Wednesday, October 7, 2026

100 Years Ago – October 9, 1926: The First Issue of "Mały Przegląd" Under Janusz Korczak. A Literary and Pedagogical Analysis.

100 Years Ago – October 9, 1926: The First Issue of "Mały Przegląd" Under Janusz Korczak. A Literary and Pedagogical Analysis.

The newspaper that is historically celebrated as an instant revolution was, in reality, not a sudden explosion. It was a slow, methodological evolution of both children's and Korczak's ideas. The first issue of Mały Przegląd (The Little Review), published on October 9, 1926, might have seemed quite boring—and in truth, it was! It was compiled entirely before a genuine network of children's correspondents had formed. Furthermore, out of loyalty to Korczak's institutional structures and the need to mimic the serious adult press as a supplement to Nasz Przegląd, it initially took on the stiff character of an official programmatic manifest.
Issue Number Zero

Issue Number One
The First Page: Stiff and Uninviting
The first page is strikingly dry, almost repelling compared to what Mały Przegląd would later become. Looking at the layout of the columns on this debut page, it is clear that it was structured like a typical, dull newspaper for adults, rather than a paper created by children for children:
  • "FROM THE SEJM" (Parliament) as the Lead Story: Opening a children's paper with a heavy, political article about parliament is the absolute negation of a child's perspective.
  • Medical and Disciplinary Topics: Texts concerning "Scarlet Fever" or "Littering the Streets" sound like stern, didactic lectures written by adult officials or doctors eager to moralize and educate youth from a position of authority.
  • A Lack of Dynamism: The entire page resembles a rigid, mentoring monologue. There is not yet any space for an authentic voice, genuine emotions, or the everyday problems of children. I also deeply miss a single drawing or the crossword puzzles that later became so characteristic of the paper.
The Second Page: The Spark of the Korczak Habitus
Only after turning the page, on page two, does the true "Korczak style" begin to dawn—the very style that became the lasting foundation and legend of this publication:
  • "The Straw Fire" (Słomiany ogień): Here, Korczak's profound child psychology emerges. This column touched the very core of children's enthusiasm—sudden, blazing, but often short-lived. Korczak wrote about this without an adult's cynicism, with complete and total understanding of a child's nature.
  • "The First Mail": This was the embryo of what eventually revolutionized journalism. Although the letters in this first issue were few and heavily managed by the editorial staff, it was this column that threw open the gates for thousands of children's correspondents who would eventually completely displace the boring essays about Parliament or scarlet fever.
"The Straw Fire" – Prewar Prologue to the Ghetto Diary (1926–1942)
In that first issue from 1926, because "The First Mail" was still in its infancy and authentic children's letters were scarce, Korczak had to stage multi-voicedness himself. In "The Straw Fire," he creates a chorus of simulated children's explanations: "I wanted to," "I fired up," "but it passed," "my mother didn't let me," "school weighed me down." The adult editor writes on behalf of the children, protecting them from the mentors' accusations of laziness or instability.
Few realize that this exact same mechanism, this unique rhetoric of simulated dialogue and protective excuses, returns with devastating, existential weight sixteen years later—in Korczak's "Ghetto Diary" of 1942.
In the horrific conditions of the Warsaw Ghetto, a deeply isolated Korczak writes about the former alumni of his Orphanage. He writes of those who grew up, who are managing better or worse, but who do not come to visit him on Krochmalna or Sienna Street. Yet, instead of condemning them for ingratitude, Korczak employs the same technique from 1926. He writes their roles for them, composing their justifications himself: "I don't come because I am ashamed," "because I have no shoes," "because it hurts too much to see the starving children."
Whether in his prewar editorial office in 1926 or on the threshold of the gas chambers in 1942, Korczak's biological structure of empathy remained unchanged. When the crowd failed or had not yet arrived, the Old Doctor sat alone at his desk, simulating the presence of the other, taking the blame upon himself to shield those he loved.

