Saturday, November 21, 2026

Jedyne kłamstwo dr. Korczaka – norweski Teatr Telewizji z 1960 roku



Jedyne kłamstwo dr. Korczaka – norweski Teatr Telewizji z 1960 roku

Wyjątkowy spektakl w norweskiej telewizji, który zgodnie z tytułem opowiada o Januszu Korczaku i jego gromadce dzieci. Akcja sztuki rozgrywa się w getcie warszawskim w 1942 roku i przedstawia prawdziwą historię lekarza oraz dyrektora Domu Sierot, Janusza Korczaka (Henryka Goldszmita). 5 sierpnia 1942 roku Korczak wraz z dziećmi został wywieziony do obozu zagłady w Treblince.
Norweska wersja sztuki Erwina Sylvanusa rozpoczyna się w studiu telewizyjnym. Stoją tam trzy krzesła oraz prosta dekoracja mająca symbolizować ruiny miasta. Aktor nr 1 przechodzi przez studio, wyjmuje z torby drewniane klocki i buduje prosty dom, który następnie burzy. Chodzi o wojnę! Styl gry aktorskiej jest niezwykle oryginalny i pozostaje taki przez cały spektakl. To zabieg, z którego zasłynęli Bertolt Brecht oraz Luigi Pirandello – bardzo odmienny sposób inscenizacji, w którym aktorzy zwracają się bezpośrednio do publiczności i angażują ją w akcję.
Na początku sztuki Korczak i dzieci Aktor nr 1 – narrator – zwraca się do widzów i mówi, że przedstawienie będzie opowiadać o II wojnie światowej: „Ach tak, boicie się? Jest jeszcze czas, żeby wstać i wyjść, wiecie. Nie jesteście jeszcze wciągnięci w to, co za chwilę tu pokażemy”.
Pozostali trzej aktorzy, oprócz narratora, przyjmują różne role. Kiedy muszą wejść w postaci, które budzą dyskomfort — na przykład aktor grający oficera SS, który twierdzi, że „tylko wykonywał swój obowiązek” — ten niepokój udziela się również publiczności.
Aktorzy w spektaklu Korczak i dzieci dyskutują o samej sztuce w trakcie trwania przedstawienia — narzekają na podział ról i rozmawiają o poruszanych w niej tematach.
Korczak zostaje ukazany jako tragiczny bohater, który zawsze starał się żyć uczciwie, lecz na koniec został zmuszony do kłamstwa, aby pocieszyć swoje dzieci. Sztuka wprost zderza ze sobą kłamstwo i prawdę. Korczak jest przedstawiony jako człowiek, który nigdy nie skłamał — z wyjątkiem jednego jedynego razu. Kiedy dzieci mają zostać zabrane na śmierć, postanawia skłamać co do celu ich podróży. Mówi im, że jadą do Ziemi Obiecanej (Erec Israel), aby czuły radość i nie musiały się bać.
Kilka razy w trakcie spektaklu słychać chór dziecięcy śpiewający różne pieśni po hebrajsku — wśród nich:
David melech Yisrael (Dawid, król Izraela)
Chai, chai vekayam (Żyje, żyje i trwa)
Pieśń ta jest jedną z najbardziej znanych i lubianych tradycyjnych pieśni hebrajskich. W kontekście sztuki Korczak i dzieci pełni funkcję silnego symbolu nadziei, przetrwania i żydowskiej tożsamości. Jej przesłanie — że Izrael żyje i trwa — bezpośrednio odzwierciedla proroctwo Ezechiela ze sceny finałowej.
Inną pieśnią, którą można usłyszeć, jest znana izraelska piosenka dziecięca „Red Eleinu Aviron” (hebr. רד אלינו אווירון, „Zleć do nas, samolocie”). Słowa o oderwaniu się od ziemi i odlocie stanowią tragiczną metaforę tęsknoty dzieci za bezpieczeństwem i wolnością w samym środku niemieckiej okupacji i realiów getta warszawskiego:
Zleć do nas,
samolocie, unieś nas wysoko!
Wzniesiemy się ponad ludzi i
polecimy ponad nieskończonością świata.
Woda kapie między górami i brzmi
jak śpiew ptaków.
Zniż się do nas, samolocie,
zabierz nas wysoko!
W scenie finałowej narrator przyjmuje rolę rabina opisującego krainę, w której znajdują się Korczak i jego dzieci, zapożyczając słowa od proroka Ezechiela. Sztuka kończy się tym samym nutą nadziei oraz hołdem dla marzenia Korczaka o jego osieroconych dzieciach. Zakończenie podkreśla również jego marzenie o przyszłym państwie żydowskim. Esesman w ostatniej scenie mówi, że ma swoje rozkazy dotyczące wszystkich Żydów, podczas gdy Korczak odpowiada, że jego pisma przetrwają.
Fakty
  • Tytuł oryginału norweskiego: Dr. Korczak og barna — spektakl wyemitowany w norweskiej telewizji w ramach cyklu Fjernsynsteatret (NRK) dnia 15 grudnia 1960 roku, na podstawie sztuki Erwina Sylvanusa Korczak und die Kinder z 1957 roku.
  • Reżyseria: Knut M. Hansson
  • Czas trwania: 1 godzina i 19 minut
  • Przekład z języka niemieckiego: Inger Hagerup
  • Scenografia i kostiumy: Bjørn Næss (scenografia) oraz Beate Berntzen (kostiumy)
  • Obsada (m.in.): Rolf Berntzen, Eilif Armand, Urda Arneberg, Howard Ganz oraz Per Gjersøe

