Förintelsens Överlevande ger möjlighet att berätta om de som inte överlevde.

Läkarkort tillhörande en kvinna från Piotrków Trybunalski som kom till Sverige den 26 juli 1945. Djupt deprimerad - hennes make och son har troligen "omkommit" i Buchenwald. I slutet av oktober finns en anteckning att Depressionen har lättat sedan hon har fått veta att hennes anhöriga finns vid liv....

Kvinnan beskrev sin makes och sonens öde på DP-2 kortet som fylldes i Lübeck, strax före avresan till Sverige i juli 1945. Troligen har maken och sonen strax före befrielsen av Buchenwald i april 1945 skickats till Theresienstadt dit transporter från Buchenwald och Gross-Rosen kom in ändå till den 11 maj, således efter den tyska kapitulationen.

Kvinnan beskrev sin makes och sonens öde på DP-2 kortet som fylldes i Lübeck, strax före avresan till Sverige i juli 1945. Troligen har maken och sonen strax före befrielsen av Buchenwald i april 1945 skickats till Theresienstadt dit transporter från Buchenwald och Gross-Rosen kom in ändå till den 11 maj, således efter den tyska kapitulationen.

När jag skrev om Korczaks barn - de som överlevde Förintelsen eller nu om barnen från Piotrków (Petrikau) har jag alltid ett slags skuldkänslor att jag samtidigt glömmer de 1 500 000 barn som har förintats. Att jag glömmer deras föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och alla kusiner och små kusiner.

Fram tills idag har jag skuldkänslor att när jag planerade för det stora Holocaust Monumentet vid synagogan i Stockholm så har jag inte skrivit ut min mammas alla kusiner och småkusiner och istället för deras namn, födelsedatum och födelseorter så står det enbart namn på deras föräldrar och raden avslutas: "med 4 barn", utan att uppge ens deras förnamn.

När jag arbetar nu med boken om Vita båtar och de barn och ungdomar som överlevde har jag samma skuldkänslor. Känslorna kom till ytan igår på Riksarkivet när jag läste ett Läkarkort av en kvinna som kom till Sverige och förutom alla sina fysiska åkommor mådde dåligt psykiskt.

Piotrków hade före kriget drygt 10 000 judar. När gettot bildades där trängdes där över 25 000 judar. Under deportationer till Treblinka, läs till döden som började i oktober 1942 har gettot tömts på 22 000 judar. De kvarvarande arbetade i fabriker som var viktiga för den tyska industrin. Barn till de som arbetade fick stanna med de och de äldre barnen arbetade som hjälparbetare.

Under den stora deportationen i december skickades familjerna till lägren i Ravensbrück och Buchenwald. Kvinnorna huvudsakligen med döttrarna till Ravensbrück och männen med söner till Buchenwald. När de lägren evakuerades därefter kom flertalet av de till Bergen-Belsen. Få överlevde där. Det är de jag skriver om, kanske om 30 barn från Piotrków Gettot medan under sommaren 1942 fanns det kanske 8 -10 000 barn där. De flesta mördades i Treblinka. De får vi aldrig glömma när vi skriver eller läser om de 30-tal mirakulöst räddade som vi känner namnen på. De andra representeras av en sten i Treblinka.

I januari 2015 skrev jag en artikel
Treblinka II - 920 000 mördade - 18 månader - 216 + 1 stenar - Nazitysk mördarlogistik på topp.

216 handlar om 216 stenar som representerar städer och judiska samhällen varifrån kom de som mördades i Treblinka, bland de finns en Piotrków Trybunalski sten som representerar 22 000 Piotrków Trybunalski judar som mördades i Treblinkas gaskammare.

Treblinka. 216 stenar som representerar städer och judiska samhällen varifrån kom de som mördades i Treblinka, bland de finns en Piotrków Trybunalski sten som representerar 22 000 Piotrków Trybunalski judar som mördades i Treblinkas gaskammare.

I kölvattnet av UNRRAs Vita Båtar - Den stora resan mot Norr - Flyttning av Kinderheim från sjukhuset i Bergen-Belsen till Lübeck och Swedish Transit Hospital - 9273.

