Denotation och Konnotation För 60 år sedan blev jag "nästan direkt" antagen till forskarutbildning efter ett bildtolkningsseminarium som var led av professor Björn Afzelius. Det handlade om ett tvärsnitt av cilier där man kunde se att en del cilier hade dyneinarmar vridna åt höger och en del åt vänster. Vi, fysiologistudenter, fick drygt en kvart att analysera bilderna tagna i ett elektronmikroskop. Jag var den ende bland studenterna som kom på det rätta svaret.
Bildtolkning Bildtolkning betyder att analysera, förstå och tolka innebörden i en bild, ofta genom att titta på både vad bilden föreställer (denotation) och vilka känslor eller symboler den förmedlar (konnotation). Det handlar om att förstå bildens "språk" av symboler, färger, komposition och ljussättning för att komma fram till vad bilden vill säga.
Denotation Denotationen är fri från känslor, värderingar och personliga associationer. Om man tittar på de tyska fotografierna (nedan) av personer utan kläder, beskriver man dem först som nakna. Denotationen är "nakna människor". Offren förblir en anonym massa. Det är först när man lägger till tolkningar som "sårbarhet", "skam" eller "frihet" som man går in på konnotationer.
Konnotation För att komma till konnotationer behövs två saker, dels information om att foton kommer från Ukraina och att de föreställer en pågående arkebusering av den judiska befolkningen, "Holocaust by Bullets". Det andra villkoret är en ingående bildanalys. Istället för att titta på bilden där de vita konturerna föreställer en grupp av nakna människor får man lov att noggrannare titta på och analysera de enskilda fotografierna. Denotation: den "torra" definitionen blir brist på kläder. När man talar om nakenhet i samband med Förintelsen, förändras ordets innebörd dramatiskt. Här lämnar man definitionen (att vara utan kläder) och går in i några av de tyngsta och mest smärtsamma konnotationerna som finns i mänsklig historia.
Det är just den delen som man saknar i Museet om Förintelsen i Stockholm och i deras utställningar. Etiken kring fotografier av offrens nakna kroppar, först levande och därefter i massgravar från tiden för Förintelsen, är ett av de mest komplexa områdena inom historieforskning och museipedagogik. Det handlar om balansen mellan att visa, bevisa brottet och respekt för offrens värdighet.
De gamla fotografierna nedan, tagna i oktober 1941–1942 av nazistiska fotografer, var ett sätt att dokumentera deras "effektivitet". Det handlade inte om att ytterligare förnedra offren. Genom att "slarvigt" titta på dessa bilder, inte noggrant analysera, riskerar vi att anta förövarens perspektiv.
Hur skall de bilderna visas på en utställning? Kronologiskt med bibehållen logistik som var nedskriven i de tyska dokumenten! Starta med bilder på "Individer", annars blir offren en anonym massa. Det skapar kontrastverkan. Fokusera på detaljer. Bilder på mammor som håller sina barn tätt intill kroppen återger offrets dignitet och sociala konnotationer (människa, mor, älskad, tillgiven) istället för bara denotationen (lik).
Nakenhet När man väljer att visa en bild på nakenhet i samband med Förintelsen flyttas fokus ofta i bildtexten bort från själva fotot. Detta trots att det är fotot som innehåller den primära informationen. Det förfarande minskar dock kraften i dokumentationen.
Tyvärr har det blivit allt vanligare att man inte visar sanningen, de allra värsta bilderna. Logiken som Museet om Förintelsen tillgriper är att svenskar som samhälle nu "vet" vad som hände. Vet de? 6 miljoner och Förintelsen har blivit slogans, utan innehåll, bara två skrämmande ord. Men att dölja den "nakna och brutala sanningen" för att visa hänsyn är långt ifrån det Förintelsens offer ville, vilket har dokumenterats ett otal gånger. Sista önskan de hade inför döden var att de överlevande skulle berätta vad som hände med dem.