Issue Number Two: The Death of a Dog in Józefów and the Birth of Child Subjectivity

The second issue is arguably just as dry initially. Nearly two-thirds of the publication (two out of three pages) is consumed by "Answers to Letters" penned by Korczak. It is a dense, heavy block of text, highly uninviting to a young reader searching for momentum.
The single, authentic breath of life in this editorial monolith is a printed facsimile of a child's handwritten letter. A young boy named Miecio describes a tragedy at the Otwock railway line. For me, as an adult reader today, this letter carries an overwhelming, almost paralyzing force.
How the 1st Letter to Małego Przegl. Looks:
This year we lived in
Józefów in Shatner's villa next to the station.
one afternoon when I went out
to wait for daddy. A fast
train arrived from Otwock and under it got
under a little doggie. Because the train ran over
his paw. The doggie writhed in terrible
pains. One of those passing by couldn't
look at it in terrible so he
killed him. We boys dug
a pit and buried him
— Miecio Klajnerer.
What Miecio Klajnerer records with his childish handwriting is pure, unfiltered realism of the lines near Warsaw. There are no euphemisms, no adult sentimentalism. It is the raw mechanics of an event: a speeding train, a crushed paw, a dog writhing in convulsions, and an anonymous passerby who commits a brutal act of mercy—killing the animal because he himself cannot bear the sight of its suffering.
Yet, the most magnificent and pedagogically shattering moment is the finale: "We boys dug a pit and buried him."
In this single, laconic sentence, Korczak found exactly what he had been waiting for. This is why he decided to print the letter not as typeset text, but as an authentic graphic cliché of the child's actual handwriting. In the adult world, a routine thing had occurred—the train moved on, the passerby struck the dog and walked away, the system kept moving. The children were the only ones to step outside this mechanical rush. They stopped, and through the ritual of a burial, they restored the trampled moral order and the dignity of that living creature.
This letter stands as final proof that the true spirit of Mały Przegląd was not born in the dull monologues about parliament on page one. It was born in that drainage ditch by the station in Józefów, where young boys with shovels proved to be the only real human beings on the entire platform.



Monday, October 5, 2026

100 lat temu - 9 października 1926 r. ukazał się pierwszy numer „Małego Przeglądu” pod red. Janusza Korczaka, jedynego czasopisma, do którego treść dostarczały dzieci.

Pierwszy numer Małego Przeglądu z 9 października 1926.

Zapowiedź Małego Przeglądu w Naszym Przeglądzie z 7 października 1926.

Nasz Przegląd z 8 i 9 października 1926 z informacją o Małym Przeglądzie.
Pierwszy numer „Małego Przeglądu” z 9 października 1926 roku mógł wydawać się nudny (tak naprawdę to był!), ponieważ powstał przed ukształtowaniem się sieci dziecięcych korespondentów. Ponadto pismo musiało naśladować poważną prasę jako dodatek do „Naszego Przeglądu” i z lojalności wobec struktur instytucjonalnych Korczaka przybrało charakter oficjalnego manifestu programowego.

Pierwsza strona
Pierwsza strona jest uderzająco sucha, wręcz odpychająca w porównaniu z tym, czym „Mały Przegląd” stał się później. Gdy spojrzy się na układ rubryk na tej pierwszej stronie, widać wyraźnie, że została ona ustrukturyzowana jak typowa, nudna gazeta dla dorosłych, a nie pismo tworzone przez dzieci i dla dzieci:„Z SEJMU” jako główny temat: Otwieranie pisma dla dzieci ciężkim, politycznym artykułem o parlamencie to kompletne zaprzeczenie dziecięcej perspektywy.
Tematyka medyczna i porządkowa: Teksty takie jak „Szkarlatyna” czy „Zaśmiecanie ulic” brzmią jak surowe, dydaktyczne pouczenia spisane przez dorosłych urzędników lub lekarzy, którzy chcą moralizować i edukować młodzież z góry.
Brak dynamiki: Całość wygląda jak sztywny, mentorski monolog, w którym nie ma jeszcze miejsca na autentyczny głos, emocje czy codzienne problemy dzieci.

