Tuesday, October 13, 2026

Did Janusz Korczak ever have vacations?

Nałęczów, where Korczak, as a child, rowed a boat with his father and met his favorite Polish writer, Bolesław Prus. 

A description of Korczak's last vacations before WWII can be found in his letters to former bursars—among others, to Józek Halpern-Arnon.


In Playful Pedagogy, which carries the subtitle "My Vacations." Korczak describes his holidays in Mężenin.

This morning, upon waking, I was thinking about my vacations. A wave of warmth washed over me as I recalled my first holidays in Dziwnów in the mid-fifties. I was 6-7 years old at that time. First, the railway station in Warsaw, the suitcases, my father's (Pan Misza's) bicycle, and the whistle of the locomotive, which signaled not only that the train was departing, but also that we could start eating—beginning with hard-boiled eggs. Then, images of Dziwnów like something out of a children's book: Mosquito Avenue leading to the beach, fishing, the concrete road to the neighboring settlement, and my mother telling stories or reciting poems. All of this in slow motion. Slowly, without stress or rushing—now I look back at it with wonder! In some way, that locomotive whistle connected me to Korczak's departures for his first summer camps—not as a child, but as an educator. Then, with a smile, I thought of his vacations in Playful Pedagogy (Pedagogika żartobliwa).

Did Janusz Korczak (actually Henryk Goldszmit), known as the "Old Doctor," ever have vacations?

Yes and no. Korczak treated his work as a life mission, which meant he rarely and reluctantly took extended time off. The fact that he went away on summer camp shifts as an educator was actually paid work (for example, in Michałówka or Wilhelmówka). There, he combined childcare with the writing of his works (including fragments of books and pedagogical notes). However, he did consider his later summer trips to Gocławek together with his wards from the Orphanage as a vacation.
There were occasional trips for recuperation, although in his writings (such as in Playful Pedagogy), Korczak wrote that taking a break from the children and the daily worries of the orphanage was difficult for him. Playful Pedagogy carries the subtitle "My Vacations." There, among other things, he describes his holidays in Mężenin. Another connection between Korczak and vacations is his own story from the summer resort in Nałęczów, where, as a child, he rowed a boat with his father and met his favorite Polish writer, Bolesław Prus. Other descriptions of Korczak's vacations can be found in his letters to former bursars—among others, to Józek Halpern-Arnon (below).


                                                                                                            2/VIII.39
            Dear Józek,
For the past two months, I have lived outside of space and time. I decided to refresh myself /brine baths in Druskienniki and spend a month at a summer camp in the role of a young /once again/ educator. I devoted my treatment month to a Palestinian novel, but only to the extent that the conversation takes place between a father and a son in Palestine: about the child. I will only need Palestine for the second part: so if funds allow, for four months: October – January, of which two months /a month?/ in old Jerusalem /I saw an interesting cheder there/, or at the Beit Midrash in Tiberias.
I am afraid of rheumatism, bedbugs, and a little bit of the Arabs – least of all/. Nothing more, nothing less, than the plan for a new Bible.—I am struggling with how to arrange it.
July was charming. 20 new children to read, like 20 books written in a half-familiar language, moreover damaged, with missing pages.—Once again, just like years ago, what mattered was: lost slippers, a splinter in a leg, a dispute at the swing, a broken branch.—A walk in isolation with children sick with measles; when, exhausted to the bone, I finally had to fall asleep, I would tell myself: "what a pity, just 10 more minutes,—to listen to the breathing, the coughing, the moaning." How much wisdom there is in their coughing during sleep,—the struggle with infection, with fever, growing up, and the flies.


This morning, upon waking, I was thinking about my vacations. A wave of warmth washed over me as I recalled my first holidays in Dziwnów in the mid-fifties. I was 6-7 years old at that time (here, first on the right). First, the railway station in Warsaw, the suitcases, my father's (Pan Misza's) bicycle, and the whistle of the locomotive, which signaled not only that the train was departing, but also that we could start eating—beginning with hard-boiled eggs.

"Wakacje" Janusza Korczaka.

Janusz Korczak i Michał Tokarzewski-Karaszewicz w Mężeninie. Na drugim planie dwór w przebudowie, połowa lat 30.





Dziwnów, połowa lat 50. W środku rower Pana Miszy marki Simson-Schul, a ja pierwszy po prawej na rowerze marki Bałtyk.

Dzisiaj rano, po przebudzeniu, myślałem o moich wakacjach. Fala ciepła przyszła, gdy myślałem o moich wakacjach w Dziwnowie. Najpierw dworzec kolejowy w Warszawie, walizki, rower taty (Pana Miszy) i gwizd lokomotywy, który nie tylko sygnalizował, że pociąg odjeżdża, ale również, że można było zacząć jeść, zaczynając od jajek na twardo. Potem obrazy z Dziwnowa jak z książki dla dzieci: Aleja Komarowa na plażę, łowienie ryb, betonowa droga do sąsiedniej osady i moja mama opowiadająca lub deklamująca wiersze. Wszystko to w slow motion. Powoli, bez stresu, poganiania, teraz to się temu dziwię! W jakiś sposób ten gwizd lokomotywy połączył mnie z wyjazdami Korczaka na jego pierwsze kolonie, nie jako dziecko, lecz jako wychowawca. Potem z uśmiechem pomyślałem o jego wakacjach w Pedagogice żartobliwej.

