Sunday, November 22, 2026

Dr. Korczak’s Only Lie: A 1960 Norwegian TV Play, Post-War Myth, and the Real Suitcase Saved from the Ghetto

Arrival of actors at the theatre studio. *

Prologue of the play: Actor No. 1 opens a suitcase and uses wooden blocks to build a symbolic House, which he destroys moments later—foreshadowing the fate of the Orphans’ Home and its residents. *
Still of the child playing with blocks: The blocks return in subsequent scenes as a child plays with them under the attentive, caring gaze of the educators—a fragile sign of normalcy and childhood in the midst of the ghetto. *

Still of “The Verdict”.
Still of the packing scene (“after the verdict”): One of the most poignant moments of the production: after the verdict is handed down, Janusz Korczak and a child quietly pack the wooden blocks back into the suitcase. *
Final still (empty stage, chair, and packed suitcase): Finale of the performance: a packed suitcase, an empty chair, and not a living soul on stage—an image almost identical to what my Father (Pan Misza) found at the Orphans’ Home on August 5, 1942, upon returning from work outside the ghetto: “It was empty, empty.”

Korczak and the Children - A remarkable play on Norwegian television that, true to its title, tells the story of Janusz Korczak and his group of children. Set in the Warsaw Ghetto in 1942, the play portrays the true story of the physician and director of the Orphans’ Home (Dom Sierot), Janusz Korczak (Henryk Goldszmit). On August 5, 1942, Korczak and the children were deported to the Treblinka extermination camp.

