Sunday, March 8, 2026

From Sweden to Eretz Israel in 1947. Swedish Press Coverage of the Journey of Holocaust Survivors on S/S Ulua.



From Sweden to Eretz Israel in 1947.

Swedish Press Coverage of the Journey of Holocaust Survivors on S/S Ulua.

Abstract

At the end of WWII, thousands of Holocaust survivors came to Sweden. Most of them were young women and children, sick and emaciated after the years of horrors of Nazi persecution.  They shared a common and tragic fate. In most cases, their mothers, fathers, and siblings were murdered, often in front of their eyes, during the Holocaust. Few expected to find a single surviving relative in their home countries. Despite considerable care and support received in Sweden, the majority of these young people had a clear desire to settle in Eretz Israel, then still the British Mandate of Palestine, with only some wanting to join relatives in the USA or South America.

The Jewish organization Halutz (Haluz) in Sweden tried to help Holocaust survivors. Already in October 1945, they assembled a list of over three thousand persons who registered their wish to move to Eretz Israel. However, the emigrants faced several obstacles, such as the British quotas for the number of Jews allowed to enter legally, the lack of appropriate transportation, and the need to obtain valid passports and entry visas.

In January 1947, it became technically possible to make the entire trip from Sweden to Haifa by boat and, at that time, it appeared to be the only feasible route for the sizable groups of people. Still, the Jewish organizations operated within very narrow margins of what was considered permissible by the British.  This is why the S/S Ulua trip had to be handled in secrecy.  While Sweden seemed to facilitate the departure of Jews, the Swedish media, apparently swayed by the British suspicion,  treated the departure of the ship as a sensation worthy of the alarmist headlines and photos in the chief Swedish papers. At the same time, the content of the articles demonstrated a total lack of understanding and empathy for the special circumstances of the young Holocaust victims and a complete absence of respect for their desperate but courageous journey.   Instead, the press focused on the inadequate conditions of the vessel and questioned the ability of the boat to reach its final destination. Particularly notable was the apparent disregard for the need to maintain secrecy with respect to the organization of the trip that the press manifested by disclosing information that could jeopardize the entire operation. 

Introduction 

Who were "Ulua Emigrants"?

The S/S Ulua ship departed from Trelleborg in Sweden on January 24, 1947. After the horrors of the Holocaust and the brief period of recuperation in Sweden, Ulua was to bring a group of Holocaust survivors to their destination, Eretz Israel, at the time still the British Mandate of Palestine. The British opposed immigration to the Mandate and the trip had to be secretive, was dangerous, and the goal hard to reach as history confirmed it.
 
"Ulua emigrants" were mostly women and children liberated in Bergen-Belsen by the British, who were brought to Sweden by the UNRRA White Boat humanitarian Mission in June-July 1945. A few of the passengers came to Sweden from Germany on the Red Cross White Buses, and some were children sent from Germany to Sweden in the so-called "Kindertransport" already before the war. Of the 650 Ulua passengers, 500 were women. All were united by a common and tragic fate that their mothers, fathers, and siblings were murdered during the Holocaust, and that they did not expect that a single family member could have been left in their home countries. For many of them, Europe was but the biggest Jewish cemetery! Some might have expected to meet distant relatives living in Eretz Israel (Mandate of Palestine) who emigrated before the war. To the objective observer, the circumstances of the Ulua passengers could only have inspired extreme sympathy and respect, but that, as we will demonstrate, was fully absent in the Swedish media coverage of the Ulua journey.

The plight of the survivors, Ulua passengers, can be dramatically illustrated by the picture taken in the women's camp in Bergen-Belsen. Here, sitting on the ground, two women peel potatoes for a meal in Bergen-Belsen, seemingly unaware of the abandoned naked corpses of the fellow prisoners who died before the liberation of the camp. A woman pictured in the background appears as if searching for relatives among the bodies. The woman in the front left of the picture has been identified as Alice Lok, and the woman lying on the ground is likely her sister, Edith, who later died at the British hospital in Bergen-Belsen. Subsequent research showed that Alice Lok had come to Sweden on the UNRRA White Boat M/S Kronprinsessan Ingrid that left Lübeck for Sweden on July 10, 1945.(Fig 1)

Surveying the archives, one gets the impression that the Swedish government was not opposed to the desire of the survivors to leave Sweden and might have even favored it. The survivors who found themselves in Sweden after the war would obtain passports of their country of origin, such as Poland, Czechoslovakia, Romania, and Hungary, from the appropriate consulates in Sweden (unless they could not bear contact with these consulates, in which case they were granted a Swedish foreign passport, a Främlingspass).  In parallel,  Swedish foreign passports were granted to a group of stateless Holocaust survivors, mainly German Jews who had been stripped of citizenship during the Nazi era. Possession of a passport was one of the two preconditions for embarking on a journey.

The second requirement to leave Sweden was a valid entry visa to a recipient country. And here the problem was solved through an action of the Jewish Refugees Welfare Society who obtained a group visa to Cuba. This particular group visa was issued on August 5, 1946, for a group whose personnel content was to be specified at a later date.  Significantly,  the visa was valid for only 6 months from the date of issue, or until February 5, 1947. This clearly suggests that the trip had been planned well before October 1946. And in fact, according to the documents in the Swedish National Archives, the authorities stamped the travelers' passports saying: "unimpeded departure before 31/10/1946" does not entitle the bearer to receive a ration card", indicating that the person would have left the country by the end of October 1946 and did not need a ration card.  Since the trip was delayed until January 24, 1947, there was no chance of reaching Cuba before the expiry of the entry visa on February 5, 1947.  And yet,  the Swedish authorities were willing to look the other way. (Fig. 2)

Even with their shortcomings, the documents were found passable by the customs officers, but another obstacle loomed on the horizon.  Apparently, the condition of the ship did not seem seaworthy to carry some 600 people to Cuba. In the end, the Trelleborg port manager was persuaded that the ship was to travel only to Le Havre, where it would be relieved by an ocean steamer. S/S Ulua traveled under the Honduras flag, underlining the fact that it was a third party rather than a Swedish expedition.

Significance of the Trip to the Press

It is evident from the survey of the Swedish press that the trip was treated in Sweden as a very newsworthy even sensational item. Articles about S/S Ulua appeared on the front pages of the newspapers, accompanied by photographs of the boat's journey. On January 31, 1947, a full week after S/S Ulua left Trelleborg,  an article about the journey was placed on the front page of Dagens Nyheter, just next to a photo report from the funeral of Crown Prince Gustaf Adolf, who died in a plane crash at Kastrup Airport (Fig. 3)

Based on the statistics obtained from the digital searches at the Royal Library in Stockholm, "Ulua" as the keyword generates as many as twenty-five (25) articles published by Dagens Nyheter, followed by Svenska Dagbladet and Trelleborgs Tidningen with sixteen (16) each. By comparison, the evening papers, which often considered gossip and scandal seeking, had placed only a few articles on a later date. It is clear that in the case of Ulua, it is the morning newspapers that had attempted to present the ship's journey as a sensation of sorts, something normally attributed to the evening press. In this case, there were only nine (9) articles in Aftonbladet and only six (6) in Expressen.

These simple statistics and the content and placement of the articles show that it was the morning newspapers that fostered an atmosphere of sensation in the reporting on Ulua. Based on the above survey, while the evening newspapers shied away from emphasizing the event, the morning newspapers and Trelleborg Tidningen tended to portray the departure of Holocaust survivors to the Swedish public as a primary event requiring special attention. This was accentuated by the pointedness of the language and the choice of shockingly derogatory headlines. It was especially curious that supposedly serious morning papers such as Dagens Nyheter and Svenska Dagbladet engaged in journalism based on secondary gossip rather than solid facts that would require describing the background and circumstances of the Holocaust survivors departure from Sweden and Europe. In contrast, uncharacteristically, reporting on "Ulua" was twice as frequent in the morning papers compared to the evening papers, leading to speculation that the press had been guided by reasons other than just journalistic curiosity.

The morning newspapers normally invest more than the evening newspapers in providing readers with in-depth reporting and background information but, their reporting on Ulua was scandalously low. Especially that all these newspapers had at their disposal an army of experienced reporters. Trelleborgs Tidningen's report at the quay appeared duplicated by the others who received information from the same source such as the telegram agency. Similarities in the published articles were striking, although some things were magnified or described more negatively than in other papers.

Information About the Trip

It is particularly striking how the newspaper articles of the time abstracted from the human factor of the Ulua expedition, presenting it as a curious anonymous event where a group of Jews was leaving Sweden in a substandard vessel for an unknown destination. Instead, one would expect a description of a dramatic scene where a number of people who shared the same tragic fate were finally trying to rebuild their lives. They experienced imprisonment in the ghettos, some as early as 1939, suffered in the concentration and death camps, witnessed annihilation of their younger siblings and parents in the gas chambers, during the death marches, experienced near-death conditions in Bergen-Belsen, and finally, at the end of the war, were rescued in Sweden, where they received life-saving care. There was no recognition that many were small children and lone travelers, the sole survivors of entire families. For that whole group, Europe was a large Jewish cemetery, and for most of them, there was no home to come back to, not only because of psychological barriers but also due to the hostility at home that awaited them. All that was missing from the press coverage. Ironically, the only "human" factor mentioned in one article was the voice of a young woman who, when asked about the purpose of the journey, apparently responded that she hoped to find a husband. Another was an amusing mention of the fancy signs marking Ulua's toilets: the ladies' decorated with a picture of an airily dressed woman on the door and the men's with a gentleman dressed in a tailcoat with a high hat in his hand, as reported by Expressen on departure day, January 24, 1947.(Fig.4)

The Leaks
 
The Jewish Refugees Welfare Society planned that S/S Ulua would depart on January 24, 1947, from the port of Trelleborg. Before the trip, the Holocaust survivors were to gather in safe, secret places, preferably near Trelleborg or along the Gävle-Stockholm railway line, and then Stockholm-Trelleborg. A chartered SJ train was to run the above routes the night between 23 and 24 January. Those who were notified were, of course, the Swedish passport and customs authorities, the port office in Trelleborg, and the SJ personnel (SJ Sveriges Järnvägar - Swedish Railway). Everyone else involved was to be kept in the dark until the last minute. The survivors who were to board the boat and who were still employed were not to inform their bosses about the trip, just not come to work at the appointed time. Information about the places where the survivors who were not to travel by train was also kept secret. Despite all of these precautions, the information about the trip leaked to the Swedish press, potentially jeopardizing the whole operation.