Den vanliga ambulanståget mellan Bergen-Belsen och Lübeck.

Patienterna skulle skickas med särskilda ambulanståg inredda med breda dörrar och platser för liggande på båda sidor av gången. Varje ambulanståg bestod av 22 vagnar. Fem tåg per vecka, vardera med c:a 450 personer skulle ge ett tillflöde till det Svenska Transitsjukhuset i Lübeck på 2 250 patienter per vecka.

Jag har nu i 35 år frågat Förintelsens överlevande om deras resa till Sverige. Särskilt de som har kommit med UNNRAs Vita båtar men även de få som har kommit med de Vita bussarna. En del minns ambulanståget, andra minns de mörka brittiska ambulanserna mellan tåget och sjukhuset i Lübeck och en del minns enbart den omilda, forcerande behandlingen av den svenska badplutonen i tälten och bastun i Lübeckkasernerna och minns nästan inget av tåg- eller båtresan. En del berättade att deras ambulanståg fick vända då det inte fanns plats för de i Lübeck då de Vita båtarna inte följde schemat och de som skulle ha. redan åkt från Lübeck fanns kvar på sjukhuset.

DP-2 kortet av Halina Neujahr som skrevs den 24 juni 1945 vid registreringen i Lübeck. Registreringsdatumet är ankomstdatumet till det Svenska Transitsjukhuset (Transit Center Lübeck). Avfärdsdatumet är satt 4 dagar senare, till den 28 juni 1945. Halina Neujahr kom fram till Norrköping den 1 juli 1945, en vecka sedan hon har lämnat sjukhuset i Bergen-Belsen.

DP-2 kortet av Egon Holländer, 6 år, som skrevs den 24 juli 1945 vid registreringen i Lübeck. Registreringsdatumet är ankomstdatumet till det Svenska Transitsjukhuset (Transit Center Lübeck). Avfärdsdatumet är satt bara en dag senare, till den 25 juli 1945. Egon Holländer kom fram till Malmö den 26 juli 1945, två dagar sedan han har lämnat sjukhuset i Bergen-Belsen. 

Jag har forskat intensivt för att fastställa logistiken i den stora förflyttningen av nästan 10 000 personer från Tyskland till Sverige. Från självaste början utgick man ifrån transportkapaciteten utav de fem Vita båtarna som skulle pendla mellan Lübecks hamn och de svenska hamnarna. De svenska mottagarhamnar fanns både på väst och ostkusten där Göteborg var den nordligaste hamnen på västkusten medan Stockholm utgjorde den nordligaste hamnen på ostkusten. Både båtar med slutdestinationen Göteborg eller Stockholm brukade göra ett kort uppehåll i Malmö och låta de S-patienter (sittande) som kunde själva förflytta sig att gå av fartyget där medan de "liggande" L-patienter fördes till sina slutliga destinationer.

Så startpunkten för den stora resan till Sverige var Bergen-Belsen sjukhuset i närheten av staden Celle och slutpunkten för första etappen av denna resa var staden Lübeck, 185 km rakt norröver. Resan med ambulanståg tog flera timmar, oftast över natten. Ibland vände tåget då det meddelades under resan att sjukhuset i Lübeck inte kunde ta emot fler patienter då logistiken men ankommande Vita båtar var ej synkroniserad.

Efter befrielsen av koncentrationslägret den 15 april 1945 överfördes de före detta fångarna successivt till det nya sjukhusområdet som bildades inom gamla tyska Wehrmacht kaserner i närheten.

Överflyttningen var klar först efter flera veckor varvid de gamla koncentrationslägerområdet sattes i brand för att stoppa spridningen av olika sjukdomar som raserade både före- and efter befrielsen.

Så startpunkten för den stora resan till Sverige var Bergen-Belsen sjukhuset i närheten av staden Celle och slutpunkten för första etappen av denna resa var staden Lübeck, 185 km rakt norröver. Resan med ambulanståg tog flera timmar, oftast över natten. Ibland vände tåget då det meddelades under resan att sjukhuset i Lübeck inte kunde ta emot fler patienter då logistiken men ankommande Vita båtar var ej synkroniserad.

