A ✡ JUDE - Henryk Goldszmit (Janusz Korczak)- Okręgowa Izba Lekarska w Warszawie, Koszykowa 37.

 

Teczka personalna Korczaka - międzywojenna - wojenna i powojenna.

Jidele föddes 17 juni 1942 och Anetka föddes 2 september 1942, bara några veckor före den Stora Aktionen i Piotrków Trybunalski gettot - "Barnens Vita Båt" - En tidsresa bakåt och framåt med start den 25 juli 1945.

The term Final Solution to the Jewish Question was a euphemism used by Nazi Germany's leaders. It referred to the mass murder of Europe's entire Jewish population.
Heinrich Himmler said that we have to extinguish the roots of the Jewish people. That meant wiping out Jewish children.

Nazi Germany and its collaborators killed about 1.5 million Jewish children. Jewish adolescents born around the years 1925-1930 had a greater chance of survival, as they could be used by Germans for forced labor.

The fates of Jewish can be categorized in the following ways: children killed when they arrived in Deat camps.
children killed immediately after birth or in institutions
children born in ghettos and camps who survived because prisoners hid them
children, usually over age 12, who were used as forced laborers and as subjects of medical experiments
children killed during reprisal operations
children killed in mass shootings conducted by the Einsatzgruppen and other forces in the German-occupied Soviet Union

In ghetto settings, Jewish children died from starvation, disease, and a lack of adequate clothing and shelter. Janusz Korczak described the slow death process of Jewish children in Warsaw Ghetto in the Main Shelter Home for abandoned children he called for trupiarnia - a mortuary. Germans were indifferent to the high death rates of children in the ghettos as they considered most of the younger ghetto children to be unproductive and hence “useless eaters.” In Lodz ghetto children were generally too young to be used for forced labor, German authorities often selected them, the elderly, ill, and disabled, for the first deportations to killing centers, or as the first victims led to mass graves to be shot. Sometimes the selection of children to fill the first transports to the killing centers or to provide the first victims of shooting operations resulted from the agonizing and controversial decisions of Jewish council (Judenrat) chairmen. The decision by the Judenrat in Lodz in September 1942 to deport children to the Chelmno killing center was an example of the tragic choices made by adults when faced with German demands.
After the surrender of Nazi Germany, and ending World War II, refugees and displaced persons searched throughout Europe for missing children. Thousands of orphaned children and juveniles found themselves in displaced persons (DP) camps. Many surviving Jewish children fled Eastern Europe with or without their families as part of the mass exodus (Brihah) to the western zones of occupied Germany, en route to the Yishuv (the Jewish settlement in Palestine). Through Youth Aliyah View This Term in the Glossary (Youth Immigration), thousands migrated to the Yishuv, and then to the state of Israel after its establishment in 1948.

Den Vita Båten S/S Kastelholm som avgick den 25 juli 1945 från Lübeck mot Sverige kan man nog kalla för "Barnens Vita Båt". Det var en irländsk läkare och en svensk som bestämde att så skulle det bli och valde just den dagen. Överenskommelsen kom till efter att läkaren Hans Arnoldson som var chef för det svenska transit sjukhuset i Lübeck besökte barnkliniken på sjukhuset i Bergen-Belsen och träffade där dr. Collis som var chef för barnkliniken för det jättestora sjukhuset som inrättades i tyska kaserner utanför koncentrationslägret.Det skulle tillsättas ett särskilt tåg som skulle avgå från Bergen-Belsen den 23 juli 1945 till Lübeck. Dagen därpå var den stora registreringsdagen då det tilldelades samtliga ett DP-2 kort och ett svensk Inresekort med ett inresenumer. Barnen och i de fall det fann en mor eller äldre släkting fick numren som startade på sjutusen. De flesta barn som kom med de Vita Båtarna var dock ensamma.

En tidsresa bakåt och framåt med start den 25 juli 1945. Resan bakåt sträcker sig bara 6 år och till det behövs inga tidsmaskiner, bara en del dokument. Resan framåt sträcker sig från 25 juli 1945 fram till nuet, år 2023.
Datumet 25 juli 1945 är taget ifrån två stycken DP-2 kort. Ett av korten tillhör en pojke, Jidel Henechowicz medan den andra tillhör en flicka vid nam Anetka Niechcicka. Bådas namn figurerar också en skeppslista för ett ångfartyg S/S Kastelholm som avgick den 25 juli 1945 från Lübeck. Fartyget tillhörde UNRRAs flottilj av fem båtar som kallas numer för Vita Båtar.

Tidsresa bakåt i tiden

Tidsresan tillbaka, från den 25 juli 1945 är rätt så kort då Jidel och Anetka föddes i juni, respektive september 1942 i den polska staden Piotrków Trybunalski. De föddes under kriget. Det speciella är att de föddes där i ett getto.

Den 8 oktober 1939 etablerade tyskarna ett getto i Piotrków Trybunalski. Gettot i Piotrków Trybunalski kännetecknades av att det var öppet. Den var inte omgiven av en mur eller annan stängsel, utan dess område avgränsades av markerade stolpar som varnade för förbudet att passera gränserna. Warszawagettot bildades först ett år senare och då omgiven av en mur.

