisering var tänkt som ett temporärt mellansteg för att isolera judar från resten av samhället och göra det lättare för SS och polisen att övervaka, registrera och slutligen deportera befolkningen. Utnyttja judarna som gratis tvångsarbetskraft för den tyska krigsindustrin. Genom trångboddhet, svält och sjukdomar bidrar trångboddhet, svält och sjukdomar till en ökad dödlighet och bryter ner människors motståndskraft. Det finns omfattande och skakande statistik för Warszawas getto som belyser vad historiker ofta kallar "indirekt utrotning". Mellan dess att gettot förseglades i november 1940 och att de stora deportationerna inleddes i juli 1942, dog en enorm del av befolkningen av de omänskliga förhållandena. Det uppskattas att mellan 80 000 och över 100 000 personer dog av svält, sjukdomar och kyla innan tågen till Treblinka började rulla. Det motsvarar nästan 20 % av befolkningen i Warszawas getto. Dödssiffrorna steg dramatiskt med tiden. Från ca 900 dödsfall i januari 1941 till över 5 500 dödsfall per månad i augusti samma år.
Detta dokument från 16 oktober 1940 markerar ett avgörande steg i förföljelsen av judar under den tyska ockupationen av Polen. Genom att använda svepskälet "smittofara" (fara för epidemier) tvingade nazisterna in den judiska befolkningen i ett isolerat område, vilket ledde till bildandet av Warszawas getto. Underrättelse Angående upprättandet av ett judiskt bostadsområde i staden Warszawa. På grundval av distriktschefens förordning ska, i syfte att undvika smittofara, omedelbart inom Warszawadistriktet inrättas slutna judiska bostadsområden. Inom staden Warszawa löper gränsen för det judiska bostadsområdet, med ett samtidigt uteslutande av gränsgatorna på båda sidor, enligt följande: [...] Polacker som bor i det judiska kvarteret och judar som bor utanför det judiska kvarteret måste lämna sina bostäder senast den 31 oktober 1940. Polacker som flyttar ut före detta datum har rätt att välja sin nya bostad. Judar tilldelas bostäder av De äldstes råd (Judenrat). Efter den 31 oktober 1940 kommer tvångsevakuering att ske.
Det första steget när det gäller Umsiedlung I – förflyttning – gällde Warszawas judar som skulle förflyttas inom ett angränsat område i Warszawas västra del. Området var angivet genom exakta anvisningar om vilka gator och gatunummer som skulle tillhöra den judiska stadsdelen. Samtidigt fick de polska invånarna order att flytta ifrån stadsdelen. Snart därefter fick de judiska invånarna boende i små städer och byar utanför Warszawa, för att flytta in i gettot.
Det första steget när det gäller Umsiedlung – förflyttning – gällde Warszawas judar som skulle förflyttas inom ett angränsat område i Warszawas västra del. Området var angivet genom exakta anvisningar om vilka gator och gatunummer som skulle tillhöra den judiska stadsdelen. Samtidigt fick de polska invånarna order att flytta ifrån stadsdelen. Snart därefter fick de judiska invånarna boende i små städer och byar utanför Warszawa, för att flytta in i gettot. Snart 450 000 judar fick bo inom ett litet område motsvarande 300 hektar.
71 000 - 450 000
En jämförelse: I Warszawas getto tvingades nästan 450 000 människor bo på en yta som motsvarar stadsdelen Kungsholmen i Stockholm. yta. Idag bor det cirka 71 000 människor på hela Kungsholmen. Det betyder att befolkningstätheten i gettot var mer än 6 gånger högre än på dagens Kungsholmen.
Umsiedlung II
"Umsiedlung Warschau Ghetto" (Umsiedlung - Przesiedlenie polska) syftar på de massdeportationer av judar från Warszawas getto som genomfördes under Förintelsen. Själva termen "Umsiedlung" (omflyttning/bosättning) var en nazistisk eufemism för att dölja det verkliga syftet, vilket var att systematiskt mörda judarna i de speciellt uppförda förintelselägren.