6 000 000 och Holocaust Siffran 6 000 000 mördade judar och själva ordet Förintelsen (Holocaust) har genom åren tappat sitt forna innehåll. Man kopplar inte siffrorna till det de egentligen beskriver, de lever ett eget tynande liv. Hur de 6 000 000 mördade judar dog och varför har tynat bort! Etiken kring bilder som har med Förintelsen att göra ändras successivt. Det gäller egentligen allt bildmaterial.
Dokumentationen skall i form av fotografier skapa empati och förståelse, inte bara en chock. Om en fast utställning som den vid Stockholm utelämnar bilder på massgravar till förmån för megastora bilder på en grönskande skog där morden på de oskyldiga mammor och barn har begåtts är det inte ett tecken på en vördnadsdiskurs – man väljer från museledningens sida att "gömma eller egentligen glömma sanningen" istället för att föra de mördades talan.
I Sverige tycks kunskapen om Förintelsen minska. De senaste åren har både Forum Levande Historia och Museum om Förintelsen varit upptagna med att nästan uteslutande återberätta livshistorier av enskilda "svenska" Förintelsens överlevande (tyvärr, samma individer under ett tiotal år). De valde att inte berätta om Förintelsens offer och hur de dog. Inte ens under Förintelsens offers minnesdag. Allt detta gjorde att kunskapen om "förintelsen under Förintelsen" blev minimal.
1 500 000 - 2 000 000 judar mördades under Holocaust by bullets Att minst 1 500 000 judar mördades under Holocaust by bullets med start under sommaren 1941 vet nästan ingen svensk om. Att det handlade om den första fasen av Förintelsen, genomförd främst i Ukraina, Belarus, Baltikum, Ryssland, där mobila insatsgrupper (Einsatzgruppen), SS och lokala kollaboratörer avrättade judiska män, kvinnor och barn genom masskjutningar, ofta vid gravar i skogar eller raviner. Ingen vet hur det gick till. Att judar tvingades att klä av sig nakna och ställa sig vid kanten av en ravin eller en massgrav och sköts. Hur de strax innan fick se sina män eller kvinnor och barn gå samma öde.
Industriella förintelsen Man är på samma sätt sparsam med informationen om den industriella förintelsen som startade 1942. Döden i gaskamrarna återges enbart som siffror. Information om själva förintelsen under Förintelsen med nazisternas egna bilder på avrättningar eller fyllda massgravar får man inte se på de ovannämnda myndigheternas lokaler eller deras installationer på stan. På Förintelsens offers minnesdag så ställdes upp, varje år, de "svenska" överlevandes fotografier. Ingen direkt information om Förintelsen och Förintelsens offer.
På svenska Museets om Förintelsens hemsida står för andra år i rad, en det felaktig information om den Industriella Förintelsens början, att det var år 1941 trots att det handlar om Wannseekonferensen i slutet av januari 1942 där det beslutades det hur deportationerna och förintandet (det industriella) skulle organiseras och implementeras administrativt och logistiskt. Protokollet från Wannseekonferensen är en av de viktigaste då den visar både effekten av Holocaust by Bullets och planering för den Industriella Förintelsen där antalet judar i varje europeisk land presenteras. Ledningen av Museets om Förintelsen borde veta att termen "Den slutgiltiga lösningen" användes för första gången i mars samma år i ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther daterat den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen en månad tidigare*.
(Publicerad 2024.12.09 Uppdaterad 2026.01.21 . Museet anger år 1941.
"Den slutgiltiga lösningen. 1941 beslutade nazistledningen om den så kallade ”slutgiltiga lösningen på judefrågan” — ett industriellt organiserat och statligt sanktionerat massmordsprogram."