Dr. Korczaks enda lögn - norsk Tv-teater från 1960.


En mycket speciell pjäs i norsk TV som enligt titeln skall vara om Korczak och hans barnskara. Pjäsen utspelar sig i Warszawas getto 1942 och skildrar den verkliga historien om läkaren och barnhemsföreståndaren Janusz Korczak (Henryk Goldszmidt). Den 5 augusti 1942 deporterades Korczak och barnen till dödslägret Treblinka.

Den norska versionen av Erwin Sylvanus pjäs börjar i en TV-inspelningsstudio. Där finns det tre stolar och en simpel dekoration som skall illustrera ruiner av en stad. Skådespelare nr. 1 kommer genom studion och plockar fram ur en väska träklossar och bygger ett enkelt hus som han därefter raserar. Det handlar om kriget! Spelstilen är så speciell och förblir speciell genom hela pjäsen. Det handlar om ett grepp av Bertolt Brecht och Luigi Pirandello som gjorde dem kända, en mycket annorlunda spelstil där man låter skådespelarna vända sig direkt till publiken, aktiviera dem.

I början av pjäsen Korczak och barnen skådespelare nr. 1 – berättare vänder sig till publiken och säger att pjäsen ska handla om andra världskriget: ”Jaså, ni blir skrämda? Det finns fortfarande tid att resa sig och gå, vet ni. Ni är inte indragna i det vi ska visa här ännu.”

De tre övriga skådespelarna förutom berättaren tar sig an olika roller. När de tvingas kliva in i roller som känns obekväma. Skådespelaren som spelar SS-officeren och hävdar att han ”bara gjorde sin plikt”), smittar det obehaget av sig även på publiken.

Skådespelarna i Korczak och barnen diskuterar själva pjäsen mitt under föreställningen, de – klagar på rollfördelningen och pratar om ämnena i pjäsen.
Korczak målas upp som en tragisk hjälte som alltid försökte leva ärligt, men som till slut tvingades ljuga för att trösta sina barn. Pjäsen ställer helt enkelt lögn mot sanning. Korczak beskrivs som en man som aldrig ljög – förutom en enda gång. När barnen ska föras bort för att dö väljer han att ljuga om vart de ska. Han säger att de är på väg till det förlovade landet (Eretz Israel), så att barnen ska känna sig glada och slippa vara rädda.
Ett flertalsgånger under pjäsen så hör man en barnkör sjunga olika sånger på hebreiska- Bland de:
David melech Yisrael (David, Israels kung)Chai, chai vekayam (Lever, lever och består)
Sången är en av de mest kända och älskade traditionella hebreiska sångerna. I sammanhanget som i pjäsen Korczak och barnen fungerar den som en stark symbol för hopp, överlevnad och judisk identitet. Sångens budskap – att Israel lever och består – speglar direkt slutscenens profetia från Hesekiel-

En annan sång som hörs är den kända israeliska barnsången
"Red Eleinu Aviron" (hebreiska: רד אלינו אווירון, ”Kom ner till oss, flygplan”. Texten om att lyfta från marken och flyga bort fungerar som en tragisk metafor för barnens längtan efter trygghet och frihet mitt under nazisternas ockupation och verkligheten i Warszawas getto.:
Kom ner till oss,
flygplan, lyft oss högt!
Vi ska höja oss över människorna och
flyga över världens oändlighet.
Vatten droppar mellan bergen och verkar
vara fågelsång.
Stig ner till oss, flygplan,
ta oss högt!