Patienterna skulle skickas från Bergen-Belsen/Celle till Lübeck i särskilda ambulanståg inredda med breda dörrar och platser för liggande på båda sidor av gången. Varje ambulanståg bestod av 22 vagnar. Fem tåg per vecka, vardera med c:a 450 personer skulle ge ett tillflöde till det Svenska Transitsjukhuset i Lübeck på 2 250 patienter per vecka. Avståndet mellan Celle och Lübeck är drygt 180 km. Transporter tog dock flera timmar.

Det nya sjukhuset i Bergen-Belsen hade faktiskt hela 13 200 bäddar. Att jämföra med Karolinska som har drygt 600.

Det första steget i transporterna till Sverige var valet av patienter på plats på sjukhuset i Bergen-Belsen. Sverige ställde särskilda krav vilka patienter man skulle ta emot. Britter hade dock egna beslut och eget tillvägagångssätt. Det berodde dels på faktum att i Sverige, i hela världen kunde man inte förstå omfattningen av det som pågick i Bergen-Belsen vid krigslutet. Britter arbetade också med mål att under en månad tömma hela sjukhusområdet på de allvarligt sjuka och omvandla det till ett läger för Displaced Persons (DPs) senare till judiska DPs.

Patienterna skulle skickas med särskilda ambulanståg inredda med breda dörrar och platser för liggande på båda sidor av gången. Varje ambulanståg bestod av 22 vagnar. Fem tåg per vecka, vardera med c:a 450 personer skulle ge ett tillflöde på 2 250 patienter per vecka. Således skulle de svenska Vita båtarna transportera ungefär samma antal per vecka vidare. Under den första överfarten tog nästan 1200 patienter ombord. Beroende på destination och antalet hamnar tog resan upp till 3-4 dagar. Den längsta turen var till Stockholm och varade upp till 4 dagar följd av Göteborg upp till 3 dagar. Turer till Malmö och Trelleborg varade oftast 2 dagar då fartygen efter att ha lämnat Lübeck stannade vid redden vi Travemünde varifrån de startade sin färd mot Sverige vid soluppgången. registreras och utvälj as för vidare transport.

Så startpunkten för resans första etapp var Bergen-Belsen och mottagarpunkten var ett detachement i Lübeck, det s.k. Liibeckdetachementet. Detachementet upprättades i Cambrai-kasernerna vid Schwartauer Alle, inte långt från hamnen i Lübeck centrum där de Vita Båtarna fick lov att lägga till. Chef för detta var en svensk läkare Hans Arnoldson som var verksam i Lübeck under Vita bussarnas transporter. I detachementet, precis som i Bergen-Belsensjukhuset ingick: brittisk, svensk och tysk personal och en svensk badpluton. De kom i huvudsak från det ökända koncentrationslägret Bergen-Belsen, som tjänade som en uppsamlingsplats - se vidare nedan. Både UNRRA och den svenska Civilförsvarsstyrelsen visste om Kinderheim barnen och mödrarna me små barn som skulle transporteras till Sverige.

Barnen från Kinderheim blev starten till en pediatrisk avdelning inom det stora sjukhuset i Bergen-Belsen. Kontakterna mellan barnen fortsatte och det har tillkommit nya barn som hittade inom sjukhuset eller sjukhusområdet.

Plötsligt den 21 juli kom ett besked till Bergen-Belsen om att transporten skulle ske dagen samma dag eller dagen därpå. Dr. Collis som var på ett annat uppdrag i Tyskland kom på eftermiddagen till Bergen-Belsen sjukhuset och hittade en fullständig kalabalik. Alla var upprörda och ett speciellt avdelat barntåg med riktiga sovplatser stod tillsammans med ett gammalt lokomotiv vid stationen i närheten. För att lösa problemet satte sig dr. Collis med en annan brittisk officer i bilen och åkte mot Lübeck. Det tog över 4 en halv timme att köra de 180 km. Collis kom till Lübeck detachment och fick träffa dr. Arnoldson trots att klockan var över 23. Från radiotrafikens meddelanden vet man att Arnoldson var, just den sista veckan av Vita Båt aktionen riktigt irriterad på grund av att transporter från Bergen-Belsen var inte punktliga och istället för sjuka kom helt friska personer. Sent på natten träffades en överenskommelse att Kinderheim barnen och mödrarna med små barn från samma barrack där Kinderheim låg skulle få resa på kvällen den 23 juli till Lübeck och därefter den 25 skulle de ombord på Vita Båten S/S Kastelholm. Båten skulle tas emot i Malmö där en hel del förberedelser har gjorts för att ta emot den så speciella gruppen.

