 |
| Den vanliga ambulanståget mellan Bergen-Belsen och Lübeck. |
Patienterna skulle skickas med särskilda ambulanståg inredda med breda dörrar och platser för liggande på båda sidor av gången. Varje ambulanståg bestod av 22 vagnar. Fem tåg per vecka, vardera med c:a 450 personer skulle ge ett tillflöde till det Svenska Transitsjukhuset i Lübeck på 2 250 patienter per vecka.
Jag har nu i 35 år frågat Förintelsens överlevande om deras resa till Sverige. Särskilt de som har kommit med UNNRAs Vita båtar men även de få som har kommit med de Vita bussarna. En del minns ambulanståget, andra minns de mörka brittiska ambulanserna mellan tåget och sjukhuset i Lübeck och en del minns enbart den omilda, forcerande behandlingen av den svenska badplutonen i tälten och bastun i Lübeckkasernerna och minns nästan inget av tåg- eller båtresan. En del berättade att deras ambulanståg fick vända då det inte fanns plats för de i Lübeck då de Vita båtarna inte följde schemat och de som skulle ha. redan åkt från Lübeck fanns kvar på sjukhuset.
 |
| DP-2 kortet av Halina Neujahr som skrevs den 24 juni 1945 vid registreringen i Lübeck. Registreringsdatumet är ankomstdatumet till det Svenska Transitsjukhuset (Transit Center Lübeck). Avfärdsdatumet är satt 4 dagar senare, till den 28 juni 1945. Halina Neujahr kom fram till Norrköping den 1 juli 1945, en vecka sedan hon har lämnat sjukhuset i Bergen-Belsen. |
 |
| DP-2 kortet av Egon Holländer, 6 år, som skrevs den 24 juli 1945 vid registreringen i Lübeck. Registreringsdatumet är ankomstdatumet till det Svenska Transitsjukhuset (Transit Center Lübeck). Avfärdsdatumet är satt bara en dag senare, till den 25 juli 1945. Egon Holländer kom fram till Malmö den 26 juli 1945, två dagar sedan han har lämnat sjukhuset i Bergen-Belsen. |
Jag har forskat intensivt för att fastställa logistiken i den stora förflyttningen av nästan 10 000 personer från Tyskland till Sverige. Från självaste början utgick man ifrån transportkapaciteten utav de fem Vita båtarna som skulle pendla mellan Lübecks hamn och de svenska hamnarna. De svenska mottagarhamnar fanns både på väst och ostkusten där Göteborg var den nordligaste hamnen på västkusten medan Stockholm utgjorde den nordligaste hamnen på ostkusten. Både båtar med slutdestinationen Göteborg eller Stockholm brukade göra ett kort uppehåll i Malmö och låta de S-patienter (sittande) som kunde själva förflytta sig att gå av fartyget där medan de "liggande" L-patienter fördes till sina slutliga destinationer.
Så startpunkten för den stora resan till Sverige var Bergen-Belsen sjukhuset i närheten av staden Celle och slutpunkten för första etappen av denna resa var staden Lübeck, 185 km rakt norröver. Resan med ambulanståg tog flera timmar, oftast över natten. Ibland vände tåget då det meddelades under resan att sjukhuset i Lübeck inte kunde ta emot fler patienter då logistiken men ankommande Vita båtar var ej synkroniserad.
Efter befrielsen av koncentrationslägret den 15 april 1945 överfördes de före detta fångarna successivt till det nya sjukhusområdet som bildades inom gamla tyska Wehrmacht kaserner i närheten.
Överflyttningen var klar först efter flera veckor varvid de gamla koncentrationslägerområdet sattes i brand för att stoppa spridningen av olika sjukdomar som raserade både före- and efter befrielsen.
Överflyttningen var klar först efter flera veckor varvid de gamla koncentrationslägerområdet sattes i brand för att stoppa spridningen av olika sjukdomar som raserade både före- and efter befrielsen.
Så startpunkten för den stora resan till Sverige var Bergen-Belsen sjukhuset i närheten av staden Celle och slutpunkten för första etappen av denna resa var staden Lübeck, 185 km rakt norröver. Resan med ambulanståg tog flera timmar, oftast över natten. Ibland vände tåget då det meddelades under resan att sjukhuset i Lübeck inte kunde ta emot fler patienter då logistiken men ankommande Vita båtar var ej synkroniserad.