Czy Janusz Korczak (właściwie Henryk Goldszmit), nazywany „Starym Doktorem”, miał wakacje?
I tak i nie. Korczak traktował swoją pracę jako misję życiową, przez co rzadko i niechętnie korzystał z dłuższych urlopów. To, że wyjeżdżał na letnie kolonijne turnusy jako wychowawca, to była praca zarobkowa (np. Michałówka czy Wilhelmówka). Tam łączył opiekę nad dziećmi z pisaniem swoich dzieł (m.in. fragmentów książek i pedagogicznych notatek). Późniejsze wakacyjne wyjazdy razem ze swoimi wychowankami z Domu Sierot do Gocławka uważał jednak za urlop.

Zdarzały się sporadyczne wyjazdy regeneracyjne, choć w swoich tekstach (np. w Pedagogice żartobliwej) pisał Korczak, że odpoczynek od dzieci i codziennych trosk sierocińca był dla niego trudny. Pedagogika żartobliwa ma podtytuł, „Moje wakacje”. Opisuje tam m.in. swoje wakacje w Mężeninie. Inne połączenie Korczaka z wakacjami to jego własne opowiadanie z letniska w Nałęczowie, gdzie jako dziecko płynął łódką ze swoim ojcem i spotkał ulubionego polskiego pisarza, Bolesława Prusa. Inne opisy wakacji Korczaka znajdujemy w jego listach do byłych bursistów. m.in. do Józka Halperna-Arnona (poniżej).



List Korczaka do Józka Halperna-Arnona, w którym opisuje swoje ostatnie "przedwojenne wakacje". Przyjaciel Józka, Pan Misza (Wasserman Wróblewski), przepisał ten list na maszynie. Korczak pisze o wyjeździe z Polski w październiku 1939 roku.

                                                                                                        2/VIII.39
Kochany Jóźku. 
Ostatnie dwa miesiące żyłem poza przestrzenią i czasem. Postanowiłem odświeżyć się /słone kąpiele w Druskienikach/ i miesiąc na kolonii w roli młodego /znów/ wychowawcy. Miesiąc kuracyjny poświęciłem powieści palestyńskiej, ale tylko o tyle, że rozmowa toczy się między ojcem i synem w Palestynie: o dziecku. Do drugiej dopiero części potrzebna mi będzie Palestyna: więc o ile gotówka dopisze, na cztery miesiące: październik – styczeń, z czego dwa miesiące /miesiąc?/ w starej Jerozolimie /widziałem tam ciekawy cheder/, albo w Bet-Hamidraszu w Tyberiadzie. 
Boję się reumatyzmu, pluskiew i trochę Arabów – najmniej/. Ni mniej, ni więcej, tylko plan nowej Biblii.–Biedzę się, jak to urządzić. 
Czarujący był lipiec. 20 nowych dzieci do odczytania, jak 20 książek, napisanych w półznanym języku, zresztą uszkodzonym, z brakującymi kartkami.–Znów, jak przed laty ważne: zgubione trepki, drzazga w nodze, spór przy huśtawce, złamana gałąź.–Spacer w izolacji z dziećmi, chorymi na odrę; kiedy do cna zmęczony musiałem przecież zasnąć, mówiłem sobie: "szkoda, jeszcze 10 minut,–słuchać oddechy, kaszel, postękiwania". Ile mądrości w ich kaszlu we śnie,–walka z infekcją, z gorączką, awansowaniem, muchami.

Monday, October 12, 2026

Res ipsa loquitur - Om riktiga klåpare: Museum om Förintelsen, Judiska församlingen, Riksantikvarieämbetet och projektledaren Leviathan.


Ordet klåpare används för att beskriva en person som gör ett dåligt, slarvigt eller ogenomtänkt arbete, ofta på grund av bristande kunskap, oskicklighet eller yrkeserfarenhet.

När och hur används ordet KLÅPARE?
  • Om hantverk eller praktiskt arbete: När någon till exempel försöker laga bilen, fixa ett rör eller renovera hemma och istället gör det värre eller fel.
  • Som nedsättande benämning: För att kritisera någon som misslyckas med en uppgift som hen borde behärska (till exempel en snickare, forskare, läkare eller politiker).
Det hela handlar om ett litet projekt, viktigt för mig i kampen mot antisemitismen och för att Förintelsen skall falla i glömska.

