![]() Samtliga nummer av tidningen Exodus har fint papper och tryck, men med ett problematiskt innehåll. |
![]() |
| Svårlästa efterlysningslistor i nummer 3–4 av Exodus, som senare korrigerades i Via Suecia med rätt namnordning och en särskild kolumn för den sökande. |
![]() |
| En notis om tidningarna Exodus och Via Suecia i tidningen Arbetaren den 4 augusti 1945 |
![]() |
Ersättandet av Exodus med Via Suecia i september 1945, redigerad bland andra av Alva Myrdal och Brita Marcussen, där statsminister Per Albin Hansson hälsade läsarna som tillfälliga ”gäster”. |
![]() |
| Programtablå från Radiotjänst för flerspråkiga radioutsändningar i november 1945 riktade till isolerade överlevande på karantänsförläggningar och sjukhus. |
![]() |
| Ett uppslag ur Via Suecia (nr 6, 1945) med artiklar om bland annat den polska motståndsrörelsen och svårigheterna med omskolning av det tyska samhället. |
![]() |
| Eftersökningslistor administrerade av AJDC:s kontor i Stockholm som återspeglar de efterkrigstida flyktingströmmarna och lägerorganisationerna världen över. |
![]() |
| Alva Myrdals avskedstext i sista numret av Via Suecia (december 1946) illustrerar gapet mellan den svenska eliten och de krigstraumatiserade lägrens mottagare. |
![]() |
| Ett läkarkort för en anländ person via UNRRA:s Vita båtar, där den vanligaste yrkesangivelsen bland kvinnorna var sömmerska. |
Sommaren 1945 anlände tiotusentals överlevande från Förintelsen och fångar från koncentrationsläger till det ”neutrala” Sverige, evakuerade inom ramen för UNRRA:s Vita båtar, ”spöktågen” till Padborg samt de Vita bussarna. För att välkomna och orientera de nyanlända startade den sionistiske publicisten Daniel Brick (1903–1987), grundare och mångårig chefredaktör för Judisk Krönika, tidningen Exodus i Stockholm den 17 juli 1945. Tidningen utkom i fyra nummer (det sista kom ut den 7 september 1945) och trycktes skenbart på ”alla Förintelsens språk” – på jiddisch (skrivet med latinska bokstäver), polska, ungerska och tyska. Merparten av artiklarna var dock på tyska.
I det första numret av Exodus publicerades på förstasidan en välkomsthälsning skriven på transkriberad jiddisch (”Zu di geratewete fun 1945”) och på polska av Stockholms överrabbin, Marcus Ehrenpreis, med den berömda meningen: ”Ni sitter alla i samma båt”. För mig personligen, och säkerligen för andra Förintelsehistoriker i Skandinavien, bär denna plötsliga, utomordentligt faderliga gest på en djup ironi. Under hela andra världskriget förde rabbin Ehrenpreis (Judiska församlingen i Stockholm) en politik präglad av strikt konformism gentemot det svenska Utrikesdepartementet, där han bromsade gräsrotsinitiativ för räddningsaktioner, avrådde från offentliga protester mot utrotningen av de europeiska judarna och höll en kylig distans till flyktingar från Östeuropa (Ostjuden). Först efter krigsslutet – och efter att Sverige gått med på att ta emot en kvot UNRRA-flyktingar för att rentvå sitt eget krigstida rykte – trädde Ehrenpreis fram i rollen som värd (vilket nutida, revisionistiska biografier i dag försöker skönmåla).
Avgörande i denna ”Välkomsthälsning” är dock själva pronomenet: ”Ni”, som skiljs åt av en avgrund från ordet ”Vi”. Till och med i ögonblicket av deklarerad judisk solidaritet skilde sig det assimilerade etablissemanget tydligt från de överlevande från öst. Denna hållning av ”Ni mot Vi” kom att definiera den så kallade ”svenska judenhetens” inställning under årtionden framöver – såväl gentemot efterkrigstidens vågor av judiska emigranter från Polen på 1950- och 1960-talen, som år 1994, när ledningen för Judiska församlingen i Stockholm försökte blockera uppförandet av Förintelsemonumentet vid Stora synagogan (vilket Lucjan Feldman beskrev, med påståendet att det ”inte var deras döda”).
