Friday, May 1, 2020

8 maja 1943 roku - Komendant Powstania w Getcie Warszawskim - Mordechaj Anielewicz - Jak zginął, nikt nie wie! - Pomyje Edelmana i Krall.

Mordechaj Anielewicz zginął 8 maja 1943 wraz z członkami dowództwa ŻOB w otoczonym przez Niemców bunkrze przy ul. Miłej 18. Dokładne okoliczności jego śmierci nie są znane. Emanuel Ringelblum opisał w swoim dzienniku śmierć Anielewicza: Tow. Mordechaj zginął wraz ze swoimi najlepszymi towarzyszami z Organizacji Bojowej. Tak poległ jeden z najlepszych, najszlachetniejszych, który oddał swe życie narodowi żydowskiemu.
 
Mordechaj Anielewicz zginął 8 maja 1943 wraz z członkami dowództwa ŻOB w otoczonym przez Niemców bunkrze przy ul. Miłej 18. Dokładne okoliczności jego śmierci nie są znane. W bunkrze znajdowało się w tym czasie ok. 120 powstańców, w tym jego dziewczyna Mira Fuchrer.

Wiadomo że wielu bojowników na wezwanie Arie Wilnera popełniło samobójstwo.

Według Tosi Altman Anielewicz był przeciwny samobójstwu – uważał, że jeżeli istnieje przynajmniej cień nadziei na wytrwanie w bunkrze do wieczora, należało podjąć taką próbę.

Gen. Stroop pisał o bunkrze na Miłej 18:
W bunkrze tym znajdowało się około 200 Żydów, spośród których 60 ujęto, a 140 na skutek działania świec dymnych oraz podłożenia w kilku miejscach ładunków wybuchowych zostało zlikwidowanych. Ujęci Żydzi meldowali, że już na skutek działania świec dymnych wielu Żydów zginęło. 

Raport gen. Stroopa z 8 maja 1943 roku. M.in. o bunkrze ŻOBu i na Miłej 18.

Raport gen. Stroopa z 8 maja 1943 roku. M.in. o bunkrze ŻOBu i na Miłej 18.




Dalekopis 
Dot.: wielkiej akcji w getcie Warszawa, 8 maja 1943



Do wyższego dowódcy SS i policji wschód SS-Obergruppenführera i generała policji Krügera lub zastępcy z urzędu Kraków

Przebieg akcji 8.5.43, godz. 10.00.

Cały obszar byłego getta żydowskiego został dzisiaj przetrząśnięty przez oddziały szturmowe w poszukiwaniu istniejących bunkrów oraz Żydów. Jak już przed kilkoma dniami meldowano, ci podludzie, bandyci i terroryści utrzymują się jeszcze w bunkrach, w których żar od ognia staje się nie do zniesienia. Te kreatury wiedzą dokładnie, że pozostało im tylko jedno: albo trwać w ukryciu, jak długo tylko się da, albo też wyjść na powierzchnię i przy tym próbować ranić lub położyć trupem nacierających żołnierzy formacji wojskowych SS, policji i Wehrmachtu.

W związku z zameldowanym we wczorajszym dalekopisie wykryciem położenia bunkra tzw. ścisłego „kierownictwa partyjnego” przedsięwzięto dzisiaj dalszą akcję. W rezultacie udało się bunkier kierownictwa partyjne- go otworzyć i ująć około 60 silnie uzbrojonych bandytów. Udało się również ująć i zlikwidować zastępcę kierownika żydowskiej organizacji wojskowej „ZWZ”*
* Stroop myli w tym miejscu ŻOB z ŻZW, powstańców z tej drugiej organizacji w bunkrze przy ul. Miłej 18 nie było.
i jego tzw. szefa sztabu. W bunkrze tym znajdowało się około 200 Żydów, spośród których 60 ujęto, a 140 na skutek działania świec dymnych oraz podłożenia w kilku miejscach ładunków wybuchowych zostało zlikwidowanych. Ujęci Żydzi meldowali, że już na skutek działania świec dymnych wielu Żydów zginęło. Jeżeli walki przeciwko Żydom i bandytom w pierwszych 6 dniach były ciężkie, to należy stwierdzić, że obecnie ujmuje się tych Żydów i Żydówki, którzy w owych dniach przewodzili walce. Nie zdarza się obecnie, by przy otwieraniu bunkra znajdujący się w nim Żydzi nie stawiali oporu za pomocą znajdującej się w ich dyspozycji broni, lekkich karabinów maszynowych, pistoletów i granatów ręcznych. Dzisiaj znowu ujęto pewną liczbę Żydówek, które miały w szarawarach odbezpieczone i nabite pistolety.

Według złożonych zeznań, w podziemnych lochach, kanałach i bunkrach ma jeszcze przebywać około 3–4000 Żydów. Niżej podpisany jest zdecydowany zakończyć wielką akcję nie wcześniej, aż ostatni Żyd zostanie zgładzony.