The Norwegian adaptation of Erwin Sylvanus’s play opens inside a television studio. On set are three chairs and a minimalist backdrop meant to symbolize the ruins of a city. Actor No. 1 walks across the studio, takes wooden blocks out of a bag, and builds a simple house—only to knock it down moments later. It is about war! The acting style is extraordinarily original and remains so throughout the entire production. It employs a theatrical technique made famous by Bertolt Brecht and Luigi Pirandello—a highly unconventional style of staging in which actors address the audience directly and draw them into the action.
At the beginning of Korczak and the Children, Actor No. 1—the narrator—turns to the viewers and announces that the play will be about World War II: “Oh, so you are frightened? There is still time to get up and leave, you know. You are not yet drawn into what we are about to show here.”
Alongside the narrator, the other three actors take on various roles. Whenever they are forced to step into characters that evoke discomfort—such as the actor playing an SS officer who claims he was “only doing his duty”—that unease spreads to the audience as well.
Throughout the performance, the actors in Korczak and the Children openly discuss the play itself—complaining about the casting and debating the themes raised in the script.
Korczak is portrayed as a tragic hero who always strove to live truthfully, yet in the end was forced to tell a lie to comfort his children. The play directly pits lie against truth. Korczak is presented as a man who never lied—save for one single time. When the children are about to be taken away to their deaths, he decides to lie about their destination. He tells them they are traveling to the Promised Land (Eretz Israel), so that they might feel joy and be spared fear.
Several times during the broadcast, a children’s choir is heard singing traditional songs in Hebrew—among them:
David melech Yisrael (David, King of Israel)
Chai, chai vekayam (Lives, lives and endures)
This song is one of the best-known and most beloved traditional Hebrew melodies. Within the context of Korczak and the Children, it serves as a powerful symbol of hope, survival, and Jewish identity. Its message—that Israel lives and endures—directly mirrors the prophecy of Ezekiel in the final scene.
Another song heard in the play is the well-known Israeli children’s song “Red Eleinu Aviron” (Hebrew: רד אלינו אווירון, “Come Down to Us, Airplane”). Its lyrics about lifting off from the ground and flying away act as a tragic metaphor for the children’s longing for safety and freedom amid the German occupation and the harsh reality of the Warsaw Ghetto:
Come down to us,
airplane, lift us high!
We will rise above the people and
fly across the infinity of the world.
Water drips between the mountains and sounds
like the singing of birds.
Descend to us, airplane,
take us up high!
In the final scene, the narrator assumes the role of a rabbi describing the land in which Korczak and his children now find themselves, borrowing words from the Prophet Ezekiel. The play thus closes on a note of hope and as a tribute to Korczak’s dream for his orphaned children. The ending also underscores his vision of a future Jewish state. In the closing moments, the SS officer declares that he has his orders concerning all Jews, while Korczak replies that his writings will survive.
The Symbolism of the Wooden Blocks and the Empty Stage – Prologue, Epilogue, and the Memory of My Father, “Pan Misza from the Orphans’ Home”
Looking again at selected stills from this production, one prop stands out as the silent protagonist of the entire staging: the wooden blocks and the suitcase. They appear in the very first scene, before the remaining actors have even entered the studio. Actor No. 1 carries in a suitcase, opens it, removes the blocks, and builds a simple House—which he destroys moments later. This wordless sequence serves as both prologue and epilogue to the play itself and to Janusz Korczak’s entire life’s work: building a safe world for children, only to see it brutally shattered by war.
The blocks reappear several times during the play as a child plays with them under the watchful, affectionate gaze of the caregivers. Yet the most harrowing moment arrives in the scene “after the verdict,” when Korczak and the child quietly and intently place the blocks back inside the suitcase. Playtime is over—their entire world must now be packed away.
The final image of the broadcast—a packed suitcase, an empty chair, and not a living soul on stage—strikes me every time with extraordinary force, because it looks almost identical to my Father’s account. When Pan Misza (Mr. Misza, as my father was called at the Orphans’ Home) returned from his work detail outside the ghetto to the Orphans’ Home at 16 Sienna Street / 9 Śliska Street on that very day, August 5, 1942, he was met with that exact sight. To this day, I remember the words my Father repeated when describing the moment he stepped inside the building: “It was empty, empty” (“Było pusto, pusto”). That suitcase on stage also carries a deeply personal and tangible meaning for me, because it brings to mind a real suitcase from that very same day. My father, who had begun working with Korczak in 1930, walked through the emptied building into Korczak’s windowless room—the room the Doctor shared with the sick children. There, my father gathered all of Korczak’s writings and manuscripts, along with Korczak’s glasses, and packed them into a real suitcase. Toward dusk on August 5, 1942, he carried that suitcase into the Large Ghetto (Duże Getto) and subsequently arranged for it to be smuggled out beyond the ghetto walls into the safekeeping of Igor Newerly (1903–1987), who, like my father, had previously worked as a teacher and educator in Korczak’s orphanage. It was through that real suitcase that Korczak’s writings—including his Ghetto Diary—were saved for posterity.
Post-War Legend vs. Historical Reality on August 5, 1942
Finally, it must be clearly emphasized that Erwin Sylvanus’s play—and consequently the 1960 Norwegian television production—draws heavily on a post-war legend that grew up around Janusz Korczak and the final march to the Umschlagplatz:
  • Address in the ghetto: Korczak and his charges were marched out of the ghetto building at 16 Sienna Street / 9 Śliska Street (where the Orphans’ Home had been relocated in the autumn of 1941 following an earlier stay at 33 Chłodna Street), not from its pre-war residence at 92 Krochmalna Street, which lay outside the ghetto walls.
  • Transport and place of extermination: The children and their educators were not driven away in trucks, nor were they sent to the Majdanek camp—after marching on foot to the Umschlagplatz, they were forced into cattle cars and deported directly to the Treblinka death camp.
  • Suddenness and absence of “dialogues” with the Germans: The liquidation action and evacuation of the Orphans’ Home on August 5, 1942, came as a sudden surprise. In reality, there were no philosophical conversations or negotiations between Korczak and German officers.
  • Korczak did not deceive the children: Contrary to the play’s dramatic premise of “the only lie,” Korczak did not lie to his charges by telling them they were going on an excursion or to the Promised Land. By August 1942, two weeks into the Great Deportation (Grossaktion) in the Warsaw Ghetto, the children knew all too well what deportation meant.
  • Ezekiel’s prophecy vs. the reality of Treblinka: As for the biblical vision of dry bones from the Book of Ezekiel invoked in the play’s finale—in reality, all that remained at Treblinka were the crushed, pulverized bone fragments and ashes of nearly one million murdered Jews. What did survive, however, were almost all of Janusz Korczak’s writings—and Memory.
Production Facts
  • Original Norwegian Title: Dr. Korczak og barna — broadcast on Norwegian television as part of Fjernsynsteatret (NRK) on December 15, 1960, based on Erwin Sylvanus’s 1957 play Korczak und die Kinder.
  • Director: Knut M. Hansson
  • Running Time: 1 hour 19 minutes
  • Translation from German: Inger Hagerup
  • Set Design and Costumes: Bjørn Næss (set design) and Beate Berntzen (costume design)
  • Cast (among others): Rolf Berntzen, Eilif Armand, Urda Arneberg, Howard Ganz, and Per Gjersøe