Patienterna skulle skickas från Bergen-Belsen/Celle till Lübeck i särskilda ambulanståg inredda med breda dörrar och platser för liggande på båda sidor av gången. Varje ambulanståg bestod av 22 vagnar. Fem tåg per vecka, vardera med c:a 450 personer skulle ge ett tillflöde till det Svenska Transitsjukhuset i Lübeck på 2 250 patienter per vecka. Avståndet mellan Celle och Lübeck är drygt 180 km. Transporter tog dock flera timmar.
Det nya sjukhuset i Bergen-Belsen hade faktiskt hela 13 200 bäddar. Att jämföra med Karolinska som har drygt 600.
Det första steget i transporterna till Sverige var valet av patienter på plats på sjukhuset i Bergen-Belsen. Sverige ställde särskilda krav vilka patienter man skulle ta emot. Britter hade dock egna beslut och eget tillvägagångssätt. Det berodde dels på faktum att i Sverige, i hela världen kunde man inte förstå omfattningen av det som pågick i Bergen-Belsen vid krigslutet. Britter arbetade också med mål att under en månad tömma hela sjukhusområdet på de allvarligt sjuka och omvandla det till ett läger för Displaced Persons (DPs) senare till judiska DPs.
Patienterna skulle skickas med särskilda ambulanståg inredda med breda dörrar och platser för liggande på båda sidor av gången. Varje ambulanståg bestod av 22 vagnar. Fem tåg per vecka, vardera med c:a 450 personer skulle ge ett tillflöde på 2 250 patienter per vecka. Således skulle de svenska Vita båtarna transportera ungefär samma antal per vecka vidare. Under den första överfarten tog nästan 1200 patienter ombord. Beroende på destination och antalet hamnar tog resan upp till 3-4 dagar. Den längsta turen var till Stockholm och varade upp till 4 dagar följd av Göteborg upp till 3 dagar. Turer till Malmö och Trelleborg varade oftast 2 dagar då fartygen efter att ha lämnat Lübeck stannade vid redden vi Travemünde varifrån de startade sin färd mot Sverige vid soluppgången. registreras och utvälj as för vidare transport.
Så startpunkten för resans första etapp var Bergen-Belsen och mottagarpunkten var ett detachement i Lübeck, det s.k. Liibeckdetachementet. Detachementet upprättades i Cambrai-kasernerna vid Schwartauer Alle, inte långt från hamnen i Lübeck centrum där de Vita Båtarna fick lov att lägga till. Chef för detta var en svensk läkare Hans Arnoldson som var verksam i Lübeck under Vita bussarnas transporter. I detachementet, precis som i Bergen-Belsensjukhuset ingick: brittisk, svensk och tysk personal och en svensk badpluton. De kom i huvudsak från det ökända koncentrationslägret Bergen-Belsen, som tjänade som en uppsamlingsplats - se vidare nedan. Både UNRRA och den svenska Civilförsvarsstyrelsen visste om Kinderheim barnen och mödrarna me små barn som skulle transporteras till Sverige.
Barnen från Kinderheim blev starten till en pediatrisk avdelning inom det stora sjukhuset i Bergen-Belsen. Kontakterna mellan barnen fortsatte och det har tillkommit nya barn som hittade inom sjukhuset eller sjukhusområdet.
Plötsligt den 21 juli kom ett besked till Bergen-Belsen om att transporten skulle ske dagen samma dag eller dagen därpå. Dr. Collis som var på ett annat uppdrag i Tyskland kom på eftermiddagen till Bergen-Belsen sjukhuset och hittade en fullständig kalabalik. Alla var upprörda och ett speciellt avdelat barntåg med riktiga sovplatser stod tillsammans med ett gammalt lokomotiv vid stationen i närheten. För att lösa problemet satte sig dr. Collis med en annan brittisk officer i bilen och åkte mot Lübeck. Det tog över 4 en halv timme att köra de 180 km. Collis kom till Lübeck detachment och fick träffa dr. Arnoldson trots att klockan var över 23. Från radiotrafikens meddelanden vet man att Arnoldson var, just den sista veckan av Vita Båt aktionen riktigt irriterad på grund av att transporter från Bergen-Belsen var inte punktliga och istället för sjuka kom helt friska personer. Sent på natten träffades en överenskommelse att Kinderheim barnen och mödrarna med små barn från samma barrack där Kinderheim låg skulle få resa på kvällen den 23 juli till Lübeck och därefter den 25 skulle de ombord på Vita Båten S/S Kastelholm. Båten skulle tas emot i Malmö där en hel del förberedelser har gjorts för att ta emot den så speciella gruppen.