Dokumentet på bilden är ett historiskt tillkännagivande från Judenrat i Warszawa (det judiska rådet), daterat den 22 juli 1942. Det markerar början på den stora deporteringen från Warszawas getto till förintelselägret Treblinka. Naturligtvis så står det att det handlar om Umsiedlung - Bosättning till Öst. Översättning till svenska av början och slutet av dokumentet: TILLKÄNNAGIVANDE På order från de tyska myndigheterna kommer alla judiska personer, oavsett ålder och kön, som bor i Warszawa att förflyttas till öst . Varje judisk förflyttad person får medföra 15 kg av sin egendom som resgods. Allt bagage som väger mer än 15 kg kommer att beslagtas. Alla värdeföremål som pengar, smycken, guld etc. får medtagas. Proviant för 3 dagar bör medtagas. Förflyttningen börjar den 22.7.42 kl. 11.00. Straff:a) Varje judisk person som lämnar gettot efter att förflyttningen har börjat, utan att tillhöra de grupper som nämns under punkterna 2 a och c, kommer att skjutas. b) Varje judisk person som företar en handling ämnad att kringgå eller störa förflyttningsåtgärderna kommer att skjutas. c) Varje judisk person som hjälper till vid en handling som är ämnad att kringgå eller störa förflyttningsåtgärderna kommer att skjutas. d) Alla judar som efter avslutad förflyttning i Warszawa påträffas och som inte tillhör de under punkt 2 angivna personerna kommer att skjutas.
Listan över dagliga transporter från Warszawas Getto. Raden ytterst till höger anger antalet judar som har deporterats.
Judar från Siedlce-getto tvingas gå ombord på tåg för att transporteras i boskapsvagnar till förintelslägret Treblinka. Tågvagnarna är av typen "40/8", vilket innebar att de var dimensionerade för 40 soldater eller 8 hästar, men under Förintelsen packades de ofta med upp till 100-150 personer under fruktansvärda förhållanden. Texten "FRANCE": Texten på vagnen till vänster (som är inringad) indikerar att vagnen tillhörde en transport som sannolikt utgick från det ockuperade Frankrike, troligen från transitlägret Drancy utanför Paris, varifrån tiotusentals judar deporterades till dödslägren som Auschwitz-Birkenau. Deportationer från Siedlce ägde rum mellan 22 och 27 augusti 1942. 10 000–17 000 judar mördades under de dagarna i Treblinka. Godståg från den franska statens järnvägar (SNCF) började rulla i mars 1942.
2C + 50 G Ett fullastat tåg med 52 vagnar vägde 800 t, tomtåg 600 t. Netto 200 ton offer med bagage.
Ovan, en officiell tysk order gällande tågtrafik för deportationer under förintelsen.
Följande extratåg trafikerar för omflyttade från distriktet Radom: 1.) Tomtåg Lp Kr 9220 enligt tidtabellsförordning nr 582 ska ledas från Treblinka inte till Częstochowa, utan till Sędziszów: Ankomst Kielce 6.41 den 20.9, avgång 6.51 enligt plan Dg 91266 B, Ankomst Sędziszów 9.20. I Sędziszów ska tågsättet ställas upp till den 21.9. 2.) P Kr 9228 (30.9) Sędziszów – Treblinka den 21/22 sept.
Station
Tid
Plan
Sędziszów
16.18
i plan Dg 91253 B
Kielce
18.56 / 19.55
" " Dg 91255 B
Skarżysko Kam.