Berättelsen om resan har nedtecknats av flera vuxna och innehållet stämmer överens med det jag fick höra från Kinderheim barnen. Alla, både barn och vuxna var uppspelta. Dels så lämnade de dt Runda huset som var i nästan 3 månader deras gemensamma hem efter att de har lämnat barrak nr. 211 - Kinderheim som låg i nom koncentrationslägrets område. De blev lite bättre sammansvetsade efter att den holländska barnen från Kinderheim åkte till Holland. Nu var det dominerande språket polska och tjeckiska.

Tåget som rörde sig i snigelfart stannade längre i på stationen i Munster. På perrongen stod flera italienska POWs, krigsfångar. Deras militära uniformer och särskilt hattar tyckte barnen var roliga. Troligen rörde sig det om italiensk infanteri Alpini trupper som bar på hattar med fjäder. När tåget fortsatte vidare mot Lübeck serverades varm mat då det fanns en vagn med. ett riktigt kök.

I Lübeck skulle alla barnen och vuxna badas och desinficeras, registreras av UNRRAs personal och föras in på listor för vidaretransport till Sverige.

Mot kvällen den 24 juli fördes hela Kinderheim-gruppen till Vita Båten S/S Kastelholm. Båten har tidigare gjort de långa turerna från Lübeck hela vägen till Stockholm. Resorna som tog flera dagar i anspråk. S/S Kastelholm var en relativ modern och bekväm båt och denna dag var Östersjön snäll mot barnen, inga vågor och solsken. Madrasser på fördäcket sång och Luba som sjöng på polska och ryska. I Malmö efter ännu en ny disinfection delades barnen och de vuxna i ett antal grupper. Till den Nya Lungkliniken i Malmö fördes de flesta av de sjuka barnen tillsammans med sköterskan som kallades för Sparven. Mödrarna med de egna barnen, totalt cirka femtio, kördes  tillsammans med personalen från Bergen-Belsen: Fernandes, Bonsel och Hermina till ett hem som hette Sundsgården och anlände dit under de tidiga timmarna den 27 juli. 

Luba Tryszynska upplevde den här delningen mycket hårt. Hon kördes snyftande till Bjärred tillsammans med ett tjugotal av de äldre tjejerna. Pojkarna, fördes till Gåsebäck, nära Helsingborg till ett gammalt hus där i närheten av en desinfektionsanstalt - Vita bussar...

Många av de som anlände från Bergen-Belsen var dock i sådan dålig skick att de har lagts direkt i en "oren" sjukhusavdelning.

I kölvattnet av UNRRAs Vita Båtar. Adoptioner av Bergen-Belsens Kinderheims barn - Vad hände med Förintelsens barn?

Dr. Robert Collis bär Zoltan Zinn. Flygplatsen i Dublin efter ankomsten från Sverige.

Bergen Belsen 1945. Dr. Robert Collis (2 från höger) och Johanna Han (i mitten).

Syskonen Molnar DP-2 kort

Evelyn Schwarz kom med Vita båtar i Sverige. Hon visste vare sig namnet på sina föräldrar eller hur gammal hon var. Hon kom, liksom många barn i Bergen-Belsen, från Ravensbrück där troligen hennes mor dog.

DP-2 kortet av Zinn Cinn Zoltan Soltan, född 1939 eller 1940. En UNNRA anställd fördökte få fram så mycket av familjehistoria som bara möjligt.