* 
Note: Any colorization of the stills/photographs is modern (the original broadcast was in black and white).

Saturday, November 21, 2026

Jedyne kłamstwo dr. Korczaka – norweski Teatr Telewizji z 1960 roku

*

Kadr z prologu (Aktor nr 1 z walizką i klockami): Aktor nr 1 otwiera walizkę i buduje z drewnianych klocków symboliczny Dom, który za chwilę zburzy — zapowiedź losu Domu Sierot i jego mieszkańców. *

Kadr z zabawy dziecka klockami: Klocki powracają w kolejnych scenach podczas zabawy dziecka pod troskliwym okiem opiekunów — jako kruchy znak normalności i dzieciństwa w środku getta. *

Wyrok

Kadr ze sceny pakowania klocków („po wyroku”): Jedna z najbardziej przejmujących scen spektaklu: po zapadnięciu wyroku Janusz Korczak wraz z dzieckiem pakuje drewniane klocki z powrotem do walizki. *

Kadr finałowy (pusta scena, krzesło i spakowana walizka): Finał przedstawienia: spakowana walizka, puste krzesło i nikt na scenie — obraz niemal identyczny z tym, co 5 sierpnia 1942 roku po powrocie z pracy poza gettem zastał w Domu Sierot mój Ojciec (Pan Misza): „Było pusto, pusto”.

