Närvaro av kriget i min barndom

När jag skriver om närvaron av kriget i min barndom så tänker jag huvudsakligen om jag hade påverkats av "krigets skugga" från mina föräldrars sida.

På den polska sajten Våran klass hade en av lärarna från min gymnasieskola skrivit ett mycket genomtänkt brev med en analys av den klass hon ledde fram till studentexamen i Czacki´s Lyceum nr. XXVII i Warszawa.

Läraren skriver brevet med anledning av att det har gått 45 år sedan klassen tog studenten. De flesta i klassen är numera 63-64 år gamla. Deras conception inföll således 1945, således direkt efter andra världskrigets slut.

Läraren beskriver efterkrigsåren som en ren kaos både ur politisk, ekonomisk och social synpunkt. Det sist nämnda innebar att alla hade vi pappor och mammor som hade varit med en ohygglig krig. För våra judiska föräldrar innebar kriget att de befann sig på en offentlig begravningsplats där 6 miljoner judar har mördats. Siffran 6 miljoner var kanske inte lika slående som faktum att deras föräldrar var borta, att deras fastrar och mostrar var borta, att de flesta av deras kusiner och syskon var borta. Vågar vi starta ett nytt liv? Här i Polen. Warszawa låg i ruiner.

Fanns en skugga av den mörka tiden i min barndom. Det är jag säker på. Från mina föräldrars sida var den dock i det närmaste osynlig. De helt enkelt teg om det hela. De teg för de kunde inte prata om DET. DET var större än allt annat. Min mor har under ett 30-tal år i Sverige sagt, en dag skall vi alla samlas så skall jag berätta! Det hände dock aldrig! Samma sak var med min far. Fast han har aldrig lovat att berätta!

Tillbaka till lärarens brev. Hon skriver om att hennes gamla elever ville inte tala om nuet eller hur deras liv har förlöpt. Alla var de insjunkna att i sina samtal och berättelser begränsa sig till den deras gemensamma uppväxt och ungdomsåren som de flesta upplevde som en lycklig tid i deras liv.

Jag bör kanske tillägga att krigets fasor upplevde vi dock på andra sätt än genom "arvet från våra pappor och mammor". Filmer, böcker och skolan har npg sätt att vi var fullt medvetna om krigets fasor och alla i vår generation kände nog samma Never Again.

Marley and Me

Fick M&M boken från G&G till Channukah. Underbar bok. Bl.a. då den handlar om hundar. Har man haft hundar och valpar då är man helt såld när man läser boken. Inte bara egna men även de andra hundar i ens närhet.

När Lenas hund Mischka (född i början av 1978) omvandlade deras lägenhet på Green Street i Cambridge till ett vinterlandskap genom att tömma dunkuddarna brukade Lena säga: Baad Doog, Bad Dog. Därefter, gick hon till en kudaffär på Massav och köpte en ny kudde till Bad Boy.
Liknande händelse bekrivs i John Grogans bok:
Vi svor att det aldrig skulle snöa i Södra Florida, men en dag låste vi upp ytterdörren och möttes av en full storm i vardagsrummet. Luften var fylld av singlande vitt ludd. Genom dimman kunde vi se Marley framför den öppna spisen , där han låg till hälften begravd i en snödriva och våldsamt ruskade i en stor dunkudde som om han just hade fällt en struts.

När Natasha träffade Nelly för första gången beskrev hon den vilda valpen med följande:
Ni har fått en livlig hund.
I M&M beskrivs deras "livliga valp" som
ett klockrent fall av ADHD.

När man kommer till hjärtefrågor eller förhållandet mellan hunden och hans familj så tänker jag på alla underbara stunder med våra hundar. Alba, Ami, Nasha, Jim-bao och Nelly. De flesta lyckliga, några tråkiga och enstaka obeskrivbara och rysande.

Samtidigt så tänker ja på de stackarna som har en hund och har aldrig kommit i ett samspråk med hunden. Det beror dock ej på hunden!

På bilden från Djurgården idag ser man Nelly som försöker tillsammans med mig få bort det extra fläsk som la sig hos oss längs ryggraden. Allt får att bli vackra och fina till Jonas och Debbys bröllop!!!