Druga strona
Dopiero po przewróceniu kartki, na drugiej stronie, zaczyna świtać prawdziwy „styl korczakowski”, który stał się trwałym fundamentem i legendą tego pisma:„Słomiany ogień”: To tutaj pojawia się tak charakterystyczna dla Korczaka głęboka psychologia dziecka. Rubryka ta dotykała sedna dziecięcego zapału – gwałtownego, płomiennego, ale często krótkotrwałego. Korczak pisał o tym bez dorosłego cynizmu, z pełnym zrozumieniem dla dziecięcej natury.
„Pierwsza poczta”: To był zalążek tego, co zrewolucjonizowało gazetę. Choć listy w tym numerze były jeszcze nieliczne i wciąż mocno kontrolowane przez redakcję, to właśnie ta rubryka otworzyła drzwi dla tysięcy dziecięcych korespondentów, którzy z czasem całkowicie wyparli nudne artykuły o Sejmie czy szkarlatynie.
Ten pierwszy numer doskonale pokazuje moment przejścia – z jednej strony stare, sztywne schematy pedagogiki dorosłych (strona 1), a z drugiej – rodząca się rewolucja Korczaka, która traktuje dziecko jak pełnoprawnego człowieka z jego własnym światem wewnętrznym (strona 2).

„Słomiany ogień” - typowa korczakowska retoryka „głosów symulowanych”
W pierwszym numerze z 1926 roku, gdy „Pierwsza poczta” dopiero raczkowała i brakowało autentycznych listów od dzieci, Korczak musiał sam zainscenizować wielogłosowość. W „Słomianym ogniu” tworzy chór dziecięcych tłumaczeń: „chciałem”, „zapaliłem się”, „ale mi przeszło”, „mama mi nie pozwoliła”, „szkoła mnie przygniotła”. Dorosły redaktor pisze za dzieci, usprawiedliwiając ich szybkie porzucenie zapału.
W 1942 roku, w potwornych warunkach warszawskiego getta, ten sam mechanizm powraca w „Pamiętniku”, ale podszyty jest już głębokim, egzystencjalnym dramatem i samotnością starego Doktora. Korczak pisze o dawnych wychowankach, którzy dorobili się, żyją po „aryjskiej stronie” lub po prostu radzą sobie w getcie, ale nie odwiedzają Domu Sierot na Krochmalnej/Siennej. I znowu – zamiast ich potępić – Korczak sam pisze dla nich role i usprawiedliwienia: „nie przychodzę, bo się wstydzę”, „bo nie mam butów”, „bo za bardzo boli mnie widok głodnych dzieci”, „bo muszę walczyć o chleb dla własnej rodziny”.

Brakuje mi również w tym pierwszym numerze chociaż jednego rysunku lub typowych później krzyżówek.

Drugi numer „Małego Przeglądu”: Śmierć psa w Józefowie i narodziny dziecięcej podmiotowości
Numer drugi jest jednak równie nudny. Blisko dwie trzecie pisma (dwie strony z trzech) zajmuje „Odpowiedź na listy” pisana przez Janusza Korczaka. To zbity, ciężki tekst, niemal odrzucający dla małego czytelnika, który szukał tam dynamiki.

Jedynym autentycznym oddechem w tym edytorskim monolicie jest zamieszczona kopia odręcznego listu dziecka. Mały Miecio opisuje w nim tragedię na stacji w Otwocku. Dla mnie, jako dorosłego już czytelnika, ten list ma w sobie potężną, wręcz paraliżującą siłę rażenia.

Jak wygląda 1-szy list do Małego Przegl.
W tym roku mieszkaliśmy w
Józefowie w willi Szatnera obok stacji.
pewnego południa gdym wyszedł
oczekiwać tatusia. Nadszedł pospie-
szny pociąg z Otwocka i pod niego dostał
się pod mały piesek. Gdyż przejechał mu pociąg
łapkę. Piesek wił się w strasznych bo-
leściach. Jeden z przechodzących niemógł
się w strasznych na to patrzeć i więc go
zabił. Myśmy chłopcy wykopaliście
dół i pochowaliśmy go
Miecio Klajnerer.

