Att hinna att hitta min mammas kusiner 1996-1999

År 1995-1996. Det sista som jag gjorde under den forna perioden var att ge ut en bok 6 tusen av 6 miljoner – ett requiem
Boken innehåller unika dokument, insamlade från överlevande i Sverige, samt ett antal artiklar som beskriver såväl personliga minnen som Sveriges invandringspolitik från tiden då Hitler kom till makten i Tyskland. Den största delen av boken är dock de namn som jag samlade in som underlag till Holocaust Monumentet i Stockholm.
Där finns upptagna Lola och hennes man Sascha Noz och deras två barn Albert och Simone.
Simone låter mig inte sova! Tyskar och fransmän hade betydligt mera ordning på sina deportationer när det gäller listor av de deporterade och Simone fanns inte på de listorna.
År 1996. Vad göra, Quo Vadis, var är jag på väg i mitt sökande?
År 1997. Tillbaka till Paris och tillbaka till det judiska forskningsinstitutet nära Seine.
Tillbaka till lådor med dokument om L'Enfant Caché.
Bingo!
Jag hittar ett dokument där det står att den 29 september 1942 (således efter de värsta deportationerna till Auschwitz) Madame Moskowicz (med polsk-judisk klingande namn) som bodde Rue d'Angoulême, nr. 101. Paris XI sökte stöd för textilier och kläder för Simone. Simone var under 1 månad i barnhemmet vid rue Lamarck som drevs av en judisk organisation (UGIF).
År 1997 ringde min dåvarande fru Joanna till alla Moskowicz i Parisregionen. Ingen av de visste något om Simone och deklarerade att de var Fransyskorna (med stort F) och att det var deras män som var judar... och var numera avlidna.

På inrådan från L'Enfant Caché sätter jag in en efterlysning nr. 319 i deras tidning. Simone Noz où êtes-vous?
På första sidan av tidningens nr. 20 är bild av en flicka som åkte samma tåg som Albert och mötte samma öde i Auschwitz. I nr. 21 av tidningen som utkom i december 1997 fanns min efterlysning på franska..

År 1998 sökte mig till de franska arkiven där det fanns dokument från den allmäna folkräkningen 1946. Två adresser och hus runtomkring var av intresse:

Rue d'Angoulême, nr. 101. Paris XI och
Rue Bissone nr. 42 Paris XII.

Trots flera dagar i D`Archives de Paris hittade jag inget! Överlevde Simone inte kriget? Kanske gifte hon sig före 1946 och bytte namn? I så fall väntade flera extra dagar i de franska arkiven för att gå igenom giftermålarkiven. På den tiden fanns inga data som var tillgängliga för sökning genom datorer.

Jag får ett svar på min efterlysning. Tyvärr, allt anonymt. Till sist får ja kontakt med Jean som säger sig varit pojkvän (vän) till Simone under 1945-1948. Han sa också att Simones bror överlevde kriget. Kan jag tro på honom? Jag har jo svart på vitt Alberts namn på SS-listan som innebar en säker död i Auschwitz gaskammare.
Jag får Simones adress och telefon i Palo-Alto. Jean är lite svår att prata med, tvär!
Palo Alto är en stad i Kalifornien långt ifrån Europa. Varför där? Inget svar på det numret jag fick av Jean men hänvisning till en annan. Hjärtat bultar på nytt!
Men jag har kommit till ett äldre hem. Ingen av nuvarande personalen (som lät mycket unga) hade hör något om Simone Noz.
Dog Simone på det hemmet? Jag låter mig inte övertygas av det kanske mest realistiska slutsatsen.

Under tiden söker jag alla Noz gm internet i USA och tillskriver de. Ingen napp.

Återvänder till Paris och berättar om all min eftersökning. Jean svarar inte på sin telefon men folket på L'Enfant Caché får kontakt med honom. Han meddelar att han skall träffa en vän om en månad som vet säkert var Simone befinner sig. Han lovar också att tillskriva henne själv (men inte ge mig hennes aktuell adress).

Det sista veckan i november 1998 då jag får på tisdag den 25 november ett brev från Simone. Kort och utan minsta känslomässiga engagemang som om hon tyckte att jag sysslade med bondfångeri. Jag känner mig oerhört sårad. Skriver samma dag ett rätt så beskt svar.