Jedyne kłamstwo dr. Korczaka – norweski Teatr Telewizji z 1960 roku

Wyjątkowy spektakl w norweskiej telewizji, który, zgodnie z tytułem, opowiada o Januszu Korczaku i jego gromadce dzieci. Akcja sztuki rozgrywa się w Getcie Warszawskim w 1942 roku i przedstawia prawdziwą historię lekarza, pedagoga, pisarza oraz dyrektora Domu Sierot, Janusza Korczaka (Henryka Goldszmita). 5 sierpnia 1942 roku Korczak wraz z dziećmi został wywieziony do obozu zagłady w Treblince.
Norweska wersja sztuki Erwina Sylvanusa rozpoczyna się w studiu telewizyjnym. Stoją tam trzy krzesła oraz prosta dekoracja mająca symbolizować ruiny miasta. Aktor nr 1 przechodzi przez studio, wyjmuje z torby drewniane klocki i buduje prosty dom, który następnie burzy. Chodzi o wojnę! Styl gry aktorskiej jest niezwykle oryginalny i pozostaje taki przez cały spektakl. To zabieg, z którego zasłynęli Bertolt Brecht oraz Luigi Pirandello – bardzo odmienny sposób inscenizacji, w którym aktorzy zwracają się bezpośrednio do publiczności i angażują ją w akcję.
Na początku sztuki Korczak i dzieci aktor nr 1 – narrator – zwraca się do widzów i mówi, że przedstawienie będzie opowiadać o II wojnie światowej: „Ach tak, boicie się? Jest jeszcze czas, żeby wstać i wyjść, wiecie. Nie jesteście jeszcze wciągnięci w to, co za chwilę tu pokażemy”.
Pozostali trzej aktorzy, oprócz narratora, przyjmują różne role. Kiedy muszą wejść w postaci, które budzą dyskomfort — na przykład aktor grający oficera SS, który twierdzi, że „tylko wykonywał swój obowiązek” — ten niepokój udziela się również publiczności.
Aktorzy w spektaklu Korczak i dzieci dyskutują o samej sztuce w trakcie trwania przedstawienia — narzekają na podział ról i rozmawiają o poruszanych w niej tematach.
Korczak zostaje ukazany jako tragiczny bohater, który zawsze starał się żyć uczciwie, lecz na koniec został zmuszony do kłamstwa, aby pocieszyć swoje dzieci. Sztuka wprost zderza ze sobą kłamstwo i prawdę. Korczak jest przedstawiony jako człowiek, który nigdy nie skłamał — z wyjątkiem jednego jedynego razu. Kiedy dzieci mają zostać zabrane na śmierć, postanawia skłamać co do celu ich podróży. Mówi im, że jadą do Ziemi Obiecanej (Erec Israel), aby czuły radość i nie musiały się bać.
Kilka razy w trakcie spektaklu słychać chór dziecięcy śpiewający różne pieśni po hebrajsku — wśród nich:
David melech Yisrael (Dawid, król Izraela)
Chai, chai vekayam (Żyje, żyje i trwa)
Pieśń ta jest jedną z najbardziej znanych i lubianych tradycyjnych pieśni hebrajskich. W kontekście sztuki Korczak i dzieci piosenka pełni funkcję silnego symbolu nadziei, przetrwania i żydowskiej tożsamości. Jej przesłanie — że Izrael żyje i trwa — bezpośrednio odzwierciedla proroctwo Ezechiela ze sceny finałowej.
Inną pieśnią, którą można usłyszeć, jest znana izraelska piosenka dziecięca „Red Eleinu Aviron” (hebr. רד אלינו אווירון, „Zleć do nas, samolocie”). Słowa o oderwaniu się od ziemi i odlocie stanowią tragiczną metaforę tęsknoty dzieci za bezpieczeństwem i wolnością w samym środku niemieckiej okupacji i realiów getta warszawskiego:
Zleć do nas,
samolocie, unieś nas wysoko!
Wzniesiemy się ponad ludzi i
polecimy ponad nieskończonością świata.
Woda kapie między górami i brzmi
jak śpiew ptaków.
Zniż się do nas, samolocie,
zabierz nas wysoko!
W scenie finałowej narrator przyjmuje rolę rabina opisującego krainę, w której znajdują się Korczak i jego dzieci, zapożyczając słowa od proroka Ezechiela. Sztuka kończy się tym samym nutą nadziei oraz hołdem dla marzenia Korczaka o jego osieroconych dzieciach. Zakończenie podkreśla również jego marzenie o przyszłym państwie żydowskim. Esesman w ostatniej scenie mówi, że ma swoje rozkazy dotyczące wszystkich Żydów, podczas gdy Korczak odpowiada, że jego pisma przetrwają.
Symbolika drewnianych klocków i pustej sceny – prolog, epilog i wspomnienie mojego Ojca – "Pana Miszy z Domu Sierot".
Oglądając ponownie wybrane kadry z tego przedstawienia, szczególną uwagę zwracają rekwizyty, które stają się cichymi bohaterami całej inscenizacji: drewniane klocki oraz walizka. Pojawiają się one już w pierwszej scenie, zanim jeszcze pozostali aktorzy wejdą do studia. Aktor nr 1 przynosi walizkę, otwiera ją, wyjmuje z niej klocki i buduje z nich prosty Dom — który po chwili sam burzy. Ta niema sekwencja stanowi swoisty prolog i epilog zarówno samej sztuki, jak i całego życia Janusza Korczaka: budowania bezpiecznego świata dla dzieci i jego brutalnego zniszczenia przez wojnę.
Klocki powracają w trakcie spektaklu kilkakrotnie, gdy dziecko bawi się nimi pod czujnym, pełnym ciepła okiem opiekunów. Jednak najbardziej wstrząsający moment nadchodzi w scenie „po wyroku”, kiedy Korczak razem z dzieckiem w ciszy i skupieniu wkłada klocki z powrotem do walizki. Zabawa dobiegła końca — trzeba spakować cały dotychczasowy świat.
Finałowy obraz spektaklu — spakowana walizka, puste krzesło i ani żywej duszy na scenie — uderza mnie za każdym razem z niezwykłą siłą, ponieważ wygląda niemal dokładnie tak, jak opowieść mojego Ojca. Gdy Pan Misza wrócił po pracy na zewnątrz getta do Domu Sierot przy ulicy Siennej 16/Śliskiej 9 właśnie tego dnia, 5 sierpnia 1942 roku, zastał dokładnie taki sam widok. Do dziś pamiętam powtarzane przez Ojca słowa, którymi opisywał tamtą chwilę po wejściu do budynku: „Było pusto, pusto”. Tamta walizka na scenie ma dla mnie również głęboko osobisty i namacalny wymiar, ponieważ przywołuje wspomnienie prawdziwej walizki z tego samego dnia. Mój Ojciec, który rozpoczął pracę u Korczaka w 1930 roku, przeszedł przez opustoszały budynek do pozbawionego okien pokoju Doktora — pokoju, który Korczak dzielił z chorymi dziećmi. Tam Ojciec zebrał wszystkie pisma i rękopisy Korczaka wraz z jego okularami i spakował je do prawdziwej walizki. O zmierzchu 5 sierpnia 1942 roku przeniósł ją do Dużego Getta, a następnie zadbał o to, by została przeszmuglowana poza mury getta pod opiekę Igora Newerly’ego (1903–1987), który — podobnie jak mój Ojciec — był wcześniej nauczycielem i wychowawcą w korczakowskim Domu Sierot. To właśnie dzięki tej prawdziwej walizce pisma Korczaka — w tym jego Pamiętnik z getta — ocalały dla potomności.