To, co Miecio Klajnerer rejestruje swoim dziecięcym pismem, to czysty, niefiltrowany realizm podwarszawskiej linii otwockiej. Nie ma tu eufemizmów, nie ma dorosłego, rzewnego sentymentalizmu. Jest mechanika zdarzenia: pospieszny pociąg, zmiażdżona łapa, pies wijący się w konwulsjach i anonimowy przechodzień, który dokonuje brutalnego aktu łaski – zabija zwierzę, bo sam nie może znieść widoku tego cierpienia.
Ale najwspanialszy, a zarazem najbardziej wstrząsający pedagogicznie jest sam finał: „Myśmy, chłopcy, wykopali dół i pochowaliśmy go”.
W tym jednym, lakonicznym zdaniu Korczak dostał to, na co czekał, i dlatego zdecydował się przedrukować ten list w formie autentycznej kliszy graficznej. W świecie dorosłych stała się rzecz codzienna – pociąg pojechał dalej, przechodzień dobił psa i poszedł w swoją stronę, system rósł. To dzieci jako jedyne wypadły z tego mechanicznego pędu. Zrobiły to, co do nich należało: zatrzymały się i poprzez rytuał pogrzebu przywróciły podeptany porządek moralny oraz godność temu stworzeniu.
Ten list to dowód na to, że rewolucja „Małego Przeglądu” nie narodziła się w nudnych tyradach o Sejmie z pierwszej strony, ale właśnie w tym rowie melioracyjnym przy stacji w Józefowie, gdzie mali chłopcy z łopatami okazali się jedynymi ludźmi w promieniu całego peronu.

Czwarty numer „Małego Przeglądu”
I w trzecim i czwartym numerze „Małego Przeglądu” - po prostu nudy. Wiadomo, że jest potrzeba zmian. Korczak zwraca się do czytelników. Wśród listów do Redakcji pojawia się nazwisko Madzi Markuze, późniejszej długoletniej redaktorki Małego Przeglądu.

Korczak MP  z października 1926

Pi
ąty, listopadowy numer „Małego Przeglądu” (Senator)

Korczak MP 5 z 5 listopada 1926

Korczak MP 5 z 5 listopada 1926

Szósty, listopadowy numer „Małego Przeglądu” (Reforma Szkolna)

Siódmy, listopadowy numer „Małego Przeglądu” (Reforma Rolna)
Korczak MP  z 26 listopada 1926




DAGEN DÅ SANNINGEN TALADES HÖGT: CHEVRADAGEN MARS 2019.

Chevradagen den 17 mars 2019. Vid Vera Krémers grav. Graven, den osynliga nästan gravstenen längst ner vid rabbinens vänstra fot (ett hål med småstenar). Vera har nog haft ett Auschwitznummer. Vera kom med UNRRA:s Vit Båt S/S Kastelholm till Frihamnen i Stockholm. Dog vid Roslagstullssjukhus. Svenska staten stod för hennes vård i 5 dagar. Hon dog på femte dagen. Svenska staten stod för kostnaderna för hennes begravning och för gravstenen (200 kr) vid Norra judiska begravningsplatsen. K-3308 var det enda som syntes av Vera Krémers grav. Nästan som i ett koncentrationsläger, inga namn, bara ett nummer.
Den språkliga och institutionella förfalskningen av historien kan gömma sig bakom stängda dörrar och komplicerade anställningsavtal. Men den kan aldrig radera ut de stunder då sanningen talades öppet inför vittnen.
I mars 2019 – långt innan Daniel Leviathan ens hade satt sin fot på gravfälten i Solna, och mer än ett år innan Aron Verständig skickade in sin falska nominering gällande Daniel Leviathan till Bindefeld-stipendiet – arrangerades den traditionella Chevradagen i Stockholm. 
Det viktiga är i sammanhanget att denna regniga marsdag 2019 representanter för Judiska församlingen och Chevra Kaddisha kunde se med egna ögon det enorma arbete jag gjorde då, både i det stora J-kvarteret med ett 60-tal gravar och i K-kvarteret, där 16 gravhällar var framtagna ur underjorden, riktade och synliga. Ingen äng med svarta rosor som jag fick uppleva efter den dekadlånga misskötseln. I K-kvarteret lämnade jag dock en grav orörd, Vera Kremers. Den fanns fortsättningsvis helt under jorden och det var där rabbinen höll sitt årliga tal på Chevradagen. 
Nedan följer mina två anföranden från denna avgörande dag, sammanställda i den kronologiska ordning de hölls.