21.41 / 22.43
" " Dg 91255 B
Radom
0.03 / 0.28
" " Dg 91557 B
Dęblin Gbf
2.30 / 3.10
" " Dg 91257 B
Łuków
5.17 / 6.08
" " Dg 95402 B
Siedlce
6.58 / 8.34
" " Dg 91365 B
Treblinka
11.24 / (15.59)
Tågsätt: 2 C + 50 G - Umsiedler Man använder sig fortsättningsvis av att benämna de transporterade som "Umsiedler" (Omflyttade). Detta var en nazistisk eufemism som användes för att dölja den faktiska deportationen av judar till förintelseläger. Slutdestinationen i tidtabellen gällande 21–29 september 1942 var ett av de mest ökända förintelselägren, Treblinka. Tågsättet 2 C + 50 G) indikerar tågets sammansättning: 2 godsvagnar (C) med särskilda hytter (utanför vagnen) för vakterna och 50 godsvagnar (G) för de deporterade.
Här är en översättning av det tyska dokumentet till svenska. Denna del av dokumentet beskriver även returresan för det tåg som tidigare har transporterat människor till förintelselägret.Returresan (ett tomt tåg) dirigeras till nästa stad från vilken gettonjudar skall transporteras mot döden i Treblinka. 2.) Återledning av tomtåget: Lp Kr 9229 (30.11) från Treblinka till Szydłowiec den 22/23 sept.
Station
Tid
Plan
Treblinka
(11.24)/15.59
i plan Dg 91368 B
Siedlce
17.56 / 18.42
" " Dg 91445 B
Łuków
19.36 / 20.37
" " Dg 91266 B
Dęblin Gbf
22.34 / 23.36
" " Dg 91266 B
Radom
1.34 / 1.50
" " Dg 91266 B
Szydłowiec
3.08 / (21.30)
Historisk analys av dokumentet
Detta dokument är en ruttplan för ett så kallat "tomtåg" (Leerzug). Efter att ha lämnat av sina offer i förintelselägret Treblinka skickades vagnarna snabbt tillbaka för att hämta nästa grupp människor.
Szydłowiec: Staden som tåget återvände till hade ett stort getto. Denna specifika tidtabell hänger samman med den stora deportationen från Szydłowiec som ägde rum just den 22–23 september 1942, då nästan hela den judiska befolkningen (omkring 16 000 personer) skickades till gaskamrarna i Treblinka.
Precisionen: Dokumentet visar den skrämmande administrativa effektiviteten och logistiken som krävdes för att genomföra förintelsen, där dödstågen behandlades som vilken annan schemalagd godstrafik som helst.
Personal tillhandahålls av: Bv Łuków. Särskilda anordningar: Specialtåget och tomtåget ska genomföras enligt tidtabell, så att tider för i- och urlastning kan hållas. Zl Siedlce övervakar tågens gång. Oregelbundenheter ska omedelbart anmälas till tidtabellskontoret vid Gedob, anrop 1256 eller 5876.
Vid beläggning av de planerade behovs-Dg-planerna genom krigsmaktståg reglerar Zl Siedlce genomförandet av tågen.
Last: Fullastat tåg 400 t, tomtåg 300 t. - (tåget bestod av 2 C 25 G vagnar)
Bv Łuków anmäler antalet transporterade personer skriftligen till Ref 33, Gedob Kraków.
Underrättelse av sträckorna enligt AND nr 206/42.
Mottagandet av denna tidtabell (Fpl) ska anmälas till överordnad ODD.
(Underskrift: Glas / Stämpel: Generaldirektionen för Ostbahn)
Efter att dödslägret har avslutat sin verksamhet har baracker från Treblinka flyttats till Lublin. se datumet. Sista transporten anlände den 19 augusti 1943 med 7 600 judar från Bialystok-getto.
