Saturday, March 21, 2026

Deutsche Reichsbahn och Logistiken bakom Förintelsen - Umsiedlung I och Umsiedlung II.

Detta dokument är en Wehrmacht-fraktremsa (Wehrmachtfahrschein), Del 1. Daterat den 13 september 1942 är ett historiskt bevis på hur nazisterna transporterade plundrat gods från förintelselägret Treblinka. Innehållet i detta dokument är djupt tragiskt. De "Beklädnadsartiklar tillhörande Waffen-SS" som nämns var i själva verket kläder som tagits från de judiska offren som mördats i gaskamrarna i Treblinka. Kläderna skickades till Lublin (ofta till lägret Majdanek) för att där sorteras, desinficeras och sedan skickas vidare till Tyskland för att användas av civilbefolkningen eller SS. Datumet på fraktremsan, den 13 sep. 1942 sammanfaller med sista dagarna av den så kallade Großaktion Warschau. Under Stora Aktionen sommaren 1942 deporterades över 300 000 judar från Warszawas getto. Majoriteten mördades omedelbart vid ankomsten till dödslägret Treblinka. Den 12 september 1942 kom den sista egentliga transporten från Warszawas getto med 4 806 judar. Först den 15 september anlände nästa transport till Treblinka. På samma sätt har hår från kvinnor som mördades i förintelselägret Treblinka har sänts för vidarebearbetning till Tyskland (genom Breslau).

Rubrik och stämplar:
Wehrmacht-biljett/fraktremsa, Del 1 (Behålls av avgångsstationen som kvitto).
Stämpel: Ostbahn (Öststatsjärnvägen), Godsexpedition Treblinka, 13 sep. 1942.
Transportdetaljer:Transportnummer: 6710 002.
Avgår den: 14 september 1942.
Från: Treblinka. Till: Lublin (via Siedlce).
Beskrivning av lasten (handskrivet mitt i dokumentet):Vagnslast med krigsmateriel i täckt vagn:
Beklädnadsartiklar tillhörande Waffen-SS (Bekleidungsstücke der Waffen-SS).
Betalning och signatur (längst ner): Ersättningen ska begäras hos: SS-Führungshauptamt (SS:s centrala ledningskontor) i Berlin. Ort och datum: Treblinka, den 13 september 1942.

Umsiedlung I - Gettoisering och den Industriella Förintelsen
Begreppet gettoisering (från engelskans ghettoization) beskriver den process där nazisterna tvingade in den judiska befolkningen i särskilda, avspärrade stadsdelar – getton.
Gettoisering var tänkt som ett temporärt mellansteg för att isolera judar från resten av samhället och göra det lättare för SS och polisen att övervaka, registrera och slutligen deportera befolkningen. Utnyttja judarna som gratis tvångsarbetskraft för den tyska krigsindustrin. Genom trångboddhet, svält och sjukdomar bidra till en ökad dödlighet och bryta ner människors motståndskraft. det finns omfattande och skakande statistik för Warszawas getto som belyser vad historiker ofta kallar "indirekt utrotning". Mellan det att gettot förseglades i november 1940 och de stora deportationerna inleddes i juli 1942, dog en enorm del av befolkningen av de omänskliga förhållandena. Det uppskattas att mellan 80 000 och över 100 000 personer dog av svält, sjukdomar och kyla innan tågen till Treblinka började rulla. Det motsvarar nästan 20 % av befolkningen I Warszawas getto. Dödssiffrorna steg dramatiskt med tiden. Från ca 900 dödsfall i januari 1941 till över 5 500 dödsfall per månad i augusti samma år.

Detta dokument från 16 oktober 1940 markerar ett avgörande steg i förföljelsen av judar under den tyska ockupationen av Polen. Genom att använda svepskälet "smittofara" (fara för epidemier) tvingade nazisterna in den judiska befolkningen i ett isolerat område, vilket ledde till bildandet av Warszawas getto.
KUNGÖRELSE
Angående upprättandet av ett judiskt bostadsområde i staden Warszawa. På grundval av distriktschefens förordning ska, i syfte att undvika smittofara, omedelbart inom Warszawadistriktet inrättas slutna judiska bostadsområden. Inom staden Warszawa löper gränsen för det judiska bostadsområdet, med ett samtidigt uteslutande av gränsgatorna på båda sidor, enligt följande: [...]
Polacker som bor i det judiska kvarteret och judar som bor utanför det judiska kvarteret måste lämna sina bostäder senast den 31 oktober 1940.
Polacker som flyttar ut före detta datum har rätt att välja sin nya bostad. Judar tilldelas bostäder av De äldstes råd (Judenrat). Efter den 31 oktober 1940 kommer tvångsevakuering att ske.