Del 1: Anförandet vid Vera Krémers grav (Kvarter K)
Detta anförande hölls under eftermiddagen direkt vid gravarna på Norra judiska begravningsplatsen. Anförandet följdes av Kaddishbönen, som leddes av rabbinen Ute Steyer.
”Förintelsens offer finns här begravda inom två intilliggande gravfält på Norra judiska begravningsplatsen i Solna.
Vera Krémer var den första som begravdes, den 19 juli 1945 i kvarter K, plats 3308. Efter henne i nästa rad ligger 17 kvinnor, en del egentligen flickor då många var i skolåldern när andra världskriget bröt ut. De var födda i Ungern, Tjeckoslovakien, Polen, Rumänien, Tyskland och Österrike.
Det finns flera gemensamma nämnare i deras liv. Alla var unga judinnor som fängslades i getton och fördes till koncentrations- och dödsläger. Många bevittnade sina närmastes död då deras yngre syskon och föräldrar efter selektionen i lägren gick mot gaskamrarna. De som överlevde selektionen kommenderades till slavarbete. När fronten närmade sig lägren transporterades de till läger och fabriker i Tyskland och slutligen till Bergen-Belsen. Den 15 april 1945 övertog den brittiska armén lägret. Där fanns då 10 000 obegravda lik och varje följande dag dog nära 2 000 personer till följd av undernäring och sjukdomar.
De som ligger på Norra judiska begravningsplatsen är de som ansågs kunna klara resan med de Vita Båtarna och få vård i Stockholm. I slutet av juni 1945 lämnade den första transporten Lübeck och anlände till Frihamnen i Stockholm. Båten hette S/S Kastelholm och hade Röda Korsets beteckningar. De svårast sjuka fördes direkt från Kajplats 2 i Frihamnen till Epidemiska sjukhuset vid Roslagstull. De andra åkte liggande på bårar i arméambulanser till beredskapssjukhuset i Sigtuna.
I anamnesdelen i deras läkarkort kan man läsa om deras liv. Korta rader som samtidigt utgör Förintelsens historia i mördandets logistik:
’I gettot sedan 1940, 1943 Auschwitz, 1944 ammunitionsfabriken, 1945 dödsmarsch. I Bergen-Belsen tyfus. Föräldrarna och systern döda i Auschwitz, broders öde okänt.’
I andra intyg står det:
’Vårdtid i Sverige: 5 dagar.’
Ingen hade räknat med uppemot fyra begravningar per dag av de nyanlända. Man kallade dem flyktingar. I Gravboken finner jag att gravraden som börjar med 3311 och slutar med 3327 fylldes på bara några veckor. Det var förmodligen då man bestämde sig för att börja begrava inom ett eget kvarter, kallat J-kvarteret.
Hundratals av Förintelsens offer finns begravda på flera olika tapetserade platser i Sverige, varav de flesta på Norra judiska begravningsplatsen i Solna. Låt oss hjälpas åt så att dessa människors öde aldrig faller i glömska.”

Del 2: Anförandet vid middagen på Judiska hemmet – Mötet med kvarter J och K
Bakgrund: Chevradagen avslutades traditionsenligt med en middag på Judiska hemmet. Efter mitt föredrag blev jag avtackad av ytterligare två rabbiner. Vid middagen höll jag detta korta anförande om den existentiella drivkraften bakom projektet och hur QR-idén föddes.
”Jag kom cyklande från Karolinska sjukhuset, min arbetsplats, genom den långa allén som leder från porten vid sjukhuset, förbi den katolska begravningsplatsen och fram till den judiska sektionen på Norra begravningsplatsen. Jag gick in genom en sidoingång och rörde mig österut, mot huvudingången och E4-motorvägen.
När jag kom fram till kvarter J, det stora fältet där merparten av Förintelsens offer ligger begravda, möttes jag av vad som såg ut som en vacker äng med högt gräs och svarta rosor. Men när jag steg närmare upptäckte jag sanningen. Det jag på avstånd trott var svarta rosor var i själva verket svarta metallskyltar. På baksidan av varje skylt fanns ett ingraverat gravnummer.
Min omedelbara, instinktiva reaktion var en våg av fasa: Nej, inte nummer igen!
Koncentrationslägerfångarna berövades allt, och deras namn försvann i samma ögonblick som de tilldelades ett fångnummer. Vid de timslånga, utmattande uppställningarna i lägren tvingades de identifiera sig som rena nummer. I Auschwitz fick de denna nya, påtvingade identitet tatuerad i huden som ett livslångt märke. Att de nu, efter sin död i frihetens Sverige, återigen låg dolda bakom anonyma nummer i gräset var faktiskt outhärdligt.
Det var i det exakta ögonblicket som mitt beslut fattades. Drivkraften blev att inte bara fysiskt gräva upp deras dolda gravhällar ur jorden men att rensa bort glömskan och ge dem begravda tillbaka deras identitet och rätta namn. De skulle inte längre ligga där som anonyma siffror.
Mitt mål var också att återförena dem med deras familjer – de föräldrar och syskon som oftast utplånades i gaskamrarna och som aldrig fick uppleva Förintelsens slut. Genom att skriva in familjemedlemmarnas öden (mördade i Treblinka, Auschwitz och Chełmno) vid gravarna låter vi dem till slut få vila tillsammans. Det var exakt så, i den stunden på kvarter J, som QR-idén föddes.”