Powojenna legenda a historyczna rzeczywistość 5 sierpnia 1942 roku
Warto na koniec wyraźnie podkreślić, że sztuka Erwina Sylvanusa — a tym samym również norweski spektakl telewizyjny z 1960 roku — opiera się w znacznej mierze na powojennej legendzie, która narosła wokół postaci Janusza Korczaka i samego marszu na Umschlagplatz:
  • Adres w getcie: Korczak i jego podopieczni zostali wyprowadzeni z budynku w getcie przy ulicy Siennej 16/Śliskiej 9 (dokąd Dom Sierot przeniesiono jesienią 1941 roku po wcześniejszym pobycie przy ul. Chłodnej 33), a nie z przedwojennej siedziby przy ulicy Krochmalnej 92, która znalazła się poza granicami getta.
  • Transport i miejsce zagłady: Dzieci i ich wychowawców nie wywieziono ciężarówkami ani nie skierowano ich do obozu na Majdanku — po pieszym marszu na Umschlagplatz zostali wtłoczeni do wagonów bydlęcych i wywiezieni bezpośrednio do obozu śmierci w Treblince.
  • Zaskoczenie i brak „dialogów” z Niemcami: Akcja likwidacyjna i wysiedlenie Domu Sierot 5 sierpnia 1942 roku były nagłym zaskoczeniem. W rzeczywistości nie było miejsca na żadne filozoficzne rozmowy czy negocjacje Korczaka z niemieckimi oficerami.
  • Korczak nie oszukał dzieci: Wbrew literackiej tezie o „jedynym kłamstwie”, Korczak nie okłamywał swoich podopiecznych, że jadą na wycieczkę czy do Ziemi Obiecanej. W sierpniu 1942 roku, po dwóch tygodniach Wielkiej Akcji w getcie warszawskim, dzieci doskonale zdawały sobie sprawę z tego, co oznacza deportacja.
  • Proroctwo Ezechiela a rzeczywistość Treblinki: W odniesieniu do przywołanej w finale sztuki wizji suchych kości z Księgi proroka Ezechiela — w rzeczywistości w Treblince pozostały jedynie zmiażdżone, rozdrobnione kości i prochy blisko miliona zamordowanych Żydów. Przetrwały jednak niemal wszystkie pisma Janusza Korczaka oraz Pamięć.