Det första steget när det gäller Umsiedlung I – förflyttning – gällde Warszawas judar som skulle förflyttas inom ett angränsat område i Warszawas västra del. Området var angivet genom exakta anvisningar om vilka gator och gatunummer som skulle tillhöra den judiska stadsdelen. Samtidigt fick de polska invånarna order att flytta ifrån stadsdelen. Snart därefter fick de judiska invånarna boende i små städer och byar utanför Warszawa, för att flytta in i gettot.

Det första steget när det gäller Umsiedlung – förflyttning – gällde Warszawas judar som skulle förflyttas inom ett angränsat område i Warszawas västra del. Området var angivet genom exakta anvisningar om vilka gator och gatunummer som skulle tillhöra den judiska stadsdelen. Samtidigt fick de polska invånarna order att flytta ifrån stadsdelen. Snart därefter fick de judiska invånarna boende i små städer och byar utanför Warszawa, för att flytta in i gettot. Snart 450 000 judar fick att bo inom ett litet område motsvarande 300 hektar.

71 000 - 450 000
En jämförelse: I Warszawas getto tvingades nästan 450 000 människor bo på en yta som motsvarar stadsdelen Kungsholmen i Stockholm. yta. Idag bor det cirka 71 000 människor på hela Kungsholmen. Det betyder att befolkningstätheten i gettot var mer än 6 gånger högre än på dagens Kungsholmen.

Umsiedlung II
"Umsiedlung Warschau Ghetto" (Umsiedlung - Przesiedlenie polska) syftar på de massdeportationer av judar från Warszawas getto som genomfördes under Förintelsen. Själva termen "Umsiedlung" (omflyttning/bosättning) var en nazistisk eufemism för att dölja det verkliga syftet, vilket var att systematiskt mörda judarna i de speciellt uppförda förintelselägren.

Dokumentet på bilden är ett historiskt tillkännagivande från Judenrat i Warszawa (det judiska rådet), daterat den 22 juli 1942. Det markerar början på den stora deporteringen från Warszawas getto till förintelselägret Treblinka. Naturligtvis så står det att det handlar om Umsiedlung - Bosättning till Öst.
Översättning till svenska av början och slutet av dokumentet: TILLKÄNNAGIVANDE På order från de tyska myndigheterna kommer alla judiska personer, oavsett ålder och kön, som bor i Warszawa att förflyttas till öst . 
Varje judisk förflyttad person får medföra 15 kg av sin egendom som resgods. Allt bagage som väger mer än 15 kg kommer att beslagtas. Alla värdeföremål som pengar, smycken, guld etc. får medtagas. Proviant för 3 dagar bör medtagas.
Förflyttningen börjar den 22.7.42 kl. 11.00.
Straff:a) Varje judisk person som lämnar gettot efter att förflyttningen har börjat, utan att tillhöra de grupper som nämns under punkterna 2 a och c, kommer att skjutas.
b) Varje judisk person som företar en handling ämnad att kringgå eller störa förflyttningsåtgärderna kommer att skjutas.
c) Varje judisk person som hjälper till vid en handling som är ämnad att kringgå eller störa förflyttningsåtgärderna kommer att skjutas.
d) Alla judar som efter avslutad förflyttning i Warszawa påträffas och som inte tillhör de under punkt 2 angivna personerna kommer att skjutas.

Listan över dagliga transporter från Warszawas Getto. Raden ytterst till höger anger antalet judar som har deporterats.