Lejzor Czarnobroda, på bilden fjärde från höger, började tidigt sin journalistiska bana i Janusz Korczaks tidning „Mały Przegląd”. Hans skildring: om likvideringen av Warszawas getto och dagbok (22.07. – 02.09.1942). "Jag vet att det jag skriver kommer att vara långt ifrån den fullständiga bilden av en monstruositet som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Det går inte att ens tillnärmelsevis återge de lidanden och kval som drabbar ett korsfäst folk, drypande av blodet från hundratusentals mördade. Det är svårt för mig att samla mina minnen! Den vidriga slakten har nu pågått i sex veckor. Idag är det den 28 augusti. Det började den 22 juli. Varför gråter vi inte? Varför river vi inte sönder våra kläder? Vilket ögonblick som helst väntar oss samma grymma öde som drabbade våra familjer; mödrar, fäder, systrar och bröder som gasats ihjäl och torterats till döds i bödelshålorna. Vi kan inte gråta, vi förmår inte pressa fram en enda tår ur våra ögon!
Lejzor Czarnobrodas skildring:
Lejzor Czarnobroda, Berättelse om likvideringen av Warszawas getto och dagbok (22.07. – 02.09.1942)
"Jag vet att det jag skriver kommer att vara långt ifrån den fullständiga bilden av en monstruositet som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Det går inte att ens tillnärmelsevis återge de lidanden och kval som drabbar ett korsfäst folk, drypande av blodet från hundratusentals mördade. Det är svårt för mig att samla mina minnen! Den vidriga slakten har nu pågått i sex veckor. Idag är det den 28 augusti. Det började den 22 juli. Varför gråter vi inte? Varför river vi inte sönder våra kläder? Vilket ögonblick som helst väntar oss samma grymma öde som drabbade våra familjer; mödrar, fäder, systrar och bröder som gasats ihjäl och torterats till döds i bödelshålorna. Vi kan inte gråta, vi förmår inte pressa fram en enda tår ur våra ögon!
Att gråta är något en människa kan göra! Man gråter inför någon. Vi har slutat vara människor! Vi är smärta, kval, en blodig skugga av mördade nära och vänner. Om jag kunde skulle jag öppna mina ådror, doppa pennan i mitt eget blod och skriva dessa ord, ty blodet dryper från bladen i vår historia – en historia av pogromer och slakt. Men här är slutet, här är gränsen. Ur århundradenas perspektiv är det kanske oviktigt för historien om det finns judar i Europa eller inte. Men decennier av årtusendets civilisation har fällt domen över sig själv; alla ideal och fraser som mänskligheten kämpat och dött för bleknar och förminskas inför våra osannolika lidanden. Vi vet inte vad rättvisa är. Vi vet inte vad sanning är. Vi vet inte vad barmhärtighet är. Den förbannade fienden har slitit alla känslor ur våra bröst. Galna av smärta såg vi på när våra familjer fördes bort. De sträckte sina armar mot oss, bönföll och förbannade, bad om att få dö vid vår sida, att få dö tillsammans, så att vårt hem skulle bli vår gemensamma grav. Vi slets isär."
Lejzor Czarnobrodas öde är, som han själv förutspådde i sina texter, tragiskt och nära knutet till Warszawagettots utplåning. Han var en judisk journalist och rapportör som före kriget arbetade som redaktionssekreterare för tidskriften Mały Przegląd. Hans dagboksanteckningar och skildringar från sommaren 1942 är bland de mest gripande dokumenten från "Den stora aktionen" (Grossaktion Warschau), då hundratusentals judar skickades till Treblinka. I sina sista anteckningar beskriver han sig själv som "en röst från graven" och uttrycker en total hopplöshet inför den inkonsekventa men systematiska utrotningen.
Logistik När tyskarna inrättade ett getto i Polen, det första i Piotrków Trybunalski, fanns inga konkreta planer för förintelsen av judar. Det första steget var att samla dem i getton som beskrivet ovan bl.a. i Heydrich Schnellbrief. Den första fasen av Förintelsen, Holocaust by bullets, visade flera problem. Tyska enheter som genomförde "Förintelsen med kulor" (Holocaust by bullets) rapporterade betydande psykologiska och logistiska problem, vilket var en direkt orsak till att nazisterna senare övergick till den industriella förintelsen där nazisternas kontakt med offren och dödandet minimerades.