An information leak, "läckan" in Swedish, occurs when the secret information is spread outside an organization to unauthorized persons. It can be about the secrets that are spread to benefit the organization's enemy. A leak is used to stop or complicate a planned operation by spreading the secrets to the public via the mass media. To demonstrate that there was a leak surrounding the departure of the ship S/S Ulua from Sweden in 1947, I have performed a search of the archives of the articles published by the largest and most digitized Swedish newspapers available at the Royal Library in Stockholm. 

The first newspaper to leak the information was Trelleborgs Tidningen, followed by Dagens Nyheter. The information seems to have reached the editors early, before 21 January 1947, because it was already published on January 22. The entire secret plan, including the places where the survivors would gather before the voyage, was published at the same time as the ship S/S Ulua stopped to stock up on fuel in Copenhagen, and when most of the future passengers were still spread over half of Sweden, from Malmö in the south to Gävle in the north.

The headline in Trelleborgs Tidningen said that " the so-called 'Judetransporten' (Jew-transport, transport of the Jews) has been planned since last autumn".  This clearly indicates that the newspaper was aware of the trip earlier, but probably received a tip about its movement on January 21, 1947. That information may have been leaked to the other morning and evening newspapers, as Trelleborgs Tidningen already indicated in the headline that they knew about it all. The fact that S/S Ulua docked in Copenhagen was partly due to the ice situation, as the Swedish ports were not ice-free. Of course, it was also more convenient and safer for S/S Ulua to stock up and refuel on diesel in Copenhagen and come to Trelleborg just to swiftly pick up the passengers. Early in the morning of January 23, 1947, S/S Ulua sailed from Copenhagen and later, with the help of a Swedish pilot, docked in the port of Trelleborg, right by the quay track. At the quay in Trelleborg, it was met by a gathering of Swedish journalists and photographers.(Fig.5)

The Swedish news agency TT (Tidningarnas Telegrambyrå) apparently cabled all the newspapers on Thursday, January 23, with further details such as the destination of the trip (Cuba), the number of passengers (600), and that it would sail under the Honduras flag.  It also informed that the crew was mostly Jewish and that the Jews who would board the ship mid-day on Friday were to arrive by the morning train from Stockholm. This brief information appeared in numerous newspapers, but it is not known if it was included in the TT-news broadcast by the national Swedish Radio. Once again, there was no mention of the circumstances of the travel by the Jews. Instead, the newspapers focused on the inadequate sleeping conditions on board and the insufficient supply of linen, considering the number of passengers.

It is my hypothesis that information leaked to the media came from the British government and the British security service, who wanted to stop the Jewish immigration to Eretz Israel. Most Displaced Persons (DP) camps were in Germany, and the majority of illegal transports of Holocaust survivors went through France as it was only a matter of crossing a single border on the way to coastal ports on the Mediterranean. Not to mention that, in France, there was also a strong Aliyah Beth network. The British government concluded an agreement with the French counterpart that the border stations would allow crossing only for the survivors equipped with valid visas. As most did not possess such visas, a trip by boat was an alternative route because it did not involve any border crossings. And this is exactly what was intimated by the Swedish newspapers that claimed the journey by boat was instigated by the fear of obstacles erected by the British Government in order to prevent the entry to Eretz Israel (the "promised land") by the Holocaust survivors.  The papers wrote about a British naval ship that shadowed S/S Ulua, but often they disclosed that Ulua did not take the shortest way to LeHavre through the Kiel Canal within the British military zone, but instead traveled around to avoid the controls.

Evidently, to disarm the operation, reportedly, the harbormaster in Copenhagen received pertinent information from the British that S/S Ulua was to transport young women to the brothels of South America and that they should be detained in Copenhagen to stop the illegal activity. Fortunately, the harbormaster, a member of the Danish resistance movement, was forewarned about the final destination of the voyage and he simply wished Ulua's captain good luck before the boat left Denmark. The fact that the British followed S/S Ulua had been reported in the New York Times on January 24, 1967, and confirmed in the Swedish newspaper Expressen the next day.

Mainly through the information from the British press, the Swedish newspapers continued to report on the progress of S/S Ulua's journey along the coastline in Europe and then in the Mediterranean. At the same time, the purpose of the entire trip and the nature of its passengers were rarely mentioned, as if the trip itself was veiled in mystery.

When S/S Ulua arrived in Le Havre from Sweden at the end of January 1947, the British authorities initially tried to stop it because it was unseaworthy to carry so many passengers.  To get the ship released, the 25-year old Ulua commander, Arieh Eliav, telephoned the Mossad office in Paris (Szwarc 2006), requesting help to get the ship moving. The commander's account gives testimony to the direct assistance he received from Jules Moch, the French Minister of Transportation. As a result, the maritime direction in the port of Le Havre issued a certificate of seaworthiness for the boat and S/S Ulua was able to continue its journey.  However, further obstacles by the British were anticipated when the ship commander received orders to pick up additional survivors stranded in Italy.  To avoid problems with the British, on February 21, 1946, instead of entering the port of Metaponto in Italy, the ship anchored close to the beach of Terento, where the Holocaust survivors were taken on board during the night, using rubber boats. In this way, some 684 additional survivors were successfully collected, bringing the total number of immigrants on board to 1384 on leaving Italy.

The language used by the Swedish Press

The press called the travelers "repatriandi", a seemingly ironic terminology, as these homeless people were not returning to their homes. At the same time, however, this was an official term used in Sweden for the war "refugees" coming to Sweden at the end of the war, while returning from the concentration camps, lagers, prisons, and other places as a result of the war. For example, the term "repatriandi" was used with respect to Polish, French, and Dutch concentration camp prisoners. The Jews have been excluded from that nomenclature at an early stage because it was understood that they really have nowhere to return to. Their homes have been taken over by others, and their families were completely wiped out. Nevertheless, in some reports, the Swedish journalists chose to use the term "repatriandi" when referring to the passengers of S/S Ulua as if to disregard the fact that the Swedish Refugee Council specifically excluded that term with respect to the Jews who lacked the protection of their homeland.

The peculiar thing about the Swedish newspaper articles about S/S Ulua's voyage is that, despite the large headlines and the extensive text, the journalists did not bother to explain the special case of the people on board and the desperate reason for their travel. At the same time, the press clearly described the abominable conditions of the boat that was barely seaworthy, and it clearly derided the ability of the boat to travel with so many people even for three hours to Le Havre.

The terms "Jewish refugees" and "repatriandi" are sometimes replaced by "Ulua passengers" and later by "Ulua immigrants", with the latter expression picked from the British media reflecting British opposition to immigration to Eretz Israel. The Holocaust survivors who were brought to Bergen Belsen from various camps at the end of WWII were named "Belsen prisoners". Belsen prisoners were people from different countries rescued in Bergen-Belsen by the British and who were carried on the UNRRA humanitarian Mission on White Boats to Sweden in June and July 1945. From the bias demonstrated by the press, it is evident that most of the names given to the ship and to the traveling survivors were either misleading or condescending.

The term "Judetransporterna" - "Jew-transports" was used in several articles about Ulua, and that term was also previously used in the Swedish press. In fact, a survey of the articles in the archives shows that it was precisely in 1942, the start of the Industrial Holocaust, when that expression gained its foothold in the press.  "Jew-transport" referred to the trains from the ghettos in Poland that rolled towards the death camps, and again, in 1944 when the Holocaust of the Hungarian Jews started with the daily transports to Auschwitz, and in 1945 when "Jewish transports" meant a rapid evacuation of remaining prisoners to concentration camps in central Germany due to the impending offensive of the Red Army and the allied forces. (Fig.6)

Strangely enough, the keyword "Judetransporterna" or "Jew-transports" reappears in 1947 in connection with the departure of the survivors on S / S Ulua from Trelleborg. Based on readily obtainable statistics, "Belsen" as the keyword is found one hundred and sixty-two (162) times in Dagens Nyheter and one hundred and sixty-one (161) times in Svenska Dagbladet, the morning papers, and similarly one hundred and seventy-five (175) times in the evening newspapers Expressen and one hundred and forty-three (143) times in Aftonbladet.

Earlier in 1945, Dagens Nyheter and several other Swedish newspapers coined and used a more empathetic term, "Belsen prisoner" for Bergen-Belsen  Holocaust survivors who came to Bergen-Belsen from various concentration camps and were brought to Sweden after. liberation of the camp at the end of WWII. One would expect the use of that term with respect to Ulua passengers who were recruited from this group. Instead, Ulua passengers were treated as an anonymous group carried by a "Judefartyg" ("Jewish ship") under "mysterious" and "obscure circumstances". One of the organizers of the trip, Günter Cohn, was called "the tour guide" or "manager" and its April 12, 1947 article, Expressen, wrote about  "Jewish traffic" while relating the information about the British inquiry and discussions with the Swedish Foreign Ministry.

On April 12, 1947, Expressen reports that the British asked the Swedish Foreign Ministry to investigate whether Sweden did not become a center for illegal Jewish emigration.  According to the paper, Sweden had assured the British that they had no legal means to prevent the Jews from leaving the country and even promised to undertake a thorough investigation by the Swedish police.  EX\xpressen nevertheless uses the pejorative term "Jew traffic" and calls the departure of Holocaust survivors from Trelleborg, "the Ulua" affair, suggesting an improper event. (Fig.7)

Follow Up on the Trip

Circumstances of the "Uluaresan" (Ulua trip) will not be known in the Swedish media until March 11, 1947. Dagens Nyheter is actually the only newspaper that provides some explanation, if indirectly, because in 1947 their reporters visited those Belsen survivors who stayed behind in Sweden ("Belsenungdom", the Belsen Youth). Young Belsen Holocaust survivors of the concentration camps brought to Sweden mainly on UNRRA's White Boats, were comrades, former fellow prisoners of those who previously had left Sweden on Ulua. Their description as orphans, half of them marked by tuberculosis, indirectly informed about the Ulua crowd.