Judar från Siedlce getto tvingas gå ombord på tåg för att transporteras till förintelseläger Treblinka. Tågvagnarna är av typen "40/8", vilket innebar att de var dimensionerade för 40 soldater eller 8 hästar, men under Förintelsen packades de ofta med upp till 100-150 personer under fruktansvärda förhållanden. Texten "FRANCE": Texten på vagnen till vänster (som är inringad) indikerar att vagnen tillhörde en transport sannolikt utgick från det ockuperade Frankrike, troligen från transitlägret Drancy utanför Paris, varifrån tiotusentals judar deporterades till dödslägren som Auschwitz-Birkenau. Deportationer från Siedlce ägde rum mellan 22 och 27 augusti 1942 r. 10 000-17 000 judar mördades under de dagarna i Treblinka.

en officiell tysk order gällande tågtrafik för deportationer under förintelsen.

Följande extratåg trafikerar för omflyttade från distriktet Radom:
1.) Tomtåg Lp Kr 9220 enligt tidtabellsförordning nr 582 ska ledas från Treblinka inte till Częstochowa, utan till Sędziszów:
Ankomst Kielce 6.41 den 20.9, avgång 6.51 enligt plan Dg 91266 B,
Ankomst Sędziszów 9.20.
I Sędziszów ska tågsättet ställas upp till den 21.9.
2.) P Kr 9228 (30.9) Sędziszów – Treblinka den 21/22 sept.
StationTidPlan
Sędziszów16.18i plan Dg 91253 B
Kielce18.56 / 19.55" " Dg 91255 B
Skarżysko Kam.21.41 / 22.43" " Dg 91255 B
Radom0.03 / 0.28" " Dg 91557 B
Dęblin Gbf2.30 / 3.10" " Dg 91257 B
Łuków5.17 / 6.08" " Dg 95402 B
Siedlce6.58 / 8.34" " Dg 91365 B
Treblinka11.24 / (15.59)
Tågsätt: 2 C + 50 G.
Man använder sig fortsättningsvis att benämna de transporterade som "Umsiedler" (Omflyttade). Detta var en nazistisk eufemism som användes för att dölja den faktiska deportationen av judar till förintelseläger.
Slutdestinationen i tidtabellen gällande 21-29 september 1942 var ett av de mest ökända förintelselägren, Treblinka.
Tågsättet 2 C + 50 G) indikerar tågets sammansättning: 2 godsvagnar (C) med särskilda hytter (utanför vagnen) för vakterna och 50 godsvagnar (G) för de deporterade.

Här är en översättning av det tyska dokumentet till svenska. Denna del av dokumentet beskriver returresan för det tåg som tidigare transporterat människor till förintelselägret.

2.) Återledning av tomtåget:
Lp Kr 9229 (30.11) från Treblinka till Szydłowiec den 22/23 sept.
StationTidPlan
Treblinka(11.24)/15.59i plan Dg 91368 B
Siedlce17.56 / 18.42" " Dg 91445 B
Łuków19.36 / 20.37" " Dg 91266 B
Dęblin Gbf22.34 / 23.36" " Dg 91266 B
Radom1.34 / 1.50" " Dg 91266 B
Szydłowiec3.08 / (21.30)

Historisk analys av dokumentet
Detta dokument är en ruttplan för ett så kallat "tomtåg" (Leerzug). Efter att ha lämnat av sina offer i förintelselägret Treblinka skickades vagnarna snabbt tillbaka för att hämta nästa grupp människor.
  • Szydłowiec: Staden som tåget återvände till hade ett stort getto. Denna specifika tidtabell hänger samman med den stora deportationen från Szydłowiec som ägde rum just den 22–23 september 1942, då nästan hela den judiska befolkningen (omkring 16 000 personer) skickades till gaskamrarna i Treblinka.
  • Precisionen: Dokumentet visar den skrämmande administrativa effektivitet och logistik som krävdes för att genomföra förintelsen, där dödstågen behandlades som vilken annan schemalagd godstrafik som helst.




Efter att dödslägret har avslutat sin verksamhet har baracker från Treblinka flyttats till Lublin. se datumet. Sista transporten anlände den 19 augusti 1943 med 7 600 judar från Bialystok-getto.