I slutscenen tar berättaren på sig rollen som en rabbin som beskriver det landskap som Korczak och hans barn befinner sig i, och lånar orden från profeten Hesekiel. Pjäsen slutar därmed i en ton av hopp och som en hyllning till Korczaks dröm för sina föräldralösa barn. Slutet betonar också Korczaks dröm om en framtida israelisk stat. SS-manen i slutscenen säger att han har sina order som gäller alla judar medan Korczak replikerar att hans skrifter kommer att överleva.


Fakta  
Dr. Korczak og barna sändes på norsk tv i Fjernsynsteatret (NRK) den 15 december 1960, baserat på Erwin Sylvanus pjäs Korczak und die Kinder från 1957.

Regi: Knut M. Hansson.
Speltid: 1 timme och 19 minuter.
Översättning från tyska: Inger Hagerup.
Scenografi och kostym: Bjørn Næss (scenografi) och Beate Berntzen (kostymdesign).
Medverkande (bland andra): Rolf Berntzen, Eilif Armand, Urda Arneberg, Howard Ganz och Per Gjersøe.



How the British “Belsen Children” Became a Swedish Concept—and Lived On as a Symbol of Misery


The photograph shows surviving “Belsen children” (Belsenbarn) at the liberation of the Bergen-Belsen concentration camp in April 1945. A soldier wearing an armband crouches beside a severely emaciated child wrapped in a blanket, while three other children stand behind him. In the background are camp barracks, barbed wire, a truck, a tent, and other soldiers and survivors. The British Army liberated Bergen-Belsen on April 15, 1945, discovering tens of thousands of starving and sick prisoners alongside thousands of unburied corpses left by starvation and epidemics such as typhus.

Article in Arbetet on June 30, 1945, about orphaned “Belsen children” and survivors from Buchenwald and Mauthausen arriving in Sweden. The photograph on the left was taken during the very first crossing of the UNRRA ship M/S Kronprinsessan Ingrid from Lübeck to Gothenburg, showing the makeshift bunks mounted directly onto the ferry’s car deck. Among the medical staff is the young ship’s doctor Lisa Welander—later Sweden’s first female professor of neurology, whom I met during my doctoral studies.

Dagens Nyheter, May 13, 1946: Reportage in Dagens Nyheter on May 13, 1946, as a group of “Belsen children” departs Stockholm for Eretz Israel—with Sala Frenkel standing by the upper right corner of the Zionist banner, now Israel's official flag.


Hudiksvalls-Tidningen, September 29, 1945: Multi-page reportage in Hudiksvalls-Tidningen from the epidemic cottage hospital in Bergsjö about “the Angel of Belsen,” Luba Tryszyńska (spelled Frychynska in the newspaper), and her assistant Hermina Krantz, who saved dozens of children in Bergen-Belsen’s Children’s barrack number 211. (The headline’s word “crematorium” naturally refers to the gas chambers.)

Dagens Nyheter, October 4, 1945: On UNRRA’s inspection of the care provided to the rescued children in Sweden, including in “the camps for the Belsen children up in Norrland”—an inspection in which the Irish pediatrician Dr. Robert Collis (misspelled in the newspapers as “Colliz” and “Coigny,” respectively), who established the children’s clinic in Bergen-Belsen, accompanied the children to Sweden, and later adopted two Belsen children while arranging homes for several more in Ireland, played a key role.

June 21, 1946 (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning) — From the Celsius Pavilion in Malmö to Dr. Collis in Dublin. Another historical newspaper clipping follows four of the sickest “Belsen children” nearly a year after they arrive in Sweden. Under the headline “Zussi from Budapest Wants a Swedish Mother—Belsen Children Fly from Gothenburg to England,” Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning reports how four children aged three to nine—including three-year-old Hungarian girl “Zussi” as well as two sibling pairs from Poland and Czechoslovakia—arrive at Gothenburg Central Station on the morning train from Malmö to fly onward via London to Dublin. For nearly a year, they had been cared for at the modern Celsius Pavilion children’s home in Malmö, where about a hundred severely tuberculous children from Bergen-Belsen were treated. One of the boys on the journey was still lying in a plaster body cast following severe skeletal tuberculosis—this was Zoltán Zinn-Collis (1940–2012), who, together with his sister Edit, was adopted by Dr. Robert Collis in Dublin. Zoltán Zinn-Collis later recounted his rescue from Bergen-Belsen, his time in Sweden, and his new life in Ireland in his autobiography Final Witness: My Journey from the Holocaust to Ireland (2006), a story I have also written about previously on my blog. The newspaper caption states that the woman in uniform at the Gothenburg railway restaurant is Red Cross nurse “Maj Lindgren” (matron at the Celsius Pavilion), but her British uniform strongly indicates that she is in fact Han Hogerzeil—Dr. Collis’s closest colleague from the children’s clinic in Bergen-Belsen, who became his wife and adoptive mother to Zoltán and Edit.