Ogółem ujęto dzisiaj w bunkrach 1091 Żydów, w walkach zastrzelono około 280 Żydów, a nieustalona liczba Żydów zginęła w 43 wysadzonych bunkrach. Ogólna liczba ujętych Żydów wzrosła do 49 712. Niezniszczone jesz- cze przez pożary budynki zostały dzisiaj podpalone, przy czym stwierdzono, że tu i ówdzie w murach lub na klatkach schodowych ukrywają się jeszcze pojedynczy Żydzi.

Siły własne: Siły w akcji:
niemiecka policja 4/101 
Pogotowie Techniczne 1/6 
Policja Bezpieczeństwa 2/14 
saperzy (Wehrmacht) 3/69 
formacje wojskowe SS 13/527

Siły blokujące: w dzień w nocy
niemiecka policja 1/87 1/36 
formacje wojskowe SS – 1/300 
Trawniki 160 
Polska Policja 1/160 1/160

Straty własne:
2 z formacji wojskowych SS zabitych
2 z formacji wojskowych SS rannych
1 saper ranny
Jeden z rannych 7.5.43 członków Policji Porządkowej zmarł dzisiaj na skutek odniesionych ran.
Zdobyto około 15–20 pistoletów różnego kalibru, większe ilości amunicji do pistoletów i karabinów, prócz tego pewną liczbę granatów ręcznych wykonanych własnym przemysłem w byłych zakładach zbrojeniowych.

Koniec akcji: godz. 21.30, dalszy ciąg 9.5.43 o godz. 10.00.


Dowódca SS i policji na dystrykt warszawski 
podpis
Stroop SS-Brigadeführer i generał-major policji

Za zgodność:
(–) Jesuiter SS-Sturmbannführer


Tu gdzie żółta kropka to miejsce gdzie stoi samochód niemiecki. Nr. 1 i 2 to ostatnie bunkry ŻOBu na Miłej 1 i na Miłej 18.

Szczególnie ciekawe w Zdążyć przed Panem Bogiem (Krall) są dla mnie wspomnienia Edelmana o komendancie Powstania w Getcie Warszawskim Mordechaju Anielewiczu. Ciekawe bo Edelman jak on to sam określił "spieprzał nie walczył i dlatego przeżył". Edelman walczył. Dlaczego jemu i kilku innym (m.in. Ciwi Lubetkin) udało się wyjść z bunkra gdy pozostali zostali tam na zawsze, zatruci gazem i i zasypani po wybuchach podłożonych przez Niemców (wg, Stroopa) ładunkach wybuchowych. O tym Edelman nie mówił, nigdy. Zabrał wygodnie tajemnicę do grobu! 

To raczej charakter Marka Edelmana który przebija czytając jego wspomnienia o swoim komendancie. Kłamstwa i przysłowiowe pomyje na Anielewicza przelane na papier w bardzo piękny lecz perfidny sposób przez Krall. Czytaj jak opisany jest Anielewicz na "www.streszczenia.pl". Taka wersja skrócona opowiadania Edelmana. Piękny (i prawdziwy) jest opis jedynego dowódcy - komendanta Powstania w Getcie Warszawskim - Mordechaja Anielewicza w Pamiętnikach Ringelbluma. Tak różny od obrazu przedstawionego i rozpowszechnianego przez pomarcowych "opowiadaczy".
"Tego młodego człowieka, lat 25, średniego wzrostu, o wąskiej, bladej, spiczastej twarzy, o długich włosach, sympatycznej powierzchowności, poznałem na początku wojny. Przyszedł do mnie ubrany po sportowemu i poprosił o pożyczenie książki. Od tego czasu często przychodził pożyczać książki z dziedziny historii Żydów, szczególnie z zakresu ekonomii, którą bardzo się interesował. Któż mógł wiedzieć, że ten cichy, skromny i sympatyczny młodzieniec wyrośnie na człowieka, który po trzech latach stanie się najznaczniejszym człowiekiem w getcie, którego imię jedni będą wymawiać ze czcią, inni – ze strachem".

Wybijając na internecie "Krall" i "Anielewicz" zostajemy zasypani historią matki Anielewicza i opowiadaniem na temat farbowania skrzel rybich, oczywiście z odpowiednimi epitetami.

Edelman przy pomocy Krall wylewa przysłowiowe pomyje na Anielewicza w bardzo perfidny sposób. Najpierw pomyje, nawet kilka razy a potem jakieś rozgrzeszające zdanie. U czytelnika najwyraźniej pozostają w pamięci pomyje (brawo pani Krall) a nie rozgrzeszające zdania. Zdania rozgrzeszające dotyczą oczywiście Edelmana żeby się do niego nikt nie mógł przyczepić...