Lejzor Czarnobroda, på bilden fjärde från höger började tidigt sin journalistisk bana i anusz korczaks tidning „Mały Przegląd”. ans skildring: om likvideringen av Warszawas getto och dagbok (22.07. – 02.09.1942). "Jag vet att det jag skriver kommer att vara långt ifrån den fullständiga bilden av en monstruositet som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Det går inte att ens tillnärmelsevis återge de lidanden och kval som drabbar ett korsfäst folk, drypande av blodet från hundratusentals mördade. Det är svårt för mig att samla mina minnen! Den vidriga slakten har nu pågått i sex veckor. Idag är det den 28 augusti. Det började den 22 juli. Varför gråter vi inte? Varför river vi inte sönder våra kläder? Vilket ögonblick som helst väntar oss samma grymma öde som drabbade våra familjer; mödrar, fäder, systrar och bröder som gasats ihjäl och torterats till döds i bödelshålorna. Vi kan inte gråta, vi förmår inte pressa fram en enda tår ur våra ögon!

Lejzor Czarnobrodas skildring:
Lejzor Czarnobroda, Berättelse om likvideringen av Warszawas getto och dagbok (22.07. – 02.09.1942)
"Jag vet att det jag skriver kommer att vara långt ifrån den fullständiga bilden av en monstruositet som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Det går inte att ens tillnärmelsevis återge de lidanden och kval som drabbar ett korsfäst folk, drypande av blodet från hundratusentals mördade. Det är svårt för mig att samla mina minnen! Den vidriga slakten har nu pågått i sex veckor. Idag är det den 28 augusti. Det började den 22 juli. Varför gråter vi inte? Varför river vi inte sönder våra kläder? Vilket ögonblick som helst väntar oss samma grymma öde som drabbade våra familjer; mödrar, fäder, systrar och bröder som gasats ihjäl och torterats till döds i bödelshålorna. Vi kan inte gråta, vi förmår inte pressa fram en enda tår ur våra ögon!
Att gråta är något en människa kan göra! Man gråter inför någon. Vi har slutat vara människor! Vi är smärta, kval, en blodig skugga av mördade nära och vänner. Om jag kunde skulle jag öppna mina ådror, doppa pennan i mitt eget blod och skriva dessa ord, ty blodet dryper från bladen i vår historia – en historia av pogromer och slakt. Men här är slutet, här är gränsen. Ur århundradenas perspektiv är det kanske oviktigt för historien om det finns judar i Europa eller inte. Men decennier av årtusendets civilisation har fällt domen över sig själv; alla ideal och fraser som mänskligheten kämpat och dött för bleknar och förminskas inför våra osannolika lidanden. Vi vet inte vad rättvisa är. Vi vet inte vad sanning är. Vi vet inte vad barmhärtighet är. Den förbannade fienden har slitit alla känslor ur våra bröst. Galna av smärta såg vi på när våra familjer fördes bort. De sträckte sina armar mot oss, bönföll och förbannade, bad om att få dö vid vår sida, att få dö tillsammans, så att vårt hem skulle bli vår gemensamma grav. Vi slets isär."
Lejzor Czarnobrodas öde är, som han själv förutspådde i sina texter, tragiskt och nära knutet till Warszawagettots utplåning. Han var en judisk journalist och rapportör som före kriget arbetade som redaktionssekreterare för tidskriften Mały Przegląd. Hans dagboksanteckningar och skildringar från sommaren 1942 är bland de mest gripande dokumenten från "Den stora aktionen" (Grossaktion Warschau), då hundratusentals judar skickades till Treblinka.
I sina sista anteckningar beskriver han sig själv som "en röst från graven" och uttrycker en total hopplöshet inför den inkonsekventa men systematiska utrotningen.

Logistik

När tyskarna inrättade ett getto i Polen, det första i Piotrków Trybunalski, fanns inga konkreta planer för förintelsen av judar. Det första steget var att samla dem i getton som beskrivet ovan. Den första fasen av Förintelsen, Holocaust by bullets, visade flera problem. Tyska enheter som genomförde "Förintelsen med kulor" (Holocaust by bullets) rapporterade betydande psykologiska och logistiska problem, vilket var en direkt orsak till att nazisterna senare övergick till den industriella förintelsen där nazisternas kontakt med offren och dödandet minimerades.

Logistiken bakom den Industriella Förintelsen byggde på att Deutsche Reichsbahn (den tyska riksbanan) fungerade med industriell precision. Utan järnvägen hade den Industriella Förintelsen i den skala vi såg varit omöjlig.