 | | Så kan ett tvärsnitt av cilier (flimmerhår) i våra bronkier se ut. Det är små hårliknande utskott som täcker insidan av luftvägarna och fungerar som kroppens biologiska försvarssystem genom att rensa lungorna från slem, damm, virus och bakterier. Dessa rörliga cilier samarbetar med slemproducerande celler för att transportera orenheter uppåt mot svalget, där de antingen sväljs eller hostas upp. Diametern på en enskild cilie (eller flagell) är ungefär 250 nm (0,25 mikrometer), anmärkningsvärt konstant genom nästan alla biologiska arter, från encelliga organismer till mänskliga celler. Den delen av flimmerhåret jag tittade på under seminariet, dyneinarmar, var nog mindre än 10 nm. Bilden visas som det första fotot i bloggen för att nakenhet straffas genom internets nakenhetscensur. |
 Vietnamkrigets mest ikoniska bilder är "Napalmflickan" (1972) av Nick Ut, som visar skrikande barn på flykt, och "Saigon-avrättningen" (1968) av Eddie Adams, som visar en avrättning på öppen gata. Dessa fotografier förändrade den allmänna opinionen mot kriget och definierade modern fotojournalistik. De minns trots allt trauma som visas i fotografierna.Massgrav nummer 11, inte nummer II. I massgrav nummer 2 fanns 5 000 kroppar.
Detta fotografi visar en stor folkmassa av människor från Lubny, Ukraina, den 16 oktober 1941. Alla de skall snart mördas av Einsatzgruppen. Alla vet vad det handlar om, alla väntar på sin avrättning. Alla vet att de har inga möjligheter att fly och räkna med att ukrainare skall gömma de. Bland de sitter en ung mamma och hennes barn. Bilderna togs av en tysk krigsfotograf strax innan massavrättningen av cirka 4 500 judar i området. Kvinnan på bilden tröstar sina barn medan de sitter och väntar på nästa steg från de ukrainska grannarna- kollaboratorer och Einsatzgruppens soldater. Fotot är ett dokumenterat bevis på "Förintelsen genom kulor" i de ockuperade sovjetiska territorierna. Avrättning: Offren tvingades lägga sig i rader i eller vid kanten av gropen och sköts i nacken eller ryggen av skvadroner bestående av SS-män, ordningspoliser och lokala ukrainska kollaboratörer.
 |
| Staden Mizocz ockuperades av Wehrmacht under Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen i juni 1941. Ett getto inrättades i staden. Efter drygt ett år, den 12 oktober 1942, omringades det slutna ghettot av ukrainsk hjälppolis, tysk polis och militär som förberedelse för avvecklingen av ghettot. De fängslade invånarna förstod vad det innebar och den 14 oktober sattes eld på många av husen i ghettot. Detta motstånd skapade förvirring bland de ukrainska och tyska trupperna, vilket resulterade i att många lyckades fly. Omkring 200 personer omkom i lågorna inne i ghettot. Den 14 och 15 oktober transporterades de tillfångatagna överlevarna i lastbilar till en avsides belägen ravin där de tvingades att klä av sig och nakna sköts till döds. Kvinnor med små barn för sig och deras män för sig. Skjutningarna fotograferades av förövarna. |
 |
| Judar från ghettot i Mizocz har av tysk polis (Gendarmerie) och med hjälp av ukrainsk hjälppolis (Schutzmannschaft) transporterats till en ravin utanför staden. Kvinnor och män har skilts åt och tvingats att klä av sig. Fotografiet visar kvinnor och barn som beordras att klä av sig nakna innan de skjuts. Framför dem ligger kläder av kvinnor som redan har förts till platsen för arkebusering. |
 |
| När man väljer att visa en bild på nakenhet i samband med Förintelsen flyttas fokus ofta i bildtexten bort från själva fotot. Detta trots att det är fotot som innehåller den primära informationen. Det förfarande minskar dock kraften i dokumentationen. |
Judar från ghettot i Mizocz har av tysk polis (Gendarmerie) och med hjälp av ukrainsk hjälppolis (Schutzmannschaft) transporterats till en ravin utanför staden. Kvinnor och män har skilts åt och tvingats att klä av sig. Fotografiet visar kvinnor och barn som beordras att klä av sig nakna innan de skjuts. Framför dem ligger kläder av kvinnor som redan har förts till platsen för arkebusering.