Berättelsen om resan har nedtecknats av flera vuxna och innehållet stämmer överens med det jag fick höra från Kinderheim barnen. Alla, både barn och vuxna var uppspelta. Dels så lämnade de dt Runda huset som var i nästan 3 månader deras gemensamma hem efter att de har lämnat barrak nr. 211 - Kinderheim som låg i nom koncentrationslägrets område. De blev lite bättre sammansvetsade efter att den holländska barnen från Kinderheim åkte till Holland. Nu var det dominerande språket polska och tjeckiska.
Tåget som rörde sig i snigelfart stannade längre i på stationen i Munster. På perrongen stod flera italienska POWs, krigsfångar. Deras militära uniformer och särskilt hattar tyckte barnen var roliga. Troligen rörde sig det om italiensk infanteri Alpini trupper som bar på hattar med fjäder. När tåget fortsatte vidare mot Lübeck serverades varm mat då det fanns en vagn med. ett riktigt kök.
I Lübeck skulle alla barnen och vuxna badas och desinficeras, registreras av UNRRAs personal och föras in på listor för vidaretransport till Sverige.
Mot kvällen den 24 juli fördes hela Kinderheim-gruppen till Vita Båten S/S Kastelholm. Båten har tidigare gjort de långa turerna från Lübeck hela vägen till Stockholm. Resorna som tog flera dagar i anspråk. S/S Kastelholm var en relativ modern och bekväm båt och denna dag var Östersjön snäll mot barnen, inga vågor och solsken. Madrasser på fördäcket sång och Luba som sjöng på polska och ryska. I Malmö efter ännu en ny disinfection delades barnen och de vuxna i ett antal grupper. Till den Nya Lungkliniken i Malmö fördes de flesta av de sjuka barnen tillsammans med sköterskan som kallades för Sparven. Mödrarna med de egna barnen, totalt cirka femtio, kördes tillsammans med personalen från Bergen-Belsen: Fernandes, Bonsel och Hermina till ett hem som hette Sundsgården och anlände dit under de tidiga timmarna den 27 juli.
Det nya sjukhuset i Bergen-Belsen hade faktiskt hela 13 200 bäddar. Att jämföra med Karolinska som har drygt 600.
Det första steget i transporterna till Sverige var valet av patienter på plats på sjukhuset i Bergen-Belsen. Sverige ställde särskilda krav vilka patienter man skulle ta emot. Britter hade dock egna beslut och eget tillvägagångssätt. Det berodde dels på faktum att i Sverige, i hela världen kunde man inte förstå omfattningen av det som pågick i Bergen-Belsen vid krigslutet. Britter arbetade också med mål att under en månad tömma hela sjukhusområdet på de allvarligt sjuka och omvandla det till ett läger för Displaced Persons (DPs) senare till judiska DPs.
Patienterna skulle skickas med särskilda ambulanståg inredda med breda dörrar och platser för liggande på båda sidor av gången. Varje ambulanståg bestod av 22 vagnar. Fem tåg per vecka, vardera med c:a 450 personer skulle ge ett tillflöde på 2 250 patienter per vecka. Således skulle de svenska Vita båtarna transportera ungefär samma antal per vecka vidare. Under den första överfarten tog nästan 1200 patienter ombord. Beroende på destination och antalet hamnar tog resan upp till 3-4 dagar. Den längsta turen var till Stockholm och varade upp till 4 dagar följd av Göteborg upp till 3 dagar. Turer till Malmö och Trelleborg varade oftast 2 dagar då fartygen efter att ha lämnat Lübeck stannade vid redden vi Travemünde varifrån de startade sin färd mot Sverige vid soluppgången. registreras och utvälj as för vidare transport.
Så startpunkten för resans första etapp var Bergen-Belsen och mottagarpunkten var ett detachement i Lübeck, det s.k. Liibeckdetachementet. Detachementet upprättades i Cambrai-kasernerna vid Schwartauer Alle, inte långt från hamnen i Lübeck centrum där de Vita Båtarna fick lov att lägga till. Chef för detta var en svensk läkare Hans Arnoldson som var verksam i Lübeck under Vita bussarnas transporter. I detachementet, precis som i Bergen-Belsensjukhuset ingick: brittisk, svensk och tysk personal och en svensk badpluton. De kom i huvudsak från det ökända koncentrationslägret Bergen-Belsen, som tjänade som en uppsamlingsplats - se vidare nedan. Både UNRRA och den svenska Civilförsvarsstyrelsen visste om Kinderheim barnen och mödrarna me små barn som skulle transporteras till Sverige.