För flera decennier sedan upptäckte jag att det finns gravar i Stockholm som tillhör Förintelsens offer. Upptäckten kom till genom en bedjan från en överlevande, Aleksy, som sökte grav efter sin brorsdotter som han visste kom till Sverige och Stockholm vid slutet av andra världskriget. 

Vad handlar själva Res ipsa loquitur om? Det är en övedersäglig anklagelse som stöds av så starka bevis att den är helt omöjlig att neka till eller motbevisa. Denna term används när det finns en omfattande dokumentation och omständigheterna är så uppenbara att ingen ytterligare förklaring krävs.

I det inlägget skall jag demonstrera fallet med gravstenar av två förintelseoffer begravda i Stockholm; Gertruda Lorieová och Margita Polgarová. 

    För länge sedan skrev jag på min blogg hur de polska, tjeckiska och slovakiska namnen skall stavas. Information sändes även till RAÄ då jag har läst den första rapporten som Judiska församlingen skickade dit med Leviathans "dossier" om hur namnen på gravarna skall korrigeras. Efter att ha begärt handlingarna från RAÄ:s registrator frös jag till; de föreslagna ändringarna innehöll fler fel än de ursprungliga inristade på gravstenarna. Jag reagerade direkt, skrev och ringde till Riksantikvarieämbetet då jag förstod att förslagen kom från en klåpare. Jag förstod att den största faran var att de gravstenar där de germaniserade efternamnen fanns skulle göras om och de namn som tillkom i de tyska getton och koncentrationsläger och därefter de allierades och till sist svenska dokument skulle "vinna" över deras riktiga namn, riktiga ursprungsländer och riktiga födelseår vilka jag ville återskapa i mitt projekt. Förklaringarna finns i ett blogginlägg från januari 2019. Jag frös till igår när jag såg fotot av gravstenen från Sveriges Museum om Förintelsen av Gertruda Lorieová som blev Gerti Lorie. Jag frös till igår när jag såg fotot av gravstenen från Sveriges Museum om Förintelsen av Margita Polgarová

Att germanisera och förenkla slaviska efternamn på historiska gravstenar raderar offrens sanna nationella och språkliga identitet, vilket framgår av fallet med Gertruda Lorieová och Margita Polgarová. Att ta bort den grammatiska kvinnliga ändelsen -ová innebär att nazisternas och krigsbyråkratins tvångsnamn tillåts vinna över personens verkliga ursprung. Att göra det medvetet visar en serie av klåpare. Förklaringen av ordet finns redan ovan.

Att ge tillbaka namnen till de i Sverige begravda Förintelseoffren
Det här med att ge tillbaka namnen till de begravda Förintelseoffren började 1994. Då lämnade jag över till mina forskarkolegor som driver omfattande databaser vid USHMM (United States Holocaust Memorial Museum) listor över Förintelsens offer jag har samlat i Sverige i samband med det planerade av mig Namnmonumentet vid Stora synagogan i Stockholm. Bland de över 6 000 namn långa listorna fanns även namnen på förintelseoffren, de som dog i Sverige vid ankomsten eller strax därefter. Till USHMM i Washington vände sig Aleksy, förintelsens överlevande som sökte sin brorsdotter, Frymeta. Forskarteamet efter en sökning i sina databaser hänvisade honom till mig. Efter ett mail från honom började jag att söka efter henne eller hennes grav. Så börjar historien med gravarna av förintelsensoffer i Sverige. Det börjar med Frömetta. 

Det började på nittiotalet med Frömetta och Förintelseförnekelse. 
Frömetta, sådant förnamn finns inte på polska! Inte heller finns ett efternamn Lorie som tillhör en kvinna. Vid Norra judiska begravningsplatsen upptäckte jag att man inte endast ändrade för- och efternamnen på de begravda, utan också fritt förväxlade födelseländer på gravstenarna bredvid "Frömetta" och "Lorie" och skrev Tjeckoslovakien istället för Polen samt uppgav fel födelsedatum. Åren 2017–2018 kom det här: gravarna, namnen på de begravda och deras gravstenar bokstavligen till ytan. Förutom att jag har lyft fram gravstenar som fanns gömda under gräsmattan har jag lyft fram livsödena hos de begravda, ett bevis på Förintelsen. Vi måste tänka på vad som pågick i Sverige under 90-talet och in på 2000-talet och att det först år 2024 infördes en ny lagändring i Sverige som uttryckligen kriminaliserar förnekande av Förintelsen. Förintelseförnekelse spreds i Sverige av Robert Faurisson och Ahmed Rami, grundaren av den antisemitiska närradiostationen Radio Islam. I mars 2007 återvände Faurisson till Sverige för en föredragsturné arrangerad av bokförlaget Logik Förlag i samband med att de gav ut hans bok på svenska.