Slutsats: Kronologin som krossar det akademiska plagiatet
När detta dubbla vittnesbörd lades fram i mars 2019 inför fyra rabbiner och församlingens medlemmar, bekräftades den fullständiga strukturen för min forskning. Hela analysen av logistiken från Bergen-Belsen till S/S Kastelholm, Epidemisjukhuset och beredskapssjukhuset i Sigtuna samt kartläggningen av gravböckerna var redan helt och hållet mitt verk. Det var här som den digitala visionen (QR-kodsportalen) formulerades offentligt för första gången.
Vid denna tidpunkt befann sig Daniel Leviathan fortfarande i Jerusalem som student. Han hade ingen forskarutbildning, inga språkkunskaper i de slaviska språken och hade inte utfört något fältarbete i Solna.
Att Lunds universitet i efterhand försöker påstå att hans prisade ”pionjärarbete” – som nominerades genom en falsk handling under våren 2020 – uppstod oberoende av hans doktorandstudier, faller på sin egen orimlighet. De har inte bara kopierat mina forskningsresultat; de har försökt stjäla det exakta ögonblicket och den idé som föddes ur min cykeltur från Karolinska sjukhuset till kvarter J. Sanningen ligger kvar i tidsstämplarna, och diarierna kommer att bekräfta det.
Det dolda gravfältet i kvarter J innan arbetets början. Bilden visar prov på den långvariga misskötseln av fältet. De regelbundna fördjupningarna som syns i snötäcket markerar enbart placeringen av de gångplattor av sten som ligger vid gravarnas fotända. Själva de historiska gravhällarna är vid denna tidpunkt helt osynliga. Under normala förhållanden borde en gravsten bilda en upphöjning eller kontur i landskapet, men här har stenhällarna till följd av decenniers försummat underhåll sjunkit så djupt ner i marken att de ligger helt dolda under jordytan, topografiskt bakom varje ”svart ros” – de anonyma svarta nummerskyltarna.

Återupprättandet av Vera Krémers grav efter ”islossningen” 2019. Bildsviten dokumenterar det fysiska arbetet med att rädda den första förintelseoffergraven i kvarter K från total glömska. Övre vänster: Bilden visar hur jag tvingas skära ut den övervuxna grässvålen med kniv för att överhuvudtaget få fram konturerna av Vera Krémers dolda gravsten ur underjorden.
Nedre vänster: Gravstenens skick direkt efter den allra första rengöringen, innan den ens hade lyfts upp till markytan ur den djupa nedsänkningen. De vittrade bokstäverna i stenen blir återigen läsbara: Vera Kraemer, Ungern, F. 24-6 1920, D. 13-7 1945.
Höger sida: Det slutgiltiga resultatet efter en fullständig och professionell renovering utförd av en stenkonservator. Den nyinstallerade stenen är nu synlig på markytan, smyckad med gula blommor, och ger permanent tillbaka namnet och värdigheten till flickan som överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen men dog i Stockholm.


Sunday, October 4, 2026

Tre av fem UNRRAs Vita Båtar - Fick ett brev från ett barnbarn till mina hjältar från S/S Ulua som kom till Sverige med S/S Kastelholm.