To raczej charakter Marka Edelmana który przebija czytając jego wspomnienia o swoim komendancie. Kłamstwa i przysłowiowe pomyje na Anielewicza przelane na papier w bardzo piękny lecz perfidny sposób przez Krall. Czytaj jak opisany jest Anielewicz na "www.streszczenia.pl". Taka wersja skrócona opowiadania Krall, bredni Edelmana, które propaganda grupki Żydów pozostałych w Polsce po 1969 uparcie wbijała w głowy uczniom którzy czytali Zdążyć przed Panem Bogiem (Krall). Tak klamstwa że Edelman by
ł komendantem Powstania w Getcie Warszawskim i że był wsród tych którzy utworzyli ŻOB przeszły w nowe pokołenia Polaków i niestety równiez Żydów. Czy to Krall i inni stworzyli ten mit zwany teraz edelmania bez wiedzy Edelmana. Nie, on aktywnie zachwycony tworzeniem nowej historii z organizacją Bund na czele, to wszystko wspierał. Nawet na jego nagrobku jest napis "Przywódca Powstania".

Piękny (i prawdziwy) jest opis jedynego dowódcy - komendanta Powstania w Getcie Warszawskim - Mordechaja Anielewicza w Pamiętnikach Ringelbluma. Tak różny od obrazu przedstawionego i rozpowszechnianego przez pomarcowych "opowiadaczy".
"Tego młodego człowieka, lat 25, średniego wzrostu, o wąskiej, bladej, spiczastej twarzy, o długich włosach, sympatycznej powierzchowności, poznałem na początku wojny. Przyszedł do mnie ubrany po sportowemu i poprosił o pożyczenie książki. Od tego czasu często przychodził pożyczać książki z dziedziny historii Żydów, szczególnie z zakresu ekonomii, którą bardzo się interesował. Któż mógł wiedzieć, że ten cichy, skromny i sympatyczny młodzieniec wyrośnie na człowieka, który po trzech latach stanie się najznaczniejszym człowiekiem w getcie, którego imię jedni będą wymawiać ze czcią, inni – ze strachem".



Powstanie w Getcie Warszawskim - Cały blok podpalono, całkowicie go przed tym otaczając


Ogień ogarnął wszystkie piętra. Na szczycie pozostało osiem kobiet i dziecko. Kolejno zaczęły wyskakiwać przez okno. Czepiały się parapetów, wisiały w powietrzu dopóki miały na to siłę, spadały.


Tak było, cały blok podpalono, całkowicie go przed tym otaczając.


Eugeniusz Maciąg miał 11 lat, kiedy przez okno swojego pokoju po stronie aryjskiej obserwował ludzi wyskakujących z płonących domów podczas powstania w getcie warszawskim w maju 1943 roku.

"To był plac Parysowski, numer 19, dom położony najbliżej getta. Mieszkanie na wysokim pierwszym piętrze. Z okna doskonale widziałem trójkątny plac oraz domy po drugiej stronie muru, bliżej ulicy Stawki. Przed wojną mieszkali tam Polacy i Żydzi, stały nieliczne murowane budynki, handlowano śledziami z beczek.

Plac stał się miejscem przerzutu żywności do getta. Szmuglerzy przechodzili tam i z powrotem. Niektórzy ginęli z rąk Niemców, inni byli zatrzymywani przez granatową policję. Często przechodzono po drabinie.

Podczas powstania w getcie miała miejsce największa dla mnie tragedia, którą widziałem bezpośrednio ze swojego okna. Bodajże 5 maja dom naprzeciwko został podpalony. Wtedy rozegrały się w nim dwie równoległe sceny. Na pierwszym piętrze, dokładnie w pomieszczeniu na wprost mojego okna, ukrywał się Żyd. Dym ogarniał cały budynek, a on stał bez ruchu. Modlił się.

Niżej znajdowało się kilka kobiet. Zaczęły uciekać przed ogniem. I tak kolejno wchodziły po piętrach. Doszły do pierwszego – przystanęły i rozejrzały się, doszły do drugiego – spojrzały przez okno, wbiegły na trzecie i znowu przez okno. I tak do ostatniego piętra. Nie pamiętam czy budynek był cztero- czy pięciopiętrowy. Był wysoki.

Wkrótce od strony ul. Dzikiej przyjechała polska straż pożarna. Wysunęli drabinę, jeden ze strażaków wszedł do środka. Rozległ się karabin maszynowy. Wycofali się z akcji, a ludzie pozostali w płomieniach. Czy Niemcy nie pozwolili gasić?

Ogień ogarnął wszystkie piętra. Na szczycie pozostało osiem kobiet i dziecko. Kolejno zaczęły wyskakiwać przez okno. Czepiały się parapetów, wisiały w powietrzu dopóki miały na to siłę, spadały.

W oknie wisiała zasłonka. Zobaczyłem kobietę z dzieckiem. Usiedli na parapecie, wyciągnęli przed siebie nogi i owinęli je zerwanym materiałem. Po chwili przechylili się na bok i polecieli w dół.

Ostatnia była kobieta w średnim wieku. Przystojna i młoda. Stanęła w oknie, popatrzyła na świat i odważnie wyskoczyła.