Nedan är den konkreta hanteringen av de överlevandes identiteter, där klåparnas okunskap blir en direkt historieförfalskning.
Som påpekats ovan, för länge sedan, redan i januari 2019 här på bloggen, redogjorde jag för den språkliga och grammatiska verklighet som styrde de polska, tjeckiska och slovakiska offrens namn. I dessa slaviska språk är efternamnen djupt könsbundna. En kvinna från Prag född i familjen Lorie heter inte "Gerti Lorie" – hennes rätta namn är Gertruda Lorieová. Ändelsen -ová är en fundamental grammatisk markör för hennes identitet. Under Förintelsen genomförde den nazistiska ockupationsmakten en systematisk germanisering av dessa namn; Lorieová tvingades att bli det tyska Lorie.
    När jag begärde ut den första rapporten som Judiska församlingen skickat in till Riksantikvarieämbetet (RAÄ) – den dossier som ligger till grund för Daniel Leviathans påstådda "pionjärarbete" – stelnade jag. 
De korrigeringar som Leviathan föreslagit till RAÄ innehöll fler fel än de ursprungliga stenhuggningarna från 1945. Jag reagerade omedelbart via både telefon och brev till myndigheten, eftersom jag insåg vidden av katastrofen: de föreslagna ändringarna kom från en klåpare utan elementära kunskaper i slaviska språk.

    Den största faran med detta statligt finansierade spökprojekt är att nazisternas och krigsbyråkratins tvångsnamn var på väg att vinna. Genom att basera sina "nya" gravhällar på de felaktiga uppgifter som slarvades fram i de allierades Field Medical Cards eller i de svenska inresekorten (där Gertruda i febrigt tillstånd undertecknat med "Gerti Lorié"), raderar man ut offrens verkliga ursprung, deras sanna födelseländer och deras riktiga identitet.

    I går frös jag till på nytt när jag såg fotografiet av graven av den unga Gertruda Lorieová. Att tvinga på henne ett förfalskat, germaniserat efternamn på en svensk gravsten är att fullborda det förintelsearbete som inleddes när hon skickades från Prag till gettot i Łódź 1941. Samma sak gjorde man med Margit Polgarová – hon fick ett germaniserat efternamn Polgar och två felaktiga extra förnamn. DP-2 kort av Margita Polgarová, även hon begraven i Stockholm. Hennes namn är rätt stavat i alla officiella listor från Lübeck som Polgarová medan hennes far heter Julius Polgar. På hennes grav bör det därför stå Margita Polgarová och inget annat. En del stavar namnet så: Polgárová, dvs. med två accenter över båda a:na. Samtidigt bör det noteras att hon skrev under det korta namnet. På Margitas dödskort står namnet Polgan. Byte av hennes namn tycks ha skett på de svenska dokumenten såsom inresekortet och läkar-kortet från Sigtuna.

Namnformen "Margit" som Sveriges Museum om Förintelsen har alldeles själv uppfunnit för Margita Polgarová finns traditionellt inte på tjeckiska eller slovakiska. Margit är en huvudsakligen tysk och nordisk form av namnet Margareta, existerade aldrig bland judar i Tjeckoslovakien. 

Efter kriget då nästan 10 000 människor med UNRRAs Vita Båtar. De som kom hade inga handlingar eller handlingar som inte stämde överens med verkligheten. Svenska myndigheter ville inte utfärda några identitetshandlingar. De som kom skulle själva ansöka om nationella pass i de polska, tjeckiska och ungerska konsulat i Sverige.