UNRRA:s Vita Båtar. Från vänster: M/S Kronprinsessan Margarete, H.M.S. Prins Carl och S/S Kastelholm.

Igår fick jag ett brev från ett barnbarn till mina hjältar från S/S Ulua som kom till Sverige med S/S Kastelholm. Naturligtvis satte jag direkt igång med svar och ytterligare dokumentation från mitt och FFM:s arkiv. Jag blev så glad över att den tredje generationen vill hedra sina närmaste som samtidigt är också mina hjältar

Registratorn är nyckeln till att bekräfta plagiat - Riksarkivet - Sveriges museum om Förintelsen - Riksantikvarieämbetet - Lunds Universitet - Fallet Daniel Leviathan.


Registratorn blottar akademiskt plagiat – Fallet Daniel Leviathan
När unika forskningsrön och år av tungt fysiskt fältarbete plötsligt kapas och utmålas som ett statligt eller samfundsstyrt ”pionjärarbete” i medier, uppstår en strid om den absoluta historiska sanningen. I mitt och Föreningen Förintelsens Minnes arbete med att identifiera, gräva fram och dokumentera livsödena bakom de över 70 försummade förintelseoffergravarna på Norra judiska begravningsplatsen i Stockholm, ställdes vi inför just detta. Nyutexaminerad från Jerusalemuniversitetet, arkeolog Daniel Leviathan, klev plötsligt fram i strålkastarljuset och tillskrevs äran för ett arbete som redan var utfört och publicerat.
När plagiatet formellt anmäldes till Lunds universitet då Leviathan  presenterade sig som doktorand där, svarade rektorn med en klassisk institutionell undanmanöver för att freda universitetets rykte: man meddelade att doktoranden vid tillfället var ”anställd av Judiska församlingen i Stockholm”. Genom att flytta det juridiska ansvaret till en extern aktör hoppas man slippa en grundlig, oberoende utredning.
Men det finns en sak som varken Lunds universitet, Judiska församlingen eller Daniel Leviathan kan radera ut: Tidsstämplarna och geografins lagar.
Kronologin som krossar lögnen
Medan jag och FFM under 2018 och 2019 utförde den fysiska kartläggningen, rensade gravstenarna och publicerade resultaten om de begravda förintelsensoffers öden, kapitel för kapitel här på Jimbao Today, befann sig Daniel Leviathan inte ens i Sverige. Han var registrerad som student i arkeologi i Jerusalem. 
Hur kan man utföra ett fältarkeologiskt och historiskt ”pionjärarbete” på en begravningsplats i Stockholm samtidigt som man studerar i Mellanöstern? Svaret är enkelt: det kan man inte. Arbetet stals från det öppna forskningsfönster som min blogg utgjorde samt från mina officiella handlingar, bl.a. hittills erhållna resultat och fortsatt utveckling av arbetet där man håller sig till arkivarbetet enligt de linjer jag har skaffat och beskrivit ödena av ett tiotal personer som kom till Sverige med UNRRA:s vita båtar men dog på de svenska sjukhusen strax efteråt.
Registratorn sätter punkt för bortförklaringarna
Det är här registratorn och diariet blir de absoluta verktygen för att bekräfta plagiatet. Offentlighetsprincipen ger oss rätten att tvinga fram sanningen ur de låsta arkiven.
Det unika med detta system är att varje enskilt ärende, beslut och skrivelse tilldelas ett unikt och spårbart diarienummer (Dnr). Detta innebär att varje person som läser en utredning, ett blogginlägg eller en rapport om detta plagiat inte behöver lita blint på mina ord. Genom att använda det unika diarienumret kan vem som helst vända sig direkt till myndighetens registrator och begära ut exakt samma handling – direkt från källan.
  1. E-postloggarna blottar nätverket: Genom att begära ut korrespondensen under det specifika diarienumret vid Lunds universitet kan vi spåra exakt hur anmälan hanterats, vilka interna bedömningar som gjorts, och hur universitetet har kommunicerat med Judiska församlingen för att samordna sitt försvar.
  2. Proveniensen kan inte förfalskas: När Judiska församlingen senare månglade vidare detta stulna forskningsmaterial till Sveriges museum om Förintelsen, tvingades myndigheten att registrera handlingarna under ett nytt, spårbart diarienummer. Diariet visar exakt när dr Katherine Hauptman och hennes stab tog emot materialet – och därmed blir det uppenbart för alla som begär ut akten att de byggde sin utställning på en förfalskad historisk proveniens.