Fyra av de fem barnen från Kinderheim. Tibor Molnar, Susi Molnar födda i Karcag, Edit Zinn and Evelyn Schwarz. Zoltan Zinn (Cinn) och hans stora syster Edit adopterades av dr. Collis. De andra barnen av två andra familjer. Edit och Zoltan hade en bror men han liksom deras mor dog i Ravensbrück. Tibors och Susis mor dog direkt efter befrielsen av tuberkulos.

Det är svårt att använda termen Förintelsens barn. Detta de termen kan även användas när det gäller också 1 500 00 barn som mördades under Förintelsen. Jag skrev om det tidigare när jag skrev att direkt efter kriget så fanns det bara 7 tusen barn som överlevde Förintelsen. Jag skriver inte "judiska barn" då enligt mig termen Förintelsen gäller endast judarna. Bland de 7 000 barnen fanns min kusin som min mor tillsammans med sin syster räddade ur Warszawas Getto. Kvar i Warszawa lämnade de år 1943 biologiska pappan och biologiska mammans grav. Den enda graven med namn av släkten Rozental, Polirsztok och Wasserman.

Så min kusin-bror var en av de 7 000 som fanns officiellt anmälda. Mina föräldrar var de första som stod på tur att adoptera honom. Jag tittade på hans och på hundratals anda barns adoptionshandlingar. Varje barn var beskrivet bl.a. om barnets intressen och läggning och de flesta handlingar hade även foton. Det speciella var att det fanns TVÅ EXTRA PAR adoptiva föräldrar

Om man vill adoptera ett barn inom Sverige krävs ett beslut från tingsrätten. En adoption får betydelse bland annat för rätten att ärva, vårdnaden om barnet och skyldighet för underhåll. Idag finns det över 60 tusen "individer" (man får även adoptera en vuxen) i Sverige. Få svenska judar har adopterat de överlevande barn som kom från lägren. Ett antal barn har adopterats till Irland, Finland och Danmark.

I slutet av Vita Båt missionen så kom fler och fler friska patienter från Bergen-Belsen fö att skickas vidare till Sverige. Den ansvarige för Svenska Transit sjukhuset påpekade de för britterna som ville nog att uppfylla på alla sätt det magiska antalet 10 000 personer som fick komma till Sverige. Detta tycks ha irriterat dr. Hans Arnoldsen till en sådan grad att han åkte till de olika DP-läger i syfte att hitta de som verkligen behövde vård och inte en konvalescens. Många som skickades till Sverige var typiska repatriandi som efter en kortare vistelse skickades vidare till sina länder såsom, Polen Holland och Norge.

Det är helt säkert att Arnoldsson träffade dr. Collis i Bergen-Belsen och noggrant planerade den sista överfarten. Båten S/S Kastelholm gjorde sin näst sista tur den 19 juli. Efter det skulle den återvända till Lübeck och invänta barngrupperna.

S/S Kastelholm, båten från Lübeck till Malmö som avgick den 25 juli 1945 hade många barn och en del vuxna ombord. Förutom de judiska barnen fanns sk "norska barn" ombord.

De judiska barnen var huvudsakligen från Bergen-Belsens sk Kinderheim. Två av de yngsta barnen var ungerska, syskonen Suzi och Tibor Molnar. Suzi var troligen född 1942. Från barnens DP-2 kort får man veta att deras mor hette Gisela (född ) och pappan hette Sandor.

En artikel från en judisk tidning i Finland. Man beskriver förhållandena i Berga lägret i Nykvarn där flera av de judiska överlevande arbetade på en fabrik i Nykvarn. Vidare beskrivs det judiska temporära barnhemmet i Lövsätra - Täby. De flesta barn i Täby kom från Kinderheim i Bergen-Belsen där de togs om hand av Luba Tyryszynska som kom de de med UNRRAs Vita Båtar till Sverige (S/S Kastelholm till Malmö).  I Sverige, bland "svenska judar" var intresset att adoptera de judiska barn från lägren, mycket, mycket sval. Ett enda barn, en flicka, tycks ha adopterats (av överlevande)samtidigt som det har adopterats icke judiska, svenskfödda barn av de judiska familjerna. En pojke, Julius - Jidele, har adopterats till en judisk familj i Finland.