Arrival in Dublin on June 21, 1946, in front of an Irish Aer Lingus aircraft (EI-). A total of five rescued “Belsen children” appear in the photograph: three of the children on the left, pediatrician Dr. Robert Collis in the center holding three-year-old Hungarian girl “Zussi” in his arms, and on the far right Han Hogerzeil in British uniform, who, together with a flight attendant, carries the plaster-cast Zoltán Zinn-Collis (1940–2012) wrapped in a blanket. 


Expressen, November 13, 1947: Already in November 1947, Expressen used the term “Belsen children” as a general metaphor for hungry, impoverished slum children outside a café in Dublin, Ireland—much as “Biafra children” would be used twenty years later.

    The term “Belsen children” (Belsenbarn) was coined in the Spring of 1945 immediately following the British liberation of the Bergen-Belsen concentration camp on April 15, 1945. Unlike Auschwitz, which was liberated (almost empty) by the Red Army without Western camera crews, Bergen-Belsen was entered by British troops accompanied by press photographers and BBC correspondents. It was the British who first broadcast the shocking images and the phrase “Belsen children” across the world—an expression that was immediately translated into Swedish and took root in both the national press and local newspapers. 
    Search statistics for the exact word “Belsenbarn” in the National Library of Sweden’s database Svenska tidningar [1945–2005] show a clear peak in 1945–1947, with sporadic appearances continuing all the way to 2005. Beyond these digitized hits, many more articles exist in provincial newspapers preserved only on microfilm.
The Swedish Belsen Children—From Rescue in the Camp to the Journey Toward Eretz Israel
During the summer of 1945, hundreds of these liberated children arrived in Sweden aboard UNRRA’s White Boats. In the Swedish press, their fates were chronicled up close:
  • Arrival aboard M/S Kronprinsessan Ingrid (Arbetet, June 30, 1945):
    In the article “Belsen Children Reunited with Mother from Buchenwald, Father from Mauthausen Camp,” the paper describes at least 500 children among the 10,000 concentration camp prisoners brought to Sweden, many of whom arrived from Bergen-Belsen without parents and without known identity or nationality. Beside the text appears a photograph from the UNRRA ship M/S Kronprinsessan Ingrid, which ran a shuttle service between Lübeck and Gothenburg. Out of all the prisoners on the first transport, only ten were healthy. Serving aboard the vessel was young Swedish ship’s doctor Lisa Welander (1909–2001)—who later became Sweden’s first female professor of neurology and whom I met many years later during my doctoral studies. The photograph was taken during the ship’s very first crossing and shows the makeshift bunks mounted directly onto the ferry’s car deck.
  • “The Angel of Belsen” in Bergsjö (Hudiksvalls-Tidningen, September 29, 1945):
    In the provincial press, journalists came even closer to the children’s daily lives. Under the banner “WITH THE BELSEN CHILDREN IN BERGSJÖ” and the headline “‘THE ANGEL OF BELSEN’ SAVED FROM THE CREMATORIUM 4 TIMES” (where the headline writer naturally meant the gas chambers), Hudiksvalls-Tidningen published a major multi-page feature from the epidemic cottage hospital in Kyrkbyn, Bergsjö, in Hälsingland. The article recounts the entire rescue effort carried out by young Polish-Jewish nurse Luba Tryszyńska (spelled Frychynska in the paper) and her assistant Hermina Krantz, who with superhuman courage saved the lives of dozens of children in Bergen-Belsen’s children’s barrack—including an eight-year-old boy who had been forced to bury his own parents in the camp.
  • The UNRRA Inspection and Dr. Robert Collis (Dagens Nyheter, October 4, 1945):
    Just a few days later, Dagens Nyheter reported under the headlines “UNRRA Delegates Visit Camps for Belsen Victims” and “Children Recovering Remarkably Fast” on UNRRA’s inspection of child welfare in Sweden, which concluded in “the camps for the Belsen children up in Norrland.” In this inspection and throughout the rescue operation, Irish pediatrician Dr. Robert Collis (1900–1975) played a decisive role—though his name was misspelled in the Swedish press (in Hudiksvalls-Tidningen as “Professor Colliz” and in Dagens Nyheter’s brief confused with UNRRA physician “Dr. Coigny”). Following liberation in April 1945, it was Dr. Collis who organized the children’s clinic in the emergency hospital inside Bergen-Belsen and saved the lives of hundreds of critically ill children. He then accompanied the children to Sweden to ensure they received proper care. Ultimately, he adopted two of the Belsen children himself (Hungarian-Slovak siblings Zoltán and Edit Zinn) and arranged for several other surviving children from Bergen-Belsen to find new homes in Ireland.
  • Departure Toward a New Life (Dagens Nyheter, May 13, 1946):
    When a group of the children and youths left Sweden in May 1946 to travel via the S/S Kastelholm and Marseille to Eretz Israel, Dagens Nyheter published the feature “Jewish Children from Belsen Toward a New Life in Palestine.” Beneath the photograph of the young survivors holding up the blue-and-white Zionist banner—with Sala Frenkel from Piotrków Trybunalski standing right by the upper right corner of the flag—the caption read: “The Belsen children look happily ahead toward the final leg of their journey.”
  • The Sickest “Belsen Children” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, June 21, 1946) — From the Celsius Pavilion in Malmö to Dr. Collis in Dublin:
    Another historical newspaper clipping follows four of the very sickest “Belsen children” nearly a year after they arrive in Sweden. Under the headline “Zussi from Budapest Wants a Swedish Mother—Belsen Children Fly from Gothenburg to England,” Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning reports how four children aged three to nine—including three-year-old Hungarian girl “Zussi” along with two sibling pairs from Poland and Czechoslovakia—arrive at Gothenburg Central Station on the morning train from Malmö to fly onward via London to Dublin. For nearly a year, they had been cared for at the modern Celsius Pavilion children’s home in Malmö, where roughly a hundred severely tuberculous children from Bergen-Belsen were treated. One of the boys on the trip was still lying in a plaster cast due to severe skeletal tuberculosis—this was Zoltán Zinn-Collis (1940–2012), who together with his sister Edit, was adopted by Dr. Robert Collis in Dublin. Zoltán Zinn-Collis later recounted his rescue from Bergen-Belsen, his time in Sweden, and his new life in Ireland in his autobiography Final Witness: My Journey from the Holocaust to Ireland (2006), a story I have also written about previously on my blog. While the newspaper’s caption identifies the woman in uniform at the Gothenburg railway restaurant as Red Cross nurse “Maj Lindgren” (matron at the Celsius Pavilion), her British uniform strongly indicates that she is in fact Han Hogerzeil—Dr. Collis’s closest colleague from the children’s clinic in Bergen-Belsen, who became his wife and adoptive mother to Zoltán and Edit.
A Term That Lived On in Other Contexts—Just Like “Biafra Children”
Much like the term “Biafra children” (Biafrabarn) twenty years later became a universal emblem of extreme famine, the concept of “Belsen children” soon shed its specific link to Nazi concentration camps and became an established expression in journalistic language for any severely neglected and emaciated child. As early as November 13, 1947—barely two years after the end of the war—the keyword Belsenbarn appeared on Expressen’s culture page “Spinnsidan” in a report about impoverished, ragged slum children queuing outside Bewley’s Café in Dublin, Ireland (“They are hungry, wide-eyed Irish children with a single ‘J’accuse’ across their small, helpless figures…”). Ironically, the term was now being applied to poor Irish children in the very same city to which Dr. Robert Collis had just brought surviving children from the real Bergen-Belsen. 