Logistiken bakom den Industriella Förintelsen byggde på att Deutsche Reichsbahn (den tyska riksbanan) fungerade med industriell precision. Utan järnvägen hade den Industriella Förintelsen i den skala vi såg varit omöjlig.
Järnvägen, dödståg, var en logistisk förutsättning för att förvandla förintelsen från lokala massakrer i östra Europa till ett kontinentalt projekt. Judar transporterades från nästan hela det ockuperade Europa – från Grekland i söder till Norge i norr – till dödslägren i det ockuperade Polen.Vagnarnas beskaffenhet: Transporterna skedde nästan uteslutande i godsvagnar eller boskapsvagnar. Dessa saknade fönster, ventilation, vatten, mat och sanitära faciliteter. En vagn avsedd för 8 hästar fylldes ofta med 80–100 personer. Dödligheten under resan: Resorna kunde pågå i allt från ett par dagar till över en vecka (t.ex. från Korfu eller Nederländerna). På grund av extrem trängsel, syrebrist och uttorkning dog ofta upp till 20–30 % av passagerarna innan tåget ens nådde fram till förintelselägret. Byråkrati och finansiering: Transporterna hanterades som vanliga tågbeställningar. SS betalade Reichsbahn för varje "passagerare": en enkelbiljett för vuxna och halva priset för barn under 4 år. Pengarna togs ofta från de tillgångar nazisterna hade konfiskerat från de deporterade. Prioritering i krigstid: Även när den tyska armén (Wehrmacht) var i desperat behov av förstärkningar vid fronten, prioriterades ofta "specialtågen" till dödslägren. Detta visar hur ideologiskt central utrotningspolitiken var för den nazistiska regimen.
Historikern Raul Hilberg konstaterade att "Reichsbahn var en oumbärlig länk i förintelsekedjan". Utan de tusentals tjänstemän som schemalade tågen hade dödsmaskineriet stannat.
Dödslägret Treblinka II var i drift från 22 juni 1942 till november 1943.
Kronologi över de huvudsakliga deportationerna och transporterna till förintelselägret Treblinka. Majoriteten transporter kom via järnvägstransporter Till järnvägstationen Treblinka varifrån leddes ett stickspår in till lägrets område:
23 juli 1942 – Ankomst av den första transporten av judar från Warszawas getto (början på den stora likvideringsaktionen – Grossaktion Warschau).
Juli – september 1942 – Den mest intensiva utrotningsperioden. Under 3 månader deporterades cirka 265 000–300 000 judar från Warszawas getto. Transporter anlände dagligen, ofta flera per dag.
Augusti 1942 – Transporter från getton i Radom-distriktet (bland annat Radom, Częstochowa) samt ytterligare transporter från Warszawa.
September 1942 – Transporter från getton i Radom- och Warszawa-distrikten (inklusive likvidering av mindre getton i närområdet).
Oktober 1942 – Transporter från getton i Radom- och Warszawa-distrikten.
November 1942 – Början på deportationerna från Białystok-regionen (t.ex. Białystok, Wołkowysk).
Januari 1943 – Transporter från Warszawas getto (januariaktionen) samt från getton i Białystok-regionen.
Mars 1943 – Transporter från Grekland samt judar från Bulgarien (från de områden som ockuperats av bulgarerna).
April – maj 1943 – Transporter från Warszawas getto efter upproret, samt judar från Makedonien.
Juli 1943 – De sista större transporterna från gettot i Białystok.
21 augusti 1943 – De sista transporterna av judar från Białystok (märkta nr PJ 207 och PJ 208) som skickades till gaskamrarna.
20 oktober 1943 – Den sista transporten av judiska fångar från Treblinka till förintelselägret Sobibór (efter upproret den 2 augusti 1943).
17 november 1943 – Den sista transporten med lägrets utrustning efter dess likvidering.
Statistik: Det uppskattas att över 900 000 människor mördades i Treblinka.