Based on my previous research, published in 2020, "The Liberated 1945, White Boat Mission from Bergen-Belsen to Sweden", after a period of recuperation, almost all survivors wanted to leave Sweden in 1946. The countries they wanted to go to were mainly Eretz Israel, then the Mandate of Palestine and/or America. Few wanted to stay in Sweden or return to their home countries. That desire was already demonstrated at the time of registration and at the issuance of the so-called DP-2 cards. And the same wish was evident at Belsenungdom, when Dagens Nyheter visited on March 11, 1947. Tragically, the Holocaust survivors who left Sweden on S/S Ulua were taken by British prison ships to internment camps in Cyprus, put behind barbed wire, and guarded by armed British soldiers, reminiscent of the guards in the concentration camps just a few months before.(Fig.8)

In March 1947, the newspapers published information about what happened to those who left Sweden on S/S Ulua, later renamed "Haim Arlosoroff". They described their capture by the British and their life in an internment camp in Cyprus. According to the article in the Daily Telegraph published on March 1, 1947, the ship "Haim Arlosoroff", carrying 1,378 passengers from Sweden and Italy, was stopped on February 27, 1947, by the British. The Royal Navy fighter HMS Chieftain and other hunters repeatedly tried to get over the ship, but they encountered hard resistance. The ship was then deliberately sunk at Bat Galim, just south of Haifa, opposite a British army camp. The crew and passengers were arrested and deported to Cyprus. And yet, despite the hardships, a letter from the camp in Cyprus published later by Dagens Nyheter clearly indicates that the prisoners did not regret their trip and would have done it again. They looked forward to being transferred to Eretz Israel as soon as current quotas for Cypriot prisoners would allow it. (Fig.9)
As described in the book by Inga Gottfarb who spoke with the Jewish leaders in Sweden at the time, people in Jewish circles were very worried about the press. Everyone was well aware that the Swedish government's positive attitude towards emigration could change overnight. Newspaper coverage could easily provoke strong protests and pressure from the British government to stop the trip, and this was to be avoided by all means. This is why the information about the boat's arrival in Sweden was kept top secret. As recorded in the Gottfarb book, Günter Cohn, "the tour guide" of the trip, confirms both the plan for the journey and the generally favorable attitude of the Swedish authorities towards those passengers who obtained their home countries' or aliens' passports and visas. The exception was Swedish citizens who were not allowed to leave. Cohn shares with Gottfarb his fear of the potential British pressure that could be triggered by the Swedish press. Unaware of the leak by Trelleborgs Tidningen on January 22, 1947, revealing the details of the voyage, he describes to Gottfarb his shock on arrival in Trelleborg Harbor on January 23 when the ship was met at the quay by some twenty journalists.

Information about the boat's arrival had spread quickly and reached the newspaper's editorial offices early on January 23, 1947.  Günter Cohn had to hide from the journalists and he had gone on board of Ulua only in the evening after the press contingent was dispersed. Cohn traveled north early the next morning to meet the chartered train with passengers from Stockholm in order to bring them to Trelleborg. To his surprise, Dagens Nyheter, which he picked up at the station, described in detail and with photos the departure of the train he was waiting for from Stockholm Central station. The coverage of the trip was massive and oppressive. Gottfarb also relates Cohn's conviction that, although invisible, the British Secret Service was strongly opposed to the Jewish immigration to Eretz Israel, trying to stop it. As it turned out, Günter Cohen's fears had come true, and initially, the Trelleborg harbormaster did not allow survivors to board the boat. Instead, people huddled in the SJ train carriages rolled on the quay track next to S/S Ulua. Cohn quickly realized that an attempt to stop the trip must have occurred and proceeded to act quickly and forcefully. Engaging members of the group, he ordered an inspection of the ship that finally convinced the harbormaster to withdraw his objections. In the end, the survivors trapped on the train and those who came on buses are allowed to board. The departure was accelerated to respect the onset Jewish Sabbath, which fell at four o'clock. 

Gottfarb clearly considers Dagens Nyheter the initiator of the total media coverage, but she does not see that Ulua's departure gave rise to any official diplomatic protests. However, such protests were reported by the media later, and the newspaper coverage clearly affected Ulua's journey.  Even earlier than Dagens Nyheter, the information was published by Trelleborgs Tidningen. Further, the TT - Tidningarnas Telegrambyrå, jointly owned by the national and evening newspapers, compiled the information about Ulua for its customary news broadcast on the Swedish Radio called the "Latest news from Tidningarnas Telegrambyrå". It is not known, however, if the news about the S/S Ulua had actually been broadcast by the Swedish Radio.


Fig. 1. April 17, 1945. Bergen-Belsen after liberation. Survivors in the women's camp prepare a meal, peeling potatoes while behind them lie the naked, abandoned corpses of fellow prisoners who died before the liberation of the camp. A woman in the background seems to search for relatives among the bodies. The woman in the front left is Alice Lok. The woman laying on the ground in the front right may be Alice's sister, Edith, who died at the British hospital in Bergen-Belsen. Alice Lok came to Sweden on the UNRRA White Boat M/S Kronprinsessan Ingrid that left Lübeck for Sweden on July 10, 1945.

Fig. 2. The second requirement to leave Sweden was a valid entry visa to a recipient country. And here the problem was solved through an action of the Jewish Refugees Welfare Society who obtained a group visa to Cuba. This particular group visa was issued on August 5, 1946, for a group whose content to be specified at a later date but the visa was valid for only 6 months from the date of issue, or until February 5, 1947. (SHMA Archives, Wasserman Wroblewski, R).

Fig. 3. Articles about S/S Ulua appeared on the front pages of the newspapers, accompanied by photographs of the boat's journey. Even a full week after S/S Ulua left Trelleborg, on January 31, 1947, an article about Ulua's journey was placed on the front page of Dagens Nyheter, just next to a photo report from the funeral of Crown Prince Gustaf Adolf, who died in a plane crash at Kastrup Airport. Above, the report of the London correspondent of Dagens Nyheter writing about S/S Ulua being stopped in Le Havre.  (SHMA Archives, DN Archives, Wasserman Wroblewski, R).

Fig. 4. Holocaust Survivors on the afterdeck dancing Israeli dance Hora after S/SS Ulua left the port of Trelleborg. (SHMA Archives, photographer unknown, provided by Eli Nusbaum).

Fig.5. January 24 1947. Trelleborg harbor. Sweden. On the right on the quay, the chartered SJ train with third class carriages. To the left, the stern of the refurbished S/S Ulua. In the background, survivors embark the ship.(SHMA Archives, photographer unknown).

Fig. 6. Based on accessible statistics obtained from the digital searches at the Royal Library in Stockholm, Frequency of the use of the keyword "judetransporterna" - "Jew-transport". It shows that it was precisely in 1942, the start of the Industrial Holocaust, when that expression gained its foothold in the press. " Jew-transport" referred to the trains from the ghettos in Poland that rolled towards the death camps, and again, in 1944 when the Holocaust of the Hungarian Jews started with the daily transports to Auschwitz, and in 1945 when "Jew-transports" meant a rapid evacuation of remaining prisoners to concentration camps in central Germany due to the impending offensive of the Red Army and the allied forces.

Fig. 7. On April 12, 1947, Expressen reports that the British asked the Swedish Foreign Ministry to investigate whether Sweden did not become a center for illegal Jewish emigration. According to the paper, Sweden had assured the British that they had no legal means to prevent the Jews from leaving the country and promised to undertake a thorough investigation by the Swedish police. Expressen nevertheless uses the pejorative term, "Jew traffic", and calls the departure of Holocaust survivors from Trelleborg "the Ulua affair," suggesting an improper event

Fig. 8. Olga Deutsch from Karcascomor, Hungary, was 9 when WWII started. Olga. Taken to Auschwitz where her mother and two sisters were murdered, Olga was an object of Dr. Mengele's "selektion" at the ramp and a subject of his medical experiments. From Auschwitz, she was transferred to KL Buchenwald where she was a slave worker at Krupp in Essen. Liberated from the concentration camp in Bergen-Belsen, Olga was brought to Sweden on UNRRAs White Boat M/S Ingrid that left Lübeck on July 7, 1944. A passenger on Ulua/Haim Arlosoroff, she was captured on the ship in Haifa and was taken to the British detention camp in Cyprus. In 1947 she was brought back to Haifa and transferred to the British detention camp in Atlith, south of the city. Upon her release in August 1947, she was registered, photographed, and received a permanent permit to stay.  (Arolsen Archives, SHMA Archives, Israel State Archives).

Fig. 9. February 27, 1947. S/S Haim Arlosoroff (S/S Ulua) on the beach at Bat Galim in Haifa. Holocaust survivors are being taken by Z-80 lighters, landing ships to three prison ships in order to be taken to a detention camp in Cyprus. (SHMA Archives, photographer unknown).