Belsenbarn in the National Library of Sweden’s database
A search for the exact word Belsenbarn in the National Library of Sweden’s database Svenska tidningar yields 14 hits between 1945 and 2005 (in addition to inflected forms such as Belsenbarnen and Belsenbarnet), with a distinct peak in 1945–1947 and sporadic occurrences extending into the 2000s. Moreover, the unrecorded number is substantial: a significant portion of Sweden’s provincial press from 1945–1946 is still preserved only on microfilm and cannot be searched digitally. Right there—in the local newspapers of the towns where the children actually arrived, such as Bergsjö, Råå, Tingsryd, Fiskeboda, and Lövsätra—the stories of the real Belsen children lived on as part of each community’s own local history. 

Hur britternas ”Belsenbarn” blev ett svenskt begrepp – och levde vidare som sinnebild för elände


Artikel i Arbetet den 30 juni 1945 om hur föräldralösa ”Belsenbarn” och överlevande från Buchenwald och Mauthausen anländer till Sverige. Fotografiet till vänster är taget under den allra första överfarten med UNRRA-fartyget M/S Kronprinsessan Ingrid från Lübeck till Göteborg och visar de provisoriska bäddarna som monterats direkt på färjans bildäck. Bland de vårdande syns den unga skeppsläkaren Lisa Welander – sedermera Sveriges första kvinnliga professor i neurologi, som jag träffade under min doktorandtid.