Det första verkliga ”Vi” uppstod först i september 2013, när USA:s president Barack Obama under sitt besök i Stockholm lade en sten vid Namnväggen på det Förintelsemonument som jag skapat – sedan dess började det lokala etablissemanget behandla monumentet som en lönsam affärsverksamhet och ta betalt (utan att utfärda kvitton) för visningar av det. [1]
Men låt oss återvända till den gamla tiden. Den 4 september 1945 övertogs Exodus plats av fjortondagarstidningen, och senare månadstidningen, Via Suecia (latin för ”Genom Sverige”, eller egentligen ”Vägen genom Sverige”), som gavs ut fram till december 1946 (totalt 17 nummer) av Samarbetskommittén för demokratiskt uppbyggnadsarbete (SDU). Tidningens redaktörer var den blivande mottagaren av Nobels fredspris Alva Myrdal samt Daniel Brick. I redaktionen ingick även Brita Marcussen, dotter till Sveriges krigstida och efterkrigstida statsminister Per Albin Hansson. Det första numret av den 16-sidiga Via Suecia utkom samtidigt med det sista numret av Exodus. För flyktingarna i lägren var redan själva namnet på tidningen obegripligt. För utgivarna var det däremot tämligen entydigt: Via Suecia betyder egentligen ”Genom Sverige” med betoning på ”genom”.
Min första, kanske något brutal, association är att det latinska ordet via (”genom”) i tidningens titel, trots att det lät så utomordentligt elegant, är en diplomatisk motsvarighet till kommandot raus, som tydligt kommunicerar att Sverige endast är en transitkorridor och inte en plats att leva på.
Medan det latinska namnet var helt främmande och obegripligt för flyktingarna själva i lägren, utgjorde det för de svenska utgivarna och regeringen en precis politisk deklaration: ni ska passera genom Sverige och resa vidare.
Varför bär ordet ”genom” på en så talande tyngd här? En bitter ironi efter förklaringarna i Exodus: Bara några veckor tidigare, i det andra numret av judiska Exodus (den 10 augusti 1945), hade redaktören Daniel Brick känt sig tvungen att särskilt förklara tidningens titel för läsarna (Warum EXODUS?) och försäkra dem om att den ingalunda innebar en önskan om att flyktingarna skulle lämna Sverige så snabbt som möjligt.
Samtidigt kallade sig en tidning tryckt i samma tryckeri, utgiven under beskydd av den svenska regeringen och den intellektuella eliten, utan omsvep för ”Genom Sverige”.
Status som repatriandi och en ”korridor” i stället för ett hem: I svensk myndighetsterminologi från 1945 kallades de som anlänt från lägren för repatriandi – människor avsedda för repatriering. Betoningen på ordet ”genom” låg helt i linje med statsminister Per Albin Hanssons hälsning på förstasidan av samma nummer, där han önskade ”gästerna” en snabb återkomst för att återuppbygga sina hemländer. För människor vars hem bränts ned och vars familjer mördats i Treblinka och Auschwitz innebar ordet ”genom” ett nej till att slå rot här.
En kulturell barriär redan i själva titeln: Sammanställningen av den latinska titeln Via Suecia och målgruppen – unga sömmerskor och arbetare med bara några få års folkskola bakom sig – var den första signalen om att tidningen skapades av intellektuella för dem själva, utan hänsyn till känsligheten och verkligheten hos människor med lägererfarenheter.
I Via Suecia återfinner vi artiklar skrivna av eller tillägnade offentliga personer som den svenska författaren, journalisten och medredaktören för Via Suecia Elin Wägner, den ryska författaren och politikern Aleksandra Kollontaj, den svenska författaren Selma Lagerlöf, den amerikanska FN-delegaten och tidigare presidenthustrun Eleanor Roosevelt samt den polska författaren Zofia Kossak-Szczucka, bland många andra. Sammanställningen av dessa gestalter – i synnerhet Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Aleksandra Kollontaj, Eleanor Roosevelt och Zofia Kossak-Szczucka – utgör ytterligare ett bevis på den intellektuella, närmast salongsmässiga profilen hos tidningen Via Suecia (för en polsk läsare är särskilt närvaron av den katolska författaren och medgrundaren av ”Żegota”, Zofia Kossak-Szczucka, en intressant detalj).
Genusparadoxen: kvinnlig majoritet i lägren, feminister i redaktionen – och en total avsaknad av en röst riktad till kvinnor
Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma ytterligare en slående aspekt av detta fenomen – genusperspektivet. I transporterna med UNRRA:s Vita båtar och de Vita bussarna som anlände till Sverige 1945 (särskilt från kvinnolägret i Ravensbrück, från Bergen-Belsen samt från Stutthofs underläger) utgjordes den överväldigande majoriteten av de överlevande av kvinnor och unga flickor (cirka 70–80 procent av samtliga anlända).