--
Newspapers
Trelleborgs Tidning: 22 januari 1947.Dagens Nyheter: 31 januari 1947, 1 februari 1947, 11 mars 1947, 11 april 1947,Svenska Dagbladet: 24 januari 1947, 19 februari 1947. 8 augusti 1948. Söderhamns Tidning: 28 januari 1947.Aftonbladet: 24 januari 1947, 17 februari 1947, 20 februari 1947, 24 februari 1947, 6 mars 1947; Expressen: 24 januari 1947, 25 januari 1947, 14 februari 1947, 28 februari 1947, 12 april 1947.The Daily Telegraph. Jews fight the boarding party of Haifa. 1 mars 1947. 
Literature
Eliav, Arie L. 1969. The Voyage of the Ulua. (New York: Funk and Wagnalls). 
Glück, Emil et al. `Hachshara and Youth Aliyah in Sweden 1933-1948`. (2016). (Glück, Emil, Diamond, Judith, Glick, Yaël).
Gottfarb Inga. `Den livsfarliga glömskan`. (Wiken förlag), 1986
ISBN 9170243336.
Greenfield, Murray S.; Hochstein, Joseph M. (1987). The Jews' Secret Fleet: The Untold Story of North American Volunteers Who Smashed the British Blockade of Palestine. (Jerusalem and New York: Gefen Publishing House). ISBN 978-965-229-517-0.
Stewart, Ninian (2002). The Royal Navy and the Palestine Patrol. (London and Portland OR. Frank Cass Publishing. ISBN 0-7146-5210-5.
Swarc, Alan. 2006. `Illegal Immigration to Palestine 1945-1948: The French Connection`.  (University of London, PhD theses).
Wasserman Wroblewski R. 2020. `The Liberated 1945. White Boat Mission from Bergen-Belsen to Sweden`. (Stockholm: Swedish Holocaust Memorial Association). ISBN 978-91-986601-2-8
Wroblewski R. 1995. `6 tusen av 6 miljoner: ett requiem`, Swedish Holocaust Memorial Association (Föreningen Förintelsens Minne) ISBN 9163036126, 207 pages.
Movies and Homepages
The Illegals - movie. 1947. Levin Meyer Levin, director, 72 Minutes, 1947.
De Befriade. Wasserman Wroblewski R. Föreningen Förintelsens Minne, 2020. https://www.shma.online
Archives
The Royal Library, National Library of Sweden, Stockholm, Sweden.National Archives in Stockholm (Riksarkivet, Marieberg)Arolsen Archives, Bad Arolsen.Swedish Holocaust Memorial Association Archives, Stockholm.Israel State Archives, Jerusalem.

Friday, February 27, 2026

Museum om Förintelsen i Stockholm vill fortsättningsvis inte visa Förintelsen och förintelsen - Denotation och Konnotation - Holocaust by Bullets.

Jag var tvungen att illustrera detta blogginlägg med en bild (Om Bildtolkning) som inte tas bort av sociala medier.  Se vidareförklaring under "Denotation och Konnotation". Fotot föreställer ett tvärsnitt av cilier (flimmerhår) i våra bronkier. Det är små hårliknande utskott som täcker insidan av luftvägarna och fungerar som kroppens biologiska försvarssystem genom att rensa lungorna från slem, damm, virus och bakterier. 

Denotation och Konnotation

För 60 år sedan blev jag "nästan direkt" antagen till forskarutbildning efter ett bildtolkningsseminarium som var led av professor Björn Afzelius. Det handlade om ett tvärsnitt av cilier (flimmerhår) där man kunde se att en del cilier hade dyneinarmar vridna åt höger och en del åt vänster. Vi, fysiologistudenter, fick drygt en kvart att analysera bilderna tagna i ett elektronmikroskop. Jag var den ende bland studenterna som kom på det rätta svaret, inte bara det strukturella utan även det funktionella.

Bildtolkning
Bildtolkning betyder att analysera, förstå och tolka innebörden i en bild, ofta genom att titta på både vad bilden föreställer (denotation) och vilka känslor eller symboler den förmedlar (konnotation). Det handlar om att förstå bildens "språk" av symboler, färger, komposition och ljussättning för att komma fram till vad bilden vill säga.

Denotation
Denotationen är fri från känslor, värderingar och personliga associationer. Om man tittar på de tyska fotografierna (nedan) från Förintelsen, bilder av personer utan kläder, beskriver man dem först som nakna. Denotationerna är en klar slutsats: "nakna människor". Offren förblir en anonym massa. Det är först när man lägger till tolkningar som "sårbarhet", "skam", "avhumanisering" eller "förnedring" som man går in på konnotationer.

Konnotation
För att komma till konnotationer i de nämnda bilderna behövs oftast två saker, dels information (eller kunskap) om att foton kommer från Ukraina, är tagna på 1940-talet och att de föreställer en pågående arkebusering av den judiska befolkningen, "Holocaust by Bullets". Det andra villkoret är en ingående bildanalys. Istället för att titta på bilden "på avstånd" där de vita konturerna föreställer en grupp av nakna människor får man lov att noggrannare titta på och analysera de enskilda fotografierna eller delar av dem. Denotation, den "torra" definitionen blir här brist på kläder av en rätt så homogen grupp. När man talar om nakenhet i samband med Förintelsen förändras ordets innebörd dramatiskt. Här lämnar man denotationen (att vara utan kläder) och går in i några av de tyngsta och mest smärtsamma konnotationerna som finns i mänsklig historia. Det är just den ytterst viktiga delen som man saknar i Museet om Förintelsen i Stockholm, i deras utställningar och seminarier.

Den nu använda Etiken
Etiken kring fotografier av offrens nakna kroppar, först levande och därefter i massgravar från tiden för Förintelsen, är ett av de mest komplexa områdena (problemen) inom museipedagogik och även historieforskning. Det handlar om balansen mellan att visa, bevisa brottet, lära ut och respekt för offrens värdighet (som man ofta åberopar då man inte vill visa sanningen).

De gamla fotografierna som presenteras nedan, tagna i oktober 1941–1942 av nazistiska fotografer, var då ett sätt att dokumentera deras "effektivitet" för deras överordnade. Det handlade inte om att ytterligare förnedra offren. Genom att "slarvigt" titta på dessa bilder (eller projicera dem i museer som små foton), således inte noggrant analysera dem eller läsa bildtexten, riskerar man faktiskt att anta förövarens, nazisternas perspektiv.
Fotografierna kommer huvudsakligen från tre olika ställen – Babij Jar, Lubny och Mizocz – och i samtliga fall har fotograferna behållit dem "för eget bruk". Detta för att ge en fullständig bild av hur dödande-proceduren under den första delen av Förintelsen, "Förintelsen by bullets", gick till. Flera av elementen i både "Förintelsen by bullets" och den Industriella Förintelsen är desamma. Samla judar, förflytta dem till avrättningsplatsen, mörda och slutligen begrava på ett sätt som omöjliggör framtida identifiering – förmultnande, tätt ihoppackade kroppar i masgravar och askan av brända kroppar i dödslägren.

Fotografen Johannes Hähle tillhörde Propagandakompanien (PK) 637, vilken var knuten till den 6:e armén. Hähle är mest känd för att ha tagit de enda kända färgfotografierna från efterspelet av massakern i Babij Jar i september 1941 och därefter i Lubny. Även om Hähle själv tillhörde Wehrmachts propagandakompani och inte en Einsatzgruppe, dokumenterade han offren för Einsatzgruppe C (Sonderkommando 4a), som genomförde massmorden i Babij Jar och Lubny.

Hur skall bilderna från Förintelsen visas på en utställning?
Hur skall de bilderna visas på en utställning? Kronologiskt med bibehållen logistik som den nedskriven i de tyska dokumenten som skall "svart på vitt" samtidigt visas! Starta alltid med bilder på "Individer", annars blir offren en anonym massa. Det skapar kontrastverkan. Fokusera på detaljer. Bilder på mammor som håller sina barn tätt intill kroppen återger offrets dignitet och sociala konnotationer (människa, mor, älskad, tillgiven) istället för bara denotationen (lik).

Nakenhet och bekvämlighet
När man väljer att visa en bild på nakenhet i samband med Förintelsen flyttas fokus ofta i bildtexten bort från själva fotot. Detta trots att det är fotot som innehåller den primära informationen. Det förfarande minskar dock kraften i dokumentationen. Ofta beror det inte på fotots kvalitet, utan på utställaren och på att denne vill att besökaren skall känna sig bekväm.

Att undvika nakenhet i undervisningen om Förintelsen kan handla om bekvämlighet, men det är oftast en blandning av osäkerhet, rädsla för kritik och okunskap som ligger bakom överväganden att inte visa explicita, realistiska bilder från den mörka tiden. Det blir "enklare" att hålla sig till text eller abstrakta foton av hur det ser ut på platsen 80 år efter händelserna.

Tyvärr har det blivit allt vanligare att man inte visar sanningen, de allra viktigaste och mest talande bilderna. Logiken som Museet om Förintelsen tycks tillgripa är att svenskar som samhälle nu "vet" vad som hände. Vet de? 6 miljoner och Förintelsen har blivit slogans, nästan utan innehåll, bara två skrämmande ord.

Att dölja den "nakna och brutala sanningen" för att visa hänsyn är långt ifrån det Förintelsens offer ville, vilket har dokumenterats ett otal gånger. Sista önskan de hade inför döden var att de överlevande skulle berätta vad som hände med dem.


"6 000 000" och "Förintelsen" har inte någon verkan - Avhumanisering
Siffran sex miljoner och begreppet Förintelsen har förlorat sin tyngd, vilket kräver en tydligare redogörelse för hur morden faktiskt gick till för att motverka en urvattning av historien. Dokumentationen bör fokusera på att förmedla sanningen om offrens öden, snarare än att undvika det grafiska material som utgör de avrättades röst. I Sverige har fokus skiftat mot enskilda överlevandes livshistorier på bekostnad av att skildra själva förintandet, vilket minskar kunskapen om Förintelsens offer.
Man kopplar inte längre siffrorna till det de egentligen beskriver. Både siffran och ordet Förintelsen lever ett eget tynande liv. Därför är det essentiellt att Museet om Förintelsen i sin utställning om Förintelsen noggrant redogör för hur de 6 000 000 mördade judarna dog. Det är den delen som saknas både i den permanenta utställningen och i informationen genom sociala medier. Detta förfarande är den omedelbara orsaken till att innebörden av "Förintelsen av 6 miljoner" har bleknat! Man kan inte hela tiden hänvisa till "Etiken kring bilder" som har med Förintelsen att göra och inte visa hur 6 miljoner judar mördades, vilket är det essentiella, just hur mördandet gick till. Det gäller egentligen både beskrivningar och text om hur förövarna gick tillväga, kopplat till förövarnas egna foton, som är den starkaste dokumentationen som kan beröra och öka förståelsen hos en museibesökare. De avrättades röster finns just där!