Stoop  tak opisywał podobną akcje:

O godz. 16.00 wprowadzono do akcji specjalną grupę bojową w sile 320 dowódców i szeregowców w celu oczyszczenia wielkiego bloku budynków po obu stronach tzw. ulicy Niskiej 1, położonego na północnym wschodzie byłej żydowskiej dzielnicy mieszkaniowej. Po przeszukaniu cały blok podpalono, całkowicie go przed tym otaczając. W toku tej akcji ujęto pokaźną liczbę Żydów. Jak zwykle utrzymywali się oni do ostatniej chwili w bunkrach znajdujących się pod ziemią lub urządzonych na strychach. Do ostatniej chwili strzelali, a następnie zeskakiwali na wyrzucone uprzednio pierzyny, materace itp. nawet z czwartego piętra na ulicę, ale dopiero wtedy, gdy wskutek pożaru nie pozostała im już inna droga ucieczki.

Ogółem ujęto w dniu dzisiejszym w byłej żydowskiej dzielnicy mieszkaniowej 2560 Żydów, z których 547 zastrzelono. Poza tym przy wysadzaniu bunkrów w powietrze i na skutek pożaru zginęła nieustalona liczba Żydów.

Thursday, April 30, 2020

Warszawskie Getto - Powstanie kwietniowe - Przebieg Wielkiej akcji 30 kwietnia 1943 roku wg. meldunku gen Stroopa



Do wyższego dowódcy SS i policji wschód
– SS-Obergruppenführera i generała policji Krügera lub zastępcy z urzędu
Kraków

Przebieg wielkiej akcji 30.4.43, początek godz. 9.00.

Dzisiaj oddziały szturmowe kontynuowały przeszukiwanie. Mimo że olbrzymie bloki domów uległy całkowitemu wypaleniu, Żydzi utrzymują się nadal w bunkrach znajdujących się na głębokości 2–3 m pod ziemią. W wie- lu wypadkach bunkry te można wykryć tylko wtedy, gdy schwytany już Żyd udzieli jakichś wskazówek. Na podstawie powtarzających się w ostatnich dniach zeznań ustalono, że w nocy wychodzą z jakiejś kryjówki lub bunkra uzbrojeni Żydzi, którzy grożą innym Żydom rozstrzelaniem, jeśli ci w jakikolwiek sposób zdradzą swoją obecność. Można było bezspornie stwierdzić, że bandyci zamknęli z zewnątrz szereg bunkrów, aby w ten sposób wymóc wykonanie ich poleceń. Ogółem dzisiaj wykryto, opróżniono i wysadzono w powietrze 30 bunkrów. Znowu przy tym ujęto wielką liczbę bandytów i podludzi. Obok małych oddziałów szturmowych w akcji przeszukiwania działały 2 większe grupy bojowe, przeszukując i niszcząc ogniem różne kompleksy domów.

Ogółem ujęto dzisiaj 1599 Żydów, z tej liczby 179 zastrzelono w walce. W ten sposób zwiększyła się liczba ujętych dotychczas Żydów do 37 359. Załadowano dzisiaj 3855 Żydów. Wśród ujętych w ostatnich dniach Żydów zwiększyła się znacznie liczba uzbrojonych. Dzisiaj znowu zdobyto posia- daną przez Żydów broń, jak również niemieckie mundury. Wszczęta poza tym dzisiaj akcja w forcie Traugutta1 miała przebieg negatywny. Wszystkie przejścia podziemne, które udało się odkryć, zostały obsadzone bądź wysadzone w powietrze. Do zwalczenia pewnego budynku trzeba było sprowadzić działo.

Siły własne:
(siły biorące udział w akcji)
policja 5/133 
Policja Bezpieczeństwa 3/36 
formacje wojskowe SS 6/432

Siły blokujące:
saperzy sztab
formacje wojskowe SS niemiecka policja Trawniki
2/40 3/7 200, 
poza tym Polska Policja

Straty własne: 1 ranny (Policja Ochronna).
Koniec dzisiejszej wielkiej akcji: godz. 21.00. Dalszy ciąg 1.5.1943, godz. 9.00.

3/318 2/89

Dowódca SS i policji na dystrykt warszawski
Stroop


Za zgodność:
(–) Jesuiter SS-Sturmbannführer

Sunday, April 26, 2020

Kaotiska förflyttningar av koncentrationslägerfångarna vid krigets sista veckor - Spöktåg och Vita bussar till Sverige - Ravensbrück - Sachsenhausen - Neuengamme - Bergen-Belsen

Bromma flyplats. Folke Bernadotte på väg till Nazityskland.

En förskönande och stark förenklande bild av Vita bussarna och Folke Bernadottes insatser dominerar fortsättningsvis i Sverige! Männen i hatt är pojkarna från Gestapo som följde med de Vita bussarna till Sverige. Återvände de till Tyskland? Nu när 75-årsminnet av Bernadotte-aktionen kommer att uppmärksammas runt om i landet bör man kanske försöka att belysa alla aspekter av denna märkliga aktion. Inte den förskönade versionen som har blivit en skröna.