Det konsulära spåret: Hur sanna identiteter verifieras (och hur dagens museer och institutioner kapitulärar, blir klåpare)
Detta kompletta, dock inte unika originaldokument från 1947 blottar den totala avsaknaden av källkritik och metodologi i dagens statligt finansierade spökprojekt hos Sveriges Museum om Förintelsen. Blanketten visar en officiell begäran från Konsulära avdelningen vid Republiken Polens beskickning i Stockholm angående de i ansökan uppgivna fakta för en bekräftelse på medborgarskap för en sökande som kom till Sverige med UNRRA:s Vita Båtar. Den bär det spårbara diarienumret B-772/2559. Det som skall bekräftas utom medborgarskap är det essentiella i sammanhanget: för- och efternamn, födelsedatum, födelseplats och föräldrarnas namn.
KONSULÄRA AVDELNINGEN | Data zapytania: 1.5.1947 | Nr. zapytania: B-772/2559
BESKICKNINGEN R.P.
I STOCKHOLM
Konsulatet i Stockholm sökte ursprungligen efter ”Anna Blum, född 1905” – uppgifter som sannolikt härstammade från henne själv. Trots att Europa låg i spillror och förhållandena omedelbart efter kriget var extremt kaotiska, fungerade den internationella källkritiska verifieringen snabbt och problemfritt. Svaret levererades efter 60 dagar direkt till Stockholm från de lokala myndigheterna i Piotrków Trybunalski den 3 juli 1947.
Svaret i botten av blanketten krossar den moderna myndighetskapituleringen:
”Som svar på ovanstående skrivelse intygas att: Blum Chana, född 31.1.1893 i Parczew, dotter till Jakub och Laja, född Sileringer, bosatt i Piotrków fram till den 1.9.1942, innehade polskt medborgarskap på grundval av art. 2 p. 1-a i lagen av den 20.1.1920 om medborgarskap i den polska staten (Dz. U. R. P. Nr 7 poz. 44). Identiteten på personen på det bifogade fotografiet kunde inte fastställas.”
Den vetenskapliga läxan för dagens klåpare. Detta dokument är en källkritisk guldgruva. Genom att gå till originalarkiven hittade man omedelbart den korrekta identiteten. Det var inte ”Anna”, utan Chana Blum, och hon var född 1893, inte 1905. De polska myndigheterna spårade hennes föräldrars namn (Jakub och Laja Sileringer) och fastställde hennes exakta flyttdatum (1 september 1942, då man tömde gettot i Piotrków) samt angav den exakta lagparagrafen från 1920. De vägrade dessutom att gissa om fotografiet föreställde den sökande; man gissade inte, man antog ingenting. De polska myndigheterna gav det som då var essentiellt för den konsulära avdelningen för att utfärda ett nationellt polskt pass. Det är exakt detta tillvägagångssätt som "Klåparna i Stockholm" borde ha tagit. De polska och tjeckiska legationerna skulle med all säkerhet ha medverkat i fastställandet av exakta detaljer gällande de förintelseoffren som finns begravda vid de olika begravningsplatserna i Sverige. Istället har de fabricerat egna namn för de begravda, fast projektets ändamål var att ge dem tillbaka deras egna namn och berätta deras öden.
De som 80 år senare har tagit emot miljontals kronor i skattemedel för att ”korrigera” Förintelseoffrens gravstenar i Stockholm borde ha följt exakt samma vetenskapliga väg. Klåparna på Sveriges Museum om Förintelsen och Judiska församlingen hade helt enkelt kunnat lyfta luren eller rådfråga de konsulära avdelningarna för de berörda länderna direkt här i Stockholm för att få rätt stavning från de tjeckiska, polska eller ungerska originalarkiven.

I stället valde de att basera sina permanenta, nya stenhuggningar på tillfälliga tyska uppgifter från koncentrationsläger, slarviga, sekundära brittiska militärkort och svenska inresekort. De lät nazisternas och krigsbyråkratins germaniserade tvångsnamn (som Gerti Lorie i stället för Gertruda Lorieová) vinna. Där efterkrigstidens myndigheter mitt i kaoset kämpade för den sanna, ursprungliga identiteten, har dagens välbetalda museitjänstemän kapitulerat inför historien och cementerat en förfalskning. Res ipsa loquitur – saken talar för sig själv.

Res ipsa loquitur – omständigheterna talar för sig själva
Res ipsa loquitur – omständigheterna talar för sig själva. Myndigheterna och deras oerfarna och okunniga projektledare bygger inte bara ett luftslott på stulen forskning; de bygger det på en historieförfalskning som kränker de dödas minne. Det är inte bara slarv. Det är ett intellektuellt haveri.

  • De sista dagarna och den felaktiga registreringen: När Margita Polgarová och kvinnan med efternamnet Lorieová anlände till Sverige var de svårt sjuka, utmärglade och i ett tillstånd mellan liv och död. De avled bara dagar efter ankomsten och begravdes i Stockholm. På grund av deras kritiska tillstånd kunde de inte själva korrigera de felaktigheter som uppstod redan när de allierade (brittiska och amerikanska) myndigheterna upprättade de första DP-korten (Displaced Persons).
  • Kedjan av byråkratiska fel: De svenska myndigheterna och den judiska församlingen baserade, utan att tänka själva, sina register direkt på dessa västliga, allierade dokument. De tyska handläggarna i koncentrationslägren saknade ofta kunskap om slovakisk och tjeckisk namnbildning, vilket ledde till att de kapade de korrekta slaviska femininändelserna (-ová) och ändrade förnamnen (till exempel från Margita till Margit). Fast inte alltid i allierades DP-2 kort står det klart att Margita heter Polgarová.
  • De korrekta originaldokumenten: I de ursprungliga tjeckoslovakiska födelse- och myndighetsdokumenten från flickornas hemländer står deras namn helt rättstavade: Margita Polgarová och Lorieová. De förvanskade namnformerna är ett direkt resultat av okunniga i Sveriges Museum om Förintelsen som tycks ledas liksom projekt om Förintelsensoffren av judiska arkeologer.
  • Historisk rättvisa vid renoveringen: När flickornas gravstenar nu har renoverats och vårdas för framtiden, är det ett djupt etiskt misslyckande att de har lämnats med de felaktiga namnformer som påtvingades dem under Förintelsen eller efter krigsslutet. För att ge dem deras sanna identitet och värdighet åter borde stenarna – och Sveriges museum om Förintelsen – konsekvent använda deras riktiga namn, fria från efterkrigstidens slarv och den nya försvenskningen av Museum om Förintelsen som borde veta bättre. Det handlar om hundratusentals svenska kronor som har kastats i sjön.
Sveriges Museum om Förintelsen informerar oss om att Margita Polgarová (hos de Margit Polgar ) föddes under juldagen 1920. Att föra in kristna dagar i informationen om en judisk flicka som dog p.g.a. att hon var judinna är lite okänsligt - den 25 december 1920 motsvarade 14 Tevet 5681 enligt den judiska (hebreiska) kalendern och så var det Shabbar (lördag) om museet vill absolut anknyta till en "kalender"!