Dokumentationen skall i form av fotografier skapa empati och förståelse, inte bara en chock. Om en fast utställning som den i museet i Stockholm utelämnar bilder på massgravar till förmån för megastora bilder på en grönskande skog där morden på de oskyldiga mammorna och barnen har begåtts är det inte ett tecken på en vördnadsdiskurs – man väljer från museledningens sida att "gömma eller egentligen glömma sanningen" istället för att föra de mördades talan.
I Sverige tycks kunskapen om Förintelsen minska. De senaste åren har både Forum Levande Historia och Museum om Förintelsen varit upptagna med att nästan uteslutande återberätta livshistorier av enskilda "svenska" Förintelsens överlevande (tyvärr, samma individer under ett tiotal år). De valde att inte berätta om Förintelsens offer och hur de dog. Inte ens under Förintelsens offers minnesdag. Allt detta gjorde att kunskapen om "förintelsen (verb) under Förintelsen" blev minimal.

Avhumanisering är ett kraftfullt begrepp som bör användas i samband med Förintelsen. Det får inte hända nu i Museet om Förintelsen i Stockholm där man reducerar människor till anonyma siffror eller gömmer undan de brutala fakta som utgör deras sista stunder. Det sätt man väljer där, att (inte) berätta om dem idag, kan leda till att offrens mänsklighet går förlorad.

Tidig tysk och inhemsk avhumanisering av judar. 
Under andra världskriget använde Nazityskland en omfattande propagandamaskin i de ockuperade länderna för att sprida antisemitism och rättfärdiga sina handlingar. Strategin var att anpassa budskapen efter lokala förhållanden genom att spela på befintliga fördomar, hopp och rädslor hos befolkningen. I Polen, trots den inhemska antisemitismen, var propagandan särskilt aggressiv och syftade till att avskräcka den icke-judiska befolkningen från att hjälpa judar, ofta med budskapet att judar var smittbärare av sjukdomar som tyfus. Många affischer, redan före krigets utbrott, uppmanade lokalbefolkningen att bojkotta judiska företag och anklagade judar för ekonomiskt fusk eller hamstring. I de skandinaviska länderna betonade ofta propagandan den nordiska/ariska enheten mot gemensamma yttre fiender, där judar pekades ut som det största hotet mot den nationella gemenskapen.

Varningar som ”Varning för starka bilder” eller ”Känsligt innehåll” används oftast för att skydda publiken från oväntat grafiskt eller traumatiskt material. Museer kan dölja sådant innehåll bakom en suddig hinna, oavsett om det rör sig om ett analogt fotografi eller digitalt innehåll.När det gäller Sveriges museum om Förintelsen uppstår dock en unik paradox. Museets själva kärna och uppdrag är att dokumentera och visa upp systematiskt våld och folkmord. Att då varna för ”känsligt innehåll” – eller som i dagsläget, undvika att visa det som faktiskt rör själva förintelseprocessen – blir motsägelsefullt. Respekten för offrens värdighet får inte ske på bekostnad av att dölja förbrytelsens faktiska natur. Om museet ska uppfylla sitt huvuduppdrag krävs att den ohyggliga sanningen lyfts fram, istället för att ständigt fokusera på sidoämnen.


Museum om Förintelsen, Stockholm. Fotot på skogen är tyvärr en sammanfattning av nazisternas första fas av Förintelsen – Holocaust by bullets. Fotografiet på skogen i utställningen är tyvärr en alltför förenklad representation av nazisternas första fas av Förintelsen – ”Holocaust by bullets”. Ett intetsägande foto av en skog förväntas här förklara mordet på mellan 1,5 och 2 miljoner judar.
Få svenskar känner till att den storskaliga förintelsen (verb) och förföljelsen av judar började i samband med Operation Barbarossa den 22 juli 1941, att det var Förintelsens första fas och genomfördes främst i Ukraina, Belarus, Baltikum och Ryssland. Där avrättade mobila insatsgrupper (Einsatzgruppen), SS och lokala kollaboratörer judiska män, kvinnor och barn genom masskjutningar, ofta vid massgravar i skogar eller raviner.
Många saknar kunskap om hur dessa avrättningar faktiskt gick till: hur judar tvingades klä av sig nakna och ställa sig vid kanten av en grav för att skjutas, ofta efter att ha tvingats bevittna hur deras makar och barn gick samma öde till mötes.
Den största enskilda massavrättningen i Förintelsens historia ägde rum i ravinen Babij Jar utanför Kiev den 29–30 september 1941. Där mördades 33 771 judar på bara två dygn, endast tio dagar efter att tyskarna intagit staden. På museet nämns denna händelse enbart på en liten informationslapp, klistrad i det nedre högra hörnet av bilden på den grönskande skogen. Det är okänt för mig varför museet väljer att skriva om Prypjatmassakern och inte om Babij Jar som var den största "aktionen" (avrättningen). 
Detta med tanke på att Prypyatsümpfe Säuberung inte var en aktion utförd av Einsatgruppen utan av Wehrmacht- och SS-styrkor.

Den storskaliga förintelsen och förföljelsen av judar började i samband med Operation Barbarossa den 22 juli 1941. Efter det tyska anfallet mot Sovjetunionen har Einsatzgruppen igångsatt massavrättningar av judar. Det skedde genom skjutning vid speciellt förberedda uppgrävda massgravar eller raviner. Den mest kända avrättningsplatsen heter Babij Jar, en ravin i utkanten av Kiev där judiska barn, kvinnor och män sköts till döds. På två dagar, 29–30 september 1941, mördades 33 771 judar i Babij Jar. Allt dokumenterades noga. Sifferexercisen var viktig för nazisterna. Aktionen hade genomförts enligt en tysk rapport ”utan några incidenter”.

Bilden föreställer en antisemitisk propagandaffisch från det tyskockuperade Serbien under andra världskriget. Den skapades för den så kallade Stora frimurarutställningen. Utställningens huvudtema var den påstådda judisk-kommunistisk-frimureriska världskonspirationen. Texten på affischen, "ЈЕВРЕЈИН ДРЖИ КОНЦЕ У РУЦИ" (Jevrejin drži konce u ruci), betyder ordagrant "Juden håller i trådarna" och föreställer en judisk man som agerar marionettspelare åt två dockor, de allierades ledarna Josef Stalin och Winston Churchill, vilket skulle antyda att det var judar som kontrollerade både Sovjetunionen och Storbritannien i kampen mot Nazityskland. Utställningen stöddes av serbisk kollaborationsregering.

Schnellbrief, Pogromer och Getton
Gettoiseringen i det ockuperade Polen inleddes nästan omedelbart efter den tyska invasionen i september 1939. Det allra första gettot upprättades i Piotrków Trybunalski den 8 oktober 1939. Initialt (1939) presenterades gettot som en tillfällig lösning för att segregera och kontrollera judarna innan en "slutgiltig lösning" (1942) som vid den tiden diskuterades bara i termer av deportationer till öst.
Den 21 september 1939 utfärdade Reinhard Heydrich en order (den så kallade Schnellbrief - "Die Judenfrage im besetzten Gebiet" (Judefrågan i de ockuperade områdena)) om att koncentrera den judiska befolkningen från landsbygden till större städer med goda järnvägsförbindelser. Gettot i Łódź (Litzmannstadt) etablerades i februari 1940 och förseglades i april samma år, medan det största gettot, Warszawas getto, upprättades formellt i oktober 1940 och förseglades i november. Totalt skapade nazisterna över 600 ghetton i det ockuperade Polen under krigsåren. I Kiev, som ockuperades av tyskarna den 19 september 1941, upprättades aldrig någon formell judisk ghetto under den tyska ockupationen i andra världskriget, till skillnad från i städer som Warszawa eller Lviv. Den tyska armén och SS valde istället att nästan omedelbart genomföra en total utrotning av stadens kvarvarande judiska befolkning genom massavrättningar. Den 29–30 september 1941, endast tio dagar efter att tyskarna intagit staden, mördades 33 771 judar vid ravinen Babij Jar utanför Kiev.
Pogromer i Lviv och Kovno.

1 500 000 - 2 000 000 judar mördades under Holocaust by bullets
Att minst 1 500 000 judar mördades under Holocaust by bullets med start under sommaren 1941 vet nästan ingen svensk om. Att det handlade om den första fasen av Förintelsen, genomförd främst i Ukraina, Belarus, Baltikum, Ryssland, där mobila insatsgrupper (Einsatzgruppen), SS och lokala kollaboratörer avrättade judiska män, kvinnor och barn genom masskjutningar, ofta vid gravar i skogar eller raviner. Det är inte många som vet hur det gick till. Att judar tvingades att klä av sig nakna och ställa sig vid kanten av en ravin eller en massgrav och sköts. Hur de strax innan fick se sina män eller kvinnor och barn gå samma öde.


Under de tyska förberedelserna inför anfallet mot Sovjetunionen, Operation Barbarossa, organiserades Einsatgruppen (insatsgrupper) i fyra enheter. Insatsgrupperna bestod sammanlagt av omkring 3 000 personer. Dessa dödsenheter skulle följa direkt i den tyska arméns spår och likvidera ”störande element”, huvudsakligen judar bland civilbefolkningen i de områden som ockuperades.

    Fotografering av "aktioner" (massmord)
    I takt med att massavrättningarna intensifierades under 1941 utfärdade Reichsführer-SS Heinrich Himmler order som förbjöd privat fotografering av "aktioner" (massmord). Endast officiella fotografer från propagandakompanier (t.ex. Johannes Hälle tillhörde propagandakompanien) eller specifika identifieringsavdelningar (Erkennungsdienst) fick ibland tillstånd att dokumentera händelser, men då oftast för internt bruk eller noggrant utvald propaganda. Syftet med förbudet var att förhindra att bevis på grymheterna spreds till hemfronten i Tyskland eller utomlands samt att skydda soldaternas moral.
    Johannes Hähle tillhörde Propagandakompanien (PK) 637, vilket var knutet till den 6:e armén. Han är mest känd för att ha tagit de enda kända färgfotografierna (dia) från efterspelet av massakern i Babij Jar i september 1941. Även om Hähle själv tillhörde Wehrmachts propagandakompani och inte en Einsatzgruppe, dokumenterade han offren för Einsatzgruppe C (Sonderkommando 4a), som genomförde massmorden i Babij Jar och Lubny.

