FRÅN MOTSTÅND TILL MONOPOL: HUR JUDISKA FÖRSAMLINGEN I STOCKHOLM FÖRVANDLADE FÖRINTELSENS MINNE TILL EN KARRIÄRPRODUKT
För att förstå varför Judiska församlingen i Stockholm (JF) under ledning av juristen Aron Verständig skändade och forslade bort Förintelsenmonumentet ”6 stenar – 6 miljoner” i Solna sommaren 2020, måste man gå till rötterna till det institutionella hatet. Sanningen finns dokumenterad i ett historiskt arkivdokument från University of Pennsylvania, publicerat den 23 november 1994 av skribenten Lucjan Feldman under den avslöjande titeln ”Disowning The Holocaust” (Att avsäga sig Förintelsen).
Detta dokument blottlägger en djup och fascinerande transformation inom församlingens etablissemang: från att under 1990-talet ha velat avsäga sig Förintelsens offer, till att i modern tid försöka monopolisera dem för att säkra statliga miljoner, arbete och social status åt sina egna unga akademiker.
När man analyserar händelseförloppet runt 1994 och dess utveckling fram till idag träder tre skakande skikt fram:
1. Pionjärskapet 1994: När RW och Halina Neujahr tvingade fram Namnmonumentet
Dokumentet slår fast att det var Halina Neujahr och Roman Wróblewski som tidigt under 1994 initierade och planerade det monumentala Namnmonumentet i Stockholm för att hedra de tusentals överlevande som anlänt till Sverige. Texten dokumenterar att de redan då hade samlat in mellan 4 000 och 6 000 namn från Förintelsens offer över hela landet, och att de genom hårt arbete hade säkrat fullständig finansiering från Stockholms stadshus och den svenska regeringen. Projektet hade lämnat önsketänkandets stadium, men möttes av en mur av motstånd från församlingens egen styrelse.
2. Etablissemangets mediala påtryckningar och "Östermalms-paradoxen"
Det motstånd som Lucjan Feldman beskriver i sin akademiska text tog sig djupt chockerande uttryck i det svenska medielandskapet under 1994. I ett numera historiskt tv-reportage som sändes mitt under den brinnande debatten om monumentets placering, intervjuades en framvuxen kvinna ur det etablerade judiska skiktet i sitt hem på Östermalm i Stockholm. Sittande på en antiksoffa, överfylld med guldsmycken, deklarerade kvinnan öppet inför tv-tittarna: ”Vi svenska judar har inget med Holocaust att göra.”
Denna mediala påtryckning speglade exakt den syn RW själv tvingades konfrontera under ett flertal stormiga möten med JF:s dåvarande ordförande. Församlingens ledning betraktade och försvarade rituellt institutionen som strikt ”svensk”. Detta var en monumental historisk och demografisk lögn. I verkligheten var den absoluta majoriteten av församlingens medlemmar östeuropeiska judar som hade anlänt till Sverige som flyktingar mellan krigsslutet 1945 och 1969. Ledningen försökte i realiteten radera ut och avsäga sig (disown) sina egna medlemmars döda släktingar. De vägrade att avtäcka de östeuropeiska offrens namn på sin egen tröskel eftersom de betraktade dem som fattiga ”Ostjuden” vars aska inte fick fläcka ner församlingens assimilerade finrum.
Det finns en skrämmande, historisk parallell till denna assimilerade blindhet. Under andra världskriget, ända in i de sista, mörkaste dagarna i Warszawas och Łódźs getton, fortsatte de deporterade tyska judarna rituellt att upprepa och hävda att de var ”riksjudar” (Reichsjuden). De betraktade sig själva som kulturellt högre stående och separerade från de polska judarna, helt förblindade av en klassmässig och nationell status som de trodde skyddade dem. Kvinnan på Östermalm och JF-ledningen 1994 agerade utifrån exakt samma tragiska skygglappar: de trodde att deras "svenskhet" och borgerliga status gav dem rätten att avsäga sig Förintelsens offers gemensamma arv.
3. Den unga generationens opportunism: Från avståndstagande till pr-monopol
Det är här historien tar en mycket intressant och djupt ironisk vändning när vi blickar framåt mot 2020-talet. Det som den äldre generationen av "svenska judar" under 1990-talet skämdes för och försökte trycka undan, har för den nuvarande generationens judiska ungdomar – inklusive de från de mest etablerade, assimilerade familjerna – förvandlats till en åtråvärd karriärväg.
Idag dras dessa unga akademiker i stället massivt till ämnet Förintelsen, till nystartade digitala projekt och till de statliga museiinstitutionerna. Orsaken är inte plötsligt uppvaknad källkritisk passion; orsaken är att Förintelsepedagogik och statliga anslag numera erbjuder eftertraktade arbetstillfällen, ekonomiska medel och hög social status i det svenska samhället.