Barnen från Kinderheim blev starten till en pediatrisk avdelning inom det stora sjukhuset i Bergen-Belsen. Kontakterna mellan barnen fortsatte och det har tillkommit nya barn som hittade inom sjukhuset eller sjukhusområdet.
Plötsligt den 21 juli kom ett besked till Bergen-Belsen om att transporten skulle ske dagen samma dag eller dagen därpå. Dr. Collis som var på ett annat uppdrag i Tyskland kom på eftermiddagen till Bergen-Belsen sjukhuset och hittade en fullständig kalabalik. Alla var upprörda och ett speciellt avdelat barntåg med riktiga sovplatser stod tillsammans med ett gammalt lokomotiv vid stationen i närheten. För att lösa problemet satte sig dr. Collis med en annan brittisk officer i bilen och åkte mot Lübeck. Det tog över 4 en halv timme att köra de 180 km. Collis kom till Lübeck detachment och fick träffa dr. Arnoldson trots att klockan var över 23. Från radiotrafikens meddelanden vet man att Arnoldson var, just den sista veckan av Vita Båt aktionen riktigt irriterad på grund av att transporter från Bergen-Belsen var inte punktliga och istället för sjuka kom helt friska personer. Sent på natten träffades en överenskommelse att Kinderheim barnen och mödrarna med små barn från samma barrack där Kinderheim låg skulle få resa på kvällen den 23 juli till Lübeck och därefter den 25 skulle de ombord på Vita Båten S/S Kastelholm. Båten skulle tas emot i Malmö där en hel del förberedelser har gjorts för att ta emot den så speciella gruppen.
Berättelsen om resan har nedtecknats av flera vuxna och innehållet stämmer överens med det jag fick höra från Kinderheim barnen. Alla, både barn och vuxna var uppspelta. Dels så lämnade de dt Runda huset som var i nästan 3 månader deras gemensamma hem efter att de har lämnat barrak nr. 211 - Kinderheim som låg i nom koncentrationslägrets område. De blev lite bättre sammansvetsade efter att den holländska barnen från Kinderheim åkte till Holland. Nu var det dominerande språket polska och tjeckiska.
Tåget som rörde sig i snigelfart stannade längre i på stationen i Munster. På perrongen stod flera italienska POWs, krigsfångar. Deras militära uniformer och särskilt hattar tyckte barnen var roliga. Troligen rörde sig det om italiensk infanteri Alpini trupper som bar på hattar med fjäder. När tåget fortsatte vidare mot Lübeck serverades varm mat då det fanns en vagn med. ett riktigt kök.
I Lübeck skulle alla barnen och vuxna badas och desinficeras, registreras av UNRRAs personal och föras in på listor för vidaretransport till Sverige.
Mot kvällen den 24 juli fördes hela Kinderheim-gruppen till Vita Båten S/S Kastelholm. Båten har tidigare gjort de långa turerna från Lübeck hela vägen till Stockholm. Resorna som tog flera dagar i anspråk. S/S Kastelholm var en relativ modern och bekväm båt och denna dag var Östersjön snäll mot barnen, inga vågor och solsken. Madrasser på fördäcket sång och Luba som sjöng på polska och ryska. I Malmö efter ännu en ny disinfection delades barnen och de vuxna i ett antal grupper. Till den Nya Lungkliniken i Malmö fördes de flesta av de sjuka barnen tillsammans med sköterskan som kallades för Sparven. Mödrarna med de egna barnen, totalt cirka femtio, kördes tillsammans med personalen från Bergen-Belsen: Fernandes, Bonsel och Hermina till ett hem som hette Sundsgården och anlände dit under de tidiga timmarna den 27 juli.
Luba Tryszynska upplevde den här delningen mycket hårt. Hon kördes snyftande till Bjärred tillsammans med ett tjugotal av de äldre tjejerna. Pojkarna, fördes till Gåsebäck, nära Helsingborg till ett gammalt hus där i närheten av en desinfektionsanstalt - Vita bussar...
Många av de som anlände från Bergen-Belsen var dock i sådan dålig skick att de har lagts direkt i en "oren" sjukhusavdelning.