Från ägodelar till livet – det systematiska rånet under "Holocaust by Bullets"
Under ”Holocaust by bullets” rånades judarna i tre omedelbara steg. Som exempel kan man nämna de Kievbor som mördades i ravinen Babij Jar.
Det första steget var att de tvingades lämna sina hem och tillhörigheter. Hemmen övertogs direkt av lokalbefolkningen. Kievs judar fick bara ta med sig det nödvändigaste i en liten resväska per person och samlades på en angiven plats för vidare transport. De leddes dock i motsatt riktning, mot ravinen.
I utkanten av staden skedde det andra steget av rånet, då de tvingades lämna ifrån sig allt sitt bagage.
När de sedan fördes till arkebuseringsplatsen skedde det tredje materiella rånet: de tvingades klä av sig nakna och lämna ifrån sig sina kläder samt personliga värdesaker som klockor och ringar. Medan förövarna var varmt klädda i sina uniformer, tvingades offren stå nakna i den bitande kylan innan de beordrades att lägga sig på den kala marken. Men det mest brutala rånet återstod; efter att de berövats allt materiellt, tog man det dyrbaraste de ägde – deras liv. De arkebuserades nakna i ravinen.
Som ett sista fjärde steg i denna process utfördes en systematisk plundring efter arkebuseringen. De tyska soldaterna gick noggrant igenom de dödas kvarlämnade kläder i jakt på gömda smycken och andra värdeföremål innan de mördade kropparna täcktes över med sand.

Industriella Förintelsen
Man är på samma sätt sparsam med informationen om den industriella förintelsen som startade 1942. Döden i gaskamrarna återges enbart som siffror. Information om själva förintelsen under Förintelsen med nazisternas egna bilder på avrättningar eller fyllda massgravar får man inte se på de ovannämnda myndigheternas lokaler eller deras installationer på stan. På Förintelsens offers minnesdag ställs varje år de "svenska" överlevandes fotografier upp. Ingen direkt information om Förintelsen och Förintelsens offer.

Grava felaktigheter på svenska Museets om Förintelsens hemsida kvarstår
På svenska Museets om Förintelsens hemsida står för andra året i rad felaktig information om den industriella förintelsens början, att det var år 1941, trots att det handlar om Wannsee-konferensen i slutet av januari 1942. I Wannsee beslutades hur deportationerna och förintandet (det industriella) skulle organiseras och implementeras administrativt och logistiskt. Protokollet från Wannsee-konferensen daterat 20 januari 1942 är ett av de viktigaste då det visar både effekten av Holocaust by Bullets och planeringen för den industriella förintelsen där antalet judar i varje europeiskt land presenteras. Ledningen av Museets om Förintelsen borde veta att termen "Den slutgiltiga lösningen" användes för första gången i mars samma år i ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther daterat den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen en månad tidigare*.
Det står bl.a.:

Den slutgiltiga lösningen. 
1941 beslutade nazistledningen om den så kallade ”slutgiltiga lösningen på judefrågan” — ett industriellt organiserat och statligt sanktionerat massmordsprogram."

(Publicerad 2024.12.09 Uppdaterad 2026.01.21.)

Så kan ett tvärsnitt av cilier (flimmerhår) i våra bronkier se ut. Det är små hårliknande utskott som täcker insidan av luftvägarna och fungerar som kroppens biologiska försvarssystem genom att rensa lungorna från slem, damm, virus och bakterier. Dessa rörliga cilier samarbetar med slemproducerande celler för att transportera orenheter uppåt mot svalget, där de antingen sväljs eller hostas upp. Diametern på en enskild cilie (eller flagell) är ungefär 250 nm (0,25 mikrometer), anmärkningsvärt konstant genom nästan alla biologiska arter, från encelliga organismer till mänskliga celler. Den delen av flimmerhåret jag tittade på under seminariet, dyneinarmar, var nog mindre än 10 nm. Bilden visas som det första fotot i bloggen för att nakenhet straffas genom internets nakenhetscensur.

Vietnamkrigets mest ikoniska bilder är "Napalmflickan" (1972) av Nick Ut, som visar skrikande barn på flykt, och "Saigon-avrättningen" (1968) av Eddie Adams, som visar en avrättning på öppen gata. Dessa fotografier förändrade den allmänna opinionen mot kriget och definierade modern fotojournalistik. De minns trots allt trauma som visas i fotografierna.

Bergen-Belsen. Massgrav nummer 11, inte nummer II. I massgrav nummer 2 fanns 5 000 kroppar.


Holocaust by Bullets
"Förintelsen genom kulor"


Gatan på bilden heter Pirjatinskaja-gatan (ryska: Пирятинская ул., ukrainska: Пирятинська вул.). Denna gata i staden Lubny i Ukraina spelade en central roll under händelserna den 16 oktober 1941. Det var längs Pirjatinskaja-gatan som stadens judiska befolkning tvingades marschera i kolonner mot avrättningsplatsen vid Zasylskij-ravinen.


Meddelande på ukrainska, ryska och tyska. Svensk översättning: Alla judar som bor i staden Lubny måste infinna sig den 16 oktober 1941 kl. 09.00 vid hus nr 3 på Zamostje-gatan (tidigare stadens sommarstugor) för omplacering. Det är nödvändigt att ta med sig livsmedel för tre dagar samt varma kläder.
De som inte lyder denna order kommer att bli ARKERBUSERADE.
Den som utan tillstånd går in i stängda judiska lägenheter eller plundrar dessa lägenheter kommer att arkebuseras. Stadens ariska invånare (ukrainare och ryssar) uppmanas att ange judar som inte har lydt denna order.
ОБЪЯВЛЕНИЕ
Все евреи, проживающие в г. Лубнах, должны явиться 16 октября 1941 г. к 9-ти часам утра в дом № 3 по ул. Замостье (бывшие городские дачи) с целью переселения. Необходимо взять с собой продовольствие на три дня и теплую одежду. Неисполнившие этого приказа будут РАССТРЕЛЯНЫ.
Кто самовольно будет заходить в закрытые еврейские квартиры или будет грабить эти квартиры, будет расстрелян. Арийские жители города (украинцы и русские) призываются доносить о евреях, не исполнивших этого приказа.
Detta dokument är en order utfärdad av de tyska ockupationsstyrkorna i Ukraina. Den typ av "omplacering" som nämns i texten var en omskrivning för massavrättningar, ofta genom arkebusering vid raviner eller massgravar (det som i din tidigare fråga refererades till som "Holocaust by bullets"). Samma typ av information om omplacering där det behövs mat för resan utfärdades i de största getton i Warszawa och Lodz.



Tysk dokument som är en teknisk och ohygglig beskrivning av en massavrättning, sannolikt från en rapport av ett insatskommando eller en rapportör inom SS/SD. Det är ett viktigt källdokument som beskriver hur "förintelsen som verb" gick till i praktiken.
C. MASSAVRÄTTNINGEN I ZJITOMIR (Shitomir)
Efter att ukrainska fångar hade grävt diken på ca 2 m längd, ca 3 m bredd och ca 3 m djup, genomfördes avrättningarna enligt skissen.
Avrättning i Zjitomir (skissens text):
A. Järnvägsvall som kulfång.
B. Dike (grop).
C. Offren (ej fängslade, utan ögonbindel, i grupper om 15–20 personer) tvingades knäböja med blicken mot vallen.
C – D = Distans: ca 10 m.
E = SD-exekutionskommando: 1 kommendant, 2 officerare och 15 till 30 man (unga män).
Vid 15 man = ca 15 sekunders varaktighet (S.D.)
Vid 20 man = ca 30 sekunders varaktighet (S.D.)
Kropparna föll framåt ner i gropen.
Rapportören (E.) ville fotografera händelsen, men filmerna förstördes i oframkallat tillstånd av "officeren".
Vid denna avrättning dödades ca 500 personer. Inga flyktförsök gjordes.
D. JUDISKA OFFER:a) I Dubno (avrättning bevittnad av E.) ca 120 personer.
b) I Poltava (delvis bevittnad) ca 500 personer.
c) I Zjitomir ca 500 personer.
(Dödandet av ca 300 människor bevittnades av E. Resten av förloppet bevittnades ej.)




Einsatzgruppe D shooting Jewish women in an open pit near Dubossary in Soviet Moldavia, 14 September 1941. The unit's commander, likely Max Drexel, is visible in the background.





Lubny. Enligt ordern utfärdad av de tyska ockupationsstyrkorna i Ukraina skulle den judiska befolkningen "omplaceras". Samma typ av information om omplacering där det behövs lite kläder och mat för resan utfärdades i de största getton i Warszawa och Lodz. Omplaceringen som nämns i texten var en omskrivning av massavrättningar, ofta genom arkebusering vid raviner eller massgravar (det som i din tidigare fråga refererades till som "Holocaust by bullets").  Deportationspunkten i Lubnyj var densamma som massgravar i närheten av samlingspunkten.



Lubny. Judar som kom till den anvisade platsen (för vidare transport) fick lämna ifrån sig alla de tillhörigheter de hade med sig. Liknande scener som utspelade sig i Warszawa-gettot.  en massavrättning 

Lubny. Detta fotografi visar en stor folkmassa av människor från Lubny, Ukraina, den 16 oktober 1941. Alla skall snart mördas av Einsatzgruppen. Alla vet vad det handlar om; alla väntar på sin avrättning. Alla vet att de har inga möjligheter att fly eller räkna med att ukrainska grannar skall hjälpa till och gömma dem. Bland dem sitter en ung mamma och hennes barn. Bilderna togs av en tysk krigsfotograf strax innan massavrättningen av cirka 4 500 judar i området. Kvinnan på bilden tröstar sina barn medan de sitter och väntar på nästa steg från de ukrainska grannarna – kollaboratorer och Einsatzgruppens soldater. Fotot är ett dokumenterat bevis på "Förintelsen genom kulor" i de ockuperade sovjetiska territorierna. Avrättning: Offren tvingades lägga sig i rader i eller vid kanten av gropen och sköts i nacken eller ryggen av skvadroner bestående av SS-män, ordningspoliser och lokala ukrainska kollaboratörer.
Lubny

Mizocz. Staden Mizocz ockuperades av Wehrmacht under Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen i juni 1941. Ett getto inrättades i staden. Efter drygt ett år, den 12 oktober 1942, omringades det slutna ghettot av ukrainsk hjälppolis, tysk polis och militär som förberedelse för avvecklingen av ghettot. De fängslade invånarna förstod vad det innebar och den 14 oktober sattes eld på många av husen i ghettot. Detta motstånd skapade förvirring bland de ukrainska och tyska trupperna, vilket resulterade i att många lyckades fly. Omkring 200 personer omkom i lågorna inne i ghettot. Den 14 och 15 oktober transporterades de tillfångatagna överlevarna i lastbilar till en avsides belägen ravin där de tvingades att klä av sig och nakna sköts till döds. Kvinnor med små barn för sig och deras män för sig. Skjutningarna fotograferades av förövarna.