Järnvägen, dödståg, var en logistisk förutsättning för att förvandla förintelsen från lokala massakrer i östra Europa till ett kontinentalt projekt. Judar transporterades från nästan hela det ockuperade Europa – från Grekland i söder till Norge i norr – till dödslägren i det ockuperade Polen.Vagnarnas beskaffenhet: Transporterna skedde nästan uteslutande i godsvagnar eller boskapsvagnar. Dessa saknade fönster, ventilation, vatten, mat och sanitära faciliteter. En vagn avsedd för 8 hästar fylldes ofta med 80–100 personer.
Dödligheten under resan: Resorna kunde pågå i allt från ett par dagar till över en vecka (t.ex. från Korfu eller Nederländerna). På grund av extrem trängsel, syrebrist och uttorkning dog ofta upp till 20–30 % av passagerarna innan tåget ens nådde fram till förintelselägret.
Byråkrati och finansiering: Transporterna hanterades som vanliga tågbeställningar. SS betalade Reichsbahn för varje "passagerare": en enkelbiljett för vuxna och halva priset för barn under 4 år. Pengarna togs ofta från de tillgångar nazisterna hade konfiskerat från de deporterade.
Prioritering i krigstid: Även när den tyska armén (Wehrmacht) var i desperat behov av förstärkningar vid fronten, prioriterades ofta "specialtågen" till dödslägren. Detta visar hur ideologiskt centralt utrotningen var för den nazistiska regimen.

Historikern Raul Hilberg konstaterade att "Reichsbahn var en oumbärlig länk i förintelsekedjan". Utan de tusentals tjänstemän som schemalade tågen hade dödsmaskineriet stannat.

Niemiecki obóz zagłady Treblinka II działał od lipca 1942 roku do listopada 1943 roku, a transporty Żydów (głównie z Polski, ale także z Europy) przybywały niemal codziennie, osiągając apogeum w okresie likwidacji getta warszawskiego.

Kronologi över de huvudsakliga deportationerna och transporterna till förintelselägret Treblinka. Majoriteten transporter kom via järnvägstransporter Till järnvägstationen Treblinka varifrån leddes ett stickspår in till lägrets område:
  • 23 juli 1942 – Ankomst av den första transporten av judar från Warszawas getto (början på den stora likvideringsaktionen – Grossaktion Warschau).
  • Juli – september 1942 – Den mest intensiva utrotningsperioden. Under 3 månader deporterades cirka 265 000–300 000 judar från Warszawas getto. Transporter anlände dagligen, ofta flera per dag.
  • Augusti 1942 – Transporter från getton i Radom-distriktet (bland annat Radom, Częstochowa) samt ytterligare transporter från Warszawa.
  • September 1942 – Transporter från getton i Radom- och Warszawa-distrikten (inklusive likvidering av mindre getton i närområdet).
  • Oktober 1942 – Transporter från getton i Radom- och Warszawa-distrikten.
  • November 1942 – Början på deportationerna från Białystok-regionen (t.ex. Białystok, Wołkowysk).
  • Januari 1943 – Transporter från Warszawas getto (januariaktionen) samt från getton i Białystok-regionen.
  • Mars 1943 – Transporter från Grekland samt judar från Bulgarien (från de områden som ockuperats av bulgarerna).
  • April – maj 1943 – Transporter från Warszawas getto efter upproret, samt judar från Makedonien.
  • Juli 1943 – De sista större transporterna från gettot i Białystok.
  • 21 augusti 1943 – De sista transporterna av judar från Białystok (märkta nr PJ 207 och PJ 208) som skickades till gaskamrarna.
  • 20 oktober 1943 – Den sista transporten av judiska fångar från Treblinka till förintelselägret Sobibór (efter upproret den 2 augusti 1943).
  • 17 november 1943 – Den sista transporten med lägrets utrustning efter dess likvidering.
Statistik: Det uppskattas att över 900 000 människor mördades i Treblinka. 

Friday, March 20, 2026

August 5th, 1942 - Korczak’s Last Journey and Death.


