De befriade 1945 - Hur många kom till Sverige med de Vita båtarna 1945 - Om detta vill ingen berätta.

Den 18 juli 1945 meddelar dr. Arnoldsson, att britterna verkar ha problem med att hitta sjuka patienter - de sista omgångarna har varit fullt friska och en del därför måst återsändas. Troligen tillbaks till Bergen-Belsen som från ett sjukhus började omvandlas till ett DP-läger. En del andra patienter har däremot varit för dåliga för att kunna transporteras till Sverige. Den sista transporten bestäms till 21 juli med l00 barn från Belsen samt 34 norska barn. :

Svåra beslut på alla sätt. Vilka som skall få åka till Sverige. När? Klarar de av resan? Skall man skilja systrar och kusiner som har genomlevt Förintelsens fasor i 6 år tillsammans? Hur skall man skilja två kvinnor som blev vänner unde den mörka tiden. Vänninor vars syskon och föräldrar mördades vid ankomsten till Auschwitz och stödde varandra under dödsmarscherna. Deras vänskap var starkare en ett släktskap!

Dr. Hans Arnoldsson en läkare och chef för Swedish Transit Hospital i Lübeck ställdes dagligen inför ett svårt etiskt dilemma. Att välja bland fd. Bergen-Belsen fångar. Han visste att bara 10 000 som fick åka till Sverige genom UNRRAs aktion Vita båtar.

Tågen från Bergen-Belsen Sjukhuset till Lübeck kom tätt. Det var svårt att fatta beslut. De vita båtarna gick från Lübeck till Sverige i skytteltrafik. Patienternas hälsotillstånd förändrades också.

Efter 3 veckors intensiva sändningar blev det plötsligt tomt på Swedish Transit Hospital i Lübeck. Vilka skulle man skicka till Sverige?

Enligt dr. Arnoldssons beräkningar, 8 126 patienter har emottagits på Swedish Transit Hospital t. o. m. den 19 juli. Antalet mottagna stämmer väl med patienternas L-nummer. I de sista transporterna så rör det sig om nummer över 9000.

De Befriade 1945 - About The Liberated 1945

The Liberated 1945

This exhibition is to preserve the memory of the Holocaust survivors who came to Sweden after the liberation when the WWII was over.
They were young people, mostly women, and many of them died after the liberation despite the care received here in Sweden. Those who survived managed to resume their lives in different lands after long and complicated journeys. The stories of the seven of them are described and illustrated here in great detail.
The exhibition tells their detailed life stories after the liberation through the photographs and documents often created in Sweden and preserved in the Swedish archives. Among them are the medical histories taken by the Swedish doctors as well as various entry and exit documents issued at different times during each person's journey. Moving through these original documents and pictures we learn not only about the journey -- from point to point-- towards the final destination either in Israel or elsewhere in the world, but we are also able to recreate the family histories of the seven protagonists prior to liberation. Importantly, these are recorded objectively in the presented documents, creating a unique record of the experience. Access to the original documents allows the viewer to establish an intimate contact with each of the survivors.

Eva Hecht kom med Vita båten till Stockholm - Vad hände med hennes familj?

I Eva Hechts familj fick alla extra namn. Männen hette Israel och kvinnor Sara. De deporterades från Berlin till gettot i Theresienstadt.

Därefter Eva förflyttades till Auschwitz. I de tjeckiska arkiven så står det att hon mördades där.

Från tjeckisk Holocaust databas

Österrikiskt medborgarskap

Massor med fel på den här listan över judar som dog i Sverige - Förintelsens överlevande 1945

Det står på Eva Hechts grav att hon var från Tjeckoslovakien men jag tror att hon var österrikiskt medborgare och därför fick ett extra tilltalsnamn Sara. Föreningen Förintelsens Minne tog upp gravhällen från underjorden och renoverade den.

De befriade 1945 - Om utställningen eller den mest omfattande humanitära insats som Sverige gjorde

Deras oberättade berättelser hittade jag huvudsakligen i deras läkarkort, ifyllda av brittiska och svenska läkare. Med bilderna i den här fotoutställningen vill jag synliggöra de befriades öden för en yngre generation.