Mizocz. Avklädningsplats för kvinnor och barn i ravinen.

Avklädningsplats för kvinnor och barn i ravinen.

Kvinnor och barn från Lubny i väntan på avrättning. En av de mest kända bilderna visar en rad nakna kvinnor, varav vissa håller spädbarn i famnen, som väntar på sin tur i ravinen, nära avrättningsplatsen.
När man väljer att visa en bild på nakenhet i samband med Förintelsen flyttas fokus ofta i bildtexten bort från själva fotot. Detta trots att det är fotot som innehåller den primära informationen. Det förfarandet minskar dock kraften i själva dokumentationen, fotot.  Därför har jag gjort en förstoring av en del av ursprungsfotografiet ovan där kvinnor och barn från Mizocz står i rad i väntan på avrättning. I den delen av bilden ser man ett antal nakna kvinnor där två håller spädbarn i famnen. Man ser även en 5–7-årig flicka. 

Bildtolkning betyder att analysera, förstå och tolka innebörden i en bild, ofta genom att titta på både vad bilden föreställer (denotation) och vilka känslor eller symboler den förmedlar (konnotation). Det handlar om att förstå bildens "språk" av symboler, färger, komposition och ljussättning för att komma fram till vad bilden vill säga.


Likvideringen av ghettot i Mizocz. Tyska gendarmer förbereder sig för att fullborda en massavrättning genom att skjuta ytterligare två judiska barn (de påklädda) och en kvinna, vilka möjligtvis kom till "deportationspunkten" senare. Är den nakna kvinnan pojkens mor? Hon tycks trösta honom. Enligt Zentrale Stelle i Tyskland (Zst. II 204 AR 1218/70) samlades dessa judar ihop av det tyska gendarmeriet och ukrainska Schutzmannschaften under likvideringen av Mizocz-ghettot, som huserade omkring 1 700 judar. Dagen före ghettots likvidering (13 oktober 1942) gjorde några av invånarna uppror mot tyskarna, men det besegrades efter en kort strid. De återstående medlemmarna av samfundet transporterades från ghettot till denna ravin i Sdolbunov Gebietskommissariat, söder om Rovno, där de avrättades. Information rörande denna aktion, inklusive fotografierna, erhölls från en man vid namn Hille, som vid tillfället var Bezirks-Oberwachtmeister vid gendarmeriet. Hille gav uppenbarligen de fem fotografierna (det fanns ursprungligen sju) till bolagsjuristen vid en textilfirma i Kunert, Tjeckoslovakien, där han arbetade som dörrvakt efter kriget. Den tjeckiska regeringen konfiskerade bilderna från juristen 1946, varpå de blev offentliga. Att fotografierna faktiskt visar arkebuseringen av judar i samband med likvideringen av ghettot bekräftades även genom ett uttalande från Gendarmerie-Gebietsfuehrer Josef Paur år 1961.





Bilden föreställer tyska soldater från Einsatzgruppen C (mobila insatsgrupper) som genomsöker tillhörigheter från judiska offer efter en massavrättning i Babi Yar-ravinen nära Kiev. September 29.–Oktober 1, 1941. På väg mot ravinen blev judarna tvungna att lämna alla sina tillhörigheter i utkanten av Kijev.

Den största enskilda arkebuseringsaktionen i Ukraina ägde rum vid Babij Jar den 29–30 september 1941 av Einsatzgruppen, vilka med hjälp av entusiastiska ukrainska kollaboratörer sköt 33 761 judar. Men arkebuseringarna där tog inte slut, utan fortsatte under de följande dagarna och månaderna. På den vänstra bilden ser man ryska POW:er som övervakas av tyska soldater. De täcker kropparna av de nyligen mördade judarna med sand. På den högra bilden ser man en annan del av ravinen där offren fick klä av sig. Bilderna tagna på Agfa Color-positivfilm (dia).

Lubny - 16 oktober 1941
Lögnen om "omplacering": Precis som det stod i anvisningarna (fotot ovan) beordrades stadens judar att samlas vid gatan Zamostje med varma kläder och mat för tre dagar. Detta var en medveten strategi för att hålla offren lugna och underlätta logistiken.
Istället för tåg till ett nytt hem fördes de ca 4 500 personerna till Zasullya-ravinen (avrättningsplatsen) i utkanten av staden, nära byn Zasullya.
Offren tvingades klä av sig och ställa sig vid kanten av ravinen där de sköts till döds av enheter från Sonderkommando 4a (en del av Einsatzgruppe C), med stöd av lokal ukrainsk hjälppolis och Wehrmacht. Massakern i Lubny är unik för att den fotograferades i svart-vit (Agfa Isopan F) av Johannes Hähle, en tysk militärfotograf som också fotograferade vid ravinen Babij Jar. Hans bilder, som visar utmattade mödrar med sina barn precis före avrättningen, användes senare som bevismaterial i efterkrigs rättegångar.

Mizocz - 14 oktober 1942.
Bilderna togs av den tyske polisofficeren Gustav Hille. Det är oklart varför han dokumenterade händelsen, men han gav senare bilderna till en bekant. Väntan på avrättning. En av de mest kända bilderna visar en rad nakna kvinnor, varav vissa håller spädbarn i famnen, som väntar på sin tur vid kanten av avrättningsplatsen. Själva avrättningen och "nackskottet" har inte dokumenterats. Det finns bilder som visar en tysk gendarm som skjuter kvinnor som fortfarande rör sig efter den första masskjutningen (så kallade "nådaskott"). Ett annat foto visar en polis som förbereder sig för att skjuta två barn. Bilder som visar ravinen fylld med högar av nakna kroppar efter avrättningen.

Mizocz ockuperades av Wehrmacht under Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen i juni 1941. Omkring 300 judar lyckades fly tillsammans med de retirerande sovjetiska styrkorna.

Den 12 oktober 1942 omringades det slutna ghettot, som rymde cirka 1 700 judar, av ukrainsk hjälppolis och tysk polis som förberedelse för avvecklingen av ghettot. Judarna gjorde motstånd i ett uppror som kan ha varat i upp till två dagar. Ungefär hälften av invånarna lyckades fly eller gömma sig i förvirringen innan upproret slogs ner.

Den 14 oktober satte de fängslade invånarna eld på många av husen i ghettot; detta resulterade i att även om många lyckades fly, omkom omkring 200 personer i lågorna inne i ghettot. Den 14 och 15 oktober transporterades de tillfångatagna överlevarna i lastbilar till en avsides belägen ravin där de sköts till döds.

Skjutningarna fotograferades. Bilderna, som ägdes av SS-Unterscharführer Schäfer fram till 1945, blev en del av Ludwigsburg-utredningen (ZSt. II 204 AR 1218/70). De publicerades och har blivit välkända. Ofta sägs fotografierna felaktigt föreställa andra avrättningar under Förintelsen.
Två av fotografierna visar den pågående "Aktion" – arekbusering av offren. Bilderna ger tydliga bevis på den avrättningsmetod som var vanlig under "Förintelsen genom kulor" i Reichskommissariatet Ukraina. Offren fördes till avrättningsplatsen i grupper om cirka fem personer och tvingades lägga sig bland de tidigare offren för att skjutas i nacken eller huvudet med en enda kula. Historiker har kommenterat den brutalitet som visas i fotografierna från massmordet i Mizocz.

*
* På svenska Museets om Förintelsens hemsida står för andra året i rad felaktig information om den industriella förintelsens början, att det var år 1941 trots att det handlar om Wannseekonferensen i slutet av januari 1942 där det beslutades hur deportationerna och förintandet (det industriella) skulle organiseras och implementeras administrativt och logistiskt. Protokollet från Wannseekonferensen är ett av de viktigaste då det visar både effekten av Holocaust by Bullets och planeringen för den industriella förintelsen där antalet judar i varje europeiskt land presenteras. Ledningen av Museet om Förintelsen borde veta att termen "Den slutgiltiga lösningen" användes för första gången i mars samma år i ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther daterat den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen en månad tidigare. Till vänster: Ett brev från Reinhard Heydrich till den tyske diplomaten Martin Luther den 26 februari 1942. Heydrich följer här upp Wannseekonferensen (januari 1942) genom förfrågan om administrativ medverkan angående genomförandet av "Endlösung der Judenfrage" som jag har markerat med en röd linje. Till höger: Skärmdump - hemsida från mars 2026 - Museet om Förintelsen. 


Ovanstående artikel och förslag är min gåva till Museet om Förintelsen i Stockholm. Så Ni behöver inte plagiera mina forskningsresultat som ni har gjort så många gånger förr.

Katherine Hauptman har utsetts till chef för "Sveriges museum om Förintelsen", tycks ha glömt att i uppdraget ingår att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen, inklusive förintelsen (verb) av 6 miljoner judar!

Jag hade hoppats att museet inför Förintelsens minnesdag skulle skildra de faktiska händelseförloppen, antingen den ”Industriella förintelsen” i lägren eller den fas då mördandet i stor skala inleddes: ”Holocaust by Bullets”. Det finns tillräckligt med tyskt källmaterial – dokumentation svart på vitt – som ger en glasklar bild av vad som hände.