Desto mer förvånande är det faktum att trots att framstående gestalter inom den svenska kvinnorörelsen och feminismen satt i Via Suecias redaktion – Elin Wägner, Alva Myrdal, Greta Bolin samt Brita Marcussen – och trots att tidningen publicerade porträtt av berömda kvinnor (såsom Eleanor Roosevelt, Selma Lagerlöf och Aleksandra Kollontaj), vände sig tidningen inte en enda gång direkt till sina läsarinnor i egenskap av kvinnor.
Redaktionen använde konsekvent en universell, manligt präglad tilltalsform (”medborgare”, ”gäster”, ”läsare”) och ignorerade helt de överlevande kvinnornas specifika erfarenheter: smärtan hos mödrar vars barn tagits ifrån dem på rampen, unga flickors rädsla för förlorad hälsa och fertilitet i lägren (utebliven menstruation), eller deras dagliga kamp för värdighet under påtvingad isolering. I stället för kvinnlig empati och reellt stöd från de svenska intellektuella kvinnorna fick de unga sömmerskorna från lägren abstrakta föreläsningar om det parlamentariska statsskicket samt nedlåtande ”hygienråd”.
Tidningens lyxiga ”habitus” och travarna av orörda tidningar vid lägermatsalen
Kostnaderna för att ge ut Via Suecia (liksom tidigare Exodus) måste ha varit astronomiska. Papperskvaliteten, den noggranna sättningen och trycket vid tryckeriet Federativ i Stockholm höll högsta klass. Men utöver tidningens salongsmässiga profil – fylld med porträtt av Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Aleksandra Kollontaj, Eleanor Roosevelt och Zofia Kossak-Szczucka – verkade även dess fysiska habitus mer frånstötande än lockande på flyktingarna.
Den eleganta, närmast akademiska grafiska formen, den latinska titeln och den högtravande tonen tillhörde de svenska eliternas värld, helt främmande för unga sömmerskor och arbetare från små polska eller ungerska städer. I stället för att uppmuntra till läsning skapade en sådan form distans. Det är inte svårt att föreställa sig denna bild ur karantänslägrens vardag: prydligt staplade travar av lyxigt tryckta exemplar av Via Suecia, liggande näst intill orörda vid ingången till lägermatsalen – medan de verkliga känslorna enbart väcktes av skrynkliga brev från överlevande släktingar samt enkla, duplicerade flygblad och berättelser från emissarier från Eretz Israel.
En ”Vitbok” på bestruket papper: Via Suecia och Bernadottes Slutet som Sveriges sätt att år 1945, rädda ansiktet.
När man betraktar den lyxiga formen samt det officiella, statliga beskyddet över Via Suecia är det svårt att värja sig mot intrycket att tidningen fyllde ytterligare en avgörande funktion – den var en del av en brett upplagd imagekampanj, något av ett förspel till den svenska efterkrigstida ”Vitboken” (White Book). Efter år av balansgång på gränsen till ekonomisk kollaboration, leveranser av järnmalm till den tyska rustningsindustrin och tillstånd för transitering av två miljoner Wehrmacht-soldater såväl som vapen, var Stockholm i akut behov av moralisk rentvåning i de segrande allierades ögon.
En elegant tidning för före detta koncentrationslägerfångar skulle fungera som ett påtagligt bevis för omvärlden: ”se hur vi hjälpte till efteråt”. Denna mekanism fungerade på exakt samma sätt som greve Folke Bernadottes bok Slutet, som gavs ut sommaren 1945, omedelbart översattes och översvämmade bokmarknaderna i hela Europa och USA, och därigenom byggde myten om en fläckfri svensk humanitarism som i årtionden överskuggade obekväma fakta från åren 1939–1944.
Vilka var Via Suecias läsare? Demografisk klyfta och lägerisolering
En analys av innehållet i Via Suecia blottlägger en slående sociokulturell klyfta mellan de välutbildade redaktörerna och tidningens verkliga mottagare. För att förstå vilka läsarna var måste man minnas det brutala sållet vid de tyska selektionerna i läger som Auschwitz, Stutthof och Bergen-Belsen. Mödrar, små barn, äldre personer samt intellektuella som var obrukbara för fysiskt arbete mördades systematiskt. De som överlevde och nådde Sverige – av svenska myndigheter benämnda repatriandi – var till överväldigande del mycket unga människor som valts ut för hårt kroppsarbete. När man går igenom hundratals svenska inresekort (Inresekort) ser man att det vanligaste yrket som antecknats för de överlevande kvinnorna är ”sömmerska” – ett hantverk som bokstavligen räddade livet på dem i lägrens syverkstäder. Bland de nyanlända fanns många analfabeter och personer som med svårighet lyckades skriva sitt eget namn.