Man uppger i många källor att Sverige genom sina insatser i krigets slutskede "räddade judarna". Det viktiga är dock det som alla glömmer att på våren 1945 hade nazisterna ingen kapacitet för några massavrättningar inom den eftersträvade slutlösningen av judefrågan. Resurserna, dödsfabrikerna, de sex utrotningslägren har redan intagits av Röda arméns styrkor. De arbetsföra fångarna transporterades däremot från lägren i öster vidare till andra läger i Tyskland. Samtidigt så ville man sudda bort spår av Förintelsen. Nazisterna, var i krigets slutskede, rätt så upptagna av de ovannämnda förehavanden och naturligtvis att rädda skin på sig själva. 

Slutet av Andra världskriget i Europa var kaotiskt. Alla ville uträtta något i sista stund. 

De allierade ville nå Berlin så fort som möjligt och få slut på kriget.


Nazisterna ville träffa olika typer av uppgörelsen med de västallierade och helst inte falla i Röda arméns händer. 

På samma sätt ville också svenskarna göra något . Det viktigaste var nog att tvätta bort stämpeln som allierad med Nazityskland.

Tvätta bort stämpeln som allierad med Nazityskland
Svenskarna ville tvätta bort stämpeln som allierad med Nazityskland. Så uppfattades det "neutrala" Sverige av USA och Storbritannien. Det handlade inte enbart om permittenttrafiken av tyska soldater till och från Norge eller svensk malm- och kullagerexport. Sverige har uppfattats sedan 30-talet som "tyskvänlig" för att inte använda andra ord. Det är möjligt att just det resulterade i den svenska aktionen att försöka befria skandinaver ur de tyska koncentrationsläger. En förflyttningsaktion tyckte man var ett bättre alternativ än "Stay put"* således vänta med det tills det förestående krigslutet. Både en förflyttningsaktion som fick heta en räddningsaktion av ett antal fångar från lägren och Stay put principen innebar risker. Naturligtvis, fångarna som slapp 1-4 extra veckor i koncentrationsläger och kom med Vita bussar eller spöktåg till Sverige och togs hand av Röda korset blev evigt tacksamma för det. Inte lika tacksamma var de som stannade i lägren eller de som dog när Vita bussar kördes helt i SS-regi. De som sårades och dog under transporterna från lägren på väg till Sverige hade nog inte heller samma tankar om Bernadottes/Röda korsets aktion, eskapad.

Intressemärket Goda gärningar
De kaotiska förflyttningarna av koncentrationsfångarna i det absoluta slutskedet av Andra världskriget och Vita bussar aktion påminner mig numera starkt om en bild i en tidning jag såg för en tid sedan. Bilden föreställer scouter som hjälper en blind dam att korsa gatan. De gör det ett antal gånger trots att den blinde inte vill det. Scouterna gör det ändå, allt för att få intressemärket Goda gärningar. En God gärning märke var det precis det som Sverige behövde i det nya Europa. De Vita bussarna har fått en stor historisk betydelse och har skildras på många olika sätt. Det har skapats många tolkningar. Från svensk sida ville man gärna ha det tolkat (och lyckades rätt så bra med det) att svenskarna hade enbart en uppgift - Att rädda liv. Att ge lägerfångarna en möjlighet till en ny chans i livet. Att Vita bussarna var en svensk hjälteinsats. Nog var det en hjälteinsats och inget annat av de frivilliga som deltog i aktionen!

Humanitär stormakt
Tyvärr, är det ingen som skildrar den svenska hjälpinsatsen gör det ur ett helt annorlunda perspektiv och svarar på frågan: Har man med expeditionen Vita bussar verkligen aktivt bidragit till att minska det totala lidandet och antalet döda koncentrationslägerfångar i krigets slutskede? Eller var det största vinningen att Sverige släpptes ut ur kylan och direkt in i finrummet som "humanitär stormakt"? En sak är säker. Utan Folke Bernadotte och hans goda kontakter med tyska nazister hade expeditionen Vita bussar aldrig varit möjlig. 

Korridoren mellan öst- och västfronten och överfyllda koncentrationsläger
Korridoren mellan öst och västfronten krympte snabbt under 1945. Flera koncentrationsläger töms snabbt. Problem med de tusentals slavarbetare blir större och större. Slavarbetare flyttas ständigt västerut, djupare i det som återstår av Tredje riket. Vad egentligen ville eller kunde tyskarna göra med den enormt stora arbetsstyrkan av slavarbetare som trängdes i de överfyllda koncentrationslägren. Så länge som bara möjligt, ville SS att fångarna skulle utföra arbete i den tyska krigsindustrin och även delta i arbeten att bygga upp nya försvarslinjer i Tyskland, t.ex. gräva antitank diken. 