August 5th, 1942 - Korczak’s Last Journey and Death

From the gate of the house on Śliska Street, one had to cover 2,495 meters to reach the Umschlagplatz. Based on a conversation with Marek Rudnicki, it appears that the group from the Orphans' Home had a peculiar privilege of stopping and resting in the shade. This was mainly due to Korczak's poor health. What happened later can only be surmised based on information about the typical fate of people driven there. They were crammed into cattle wagons, which, according to regulations, were designed to transport eight horses or forty people. However, the Germans would pack between 100 and as many as 150 people into them. To make this possible, the guards beat everyone cruelly. The floors of the wagons were strewn with quicklime and chlorine. The people, crowded to the limit of endurance, relieved themselves where they stood. The excrement flowing under their feet triggered the process of slaking the lime, which caused body burns, irritation of the mucous membranes, and breathing difficulties. According to witnesses, when the wagons rolled onto the ramp at Treblinka station after four hours, steam billowed from the small windows reinforced with barbed wire. According to a report by a Home Army unit (codename "1631"), between 20% and 30% of the people died during the transit. It can therefore be assumed that an ill, 64-year-old man like Janusz Korczak might not have survived the transport under such conditions. Even if he did survive, he likely perished shortly thereafter during the next stage of martyrdom in the extermination camp. We know that as soon as those murdered were cleared, new transports of death arrived every day.

                                         Lucyna Perla - Lunia Rozental (Zofia Wróblewska), my mother, recalls: 
“August 5th, my birthday, 10–11 a.m.; it was a hot summer day. I looked out the window because I heard voices and sounds. To the left, I saw a crowd of people walking from the southern part of the ghetto. They were being led down the middle of the street by soldiers in German uniforms. I don’t know if those soldiers were Germans, Estonians, Latvians or Ukrainians. Suddenly, in the crowd of adults and children, I saw Dr. Janusz Korczak. Janusz Korczak walked first, with heavy steps, and the children followed Him. No one spoke. No one sang. A few people stood along the sidewalks. My first thought: Where is my Misza (Michał), who worked as an educator in Korczak’s orphanage? I immediately realized he wasn't there. Misza was very tall, over 1.83 meters, and always towered over the crowd of children in the courtyard of the Orphans' Home. Misza was sometimes called 'the giraffe' by the children because of his height. But now, he was not among them. I didn't look at the other teachers I knew. I saw Korczak, and then I automatically looked for Misza. After a few seconds, the children moved away. 

It is known that August 5th, 1942, was a sweltering day. I checked this 30 years ago in newspapers and by contacting the German meteorological institute. It confirmed the stories of the deportation witnesses, including my parents and Marek Rudnicki, whom I used to meet in Paris.

O Domu Sierot po raz pierwszy dowiedziałem się w połowie lat pięćdziesiątych XX wieku, kiedy wybrałem się z Ojcem na ulicę Krochmalną w Warszawie.

Od Autora

Skąd wziął się pomysł na opracowanie tej książki? Moją intencją było spełnienie marzenia Ojca – bliskiego współpracownika Janusza Korczaka (Henryka Goldszmita), znanego jako „Pan Misza”. Był on jedynym wychowawcą, który 5 sierpnia 1942 roku uniknął deportacji z Domu Sierot do obozu zagłady w Treblince.

Aby zachować pamięć o Korczaku i jego życiu pełnym pasji, Ojciec marzył o wydaniu albumu, w którym dokument, fotografia i rysunek przemawiałyby do odbiorcy silniej niż słowo. Pragnąc jednak przypomnieć wątki z życiorysu Starego Doktora (nie zawsze właściwie interpretowane) oraz losy związanych z nim ludzi, nie ograniczam się wyłącznie do formy albumowej. Chcę, aby ta książka była hołdem, a jednocześnie inspirowała do odkrywania przeszłości. W tym kontekście odczytuję słowa Janusza Korczaka:

„Dumne miejcie zamiary, górne miejcie marzenia... Coś z tego zawsze się stanie...”

Dorastałem w domu przesiąkniętym ideami Korczaka. Były one obecne od rana do nocy, siedem dni w tygodniu, ponieważ moi rodzice, Michał i Zofia Wróblewscy, byli głęboko zaangażowani w tzw. Ruch Korczakowski. Jedyne zdjęcie, które stało u nas w domu w metalowej ramce za szkłem, przedstawiało Janusza Korczaka. Przez wiele lat myślałem, że to mój dziadek – nie wiedziałem tylko, czy ze strony matki, czy ojca. Zadawanie pytań o poprzednie pokolenie było tematem tabu, więc nie pytałem. Spotkania jakiegoś „komitetu”, o których słyszałem często jako dziecko, okazały się zebraniami Komitetu Korczakowskiego, w których Ojciec regularnie uczestniczył. Imiona, które wtedy padały – Igor, Basia, Ela, Szura, Ida i inne – należały do osób, które poznałem wiele lat później: byli to Igor Newerly, Barbara Abramow, Ela Frydman, Aleksander (Szura) Lewin, Ida Merżan czy Stanisław Żemis...