Sveriges museum om Förintelsen valde dock, som vanligt, sin egen tolkning av uttrycket: svenskt trycksvärta på svenskt tidningspapper. Utställningen skildrar således enbart den svenska medierapporteringen om Nazityskland och Förintelsen mellan 1933 och 1946. Den belyser vad som rapporterades, men också vad som ströks eller tystades ner av dåtidens censur. Andra deras aktiviteter , egentligen seminarier dit kommer alltid samma publika har med de överlevandens berättelser att göra, det som kommer härnäst handlar om en bok om Lodz-gettot.

Lubny massakern
År 1939 uppgick den judiska befolkningen till 2 833 personer (10,5 % av det totala antalet).
När tyskarna ockuperade Lubny den 13 september 1941, registrerades alla judar (~1 500 personer). Den 10 oktober 1941, mindre än 1 månad efter ockupationen, beordrades Lubny-judarna att infinna sig den 16 oktober 1941 i byn Zasule för omflyttning. De skulle ta med sig varma kläder och värdesaker. Alla judar mördades därefter utanför samhället i ravinen Zasylskiy av Sonderkommando 4a. Tillsammans med de lokala judarna mördades judiska fångar från Stalag. Den dagen mördades 1 865 personer. Under den andra hälften av november 1941 mördades där ytterligare 73 judar. De återstående judiska "yrkeskunniga arbetarna" mördades där i april–maj 1942. Under 1941–1942 mördades totalt cirka 2 000 judar i Lubny.

Babij Jar massakern
Den 28 september sattes meddelanden upp runt staden som instruerade judar att samlas nästa morgon vid korsningen till gatorna Melnikov och Degtiarev. Meddelandena instruerade judarna att ta med sig dokument, värdesaker och kläder. Enligt rapporterna som skickades tillbaka till Berlin dödades 33 771 judar av Einsatzgruppe C på bara två dagar, den 29–30 september 1941.


* Agfa Color-färgfilm som användes år 1941 i ravinen Babij Jar har samtidigt använts som filmmaterial även i långfilmer. År 1941–1942 spelades in på AGFA CHROME (Color) en film av nazisten Veit Harlan där huvudrollen spelades av Kristina Söderbaum. Filmen Den gyllene staden (Die goldene Stadt), regisserad av Veit Harlan och utgiven 1942, är ett tydligt exempel på hur den nationalsocialistiska ideologin vävdes in i till synes harmlösa melodramer. Även om den inte är en renodlad hatfilm som Harlans tidigare verk Jud Süß (1940), genomsyras den av dåtidens rasideologiska föreställningar. Harlan var den enda konstnären från nazitiden som åtalades för brott mot mänskligheten efter kriget, främst på grund av hans roll i Jud Süss, även om han i slutändan frikändes i kontroversiella domar. Filmen Jud Süss anses vara en av de mest antisemitiska filmerna genom tiderna. Den producerades på direkt uppdrag av Goebbels för att hetsa mot judar genom att porträttera dem som giriga, falska och farliga för det tyska folket. Filmen var obligatorisk för SS-medlemmar att se.
Den nazityska spelfilmen Jud Süß från 1940 visades aldrig på svenska biografer under kriget. Filmen stoppades av Statens biografbyrå på grund av dess grova antisemitiska innehåll och karaktären av ren hatpropaganda. Filmen Den gyllene staden (Die goldene Stadt), regisserad av Veit Harlan, hade dock en svensk premiär den 22 mars 1943 på biografen Spegeln i Stockholm. Troligen framstod för censorerna filmens innehåll mer som en tragisk kärlekshistoria än som politisk propaganda. Kristina Söderbaum var då en storstjärna och att filmen kom från Nazityskland var då inget problem för den svenska publiken.

Filmen Den gyllene staden (Die goldene Stadt), regisserad av Veit Harlan, hade dock en svensk premiär den 22 mars 1943 på biografen Spegeln i Stockholm. Troligen framstod för censorerna filmens innehåll mer som en tragisk kärlekshistoria än som politisk propaganda. Kristina Söderbaum var då en storstjärna och att filmen kom från Nazityskland var då inget problem för den svenska publiken.

Agfa introducerade sina första panchromatiska filmer (vilka återger färger i korrekta gråtoner, till skillnad från äldre ortokromatisk film) under det tidiga 1930-talet, ofta under namnet Isopan. Isopan F betydde finkornig var väl etablerade vid tiden för andra världskriget.
Då panchromatiska filmer är känsliga för hela färgspektrumet och återger färger i korrekta gråtoner, bestämde jag mig för att färglagga de gamla svart-vita fotografierna. Jag gjorde det av två orsaker.
Det visade sig att de färlagda bilderna avslöjade flera viktiga detaljer som jag inte hade uppmärksammat tidigare.

Bilderna från likvideringen av Mizocz-ghettot i oktober 1942 togs av den tyske polisofficeren Gustav Hille. Hille var vid tillfället Bezirks-Oberwachtmeister (distriktsövervaktmästare) vid gendarmeriet. Hans roll och motiv bakom fotograferandet har diskuterats av historiker, men bilderna har blivit några av de mest kända och fasansfulla dokumentationerna av Förintelsen genom kulor.  Ursprungligen sägs det ha funnits sju fotografier i serien, men endast fem är kända idag. Efter kriget arbetade Hille som dörrvakt på en textilfirma i Tjeckoslovakien. Han gav bilderna till företagets jurist, men de konfiskerades av den tjeckiska regeringen 1946 och blev därefter offentliga. Bilderna användes senare som officiellt bevismaterial för att styrka krigsförbrytelser,
Datum. 14 oktober 1942






Agfa Color-färgfilm har använts år 1941 vid dokumentationen av morden i ravinen Babij Jar. På den vänstra bilden ser man de ukrainska åskodarna och ukrainska kollaboratörer längs gatan som ledde till ravinen. Ukrainaren i mitten av bilden bär på ett band med inskrivet Wehrmacht. Det högra fotot är däremot färglagt. Det var ursprungligen en negativ film – Isopan F. Agfa introducerade sina första panchromatiska filmer (vilka återger färger i korrekta gråtoner, till skillnad från äldre ortokromatisk film) under det tidiga 1930-talet, ofta under namnet Isopan. Isopan F betydde finkornig var väl etablerade vid tiden för andra världskriget. På det högra fotot ses troligen en grupp av tyskar och ukrainska kollaboratörer som tycks förhöra personer som försöker att undvika arkebusering genom att hävda att de inte är judar. Det är min gissning naturligtvis. I bakgrunden ser man en grupp judar som har samlats inför den väntande arkebuseringen.

De tyska bilderna från Babij Jar (Babyn Jar) i färg togs av den tyske militärfotografen Johannes Hähle i början av oktober 1941. Hähle använde Agfacolor-diafilm, vilket vid denna tid var en avancerad teknik som gav sällsynta färgdokument från kriget. Bilderna dokumenterar efterspelet av massakern, inklusive sovjetiska krigsfångar som tvingas täcka över massgravarna och tyska soldater som sorterar mördade judars personliga tillhörigheter.


De tyska bilderna från Babij Jar (Babyn Jar) i färg togs av den tyske militärfotografen Johannes Hähle i början av oktober 1941. Hähle använde Agfacolor-diafilm, vilket vid denna tid var en avancerad teknik som gav sällsynta färgdokument från kriget.

Fotografen Johannes Hähle var medlem i propagandakompaniet (PK) 637 vid den sjätte armén.
Hans bilder dokumenterar efterspelet av massakern, inklusive sovjetiska krigsfångar som tvingas täcka över massgravarna och tyska soldater som sorterar mördade judars personliga tillhörigheter. Hähle lämnade aldrig in de 29 färgdiafilmerna till sin enhet utan behöll dem privat. De återfanns i Tyskland långt efter krigets slut. Idag förvaras originalen i arkivet hos Hamburg Institute for Social Research (HIS).





  • * Nedan, den fullständiga texten om "Holocaust by Bullets" i Museet om Förintelsen. Museets val att använda en estetisk naturbild riskerar att radera de mördades lidande och förvandla ett brutalt folkmord till något abstrakt och avlägset. När man ersätter dokumentation av de faktiska brotten med en "vacker skog", uppstår en klyfta mellan utställningens lågmälda ton och den ohyggliga verkligheten i Holocaust by bullets. Att reducera Babij Jar till en liten notis i ett hörn kan upplevas som att man osynliggör brottets omfattning och de enskilda individernas öde. Det bör betonas att just denna fas av Förintelsen var extremt offentlig och morden skedde öppet, nära städer och med en direkt närkontakt mellan förövare och offer som skilde sig från gaskamrarnas industriella avstånd. Att inte visa detta upplevs som en kränkning av sanningen och de miljoner judar som mördades i den fasen. Det är okänd för mig varför museet väljer att skiva om Prypjat massakern och inte om Babij Jar som var den största "aktionen". Detta med tanke på att Prypyatsümpfe Säuberung var inte en aktion utförd av Einsatgruppen men av Wehrmacht och SS styrkor.


      • SOMMAR/SUMMER 
      • PRYPJAT/PRIPYAT, BELARUS
      • Sommaren 1941 mördar SS och tyska armén 20 000 judiska män, kvinnor och barn vid träsken i Prypjat. Ordern kommer från SS:s högste ledare Heinrich Himmler – män över 14 år ska skjutas. Kvinnor och barn ska drivas ut i träsken för att drunkna där.
        I samband med att Nazityskland invaderade Sovjetunionen sommaren 1941 började en ny fas i nazisternas mördande. Hittills hade de främst dödat judiska män, ledare och politiska motståndare. I träsken på gränsen mellan dagens Belarus och Ukraina började de mörda även judiska kvinnor och barn.
        Vid en konferens i Wannsee i januari 1942 samlade den nazistiske ledaren Reinhard Heydrich byråkrater och tjänstemän. Syftet med konferensen var att samordna det systematiska dödandet av Europas judar. Det nazisterna kallade ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”.
        I det tyskockuperade Polen upprättades renodlade förintelseläger såsom Bełżec, Chełmno, Sobibór och Treblinka för att systematiskt mörda människor. Parallellt pågick massmord på en mängd andra platser – i skogar, byar och på fält – vilka ofta fungerade som gravplatser för offren.