Är det bara Heinrich Himmler som köpslog?
SS-chefen Heinrich Himmler som Sverige/Röda korset genom Folke Bernadotte förhandlade med i krigets slutskede behövde fångarna, sk de judiska koncentrationslägerfångar. Detta  huvudsakligen för att kunna köpslå med de.
De judiska fångarna användes för det redan 1944 och skulle kunna användas igen i uppgörelser av skilda slag. Bl.a. att SS skulle släppa grupper av fångarna mot betalning deponerad i schweiziska banker eller olika asylgarantier efter Tysklands kapitulation som var närstående.
Tvenne gånger, under augusti och december 1944 bytte SS, sammanlagt 1 600 ungerska judar från det ungerska lägret i Bergen-Belsen mot betalning. De ungerska judarna transporterades med tåg till Schweiz. Direkt efteråt kom det över faktiskt 4 200 nya judar från Ungern till Bergen-Belsen och fyllde på nytt den ungerska lägret.
Senare i februari 1945 bytte Himmler, att börja med, 1 200 Theresienstadt-fångar mot fem miljoner schweiziska franc insatta konto i Schweiz som upprättats av judiska organisationer. De 1200 judarna nådde Schweiz med tåg den 5 februari 1945. Himmlers vidare planer att byta judar mot medel i schweiziska bankerna stoppades dock av Hitler.

Himmlers överenskommelse med Bernadotte resulterade i  att den 15 april 1945 tillät SS att 423 danska judar från Theresienstadt skulle transporteras till Danmark. Situationen i Theresienstadt blev mer och mer kaotisk de transporter av judar anlände dit från Gros-Rosen och Buchenwald (dödsmarscher) och från Bergen-Belsen med ett av de tre spöktåg som lämnade Bergen-Belsen 6-11 april.

Evakueringar
De första evakueringarna av koncentrationslägren började redan på hösten 1944 efter de sovjetiska truppernas offensiv på östfronten. Himmler beordrade då att fångarna i lägren skulle evakueras västerut, mot Tysklands inre. 
De flesta evakueringarna skedde med tåg samt till fots och, när det gällde lägren i Baltikum, med båtar och pråmar. När den sovjetiska armén närmade sig under våren 1944, började tyskarna att likvidera förintelseläger Majdanek. Fångarna förflyttades till Auschwitz-Birkenau och andra läger. Tyskarna brände all dokumentation, men hann inte utplåna byggnaderna. Majdanek var det första förintelselägret som befriades av sovjetiska trupper den 24 juli 1944.
Om förhållandena i koncentrations- och förintelselägren visste de allierade en hel del då förintelselägret Majdanek befriades i juli 1944 och Auschwitz 6 månader senare i januari 1945..

Aktion 1005, "uppgrävningsaktionen" - ett försök att utplåna spår av Förintelsen
Som jag nämnde förr så startade nazisternas försök att utplåna samtliga spår av Förintelsen, i synnerhet i förintelselägren och massgravarna på sovjetiskt territorium på tidigt stadium. Den mest kända var Aktion 1005, "uppgrävningsaktionen" som startade redan 1942. På hösten 1944 påbörjade man att "sanera" Chełmno förintelseläger genom att gräva upp de förruttnade liken ur massgravarna och därefter bränna de dessa. Chełmno förintelseläger var det som låg mest västerut, longitude 18°25'E beläget cirka 50 km nordväst om Łódź.  Lägerpersonalen flydde från Chełmno den 18 januari 1945.

De största evakueringarna som SS genomförde år 1945 har skett enligt följande: 
Stutthof, evakuering fångar till Neuengamme och Flensburg, i pråmar mestadels under april. Stutthof var beläget 34 kilometer från Danzig (polska Gdańsk). Flera av flyktingar som kom till Sverige med Vita båtar och Vita bussar kom därifrån.
Buchenwald, evakuering av cirka 30 000 fångar till bland annat Flossenbürg och Theresienstadt, inleddes i början av april.
Flossenbürg, evakuering av cirka 16 000 fångar till Dachau, 15-20 april.
Sachsenhausen, evakuering av cirka 30 000 fångar mot nordväst, inleddes den 20 april.
Ravensbrück, evakuering av cirka 15 000 fångar mot nordväst, den 27 april.
Dachau, evakuering av cirka 7 000 fångar söderut, från den 26 april till den 2 maj. Observera 2 maj, då var Berlin omringad och kriget egentligen slut.

Sluthandeln med blommor och grönsaker vid Hötorget i Stockholm
Bernadotte och Himmler träffades sista gången natten mellan den 23 och den 24 april och Himmler ger nu tillåtelse sin tillåtelse att Bernadotte får transportera vem han vill, vart han vill helt utan restriktioner. Det viktigaste är att lägret tömms! Därefter avgår det första spöktåget från Ravensbrück. Vart det skulle åka ursprungligen är dock inte känt. Kanske till Theresienstadt?
Bernadotte och Röda korset tillskriver sig ansvaret för tågets tillblivelse och färd då 4 000 kvinnor reser mot Padborg. Kanske var det så. Samtidigt så kör den första Vita buss kolonnen som anlände till Ravensbrück den 22 april åker mot den danska gränsen med endast 137 kvinnor. Himmlers medgivande att Bernadotte får transportera vem han vill, vart han vill och helt utan restriktioner påminner starkt om sluthandeln med blommor och grönsaker vid Hötorget i Stockholm. När det är dags att stänga så brukar handlarna sälja till halva priset och t.o.m. ge bort. Bara de slipper ta hand om varorna själva, kasta de eller föra de tillbaks till lager.