O Domu Sierot po raz pierwszy dowiedziałem się w połowie lat pięćdziesiątych XX wieku, kiedy wybrałem się z Ojcem na ulicę Krochmalną w Warszawie. Trwała tam wówczas przebudowa – wkrótce miał zostać otwarty Państwowy Dom Dziecka (1958). Z późniejszych lat szczególnie zapamiętałem jedną wizytę, gdy w placówce mieszkały już dzieci. Kiedy weszliśmy na podwórko, natychmiast otoczyły mojego Ojca. Zrozumiałem wtedy, że znają go bardzo dobrze. Mnie natomiast traktowały jak intruza. Kiedy Ojciec mówił: „Idę na Krochmalną”, szedł do dawnego Domu Sierot – przy ulicy Krochmalnej 92 (dziś Jaktorowska 6).

Był ostatnim przewodniczącym Komitetu Korczakowskiego, który „rozwiązano” w roku 1968. Polska po raz drugi odwróciła się od Korczaka. W okresie stalinowskim „zawieszono” działalność powołanego w roku 1946 Komitetu Uczczenia Pamięci Janusza Korczaka. Ojciec, przebywając na wymuszonej emigracji, założył w Szwecji Föreningen för Janusz Korczak levande arv – Stowarzyszenie na rzecz żywego dziedzictwa Janusza Korczaka. Do końca pozostał mu wierny.

W moim warszawskim pokoju na półkach wyróżniały się dzieła Korczaka. Czytano mi je i podsuwano do samodzielnej lektury – oczywiście Króla Maciusia Pierwszego, Sławę, Kajtusia Czarodzieja, a jako ostatnią książkę dostałem prawdopodobnie Bankructwo małego Dżeka. Szkoła podstawowa, do której uczęszczałem, nosiła imię Janusza Korczaka. Przy szkole działała drużyna harcerska. Pamiętam, że nosiliśmy białe chusty z niebieskim szlaczkiem. Wtedy jeszcze nie przypuszczałem, że mogło to być nawiązanie do barw flagi Izraela.

Przełomowe w moim życiu okazało się lato 1967 roku. To wtedy zdawałem maturę i jednocześnie egzamin na prawo jazdy gdzieś na Pradze – dzielnicy kojarzonej przeze mnie z ZOO, Stadionem X-lecia i Wałem Miedzeszyńskim. Gdy pisałem maturę z języka polskiego w liceum im. Tadeusza Czackiego przy ulicy Karowej 18, przez okna na drugim piętrze widziałem budynek Towarzystwa Higienicznego. To tam, wiele lat wcześniej, swoje odczyty wygłaszał Janusz Korczak (a ja w tej samej sali, w latach pięćdziesiątych, oglądałem poranki filmowe dla dzieci). Potem nadeszły egzaminy na wyższe studia, wakacje i trudne pytanie: obóz pływacki czy wyjazd do Szwecji? Wybór Szwecji był podyktowany narastającą w Polsce napiętą sytuacją polityczną i niepewnością co do przyszłości. Tymczasem w pierwszym tygodniu czerwca 1967 roku rozpoczęła się wojna sześciodniowa w Izraelu. Wybrałem Szwecję. 23 lipca przyjechałem do Sztokholmu. Gdy otworzyłem walizkę, ze zdziwieniem znalazłem w niej ciepłe, białe, zimowe kalesony. Walizkę pakował Ojciec. Te zimowe kalesony w środku lata były dla mnie jasnym sygnałem: „Nie wracaj!”. Za bardzo mnie kochał, by...