Dagens Nyheter, 13 maj 1946: Reportage i Dagens Nyheter den 13 maj 1946 när en grupp av ”Belsenbarnen” lämnar Stockholm för resan mot Eretz Israel – med Sala Frenkel stående vid det övre högra hörnet av den sionistiska fanan.

Hudiksvalls-Tidningen, 29 september 1945: Reportage över flera sidor i Hudiksvalls-Tidningen från epidemisjukstugan i Bergsjö om ”Belsens ängel” Luba Tryszyńska (i tidningen stavat Frychynska) och hennes medhjälpare Hermina Krantz, som räddade dussintals barn i Bergen-Belsens barnbarack. (Rubrikens ord ”krematoriet” syftar naturligtvis på gaskamrarna.)
Dagens Nyheter, 4 oktober 1945: Om UNRRA:s inspektion av vården av de räddade barnen i Sverige, bland annat i ”lägren för Belsenbarnen uppe i Norrland” – en inspektion där den irländske barnläkaren Dr. Robert Collis (felstavat i tidningarna som ”Colliz” respektive ”Coigny”), som grundade barnkliniken i Bergen-Belsen, följde barnen till Sverige och senare adopterade två Belsenbarn samt förmedlade flera till Irland, spelade en nyckelroll.

21 juni 1946 (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning) – Från Celsiuspaviljongen i Malmö till Dr. Collis i Dublin. Ytterligare ett historiskt tidningsklipp följer fyra av de allra sjukaste ”Belsenbarnen” nästan ett år efter deras ankomst till Sverige. Under rubriken ”Zussi från Budapest vill ha svensk mamma – Belsenbarn flyger från Göteborg till England” rapporterar Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hur fyra barn i åldrarna tre till nio år – däribland den treåriga ungerska flickan ”Zussi” samt två syskonpar från Polen och Tjeckoslovakien – anländer till Göteborgs Central med morgontåget från Malmö för att flyga vidare via London till Dublin. I nära ett års tid hade de vårdats i det moderna barnhemmet Celsiuspaviljongen i Malmö, där omkring hundra svårt tuberkulossjuka barn från Bergen-Belsen togs om hand. En av pojkarna på resan låg fortfarande med gipsad rygg efter svår skelettuberkulos – det var Zoltán Zinn-Collis (1940–2012), som tillsammans med sin syster Edit adopterades av Dr. Robert Collis i Dublin. Zoltán Zinn-Collis skildrade senare sin räddning från Bergen-Belsen, tiden i Sverige och sitt nya liv på Irland i sin självbiografi Final Witness: My Journey from the Holocaust to Ireland (2006), ett öde jag även har skrivit om tidigare på min blogg. I tidningens bildtext anges att kvinnan i uniform på järnvägsrestaurangen i Göteborg är Röda Kors-systern ”Maj Lindgren” (föreståndarinna på Celsiuspaviljongen), men hennes brittiska uniform talar starkt för att det i själva verket är Han Hogerzeil – Dr. Collis närmaste medarbetare från barnkliniken i Bergen-Belsen, som blev hans hustru och adoptivmor till Zoltán och Edit.

Ankomsten till Dublin den 21 juni 1946 framför ett irländskt Aer Lingus-plan (EI-). Totalt syns fem räddade ”Belsenbarn” på bilden: till vänster tre av barnen, i mitten barnläkaren Dr. Robert Collis med den treåriga ungerska flickan ”Zussi” på armen, och längst till höger Han Hogerzeil i brittisk uniform som tillsammans med en flygvärdinna bär den gipsade Zoltán Zinn-Collis (1940–2012) inlindad i en filt.


Expressen, 13 november 1947: Redan i november 1947 använde Expressen ordet ”Belsenbarn” som en allmän metafor för hungriga, fattiga slumbarn utanför ett kafé i Dublin på Irland – precis som ”Biafrabarn” kom att användas tjugo år senare.

Fotot visar överlevande "Belsenbarn" (Belsen children) vid befrielsen av koncentrationslägret Bergen-Belsen i april 1945. En soldat med armbindel sitter på huk bredvid ett mycket avmagrat barn som är insvept i en filt, medan tre andra barn står bakom honom. I bakgrunden syns lägerbyggnader, taggtråd, en lastbil, ett tält och andra soldater samt överlevande. Den brittiska armén befriade Bergen-Belsen den 15 april 1945 och fann tiotusentals svältande och sjuka fångar samt tusentals obegravda kroppar efter svält och epidemier som fläcktyfus.