* Uwaga: Ewentualna koloryzacja archiwalnych zdjęć/kadrów jest współczesna (oryginał był czarno-biały).
Fakty
  • Tytuł oryginału norweskiego: Dr. Korczak og barna — spektakl wyemitowany w norweskiej telewizji w ramach cyklu Fjernsynsteatret (NRK) dnia 15 grudnia 1960 roku, na podstawie sztuki Erwina Sylvanusa Korczak und die Kinder z 1957 roku.
  • Reżyseria: Knut M. Hansson
  • Czas trwania: 1 godzina i 19 minut
  • Przekład z języka niemieckiego: Inger Hagerup
  • Scenografia i kostiumy: Bjørn Næss (scenografia) oraz Beate Berntzen (kostiumy)
  • Obsada (m.in.): Rolf Berntzen, Eilif Armand, Urda Arneberg, Howard Ganz oraz Per Gjersøe

Dr. Korczaks enda lögn - norsk Tv-teater från 1960.

*

Bild från prologen (Skådespelare nr 1 med resväska och klossar): Skådespelare nr 1 öppnar resväskan och bygger av träklossar ett symboliskt Hus som han strax därefter raserar – ett förebud om barnhemmets och dess invånares öde.*

Bild från barnets lek med klossarna: Klossarna återkommer i senare scener när ett barn leker under vårdarnas omtänksamma blick – som ett skört tecken på normalitet och barndom mitt inne i gettot.*

Domen


Bild från scenen där klossarna packas ner (”efter domen”): En av föreställningens mest gripande scener: sedan domen fallit packar Janusz Korczak tillsammans med ett barn ner träklossarna i resväskan igen.*

Slutbilden (tom scen, stol och packad resväska), öreställningens final: en packad resväska, en tom stol och ingen på scenen – en bild näst intill identisk med det som min far (Pan Misza) möttes av i barnhemmet den 5 augusti 1942 efter att ha återvänt från arbetet utanför gettot: ”Det var tomt, helt tomt.”

Dr Korczak og Barna – En mycket speciell pjäs i norsk TV som enligt titeln skall handla om Korczak och hans barnskara. Pjäsen utspelar sig i Warszawas getto 1942 och skildrar den verkliga historien om läkaren och barnhemsföreståndaren Janusz Korczak (Henryk Goldszmidt). Den 5 augusti 1942 deporterades Korczak och barnen till dödslägret Treblinka.

Den norska versionen av Erwin Sylvanus pjäs börjar i en TV-inspelningsstudio. Där finns det tre stolar och en simpel dekoration som skall illustrera ruiner av en stad. Skådespelare nr. 1 kommer genom studion och plockar fram ur en väska träklossar och bygger ett enkelt hus som han därefter raserar. Det handlar om kriget! Spelstilen är så speciell och förblir speciell genom hela pjäsen. Det handlar om ett grepp av Bertolt Brecht och Luigi Pirandello som gjorde dem kända, en mycket annorlunda spelstil där man låter skådespelarna vända sig direkt till publiken, aktiviera dem.

I början av pjäsen Korczak och barnen skådespelare nr. 1 – berättare vänder sig till publiken och säger att pjäsen ska handla om andra världskriget: ”Jaså, ni blir skrämda? Det finns fortfarande tid att resa sig och gå, vet ni. Ni är inte indragna i det vi ska visa här ännu.”