Judar från ghettot i Mizocz har av tysk polis (Gendarmerie) och med hjälp av ukrainsk hjälppolis (Schutzmannschaft) transporterats till en ravin utanför staden. Kvinnor och män har skilts åt och tvingats att klä av sig. Fotografiet visar kvinnor och barn som beordras att klä av sig nakna innan de skjuts. Framför dem ligger kläder av kvinnor som redan har förts till platsen för arkebusering.
 |
| Bildtolkning betyder att analysera, förstå och tolka innebörden i en bild, ofta genom att titta på både vad bilden föreställer (denotation) och vilka känslor eller symboler den förmedlar (konnotation). Det handlar om att förstå bildens "språk" av symboler, färger, komposition och ljussättning för att komma fram till vad bilden vill säga. |
 |
| Bilden föreställer tyska soldater från Einsatzgruppen C (mobila insatsgrupper) som genomsöker tillhörigheter från judiska offer efter en massavrättning i Babi Yar-ravinen nära Kiev. September 29.–Oktober 1, 1941. |
Väntan på avrättning: En av de mest kända bilderna visar en rad nakna kvinnor, varav vissa håller spädbarn i famnen, som väntar på sin tur vid kanten av avrättningsplatsen.Själva avrättningen och "nackskott": Det finns bilder som visar en tysk polis som skjuter kvinnor som fortfarande rör sig i ravinen efter den första masskjutningen (så kallade "nådaskott"). Ett annat foto visar en polis som förbereder sig för att skjuta två barn.
Massgraven: Bilder visar ravinen fylld med högar av nakna kroppar efter avrättningen.
Bilderna togs av den tyske polisofficeren Gustav Hille. Det är oklart varför han dokumenterade händelsen, men han gav senare bilderna till en bekant.
Mizocz ockuperades av Wehrmacht under Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen i juni 1941. Omkring 300 judar lyckades fly tillsammans med de retirerande sovjetiska styrkorna.
Den 12 oktober 1942 omringades det slutna ghettot, som rymde cirka 1 700 judar, av ukrainsk hjälppolis och tysk polis som förberedelse för avvecklingen av ghettot. Judarna gjorde motstånd i ett uppror som kan ha varat i upp till två dagar. Ungefär hälften av invånarna lyckades fly eller gömma sig i förvirringen innan upproret slogs ner.
Den 14 oktober satte de fängslade invånarna eld på många av husen i ghettot; detta resulterade i att även om många lyckades fly, omkom omkring 200 personer i lågorna inne i ghettot. Den 14 och 15 oktober transporterades de tillfångatagna överlevarna i lastbilar till en avsides belägen ravin där de sköts till döds.
Skjutningarna fotograferades. Bilderna, som ägdes av SS-Unterscharführer Schäfer fram till 1945, blev en del av Ludwigsburg-utredningen (ZSt. II 204 AR 1218/70). De publicerades och har blivit välkända. Ofta sägs fotografierna felaktigt föreställa andra avrättningar under Förintelsen.
Två av fotografierna visar den pågående "Aktionen". Bilderna ger tydliga bevis på den avrättningsmetod som var vanlig under "Förintelsen genom kulor" i Reichskommissariat Ukraine. Offren fördes till avrättningsplatsen i grupper om cirka fem personer och tvingades lägga sig bland de tidigare offren för att skjutas i nacken eller huvudet med en enda kula. Historiker har kommenterat den brutalitet som visas i fotografierna från massmordet i Mizocz.
*
 |
| * På svenska Museets om Förintelsens hemsida står för andra år i rad, en det felaktig information om den Industriella Förintelsens början, att det var år 1941 trots att det handlar om Wannseekonferensen i slutet av januari 1942 där det beslutades det hur deportationerna och förintandet (det industriella) skulle organiseras och implementeras administrativt och logistiskt. Protokollet från Wannseekonferensen är en av de viktigaste då den visar både effekten av Holocaust by Bullets och planering för den Industriella Förintelsen där antalet judar i varje europeisk land presenteras. Ledningen av Museets om Förintelsen borde veta att termen "Den slutgiltiga lösningen" användes för första gången i mars samma år i ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther daterat den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen en månad tidigare. Till vänster: Ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen (januari 1942) genom förfrågan om administrativ medverkan angående genomförandet av "Endlösung der Judenfrage" som jag har markerat med rött linje. Till höger: Skärmdump från mars 2026 av Museets om Förintelsens hemsida. |