Hur britternas ”Belsenbarn” blev ett svenskt begrepp – och levde vidare som sinnebild för elände

Uttrycket ”Belsenbarn” myntades våren 1945 i direkt anslutning till den brittiska befrielsen av koncentrationslägret Bergen-Belsen den 15 april 1945. Till skillnad från Auschwitz, som befriades av Röda armén utan västerländska kamerateam, intogs Bergen-Belsen av brittiska trupper åtföljda av pressfotografer och BBC-reportrar. Det var britterna som först spred de skakande bilderna och begreppet ”Belsen children” över världen – ett uttryck som omedelbart översattes till svenska och slog rot i både rikspressen och lokaltidningarna. Sökstatistik för ordet ”Belsenbarn” i Kungliga bibliotekets databas Svenska tidningar (1945–2005). Toppen ligger 1945–1947, men ordet dyker upp ända fram till 2005. Utöver dessa digitala träffar finns betydligt fler artiklar i landsortspressen som ännu enbart existerar på mikrofilm.
De svenska Belsenbarnen – från räddningen i lägret till resan mot Palestina
Under sommaren 1945 kom hundratals av dessa befriade barn till Sverige med UNRRA:s Vita båtar. I svensk press skildrades deras öden på nära håll:
  • Ankomsten med M/S Kronprinsessan Ingrid (Arbetet, 30 juni 1945):
    I artikeln ”Belsenbarn återfår mor ifrån Buchenwald, far från Mauthausenlägret” beskrivs de minst 500 barn bland de 10 000 koncentrationslägerfångar som fördes till Sverige, varav många kom från Bergen-Belsen utan föräldrar och utan känd identitet eller nationalitet. Intill texten syns ett fotografi från UNRRA-fartyget M/S Kronprinsessan Ingrid, som gick i skytteltrafik mellan Lübeck och Göteborg. Av samtliga fångar vid den första sändningen var endast tio friska. Ombord tjänstgjorde den unga svenska skeppsläkaren Lisa Welander (1909–2001) – som senare blev Sveriges första kvinnliga professor i neurologi och som jag själv kom att träffa många år senare under min doktorandtid. 
    Fotografiet är taget under fartygets allra första överfart och visar de provisoriska bäddarna som monterats upp direkt på färjans bildäck.
  • ”Belsens ängel” i Bergsjö (Hudiksvalls-Tidningen, 29 september 1945):
    I lokalpressen kom man barnen ännu närmare inpå livet. Under vinjetten ”MED BELSENBARNEN I BERGSJÖ” och rubriken ”’BELSENS ÄNGEL’ RÄDDADES UNDAN KREMATORIET 4 GÅNGER” (där rubriksättaren naturligtvis syftar på gaskamrarna) publicerade Hudiksvalls-Tidningen ett stort reportage över flera sidor från epidemisjukstugan i Kyrkbyn i Bergsjö i Hälsingland. Artikeln skildrar hela den gärning som utfördes av den unga polsk-judiska sjuksköterskan Luba Tryszyńska (i tidningen stavad Frychynska) och hennes medhjälpare Hermina Krantz, som i Bergen-Belsens barnbarack med övermänskligt mod räddade livet på dussintals barn – däribland en åttaårig pojke som i lägret själv tvingats begrava sina föräldrar.
  • UNRRA-inspektionen och Dr. Robert Collis (Dagens Nyheter, 4 oktober 1945):
    Bara några dagar senare rapporterade Dagens Nyheter under rubrikerna ”UNRRA-delegater besöker lägren för Belsenoffren” och ”Barnen repar sig förvånansvärt fort” om UNRRA:s inspektion av barnavården i Sverige, som avslutades i ”lägren för Belsenbarnen uppe i Norrland”. I denna inspektion och i hela räddningsarbetet spelade den irländske barnläkaren Dr. Robert Collis (1900–1975) en avgörande roll – hans namn stavades dock fel i svensk press (i Hudiksvalls-Tidningen som ”professorn Colliz” och i Dagens Nyheters notis sammanblandat med UNRRA-läkaren ”Dr Coigny”). Efter befrielsen i april 1945 var det Dr. Collis som organiserade barnkliniken i beredskapssjukhuset inne i Bergen-Belsen och räddade hundratals svårt sjuka barns liv. Därefter följde han med barnen till Sverige och såg till att de fick god vård. Slutligen adopterade han själv två av Belsenbarnen (de ungersk-slovakiska syskonen Zoltán och Edit Zinn) och ordnade så att ytterligare flera överlevande barn från Bergen-Belsen fick nya hem på Irland.