På lördag den 29 november, det var en solig dag, så ringer telefonen tidigt på förmiddagen. Det är gråtande Simone. Hon beklagar sitt brev. Men hon tyckte att det inte fanns någon vid liv av vår familj efter Förintelsen. Snart gråter vi båda två. Resten av vår familjeåterförening är lika solig som denna november dag.

Även historien om en bror som överlevde Förintelsen klaras ut. Det fanns nämligen en bror till, Bert, som vi visste inte om. Honom får vi träffa samma år i december. Min mamma säger att han påminner om sin far.

År 1999 på sommaren träffar min mor Simone.

Albert Noz, 10 år gammal, född i Paris, fransk medborgare, sattes i fångenskap i Drancy lägret av den franska polisen. Den 17 augusti fördes han med andra judiska barn av vilka några hade polskt eller tyskt medborgarskap till förintelselägret Auschwitz. Det var fransk polis som skötte också deporteringen och franska järnvägar SNCF. Visserligen bad SNCF om ursäkt för sin roll i andra världskriget judiska utvisningar (76000 judar). SNCFs vd uttryckte sin "djupa sorg och saknad" för konsekvenserna av sina handlingar(ty var det i samband med ett lukrativt USA-kontrakt).


Den yngsta i vagnen nr. 8 i deportationståget nr. 20 var en flicka, Rotman Helene 4 år, född i Paris, fransk medborgare. Hon reste med storsyster Rotman Lisa som var 8 år gammal. Alla barn mördades direkt vid ankomsten till Auschwitz!

Rebeckas första konferens

Igår deltog Rebecca i sitt livs första konferens. Efter lunchen kunde hon dock inte hålla sig vaken.

Att hinna att hitta min mammas kusiner 1945-1996. Var finns Ni? Frankriket? USA? Australien? Sverige?

Albert och Bertha heter min morfars föräldrar. Morfar heter Gabriel och hade flera syskon. Bland de Eleonora (Lola). Eleonora gifte sig med Alexander (Sascha) Noz och flyttade så småningom till Paris. Hon behöll kontakten med familjen i Warszawa och återvände till familjens stora händelser som bröllop. Eleonora hade vid ett tillfälle sin äldsta dotter Simone med sig. Simone och min mor var kusiner. När Simone kom från Paris till Warszawa så blandade hon flera ord i franska när hon pratade polska. Sedan kom Förintelsen! År 1945 kontaktade min mor IRC, Internationella Röda Korset och sökte sin familj i Frankriket. När det gällde den polska delen så var hon ögonvittne till deras deportation till utrotningslägret Treblinka. Mammas far Gabriel och mor Helena mördades i Treblinka. Alla min mors fastrar och farbror mördades i Treblinka: faster Irena (Rothaub) och hennes make, faster Zofia och hennes make, faster Eugenia och hennes man och barn och farbror Piotr. 

År 1993 kom jag på idéen att bygga i Stockholm ett Namnmonument till minnet av våra närmaste mördade i Förintelsen.

 
År 1994 började jag direkt fråga mina föräldrar om de hade några riktiga mostrar och fastrar. Själv hade jag en moster och en faster och ställde aldrig fråga vad som hände med deras syskon. Jag frågade min mor om antalet och var de bodde. Först då fick jag veta att hon hade en faster som bodde i Paris och att där fanns en kusin som hon träffade i Polen och lekte tillsammans i Saski Parken.
År 1995 var jag i Washington DC, bl.a. för att titta på utformning av Vietnam-monumentet som var känd som ett namnmonument. Jag passade på och tog kontakt med Holocaust museum där som har en jättestor forskningsavdelning. Jag frågade de hur skall jag söka min försvunna släkt. När det gäller min pappas släkt i staden Pinsk kom de med ett direkt svar: All residents of the ghetto were murdered in the final aktion of Oct 28 - Nov 1, 1942. Det var Einsatsgruppen B som mördade hela min pappas släkt där. Hade Albert Noz samma typ av dokument som Anny Horowitz. År 1996 började jag söka min franska familj då alla som bodde före kriget i Warszawa och Pinsk var mördade. Under sommaren där kontaktade en fransk organisation i Paris och bad de om hjälp. Efter ett halv år fick jag ett mejl. Min mammas faster, hennes man och en yngre kusin, 10 årige Albert hade arresterats av den franska polisen. Familjen skickades till tre olika läger i Frankriket. Pappa Sascha till Campiégne, mamma Lola till Pithiviers och den 10 årige sonen till Drancy. Alla tre har därefter deporterats från lägren i Frankriket och mördats i utrotningslägret Auschwitz under sommaren 1942. 