Ett annat barn som kanske var adopterad i Sverige var Fredzia Lichtensztajn.

Ett annat barn som kanske var adopterad i Sverige var Fredzia. Fredzia "Freidele" eller enligt födelseboken Frajda Lichtenstein föddes den 18 december 1935 klockan åtta på kvällen i staden Piotrkow Trybunalski, Polen. Hennes föräldrar var då 26 och 28 år gamla. I september 1939, när Fredzia var fyra år gammal, ockuperade nazisterna hennes hemstad. I oktober 1942 deporterades hennes mamma och hennes två äldre bröder till förintelselägret Treblinka där de mördades. År 1944, deporterades Fredzia tillsammans med sin pappa till ett koncentrationsläger. Hon uppträdde då vara en pojke för att kunna vara med sin far. När hennes pappa mördades blev hon ensam kvar i lägret och skickades till koncentrationslägret Bergen-Belsen där det fanns en barack, Kinderheim för barn. När lägret befriades kom hon till en barnavdelning på ett sjukhus i Bergen-Belsen. Därifrån kom hon i slutet av juli 1945 med UNRRAs Vita Båtar till Sverige. I Sverige tycks hon adopterats av en överlevande från Förintelsen som fanns tillsammans med sin son Sigmund i samma barack som Fredzia i Bergen-Belsen och som kom med samma båt till Sverige. 1946 emigrerade Fredzia till USA med en adoptivmamma och hennes son. Tre månader efter att de har kommit till USA Fredzia´s adoptiva mamma gick bort till följd av sitt dåliga fysiska tillstånd. Fredzia adopterades då av ett amerikanskt judiskt par som inte hade barn. Naturligtvis alt ovan beskrivet är en historia baserad på de dokument som Fredzia hittade efter kriget. Självt minns hon vare sin far eller mor.

Från sjukhuset i Bergen-Belsen kom Fredzia (andra från höger) i slutet av juli 1945 med UNRRAs Vita Båtar till Malmö, Sverige. I Sverige tycks hon adopterats av en överlevande från Förintelsen som fanns tillsammans med sin son Sigmund i samma barack som Fredzia i Bergen-Belsen (möjligen de som syns på bildens vänstra sida).

Från sjukhuset i Bergen-Belsen kom Fredzia Lichtensztajn (Lichtenstein) i slutet av juli 1945 med UNRRAs Vita Båtar till Malmö, Sverige. Fredzia fick ett inresekort till Sverige med nummer L: 7872.

Fredzia Lichtensztajn född 1935, här antecknat 1936.

Fredzia Lichtensztajn född 1935

1945-07-24 lämnade Bergen-Belsen med ett särskilt ambulanståg till Lübeck

1945-07-24 registrerades i Lübeck Transit Hospital

1945-07-25 lämnande Lübeck ombord på Vita Båten S/S Kastelholm

1945-07-26 kom till Malmö med UNRRA båten S/S Kastelholm

1945-07-26 kördes hon från båten S/S Kastelholm till förläggningen i Bjärred

1945-08-10 flyttades hon till sjukhuset i Hässleholm

1945-09-26 flyttades hon till förläggningen i Tingsryd.

1946-09-26 lämnade Sverige med sin adoptiv mor och hennes son U S A.

OFTAST har judar som kom till Sverige vid krigslutet med UNRRAs Vita Båtar och Vita bussar blivit begravda på judiska begravningsplatser. Jorden från Israel.

Eisdorfer Margit kom med Vita bussar till Sverige. Margit dog på Beredskapssjukhuset i Albano skolan i Landskrona och transporterades därefter och begravdes i Malmö. Hon blev 19 år.

Naturligtvis när Röda korset gjorde transporter från koncentrationsläger så handlade det inte om judar. Jag har i alla fall inte hittat några dokument om detta vare sig i Röda korsets arkiv eller i Mosaiska församlingens.