Universitet och statliga museer kan gömma sig bakom komplicerade anställningsformer och pressmeddelanden. Men registratorns loggade dokument är oomkullrunkeliga. Sanningen ligger kvar i tidsstämplarna – både i myndigheternas diarier och i de offentliga publiceringarna på denna blogg, många av dem från 2018 och tidigare.
Att publicera de faktiska diarienumren tillsammans med myndighetens namn är det absolut mest effektiva och sakliga sättet att göra det på. Det ger texten en juridisk och källkritisk tyngd som inte går att vifta bort.
När läsaren ser ett exakt diarienummer (till exempel Dnr XXX-XXXX/2021 hos Lunds universitet eller Dnr XXX-XXXX/2023 hos Statens historiska museer) förstår hen direkt att detta är verifierbara, statliga handlingar. Det förvandlar bloggen till ett öppet arkiv där sanningen ligger helt blottad för den som vill kontrollera den.
 
Det unika med detta system är att varje ärende tilldelas ett unikt diarienummer (Dnr). Genom att ange det faktiska diarienumret och namnet på myndigheten kan vem som helst (läsaren) vända sig direkt till registratorn och begära ut handlingen direkt från källan för att själv kontrollera sanningen.


I Sverige styrs statliga myndigheter av offentlighetsprincipen. Det innebär att nästan alla handlingar som kommit in till eller upprättats hos en myndighet är offentliga och ska kunna läsas av medborgarna. Registratorn är nyckeln till att hitta denna information.

Här är en översikt över registratorns uppgifter, vad du kan begära ut och vad det kostar:
Registratorns huvudsakliga uppgifter
En registrator fungerar som myndighetens "portvakt" för information och har till uppgift att hålla ordning på myndighetens dokumentation.
  • Registrera (diarieföra): Registratorn tar emot, klassificerar och registrerar inkommande och utgående post, e-post och handlingar i myndighetens officiella register (diariet).
  • Sekretessprövning: När någon begär ut en handling gör registratorn (ofta i samråd med en jurist) en första bedömning om uppgifterna är offentliga eller om de skyddas av sekretess.
  • Lämna ut allmänna handlingar: Det är registratorn som tar emot förfrågningar från allmänheten och journalister och skyndsamt skickar ut de handlingar som begärts.
Vilken information kan man få (t.ex. gammal korrespondens)?
Du kan i princip få ut all korrespondens och alla dokument som har med myndighetens verksamhet att göra, så länge de inte är sekretessbelagda. Detta inkluderar:
  • Gammal korrespondens: Brev, e-postmeddelanden och interna promemorior mellan myndigheten och privatpersoner, företag eller andra myndigheter.
  • Beslut och utredningar: Protokoll, officiella beslut, rapporter och remissvar.
  • Historiskt material: Om myndigheten har funnits länge kan du hitta mycket gamla handlingar. Observera dock att riktigt gamla handlingar (ofta äldre än 5–10 år) brukar levereras till Riksarkivet eller regionala arkiv. Registratorn kan då hänvisa dig dit.
Snart publiceras: 
BEVISUNDERLAG KRING INSTITUTIONELLT PLAGIAT OCH FÖRFALSKAD HISTORISK PROVENIENS
Ett dokumenterande underlag gällande ansvarsförskjutningen mellan Lunds universitet, Judiska församlingen och Daniel Leviathan.

Min banbrytande forskning, inklusive data från det fysiska restaureringsarbetet och överlevarnas kliniska biografier, dokument från getton och koncentrationsläger, har dokumenterats och bevarats i följande tryckta volymer:
  • Wroblewski, R. (1995). 6 tusen av 6 miljoner: ett requiem. Av Wroblewski, Romuald (red.) 2 uppl. 1995. 207 sidor. ISBN 9163036126
  • Wroblewski, R. (2020). The Liberated 1945 - White boats mission from Bergen-Belsen to Sweden. 291 sidor, ISBN 978-91-986601-2-8