De anlände till Auschwitz i godsvagnar med tåg med konvoj-nummer 2, 14 och 20 (se listan). Simone, mammas kusin som hon träffade i Warszawa strax före kriget fanns inte med de listor gjorda av den franska polisen för tyska SS. Exakta listor följde varje tåg transport från Frankriket till dödslägret i Polen. Dr Georges Wellers, a survivor of Drancy and Auschwitz recalled the scenes: “On the day of the deportation the children were usually woken at five o’clock in the morning and dressed in the half –light. It was often cold at five o’clock in the morning, but nearly all the children went down to the yard very lightly clad. Suddenly roused from sleep, ill with sleepiness, the littlest ones would begin to cry, and one by one, the others followed their example. They did not want to go down to the yard, struggled and would not let themselves be dressed. Sometimes it happened that a whole roomful of a hundred children, seized with panic and unconquerable terror, no longer responded to the comforting words of the adults who tried vainly to get them to go downstairs. Then the gendarmes were called, who carried the children down, screaming with terror. In the yard they waited to be called - they often answered wrongly when their names were called out. The older ones held on to the little ones’ hands and would not let go of them. There was a certain number of children in each transport added at the end. Those whose names were unknown were entered on the list by a question mark. It was of no great importance – it was doubtful whether even the half of the unfortunate children would withstand the journey. There was no doubt at all that the survivors would be exterminated shortly after their arrival. In this way 4,000 children, who had been left behind by the evacuation of their parents, were deported in two weeks. " This took place in the second half of the month of August 1942. In Roethke's deportation file there was found an illicit tract, dated 11 November 1942, it reported that in the box cars returning empty from Auschwitz, Belgian railwaymen had found twenty-five bodies of children aged between two and four. These had never reached the gas chamber. It is to Drancy that SS First Lieutenant Klaus Barbie transported Jewish children that he captured in a raid of a children’s home in Izieu, before deporting them to Auschwitz, where they were all killed. 

Text 1 Text 2 Text 3 Deportationshistorik Under 1941 skärptes den antisemitiska lagstiftningen som tillämpades i båda zonerna i Frankriket (Tyskockuperad och Vichy-kontrollerade). Fransk polis genomförde den första massarresteringarna i Paris i maj 1941 då 3.747 män internerades. Ytterligare två svep ägde rum innan det första deportationståget (godståg från franska staten järnvägar SNCF) började rulla i mars 1942. Den 16 juli 1942 franska polisen grep, i Paris, 12.884 judar, däribland 4.501 barn och 5.802 kvinnor under en raid som blev känt som La Grande Rafle. De flesta tillfälligt internerades i en idrottsarena under eländiga. Efter några dagar var fångar som skickades till Tyskland hos nötkreatur-vagnar, och några blev de första judarna att dö i gaskamrarna i Auschwitz. Många historiker anser att ett värre brott begicks i Vichy-kontrollerade södra Frankrike, än i norra. I augusti 1942 var gendarmer skickades för att jaga utländska flyktingar. Men som det framgår av deportationslistorna sammanställda av den franska polisen så deporterade man på samma sätt barn med franskt medborgarskap som med polskt eller statslösa. Cirka 11.000 judar transporterades till Drancy som var den viktigaste transfer läger på väg till förintelsen i Auschwitz. Under 1942 sände tjänstemän 41.951 judar till Tyskland, även om deportationerna kom till ett tillfälligt uppehåll när vissa religiösa ledare varnade Vichyregeringen för eventuella allmänhetens reaktioner. Efteråt genomfördes arresteringarna mer diskret. 1943 och 1944, deporterades regimen 31.899 människor - det sista tåget lämnade i augusti 1944. Detta trots att den 6 juni 1944 de allierade steg i land i Normandie. De allierade trupperna intog Paris (25 augusti 1944).

 Av de totalt 75.721 deporterade, överlevde färre än 2.000. ©

Nelly bland fiskare

Gunkans födelsedag

Nelly today