Tåg transport - Spöktåg
Spöktåg från Bergen-Belsen
Stora transporter av koncentrationslägerfångarna har skett med tåg. Tre sk spöktåg lämnade t.ex. Bergen-Belsen bara några dagar innan lägret övertogs av brittiska trupper (6-11 april). Således under tiden då förhandlingarna mellan britter och tyskar om lägrets övertagande pågick.
Varför spöktåg. Varför in i sista minuten. På engelska så hette de tågen "lost trains"! De tre som lämnade Bergen-Belsen hade ca. 2 500 fångar var. De skulle nog avlasta Bergen-Belsen före övertagandet och även tillföra "fångar till förhandlingar". Därför skulle alla tre till Theresienstadt. Bara ett tåg nådde målet nästan samtidigt som Vita bussar förde andra fångar i motsatt riktning.
Historien om Sternlagertransporterna är som följer. Det första tåget lämnade järnvägsplattformen Bergen-Belsen den 6 april 1945 med 400 fångar i Sternlager och cirka 2 100 andra fångar. Den 13 april, i staden Farsleben (nära Magdeburg), befriades den av amerikanerna. Det andra tåget, som till stor del består av ungerska judar, åkte till Theresienstadt den 7 april och nådde faktiskt sin destination. Den 9 (11) april gick det tredje tåget med cirka 2.500 återstående medlemmar av Sternlager. Detta tåg befriades av Röda arméns styrkor.

Spöktåg från Ravensbrück och Hanover
Ett annat tåg var ”spöktåget” med kvinnor från Ravensbruck som startade sin resa den 25 april. Det anlände till Lubeck natten till 29 april och vidare till Padborg, en gränsstation mellan Tyskland och Dannmark den 30 april. Från Padborg skedde med annat tåg, en vidaretransport till Köpenhamn, sedan färja till Malmö. I början av 1945 innehöll Ravensbrück över 45 000 kvinnliga fångar och över 5 000 manliga fångar. Ravensbrücklägret blev snabbt överfyllt, därför, i början av mars började SS "evakuera". Att börja med transporterades 2 100 manliga fångar till Sachsenhausen. Vidare, i slutet av mars 1945 transporterade SS cirka 5600 kvinnliga fångar till koncentrationslägren Mauthausen och Bergen-Belsen. Den 23-24 april tvingade SS-vakterna ungefär 20 000 kvinnliga fångar, liksom de flesta av de återstående manliga fångarna, till en brutal och tvingad evakuering till fots (dödsmarsch**) mot norra Mecklenberg. Sovjetiska styrkor av en slump korsade marschens väg och befriade fångarna. Bort från de annalkande sovjetiska trupperna. 25 april så satte man de återstående fångarna i Ravensbrück på tåg. När Röda Armén kom till lägret en vecka senare - den 30 april - fanns det 2 000 sjuka och döende fångar kvar i lägret - kvinnor, män och barn. Röda korset lyckades att evakuera omkring 7 000 fångar från Ravensbrück, bl.a. med tåg, se nedan.

Efter det första tåget från Ravensbrück till Padborg (ankom 30 april) så anländer plötsligt ännu ett tåg dit den 2 maj. Stationen är tom. Tåget, ett spöktåg kom helt oväntat från Hamburg med 2 800 kvinnor, mest polskor. Detta tåg kom som en total överraskning till Padborg, där kvinnorna omhändertogs så småningom av svensk och dansk rödakorspersonal och sedan fördes vidare med annat tåg via Köpenhamn och med färja till Malmö.

Kaotiska förflyttningar? - Resan till Theresienstadt, t.o.r. I SS regi skulle de Vita bussarna ta med sig från Neuengamme 450 franska, polska m.fl. krigsfångar. Flera av de franska fångarna var i dåligt skick och dog under resan. På vägen tillbaks passerade de Vita bussarna staden Dresden som precis innan hade blivit bombat och nästan jämnat med marken. För natten gjorde man ett stopp i Potsdam som tidigare samma natt hade bombats. Konvojen nådde dock oskadd fram till Padborg vid den tysk-danska gränsen den 17 april 1945. Dagen efter fortsatte konvojen med färjan över till Malmö. Båda resor var mycket farliga både för personalen och fångarna de i den smala korridoren som var kvar av Nazityskland pågick fortfarande krigshandlingar. I början av februari befann sig Röda arméns tätgrupper i staden Frankfurt vid floden Oder, endast 70 km från Berlin och 20 april började man beskjuta den omringade stadens centrum med artilleri.
Vita bussar - Antalet döda p.g.a. transporter i SS-regi ***
Antalet döda koncentrationslägerfångar under Vita bussars SS transporter mellan koncentrationslägren är inte kända. Många var för sjuka för transporten. De var drygt 2 000 och de flesta plockades ur sjukstugan i lägret Neuengamme för att ge plats åt de norska och danska fångarna som en månad senare skulle transporteras till Sverige. De franska, polska m.fl. krigsfångar som dog under resan lastades bara av och lämnades i vägkanten.