De tre övriga skådespelarna förutom berättaren tar sig an olika roller. När de tvingas kliva in i roller som känns obekväma. Skådespelaren som spelar SS-officeren och hävdar att han ”bara gjorde sin plikt”), smittar det obehaget av sig även på publiken.

Skådespelarna i Korczak och barnen diskuterar själva pjäsen mitt under föreställningen, de – klagar på rollfördelningen och pratar om ämnena i pjäsen.
Korczak målas upp som en tragisk hjälte som alltid försökte leva ärligt, men som till slut tvingades ljuga för att trösta sina barn. Pjäsen ställer helt enkelt lögn mot sanning. Korczak beskrivs som en man som aldrig ljög – förutom en enda gång. När barnen ska föras bort för att dö väljer han att ljuga om vart de ska. Han säger att de är på väg till det förlovade landet (Eretz Israel), så att barnen ska känna sig glada och slippa vara rädda.
Ett flertalsgånger under pjäsen så hör man en barnkör sjunga olika sånger på hebreiska- Bland dem:
David melech Yisrael (David, Israels kung)
Chai, chai vekayam (Lever, lever och består)
Sången är en av de mest kända och älskade traditionella hebreiska sångerna. I sammanhanget som i pjäsen Korczak och barnen fungerar den som en stark symbol för hopp, överlevnad och judisk identitet. Sångens budskap – att Israel lever och består – speglar direkt slutscenens profetia från Hesekiel-

En annan sång som hörs är den kända israeliska barnsången "Red Eleinu Aviron" (hebreiska: רד אלינו אווירון, ”Kom ner till oss, flygplan”. Texten om att lyfta från marken och flyga bort fungerar som en tragisk metafor för barnens längtan efter trygghet och frihet mitt under nazisternas ockupation och verkligheten i Warszawas getto:
Kom ner till oss,
flygplan, lyft oss högt!
Vi ska höja oss över människorna och
flyga över världens oändlighet.
Vatten droppar mellan bergen och verkar
vara fågelsång.
Stig ner till oss, flygplan,
ta oss högt!
I slutscenen tar berättaren på sig rollen som en rabbin som beskriver det landskap som Korczak och hans barn befinner sig i, och lånar orden från profeten Hesekiel. Pjäsen slutar därmed i en ton av hopp och som en hyllning till Korczaks dröm för sina föräldralösa barn. Slutet betonar också Korczaks dröm om en framtida israelisk stat. SS-mannen i slutscenen säger att han har sina order som gäller alla judar medan Korczak replikerar att hans skrifter kommer att överleva.

Efterkrigslegenden kontra den historiska sanningen den 5 augusti 1942
Avslutningsvis bör det tydligt understrykas att Erwin Sylvans pjäs — och därmed även den norska TV-teatern från 1960 — till stor del bygger på en efterkrigstida legend som växte fram kring Janusz Korczak och hans sista vandring:
  • Adressen i gettot: Korczak och barnen deporterades från barnhemmets byggnad i gettot på Siennagatan 16 (Śliska 9), inte från den förkrigstida adressen på Krochmalna 92 som hamnade utanför gettots murar.
  • Transporten och förintelselägret: De forslades inte bort med lastbilar och inte till lägret Majdanek, utan tvingades in i boskapsvagnar vid Umschlagplatz och deporterades direkt till dödslägret Treblinka.
  • Överraskningen och avsaknaden av samtal med tyskarna: Deportationen den 5 augusti 1942 kom som en plötslig överraskning. Några filosofiska samtal eller dialoger mellan Korczak och de tyska officerarna ägde aldrig rum.
  • Korczak lurade inte barnen: I motsats till pjäsens dramatiska premiss om ”den enda lögnen” ljög Korczak inte för barnen. I augusti 1942, mitt under den stora deportationsvågen i Warszawas getto, visste barnen redan mycket väl vad en deportation innebar.
  • Hesekiels profetia och verkligheten i Treblinka: Vad gäller slutscenens bibliska liknelse om de förtorkade benen hos profeten Hesekiel — i verkligheten återstod i Treblinka endast de krossade benresterna och askan efter närmare en miljon mördade judar. Kvar blev dock nästan alla Janusz Korczaks skrifter — och Minnet.