  • Avresan mot nytt liv (Dagens Nyheter, 13 maj 1946): När en grupp av barnen och ungdomarna i maj 1946 lämnade Sverige för att via S/S Kastelholm och Marseille resa till Eretz Israel, publicerade Dagens Nyheter reportaget ”Judiska barn från Belsen mot nytt liv i Palestina”. Under fotografiet på ungdomarna som håller upp den blåvita sionistiska fanan – där Sala Frenkel från Piotrków Trybunalski står vid fanans övre högra hörn – löd bildtexten: ”Belsenbarnen ser lyckliga framåt mot sista resan.”
  • De allra sjukaste ”Belsenbarnen”: 21 juni 1946 (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning) – Från Celsiuspaviljongen i Malmö till Dr. Collis i Dublin. Ytterligare ett historiskt tidningsklipp följer fyra av de allra sjukaste ”Belsenbarnen” nästan ett år efter deras ankomst till Sverige. Under rubriken ”Zussi från Budapest vill ha svensk mamma – Belsenbarn flyger från Göteborg till England” rapporterar Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hur fyra barn i åldrarna tre till nio år – däribland den treåriga ungerska flickan ”Zussi” samt två syskonpar från Polen och Tjeckoslovakien – anländer till Göteborgs Central med morgontåget från Malmö för att flyga vidare via London till Dublin. I nära ett års tid hade de vårdats i det moderna barnhemmet Celsiuspaviljongen i Malmö, där omkring hundra svårt tuberkulossjuka barn från Bergen-Belsen togs om hand. En av pojkarna på resan låg fortfarande med gipsad rygg efter svår skelettuberkulos – det var Zoltán Zinn-Collis (1940–2012), som tillsammans med sin syster Edit adopterades av Dr. Robert Collis i Dublin. Zoltán Zinn-Collis skildrade senare sin räddning från Bergen-Belsen, tiden i Sverige och sitt nya liv på Irland i sin självbiografi Final Witness: My Journey from the Holocaust to Ireland (2006), ett öde jag även har skrivit om tidigare på min blogg. I tidningens bildtext anges att kvinnan i uniform på järnvägsrestaurangen i Göteborg är Röda Kors-systern ”Maj Lindgren” (föreståndarinna på Celsiuspaviljongen), men hennes brittiska uniform talar starkt för att det i själva verket är Han Hogerzeil – Dr. Collis närmaste medarbetare från barnkliniken i Bergen-Belsen, som blev hans hustru och adoptivmor till Zoltán och Edit.
Ett begrepp som levde vidare i andra sammanhang – precis som ”Biafrabarn”
Precis som ordet ”Biafrabarn” tjugo år senare kom att bli en allmän sinnebild för extrem svält, släppte begreppet ”Belsenbarn” snart sin koppling till nazisternas koncentrationsläger och blev ett vedertaget uttryck i tidningsspråket för vilket svårt vanvårdat och utmärglat barn som helst. Redan den 13 november 1947 – bara drygt två år efter krigsslutet – dök sökordet Belsenbarn upp på Expressens kultursida ”Spinnsidan” i ett reportage om fattiga, trasiga slumbarn som köade utanför Bewley’s Café i Dublin på Irland (”Det är hungriga, storögda irländska barn med ett enda ’J’accuse’ över sina små hjälplösa figurer...”). Ironiskt nog användes ordet nu om fattiga irländska barn i samma stad dit Dr. Robert Collis just hade fört överlevande barn från det verkliga Bergen-Belsen.
En sökning på den exakta ordformen Belsenbarn i Kungliga bibliotekets databas Svenska tidningar ger 14 träffar mellan åren 1945 och 2005 (utöver böjningsformer som Belsenbarnen och Belsenbarnet), med en tydlig topp åren 1945–1947 och enstaka nedslag ända in på 2000-talet. Dessutom är mörkertalet stort: en betydande del av den svenska landsortspressen från 1945–1946 finns ännu enbart på mikrofilm och är inte sökbar digitalt. Just där – i lokaltidningarna på de orter dit barnen faktiskt kom, som Bergsjö, Råå, Tingsryd, Fiskeboda och Lövsätra – levde berättelserna om de verkliga Belsenbarnen vidare som en del av bygdens egen historia.