Sveriges Museum om Förintelsen informerar oss om att Margita Polgarová (hos de Margit Polgar ) föddes under juldagen 1920. Att föra in kristna dagar i informationen om en judisk flicka som dog p.g.a. att hon var judinna är lite okänsligt - den 25 december 1920 motsvarade 14 Tevet 5681 enligt den judiska (hebreiska) kalendern och så var det Shabbar (lördag) om museet vill absolut anknyta till "kalendern"!

Oktober 2026. Avskärningen på DP-kortet – en medveten handling av Sveriges Museum om Förintelsen. Tittar man noga på det Displaced Persons-kortet (DP-kort) från UNRRA som visas nedan i bloggen Jim Bao Today, står det faktiskt "POLGAROVÁ" tydligt skrivet med tryckta bokstäver. På bilden i den digitala utställningen hos Sveriges Museum om Förintelsen är textfältet beskuret eller avhugget så att det rätta efternamnet döljs. Det är inte en brist i sajtens grafiska presentation som gör att dokumentets fulla text inte framgår ordentligt för besökaren! Det är en medveten handling.

23 januari 2019. Margita Polgarová DP-2 kort presenterad med fullständiga förklaringar om hur de tjeckiska namnen skall stavas ifall man kommer korrigera felaktigheterna på förintelsensoffers gravstenar.


Sunday, October 11, 2026

Wpisy Korczaka w Zeszycie bursistki Jadzi Wajnsztok - „Dyżury i ich i ciebie winny kształcić i wychowywać. Gdyby nie to, wygodniej byłoby wynająć kogoś do sprzątania”.


Dwie strony z Zeszytu bursistki Jadzi Wajnsztok doskonale pokazują prawdziwy charakter Doktora, jego emocje, poirytowanie, a jednocześnie specyficzne poczucie humoru i bezwzględny priorytet, jaki nadawał higienie dzieci. Olbrzymi, zamaszysty wpis po lewej stronie, wykonany grubym ołówkiem, to gwałtowna, wręcz fizyczna reakcja Korczaka na codzienną, meldowaną mu bezradność personelu.

Poniżej próba transkrypcji zapisów Zeszytu Bursisty / Zeszytu Dyżurów Jadzi Wejnsztok. Tekst po lewej stronie Zeszytu zawiera codzienne meldunki bursistów (wychowawców-praktykantów), a po prawej stronie znajduje się obszerny, pisany odręcznie komentarz samego Janusza Korczaka.

Oto próba transkrypcji zapisów Zeszytu Bursisty / Zeszytu Dyżurów Jadzi Wejnsztok. Tekst po lewej stronie zawiera codzienne meldunki bursistów (wychowawców-praktykantów), a po prawej stronie znajduje się obszerny, pisany odręcznie komentarz samego Janusza Korczaka.
[STRONA LEWA – NOTATKI BURSISTÓW]
Dnia 17/V
Szlojme podczas dyżuru bawi się
więcej niż sprząta. Wolf bardzo
nieporządnie wytrzepał sukno.
Z poważaniem
Jadzia Wajnsztok

Dnia 18/V
Proszę pana dlaczego pan mi
nie sprawdza książeczki?
Szlojme ciągle bawi się podczas
dyżuru.
Z poważaniem
J. Wajnsztok
(U dołu powojenna pieczątka: KOMITET KORCZAKOWSKI, dopisane atramentem: Nr 83)