Träklossarnas och den tomma scenens symbolik – prolog, epilog och min fars minne
När man ser utvalda bilder ur denna föreställning dras uppmärksamheten särskilt till en rekvisita som blir hela uppsättningens tysta huvudperson: träklossarna och resväskan. De dyker upp redan i den allra första scenen, innan de övriga skådespelarna ens har kommit in i studion. Skådespelare nr 1 bär in en resväska, öppnar den, plockar fram klossarna och bygger ett enkelt Hus – som han strax därefter själv raserar. Denna ordlösa sekvens fungerar som en prolog och epilog till både själva pjäsen och hela Janusz Korczaks livsgärning: att bygga en trygg värld för barnen och se den brutalt slås i spillror av kriget.
Klossarna återkommer flera gånger under föreställningens gång, när ett barn leker med dem under vårdarnas vaksamma och varma blickar. Men det mest skakande ögonblicket kommer i scenen ”Efter domen”, då Korczak tillsammans med barnet under tystnad och koncentration lägger tillbaka klossarna i resväskan. Leken är slut – hela den hittillsvarande världen måste packas ner.
Föreställningens slutbild – en packad resväska, en tom stol och inte en levande själ på scenen – träffar mig varje gång med en alldeles särskild kraft, eftersom den ser näst intill exakt likadan ut som i min fars berättelse. När ”Pan Misza” (så kallades min far i barnhemmet Dom Sierot) återvände efter sitt arbete utanför gettot till barnhemmet på Siennagatan 16/Śliska 9 just den dagen, den 5 augusti 1942, möttes han av exakt samma syn. Än i dag minns jag orden som min far upprepade när han beskrev det ögonblicket efter att ha stigit in i byggnaden: ”Det var tomt, helt tomt” (”Było pusto, pusto”).
Den där resväskan på scenen bär också på en djupt personlig och påtaglig innebörd för mig, eftersom den påminner mig om en verklig resväska från samma dag. Min far, som hade börjat arbeta hos Korczak redan 1930, gick genom den tomma byggnaden in i Korczaks fönsterlösa rum – det rum som Doktorn delade med de sjuka barnen. Där samlade min far ihop alla Korczaks skrifter och manuskript, tillsammans med Korczaks glasögon, och packade ner dem i en riktig resväska. Mot skymningen den 5 augusti 1942 bar han väskan från Siennagatan 16/Śliska 9 till Stora gettot (Duże Getto) och såg därefter till att den smugglades ut utanför gettots murar till Igor Newerly (1903–1987), som liksom min far tidigare hade arbetat som lärare och pedagog i Korczaks barnhem. Det var genom den verkliga resväskan som Korczaks skrifter – däribland hans Dagbok från gettot – räddades åt eftervärlden.

Fakta om den norska pjäsen
Dr. Korczak og barna sändes på norsk tv i Fjernsynsteatret (NRK) den 15 december 1960. Pjäsen var baserad på Erwin Sylvanus pjäs Korczak und die Kinder från 1957.

Regi: Knut M. Hansson.
Speltid: 1 timme och 19 minuter.
Översättning från tyska: Inger Hagerup.
Scenografi och kostym: Bjørn Næss (scenografi) och Beate Berntzen (kostymdesign).
Medverkande (bland andra): Rolf Berntzen, Eilif Armand, Urda Arneberg, Howard Ganz och Per Gjersøe.



* Observera: Eventuell färgläggning av bilderna är samtida (originalet var svartvitt)