På Röda korsets hemsida om Vita bussarna så skriver man "Den första maj avslutades expeditionen och då hade ungefär 15 500 personer räddats.". Naturligtvis är det en oriktig information då Röda korstet inkluderade i siffran även de som kom med 2 st tåg till Padborg i Danmark och tyskar av svenskt ursprung som flydde. Antalet av judar som kom med de Vita bussarna var nog runt 8-10% av det totala siffran som Röda korset uppger.

För judar i europa har en judisk begravningsplats alltid varit essentiell. Inte synagoga eller bönehus men just en begravningsplats där den döde för frid i all evighet i motsats till de svenska begravningsplatserna där tiden för "friden" är 25 år.

På de stora sjukhusen i Sverige fanns det en gammal rutin när det gäller de judiska avlidna. Däremot saknades de rutiner och information om på många av de svenska beredskapssjukhusen.

De avlidna begravdes på kyrkogårdar och i flera fall deras kroppar kremerades.

En del kroppar "bara försvann" och begravningsplatsen och begravningssättet är okända. Det är fallet med Viola Horváth var grav har jag sökt på alla möjliga sätt: på plats på olika begravningsplatser, genom förfrågningar hos judiska församlingarna och hos Svenska kyrkan och genom dokument i olika arkiv.

Då de flesta av Förintelsens överlevande som kom till Sverige vid krigslutet hade önskan att resa vidare till Eretz Israel bestämde vi, inom föreningen att tillföra jord från Israel till deras gravar.
Vi kommer att under sommaren fortsätta aktionen vid de andra kända begravningsplatserna i Sverige där Förintelsens offer ligger begravda.

På de stora sjukhusen i Sverige fanns det en gammal rutin när det gäller de judiska avlidna. Däremot saknades de rutiner och information på de svenska beredskapssjukhusen.På TBC-sjukhuset i Lärbro på Gotland begravdes nio judar på kyrkogården där. Listan fick Föreningen Förintelsens Minne 1994 och publicerades i boken 6 tusen av 6 miljoner - ett requiem (1995).

BERGER Blanka född i Tjeckoslovakien 24 augusti 1930. Hon dog 13 augusti 1945 i Kalmar bara 11 dagar innan hon skulle fylla 15 år.  Innan hon befriades i Bergen-Belsen var hon fånge i bl.a. Auschwitz. Berger Blanka kom med den första Vita båten HMS Prins Carl till Kalmar. Båten från Lübeck anlände till Kalmar den 30 juni.  Blanka ligger begravd i en gemensam grav (24 Förintelsens offer begravda). Graven sköts av Kalmar Pastorat.

Typiska meddelande på Inresekortets baksida om dödsfallets datum och plats.

 
Viola Horváth - Flickan utan grav. Det sista vi vet om henne att hon dog på TBC-sjukhuset i Ribbingelund. En annan judisk patient dom dog där transporterades och begravdes i Stockholm.

I fredags ett meddelande från Riksarkivet

carina.gunnarsson@riksarkivet.se

fre 4 juni 13:45

Hej!

Du har efterfrågat begravningsplats för Viola Horvath. Jag har inte kunnat hitta begravningsplatsen. Jag har sökt i Statens utlänningskommissions arkiv, Andra världskrigets lägerarkiv, Ribbingelund, volym 4, Statens Utlänningskommissions arkiv, Passbyrån, volym E II:4, Medicinalstyrelsens arkiv, 1945 års flyktingsjukvård, volym D 4:12 och F I:71, samt i databaserna Sveriges Dödbok 1860-2017, Finn graven, Begravda i Sverige, Gravar och Svenska gravar.

På Riksarkivet i Uppsala (Landsarkivet i Uppsala) har man sökt i gravböcker 1946 i Kjula kyrkoarkiv, volym O Ib:1, utan resultat.

Då Ribbingelunds TBC sjukhus låg i Södermanland, så skulle det möjligen kunna finnas uppgifter på Regionarkivet i Södermanland, för kontaktuppgifter se https://regionsormland.se/.../offentlighets.../regionarkivet.

Tori Van Orden Martinez gjorde översättningen av Violas dikt till svenska. Dikten finns på omslaget till boken om Vita Båtar som Föreningen Förintelsens Minne (FFM) gav ut år 2020. Boken finns fortfarande att köpa genom FFM till ett rabatterat pris.