Om

I hela mitt liv har jag levt i Förintelsens skugga. Skuggan, eller molntäcket, var inte helt svart, det fanns också mycket värme och ljus under min uppväxt. De överlevande i min närhet kunde på ett
exceptionellt sätt gömma sin märgbitande sorg. Vänner till mina föräldrar kom att ersätta mina döda farbröder, morbröder och kusiner. Inga andra av mina egna vänner hade sina far- och morföräldrar vid liv. Inga begravningar eller något generationsskifte har känts av. Mina föräldrars, som var överlevande, berättelser var betungande, en slags kommunikéer som man inte skulle ifrågasätta efteråt. Inga dramatiska ord om drömmar som hade slagits i spillror, inget sades om död och våld eller hopplöshet. Ett, till det yttre, normalt liv. Vi, barnen till de överlevande, växte således upp utan att ha förgiftats av föräldrarnas upplevelser. Det vi minns med lite vånda är att de stora, nybildade fiktiva familjerna splittrades då och då. Mina låtsas mostrar och farbröder lämnade Polen, ofta för Israel eller USA. Förintelsen fanns i vår närhet men kändes abstrakt. Bara ibland gav Förintelsen sig till känna.

Först på nittiotalet, när jag planerade ett Förintelsemonument i Stockholm så dök min egen, hittills helt okända familj upp. På mammas sida fanns det ett 70-tal anhöriga som har mördats i Treblinka och vilkas aska fanns där. På min pappas sidan fanns ett 30-tal anhöriga i massgravar utanför staden Pinsk. Det fanns inga fotografier på vare sig morfar eller farfar. Klara besked gavs. Ingen hade överlevt. Men jag, som tillhör nästa generation, vi som kallas "andra generationen" kunde namnge dem och berätta deras historia. Jag fick en mycket störande, obehaglig känsla. Det handlade om tusentals, egentligen miljoner judar som har mördats i Förintelsen och där ingen, inte en enda medlem av familjen, har överlevt. Vem skall föra deras namn och berättelser vidare till nästa generation?

Vid Norra Judiska begravningsplatsen i Solna hittade jag två kvarter där enbart gravnummerskyltar stack ut ur jorden. 15 cm under gräset återfanns gravhällar med namn och ålder på de döda och var de var födda. Jag började undersöka hur de har hamnat i Sverige och vilket liv de har levt innan de har kommit hit? Hade de några släktingar?

Det som var lika djupt begravet var historien om den enastående insatsen som Sverige gjorde år 1945 efter att andra världskriget tog slut. Det var det största humanitära uppdraget som Sverige genomförde. Det skedde under en månad från slutet av juni till slutet av juli 1945. Under denna tid fördes drygt 9 300 koncentrationslägerfångar sjöledes från Lübeck i Tyskland till Sverige.

Denna omfattande operation slutade inte med sjötransporten. En hel mottagningsorganisation i land med sjukhus och mottagningscentra hade blixtsnabbt byggts upp för ändamålet. Många av de överlevande, som kom till Sverige med de Vita båtarna, var i dåligt skick, mycket sämre än de överlevande som kommit några veckor tidigare med de Vita bussarna. En del av de som kom med Vita båtar dog nästan direkt efter ankomsten. Ibland levde de några timmar, några dagar eller 2-3 år.

Deras oberättade berättelser hittade jag huvudsakligen i deras läkarkort, ifyllda av brittiska och svenska läkare. Med bilderna i den här fotoutställningen vill jag synliggöra de befriades öden för en yngre generation. Jag hoppas att bilderna och berättelserna kan bidra till förståelse av det som hände i Europa, att dessa spår av Förintelsen skall väcka människor till att våga säga ifrån när det behövs.

Deras oberättade berättelser hittade jag huvudsakligen i deras läkarkort, ifyllda av brittiska och svenska läkare. Med bilderna i den här fotoutställningen vill jag synliggöra de befriades öden för en yngre generation.