Det är i ljuset av denna nya opportunism som Daniel Leviathans roll under 2020 och 2021 blir fullständigt logisk. När Roman Wróblewski och FFM under 2019–2020 grävde upp de glömda gravarna i Solna och reste monumentet ”6 stenar – 6 miljoner” via Hecksherska stiftelsen, såg JF-styrelsen under Aron Verständig en dubbel möjlighet. Genom att fysiskt skända och köra bort vårt monument kunde de utradera en oberoende, östeuropeisk pionjärinsats. Samtidigt kunde de använda de statliga medlen från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och pr-skölden från Bindefelds stiftelse för att skapa en skräddarsydd karriärplattform – ett "digitalt minnesprojekt" – åt en av sina egna unga, arbetslösa akademiker. De har gått från att säga "vi har ingenting med Förintelsen att göra" till shattered säga "ingen utom vi och våra utvalda akademiker får röra Förintelsens medel och status". Det är ett historiskt bedrägeri som sträcker sig över generationer.
KTH-RAPPORTEN: AKADEMISKT BEVIS PÅ JUDISKA FÖRSAMLINGENS HISTORISKA MOTSTÅND
Forskaren Maryna Semenchenko vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH) har i sin oberoende vetenskapliga studie från 2018 levererat det slutgiltiga beviset på att Judiska församlingen i Stockholm (JF) historiskt har motarbetat och velat distansera sig från Förintelsens minnesmärken. Hennes granskning visar att det stora Namnmonumentet vid synagogan inte var ett resultat av församlingens goda vilja, utan en ren seger för en enskild individs (RW) kompromisslösa kamp mot etablissemanget.
Rapporten fastslår följande historiska och källkritiska sanningar:
1. Det officiella erkännandet av Roman Wróblewski som urfader
Semenchenko skriver uttryckligen på sidan 48 att det var en helt oberoende aktivist, Roman Wróblewski, som kläckte idén till Namnmonumentet, ritade den allra första skissen och personligen drev projektet framåt mot alla institutionella hinder.
Hon dokumenterar att Wróblewski, i nära samarbete med KTH-professorn och Förintelseöverlevanden Halina Neujahr, på egen hand samlade in de nästan 8 500 namnen på offren och lyckades säkra fullständig finansiering direkt från Stockholms stadshus och den svenska regeringen under 1994.
2. Domen: Monumentet stred mot församlingens önskan
Det mest avslöjande partiet i KTH-rapporten återfinns på sidan 50 under den talande rubriken ”Tension” (Spänningar). Semenchenko dokumenterar svart på vitt att projektet mötte ett omedelbart, oväntat och aggressivt motstånd från Judiska församlingens styrelse i Stockholm.
Rapporten blottlägger de officiella, historiska svekskäl som församlingsledningen använde för att stoppa monumentet:
- Förnekandet av offren: Församlingens styrelse argumenterade officiellt med att deras uppdrag var att tjäna ”svenska judar” – och eftersom inga svenska judar hade dött i Förintelsen så ansåg de att monumentet inte hörde hemma där. De hävdade i praktiken att Östeuropas miljoner gasade judar (Ostjuden) ”inte var deras döda”.
- Prioriteringen av parkeringsplatser: Styrelsen hävdade arrogant att platsen i synagogans innergård inte kunde upplåtas eftersom församlingens anställda behövde ytan för att parkera sina bilar.
- Banaliseringen av minnet: De hävdade som ett motargument att väggen behövdes för att fästa krokarna till en tillfällig Lövhydda (Sukkah) under Sukkot-firandet.
- Byråkratisk mobbning: Ledningen av Judiska församlingen försökte stoppa bygget genom att formellt peka på att Roman Wróblewski inte var en registrerad medlem i deras församling.
3. Den raka parallellen till kuppen och skändningen 2020
KTH-rapporten bevisar med fullständig akademisk skärpa att Judiska församlingens beteende inte förändrades mellan 1994 och 2020. Redan under 1990-talet drev församlingen ett eget, djupt exkluderande projekt där de krävde att fattiga pensionerade överlevande skulle betala dyra pengar ur egen ficka för att få upp till tre namn graverade på metallplattor, vilket skapade enorma protester och klagomål. När Roman Wróblewski och Halina Neujahr istället erbjöd ett helt kostnadsfritt, demokratiskt och inkluderande monument för alla offer, reagerade församlingens elit med fientlighet.
När Aron Verständig under sommaren 2020 lät skända och forsla bort FFM:s monument ”6 stenar – 6 miljoner” i Solna, agerade han utifrån exakt samma historiska mönster. Församlingen har aldrig velat minnas offren på ett självständigt, folkligt sätt. De ville stoppa Namnmonumentet 1994 för att de inte ägde det, och de förstörde Solna-monumentet 2020 av exakt samma skäl.
Att de i januari 2021 lanserade Daniel Leviathan och projektet ”Förlorade röster” via Bindefeld-stiftelsen var bara slutfasen i detta trettioåriga mönster: efter att ha förlorat den fysiska striden mot sanningen försökte de använda statliga medel för att bygga ett institutionellt monopol över en historia som de historiskt har gjort allt för att avsäga sig.