Świat „dzieci Korczaka” zrozumiałem dopiero wtedy, gdy zaczęły one odwiedzać Ojca, kiedy byliśmy już całą rodziną w Szwecji. To wówczas dowiedziałem się, że mój Ojciec to „Pan Misza” – tak bowiem zwracano się do niego w Domu Sierot. Poznawałem historię śmierci Korczaka, o której opowiadali mi Rodzice, oraz losy dzieci, które nie przeżyły Zagłady. Właściwie wydawało mi się niemożliwe, by ktoś mógł przetrwać. To „niemożliwe” dotyczyło dzieci z getta warszawskiego. O innych, które wyjechały z Polski przed wojną i ocalały, jeszcze wtedy nie wiedziałem.

Ojciec już nie żył, gdy w Izraelu w roku 1994 poznałem wychowanków oraz osoby pracujące niegdyś na Krochmalnej. Niektórzy z nich mentalnie i emocjonalnie mnie „usynowili”. Dla Ceśki, żony dawnego bursisty Józka Arnona, który w latach trzydziestych wyjechał do Palestyny, stałem się niemal rodzonym synem. Powiedziała mi, że będzie babcią dla moich córek. Także Jakubek Dodjuk, inny wychowanek, traktował mnie jak syna. Już przed wojną mieszkał w Paryżu, gdzie prowadził warsztat galanterii skórzanej. Po wojnie, podczas naszych spotkań w Paryżu i Sztokholmie, on mnie i moim dzieciom za każdym razem dawał w prezencie wykonane przez siebie portmonetki. Mamy je do dzisiaj. Kolejny wychowanek, Szmulek Gogol, przywiózł mojej córce dziecięce organki. To właśnie organki, które otrzymał od Korczaka, pomogły mu przeżyć Auschwitz. Od Szlomy Nadla (przeżył wojnę na Wschodzie) dostałem fotografie, ale przede wszystkim poświęcił mi wiele godzin na rozmowy.

Gdy wspominali mojego Ojca, poczułem bliskość z nimi wszystkimi. Tak szczególnych darów nie otrzymałbym ani ja, ani moje dzieci, gdyby nie bursista – Pan Misza – mój Ojciec a w papierach różnie, m.in. Mojsiej (Mojżesz) Wajserman/Wasserman.


Wednesday, March 18, 2026

Vad såg barnen som kom från Bergen-Belsen till Sverige den 26 juli 1945, 3 månader innan? - Massgrav nr 8!

Vad såg barnen som kom från Bergen-Belsen till Sverige den 26 juli 1945, 3 månader innan? - Massgrav nr. 8!

Vad såg barnen som kom från Bergen-Belsen till Sverige den 26 juli 1945, 3 månader innan? - Massgrav nr. 8!

24 April 1945.
Barack 211 som låg i utkanten av "Kvinnolägret" fotograferades ett antal gånger och filmades. Innan dess kunde barnen bevittna hur de tusentals döda fördes till massgravar. Här finns barnen som tittar på hur de tyska soldaterna lastar kroppar på lastbilar på ett flertal fotografier tagna dagarna efter befrielsen.


Vad såg barnen som kom från Bergen-Belsen till Sverige den 26 juli 1945, 3 månader innan? - Massgrav nr. 8!







Vad såg barnen som kom från Bergen-Belsen till Sverige den 26 juli 1945, 3 månader innan? - Massgrav nr 8!

Massgrav nr 8 i Bergen-Belsen är en av de 13 markerade massgravarna på det nuvarande minnesområdet. Den rymmer kvarlevorna av uppskattningsvis 2 500 offer som dog i anslutning till lägrets befrielse i april 1945. Graven ligger i den västra delen av det tidigare lägerområdet, alldeles intill där Block 211 (även känt som Kinderbaracke – Barnblocket) tidigare stod.

Bilderna visar arbetet vid just denna grav. Det var här de brittiska styrkorna tvingade de tillfångatagna SS-vakterna och de tillfångatagna ungerska soldaterna (som slogs på Hitlers sida under andra världskriget) att först gräva och därefter bära och begrava kropparna för att stoppa epidemier, främst fläcktyfus, som härjade i lägret.

Idag är graven omgiven av en låg sandstensmur och bär en minnessten med inskriptionen "Hier ruhen 2500 Tote" (Här vilar 2500 döda).

I de 13 massgravarna som finns på minnesplatsen i Bergen-Belsen vilar minst 20 000 och upp till 23 200 offer.