Vita bussar - Antalet döda på väg till Sverige
Antalet döda på väg till Sverige vet man lite mera om än antalet döda då Vita bussar körde åt SS. Beskjutning av djupdykare längs vägarna var hård.
På Röda korsets sida står det t.ex. följande om en av transporterna från Ravensbrück:
Den 24/4 på kvällen anlände Löjtnant Hallqvists kolonn till Ravensbrück. Kolonnen bestod av bilar från Internationella Röda Korset, med kanadensiska förare. Här finns inte så många uppgifter angående antal. En källa uppger dock att man transporterade 706 franska, belgiska, holländska och polska kvinnor. På hemvägen övernattar man i en skog (natten 24/4). Dagen därpå delar man upp kolonnen i två grupper.
Gruppen som tar vägen över Schwerin blir beskjuten. Chauffören Ringman, en kanadensisk chaufför och fem kvinnor dödas omedelbart. Sexton personer, däribland löjtnant Hallqvist, såras svårt.

Samtidigt besköts den andra gruppen i Wismar. Här dödades 4 personer och 10 fick allvarliga skador. Sörensens danska ambulanskolonn( se nedan), som lämnat Ravensbrück på eftermiddagen den 24/4 med 115 sjuka kvinnor, kom precis när gruppen hade blivit beskjuten och två schweiziska lastbilar var träffade. 3 kvinnor var döda och 8 kvinnor sårade.

* Vad var Stay put för något? När de allierade styrkorna 1944 närmade sig Tyskland avgjordes det av SHAEF (de allierades högkvarter) vad som skulle ske med fångarna. Major Johan Koren Christie utarbetade på uppdrag av den norska exilregeringen den 23 september 1944 en PM att fångarna skulle "stay put", stanna i de läger de satt fängslade i. Man tyckte att det var det säkraste sättet för fångarna att överleva fram tills krigslutet då de allierades bokstavligen rusade mot Berlin från öst och väst.

** Dödsmarscher (tyska Todesmarsch) kallas de marscher som lägerfångarna tvingades genomföra när SS evakuerade koncentrationslägren på grund av de annalkande sovjetiska och allierade trupperna under vintern och våren 1945. En stor del av fångarna i dessa vandrande kolonner avled av svält och utmattning eller sköts till döds.

*** Det var i slutet av mars och i början av april 1945 som Svenska röda korset gjorde sig skyldiga till flera fångtransporter från Neuengamme till mindre så kallade satellitläger i Braunschweig och Hannover. I varje buss medföljde två SS-vakter. Totalt ”avlägsnades” 2 000 krigsfångar av olika nationaliteter, främst fransmän.
Idag vet vi att många krigsfångar var i så dåligt skick att de inte klarade transporten utan avled i bussarna. Enligt svenska och franska vittnesmål lyftes liken ut av svensk personal och lämnades vid vägkanten. Andra dog snart efter ankomsten i de nya fånglägren där levnadsvillkoren var mycket, mycket sämre än i Neuengamme. Bara ett fåtal klarade sig fram till befrielsen. Bland dem fransmannen Henri Boivin.
I Sverige har man talat tyst om denna händelse. I utländska arkiv finns emellertid källor som kan belysa vad som hände krigsfångarna från Neuengamme efter att Svenska Röda korset träffat sin uppgörelse med nazisterna. En av dem som dokumenterade händelsen i sin dagbok var den sedermera berömde norrmannen Odd Nansen (sonen till polarforskaren och Nobelpristagaren). Odd Nansen satt fängslad i Neuengamme när Svenska röda korset körde fram till lägrets portar med sina fordon i mars 1945. I dagboken, den 20 mars skriver han hur de franska och polska krigsfångarna i ”sjukstugan” mobiliserade sina sista krafter i tron att de var räddade:
Alla dessa dödsmärkta muselmaner skiner upp av outsäglig glädje och förhoppning när de ser de vita bussarna uppställda inne i lägret. De trodde att de skulle få åka med. För många blev det helt enkelt för mycket, de klarade inte av känslan av vidunderligt hopp utan föll samman och dog - bokstavligt talat av glädje.
Sjukstugan där krigsfångarna låg 5-6 st i en bunk skulle bli norrmännens och danskarnas inkvartering före avresan till Sverige. Då skulle de ha en bunk per person. Odd Nansen känner sig skyldig och skriver vidare:
"Det är vi som tog deras kojer. Det är vi som tvingade de ur huset. Det är vi som tvingade de på en resa och vad en resa betyder för de, vet de alla"! Exakt en månad senare, den 20 april slutade Odd Nansen att skiva sin dagbok om tiden i Nazityskland. Då passerade den Vita bussen gränsen till Dannmark.

Var Vita bussarnas transporter för SS något som regeringen i Stockholm kände till? Absolut! Ett PM från 27 mars 1945 visar att UD var informerat: ”under hela dagens och morgondagens lopp är hela detachementet sysselsatt [med att] transportera omkring 2 000 tyska internerade från Neuengamme till Braunschweig för att bereda plats åt norrmän och danskar”.