[STRONA PRAWA – WYWÓD JANUSZA KORCZAKA]
Sprawdzam książeczkę, to znaczy czytam. Nie
znajduję nic takiego, o czem należałoby pisać
czy mówić. — Sprawę wcierat [?] z umywalni, zda-
je się, wyjaśniłem. — Wczoraj nie było jej, pozwo-
liłem czerwoną wywiesić. — Potem g. Rowe [?] przy-
szła, czystą, wypraną (?). Widocznie za-
pomniała. —
Skargi na dyżurnych. — Są to dzieci: Słaby
Szlojme, blady gapa Wolf, ze złamaną ręką
Srul. To ich wady fizyczne, są i zaniedbania. —
Nie są dorośli, to prawda. Gdyby było
inaczej, nie byliby potrzebni ani g. Kierownik,
ani Bursista.
Pesym [?] — nie wytrzepał sukna i t. d. Dobrze,
że o tem piszecie, a ja wiem. Ale to są dro-
bne rzeczy. Dla mnie ważne, i o to dbać wi-
nieście, żeby dzieci spały, o ile dorosłe, żeby
powietrze było dobre, żeby nie zbyt wiele
kasłało i miało katary, — żeby były zdro-
we i czyste. Na wszystko brak czasu, i
Ten "Zeszyt Bursisty (Bursistki)" to absolutny, namacalny dowód na to, jak w praktyce wyglądała rewolucja pedagogiczna Korczaka (wg. mnie Seminarium Pedagogiczne pod nazwą Bursa) i jak funkcjonował system samowychowania w Domu Sierot.
Kontrast między lewą a prawą stroną jest uderzający:
  • Lewa strona (Bursiści): Młodzi praktykanci skupiają się na czystej, formalnej dyscyplinie i biurokracji. Skarżą się, że dzieci „bawią się zamiast sprzątać”, nie porządkują sukna i dopominają się o biurokratyczne „sprawdzenie książeczki”.
  • Prawa strona (Korczak): Stary Doktor udziela im genialnej lekcji prawdziwej pedagogiki. Sprowadza ich formalizm na ziemię. Pokazuje, że dzieci to nie maszyny do sprzątania, ale żywe istoty z krwi i kości: „Słaby Szlojme, blady gapa Wolf, ze złamaną ręką Srul”. Przypomina bursistom, jaka jest ich prawdziwa rola: „Gdyby było inaczej, nie byliby potrzebni ani g. Kierownik, ani Bursista”. Dla Korczaka ważniejsze od idealnie wytrzepanego sukna jest zdrowie, sen, czyste powietrze i biologiczne dobrostan dziecka. To esencja jego unikalnego habitusu.
Ciąg dalszy, następne dwie strony:

  • In potocznie mi zaufaj. —
    Zauważyłem, że chcący wyprowadzają cię z rów-
    nowagi, gniew – zrobiłaś wielką awantu-
    rę. — Precz awantury o ciszę w sypialni. —
    Każda taka awantura – to dla nich jeno
    nowość, ale – wierzaj – nie zmniejsza i
    dla mnie. Szkoda. —
    Wiesz, że sobie radzisz, i to mi wystarcza.
    Nie wszczynam się, bo nie pożytek, a
    szkodę bym przyniósł. — Bo zaczęliby ci
    robić na złość, a to już najgorsze. —
    Wyrozumiałość, łagodność, cierpliwość —
    wszystko zrobić można. — Gniew, złość,
    krzyk – to albo przygnębienie rodzi albo
    chęć zemsty. — Nie pamiętam, kto z po-
    przednich dyżurnych był b. rozżalony. —
    Bo i na ciebie się skarżą, i Ty nie jesteś
    doskonałością, jak zresztą żaden prawo-
    dawca, żaden człowiek. — Po jednej z Two-
    ich uwag dowiedziałem się – spotkaliśmy