9 376 judar från Piotrków registrerades i gettot. Med tiden flyttade tyskarna judar från andra städer till Piotrków-gettot. På hösten 1942 vistades så många som 29 000 personer där. Överbefolkningen intensifierade de dåliga sanitära förhållandena i gettot och många av invånarna dog till följd av sjukdomar och överarbete.

När de ukrainska trupper kom till staden i oktober förstod invånarna direkt att de skulle deka Warszawas gettos öde, en stor deportation till förintelseläger. Natten den 13/14 oktober 1942 påbörjade tyskarna, som en del av Operation Reinhardt, likvideringen av Piotrków-gettot. 22 000 judar transporterades till förintelselägret Treblinka samt Majdanek. Flera av gettots invånare, bl.a. barn fån barnhemmen och och sjukhuspatienter mördades under likvideringen.

Tre tusen judar lämpliga för arbete i tyska fabriker placerades tillsammans med sina familjer i den sk litet getto, som fungerade fram till december 1944.

Den 1 november 1939 fängslades I den första fasen av dess existens var det ett öppet distrikt, som kunde lämnas av människor som gick till slavarbete eller efter att ha erhållit ett speciellt pass vid vissa tider. I korsningarna som omger den restes blågråa stolpar med brädor på vilka det enda ordet "Ghetto" stod skrivet, med en bild av en dödskalle och korsade ben under. Den 2 december införde Drechsel skyldigheten för judar att bära ett vitt armband med en blå davidsstjärna på höger ärm. Vecka efter vecka svällde gettot. Transporter av judar kom först från närliggande städer: Sulejów, Tuszyn, Wolbórz, Rozprza och sedan från Łódź, Poznań, Częstochowa och Bydgoszcz. Detta försämrade dramatiskt invånarnas bostäder, boende och sanitära förhållanden. De sov i korridorerna, i källarna, på vinden. Under andra halvan av 1942 fanns det 29 000 judar på ett litet område. människor. Hårt fysiskt arbete, som judar i åldern 14-60 år tvingades utföra, och fruktansvärda sanitära förhållanden gjorde att människor dog i massor. I december 1941 reducerades ghettots yta och det omgavs av taggtråd.
När Piotrków i juli 1943 förklarades som en "stad ren från judar" var mindre än tusen judar kvar i livet. Du kan ringa dem... tur. De anställdes från 1941 av August Kristmann, en österrikare, utsedd av tyskarna till direktör för glasbruken "Hortensja" och "Kara". Tack vare detta undvek de 1942 utvisning till läger

Dokument från tiden före 25 juli 1945 är knappa. Många födelseatesta och giftermåls dokument förintades liksom de flesta av de judiska befolkningen. I stadsarkivet finns anteckningar om vilka bodde och ägde husen i staden. Piotrków hade kallats för Judenrein.
Judenfrei och judenrein är termer av nazistiskt ursprung för att beteckna ett område som har "rensats" från judar under Förintelsen. En sådant skylt Petrikau ist Judenrein' sattes upp efter den Stora Aktionen under hösten 1942 som avslutades officiellt den 29 oktober 1942. Området för stadens getto begränsades till ett antal kvarter där det bodde de som fick tillstånd att stanna för att arbeta i stadens trärfabrik och två glasbruk.
Förutom de 2 000 som fick stanna bodde 500 illegalt. Det speciella var att ofta så handlade det om hela familjer som fick stanna, även med barn. Urvalsmekanismen för de som fick stanna var inte uniform.

Anetkas och hennes mammas, Manias live före den 25 juli 1945 (resan till Sverige) kan avlösas i de tyska och de allierades dokument. Av de framgår klart att Anetkas pappa togs på tidigt stadium till tvångsarbete i fabriker i orten Skarzysko kamienna. Där fanns bl.a. i HASAG munitionsfabriker och dödligheten där från det höga arbetstempot och de använda kemikalier, bl.a. fosfor var mycket hög. Så dog också Anetkas far.. Hasag koncentrationsläger Skarżysko-Kamienna. Skarżysko-Kamienna var ett tvångsarbetsläger för judar och tillhörde tyska Hasag koncernen. HASAG även känd som Hugo Schneider AG, Hugo Schneider Aktiengesellschaft Metallwarenfabrik. Hasag "lånade" oftast kvinnor till sina fabriker. Lånade och betalade för de till SS.

De svenska dokument är få och den ända av intresse är ett kort förhörsprotokoll som den svenska polisen höll med Anetkas mor, Mania:

Hon hade uppfostrats i föräldrahemmet och genomgått folkskola, 7 år och handelskola1 år. Därefter hade hon vistats 1 föräldrahemmet, tills hon år 1940 ingått äktenskap med affärsmannen Israel Niechcicki
i Petrikow (Piotrków Trybunalski). I oktober 1942 hade hon anhållits av tyskarna och förts till ett arbetsläger i Petrikow, där hon varit till november 1944. Därefter hade hon förts till koncentrationslägret Ravensbrück, där hon stannat t1ll mars 1945 då hon överförts till Bergen-Belsen, där hon varit till april 1945, då lägret befriats av engelsmännen. Efter att hava vårdats på sjukhuset i Bergen-Belsen 2 månader, hade hon överförts till Sverige /Tingsryd/.