Ceremonin att hedra dagen då Bergens-Belsens koncentrationsläger befriades. På grund av coronaepidemin bara delar i Föreningen Förintelsens Minne deltog och vi avstod från en allmän sammankomst vid Holocaust Monumentet. Medan Helena Brus och Daniel Kraus höll på att sprida jord inom J-kvarteret, där Holocaust monumentet står, höll Roman Wasserman Wroblewski att sprida den israeliska jorden inom K-kvarteret.

Historical amnesia or infantil amnesia or just "age amnesia" - Talking to Kinderheims children that came to Sweden with UNNRAs White Boats in 1945.

The little girl in the first row was born in 1943. Brought to Sweden during UNRRA White Boat mission in July 1945.

Infantile amnesia is defined as the lack of memory for the experience that occurred prior to 3-4 years of age. Probably varies as well. In many cases, different artifacts like photos or told stories showed later are likely to feel us remember the accident before that time.

My cousin born in July 1939 remembered just one scene from the Warsaw Ghetto and it was the bridge between Little and the Large Ghetto. The bridge existed in 1942. Nothing, before, nor his biological father or mother.

My cousin born in July 1939 remembered just one scene from the Warsaw Ghetto and it was the bridge between Little and the Large Ghetto. The bridge existed in 1942. Nothing, before, nor his biological father or mother.

So, when talking to Kinderheims children that came to Sweden in 1945, one has to be aware of the amnesia and as well loss of memory due to age. Many survivors just repeat others' stories. One of them is that they came to Sweden with White buses and Count Bernadotte. However, it is evident that they came with the UNRRA White boat mission during June-July 1945 or by trains to Padborg, Denmark.

Schwarz Eveline was brought to Sweden in July 1945 together with children from Kinderheim group from Bergen-Belsen. Probably her year of birth and also the place of birth are suggestions. I believe that the description DOES NOT KNOW ANYTHING is a true one. 

List of children in Sweden (August 1946) brought by UNRRA White Boat Mission and the Swedish Red Cross *.

Citizenship

Poles               369

Czechs            315

Hungarians     222

Rumanians     196

Dutch               21

German            19

Age

1 - 5   years     26

7-13   years     51

13-17 years   422

17-18 years   676

The boys to girls ratio of the children in the table above was 1:4. Of children born 1930-1940, a total of 129, there were 100 girls and only 29 boys.

Greeks, Austrians, Yugoslavs, Italians, Lithuanian, Latvian, French, English, Spanish, Stateless, less than 10 in each group.

* Total 1.172

** Almost all children were Jewish. 

*** It is not clear if the children that left Sweden for Eretz Israel in May 1946 are included or excluded from that list.

I kölvattnet av UNRRAs Vita Båtar. Då blev jag förvånad! - Inte Israel men Kungsholmen!

Igår blev jag förvånad! - Mirka bodde inte längre i Israel men Kungsholmen!

Precis som när det gäller Korczaks barn från Dom Sierot som jag lärde känna genom bilder och genom min pappas och Szlomo Nadels berättelser så känner jag flera av Kinderheims barn från Bergen-Belsen. Bland de fanns en söt flicka som man kallade för Mirka. Egentligen så hette hon Miriam men när det finns barn med samma namn i gruppen så väljer man ett smeknamn.

Jag visste en hel del om Mirka och trodde att hon, precis som de flesta av Kinderheim barn åkt till Israel. Igår kväll kom en överraskning. Ett av Kinderheims barn, Rachela ringde till mig igår och sa att hon kan ordna möte med Mirka som blir nog intresserad av alla dokument och foton från hennes barndom.
Det visade sig att min arbetskompis från Karolinska, Miriam som bor i samma stadsdel är samma person som Mirka. Hon bor 5 min från mig. Jag hade uppskrivet på en av bilderna Mirka Sztern och hennes namn som gift men kopplade aldrig ihop det med Miriam från Karolinska Sjukhuset!
Min kommande bok och film blev en riktig levande historia, fast utan en massa skattemedel.