    [STRONA PRAWA]
    się, zdaje się, na ulicy: „za 2 tyg. zmieni-
    byś cierpliwy – zmienisz piętro; nie rób
    na złość.” – Obiecałeś i dotrzymałeś. — Tacy
    ponoć i nadal Ci obiecują, więc bierz
    otwarcie. — Trzymaj sobie, jak do tej pory.
    Podałas Salus do sądu – dobrze. — Zap-
    omniałeś podać, nie gniewać się za trze-
    wienie, Salus § 1 – też dobrze. — Dostał § 100
    czy 200 – też dobrze. — Poco miałeś się wtrą-
    cać – bo to Twoje sprawy. Rozstrzygajcie błę-
    dy i połowę ich usuwaj, dorośniesz przez
    doświadczenie do trudniejszych zadań,
    które czekają cię w życiu. Dyżury i
    ich i ciebie winny kształcić i wycho-
    wywać. Gdyby nie to, wygodniej byłoby
    wynająć kogoś do sprzątania
    Jeśli niedokładnie zrozumiałaś treść
    tego, co piszę, – zadaj pytanie; odpo-
    wiem w książeczce, bądź, jeśli chcesz,
    w rozmowie.
    Te dwie strony to absolutny majstersztyk korczakowskiej pedagogiki. Stary Doktor nie używa tu tonu surowego dyrektora, który udziela reprymendy studentowi-bursiście. Rozmawia z nim jak starszy, mądrzejszy kolega, który doskonale rozumie, jak trudna i wycieńczająca jest praca z dziećmi.
    Możemy wyciągnąć z tego tekstu trzy genialne, unikalne myśli Korczaka:
    1. „Precz awantury o ciszę w sypialni”: Korczak obnaża bezskuteczność krzyku i dorosłej agresji. Zauważa, że dla dzieci awantura robiona przez wychowawcę to tylko kolejna „nowość” i rozrywka, która nie przynosi żadnego skutku, a jedynie rodzi chęć zemsty lub przygnębienie.
    2. Koncepcja niedoskonałości („Ty nie jesteś doskonałością”): Doktor przypomina bursiście rzecz fundamentalną – ani on, ani żaden prawodawca, ani żaden człowiek nie jest doskonały. Dzieci mają prawo skarżyć się na wychowawcę, tak samo jak on skarży się na nie. To jest rewolucyjne zrównanie praw dziecka i dorosłego.
    3. Sąd koleżeński jako narzędzie („Podałas, Jaxx, do sądu – dobrze”): Korczak odwołuje się bezpośrednio do słynnego Sądu Koleżeńskiego i paragrafów z Kodeksu Sądowego (§ 1, § 100, § 200). Upomina bursistę, by nie wtrącał się autorytarnie w konflikty: „Rozstrzygajcie błędy i połowę ich usuwaj”.
    4. Pedagogiczny sens sprzątania: Ostatnie zdanie to absolutna esencja Domu Sierot: „Dyżury i ich i ciebie winny kształcić i wychowywać. Gdyby nie to, wygodniej byłoby wynająć kogoś do sprzątania”. Korczak przypomina, że dyżury i sprzątanie w jego domu nie służyły darmowej pracy dzieci, ale były procesem pedagogicznym, który miał uczyć odpowiedzialności zarówno wychowanków, jak i samych bursistów.
    Ciekawa jest sama okładka zeszytu Jadzi. II piętro oznacza sypialnie Domu Sierot, za które odpowiadała. Pod jej nazwiskiem jest napis p. Hendryk. To chodzi oczywiście o Heryka Goldszmita — ciekawe, że ani on sam, ani ona nie poprawili tego błędu.
    Niepozorna, szaro-bura okładka zeszytu bursistki Jadzi Wajnsztok, skrywa w sobie dwa potężne fakty historyczno-pedagogiczne, które zdejmują Janusza Korczaka z pomnika i wprowadzają nas bezpośrednio w żywą przestrzeń Domu Sierot przy Krochmalnej 92.
    Zapis „II. piętro” to bezpośredni klucz do wewnętrznej architektury budynku i podziału obowiązków. W Domu Sierot drugie piętro było przestrzenią ściśle określoną – to tam znajdowały się wielkie sypialnie dziecięce, izolatka i pokój Pani Stefy. Tam Jadzia Wajnsztok w 1931 roku musiała toczyć codzienne boje o porządek, o wietrzenie, o to, by dzieci spały, oraz – jak widzieliśmy w jej wpisach – o to, by unikać „awantur o ciszę”. Drugie piętro było sercem nocnego życia i biologicznego dobrostanu podopiecznych Doktora. W czasie dnia dzieciom nie wolno było być w sypialniach.
    „p. Hendryk” – Fonetyczny portret i zakazana cenzura
    Najbardziej poruszającym elementem tej okładki jest dopisek „i p. Hendryk” (i pan Henryk), odwołujący się bezpośrednio do prawdziwego nazwiska Korczaka – Henryka Goldszmita. Jadzia popełniła tu ewidentny błąd ortograficzny, zapisując imię fonetycznie przez „d” zamiast prawidłowego „r” (Hendryk zamiast Henryk).
    Fakt, że ten błąd pozostał na okładce zeszytu, który był wielokrotnie otwierany i przez Jadzię i przez Korczaka i nigdy nie został przez nikogo skreślony ani poprawiony, idealnie obnaża dwie kluczowe cechy korczakowskiego habitusu:
    • Forma „Hendryk” to nie był zwykły przypadek. W przedwojennym, żydowskim mikroświecie Warszawy, w środowisku posługującym się na co dzień językiem jidysz lub polszczyzną z silnymi naleciałościami, twarda, fonetyczna wymowa „Hendryk” była powszechna i naturalna dla dzieci oraz młodzieży. Jadzia zapisała to słowo dokładnie tak, jak słyszała je w swojej przestrzeni fonetycznej.
    • W każdej innej, tradycyjnej szkole czy zakładzie tamtej epoki, surowy dyrektor natychmiast skarciłby praktykantkę za zniekształcenie jego własnego imienia na oficjalnym zeszycie i kazał przepisać okładkę. Korczak tego nie uczynił. Dla niego autentyczność zapisu, szacunek dla naturalnego języka wychowanki i brak autorytarnego przymusu były nieskończenie ważniejsze niż sztywna, poprawna ortografia. Ten niepoprawiony napis „p. Hendryk” to najpiękniejszy pomnik wolności i partnerstwa, jaki Jadzia mogła wystawić Staremu Doktorowi.