I mötet med denna verklighet var Alva Myrdals högtravande, socialdemokratiska essäer om medborgerliga plikter och Daniel Bricks intellektuella kommentarer skrivna på ett språk riktat till en bildad medelklass, inte till en traumatiserad arbetarungdom som höll på att återhämta sig från TBC, tyfus och svält.
Dessutom var genomgångslägren och beredskapssjukhusen där de överlevande placerades strängt isolerade. Flyktingarna hade inte rätt att röra sig fritt eller vistas i större städer som Stockholm eller Göteborg utan särskilda, kortvariga polispass. Under denna påtvingade isolering var de främsta och mest tillförlitliga informationskällorna om omvärlden och om anhörigas öden för lägerinvånarna:
- Brev som togs emot från överlevande släktingar i Europa och Amerika,
- Emissarier från Eretz Israel (Brittiska Palestinamandatet), som visade prov på en enastående aktivitet genom att ta sig direkt in i de slutna förläggningarna, organisera ungdomen (bland annat rörelserna Dror och He-Chalutz) och förbereda den för illegal alija.
Praktiska funktioner hos Via Suecia: Radio och AJDC:s efterlysningslista
Även om de filosofiska artiklarna i Via Suecia oftast klingade ohörda, spelade tidningen en avgörande humanitär roll tack vare sina sista sidor. Där publicerades radiotablåer för program i svensk radio (AB Radiotjänst), med scheman för särskilda halvtimmessändningar som sändes dagligen klockan 16.30–17.00 i samarbete med SDU. De sändes på de största flyktinggruppernas språk: på tyska (enligt SDU ett förmodat gemensamt kommunikationsspråk för överlevande från Centraleuropa), på polska (den största gruppen), på ungerska samt på tjeckiska. Sannolikt bröt dessa sändningar lägerisoleringen genom att förmedla efterlysningar av familjemedlemmar, Statens utlänningskommissions (SUK) bestämmelser samt musik och tal på modersmålen. Ingen av mina bekanta överlevande har dock någonsin nämnt dessa program.
I tidningen Via Suecia trycktes regelbundet listor över efterlysta personer, administrerade av Stockholmskontoret för American Jewish Joint Distribution Committee (AJDC) med adress Hovslagaregatan 2 på Blasieholmen. Denna adress rymmer en enastående historisk paradox: fram till maj 1945 låg Tredje rikets legation och en SS-underrättelsecentral där, och på taket vajade en stor röd flagga med ett svart hakkors på vit botten, dagligen synlig från Kungliga slottets fönster för kung Gustaf V. Efter Tysklands kapitulation tog AJDC:s medarbetare i exakt samma rum emot förfrågningar från DP-läger i Tyskland (bland annat Deggendorf och Zeilsheim), från Warszawa, New York och Palestina, och återförenade splittrade familjer. Exakta upplagesiffror och distributionslistor för Via Suecia har inte bevarats, eftersom SDU:s efterkrigsarkiv har gått förlorat.
Polska ubåtar i Mariefred
I samband med polackers efterkrigstida öden i Sverige dyker i tidningsartiklar och samtida dokumentation även historien upp om tre polska ubåtar – ORP ”Sęp”, ORP ”Ryś” samt ORP ”Żbik” – som i september 1939 tog sin tillflykt till det neutrala Sverige. Svenska myndigheter avväpnade fartygen och internerade ubåtarna tillsammans med besättningarna under kriget i Mariefred vid Mälaren (bortsett från en kortare vistelse i Stockholm 1941), och täckte kostnaderna för sjömännens uppehälle ur en deponerad kassa i Handelsbanken. Efter kriget återvände omkring hälften av besättningarna till Polen, en del reste till Storbritannien, USA eller Kanada, och omkring 75 sjömän bosatte sig permanent i Sverige (många i själva Mariefred efter att ha bildat familj där). Besättningen på M/S Batory tog sig däremot, till skillnad från ubåtsbesättningarna, omedelbart till Storbritannien och stred där fram till krigsslutet. Kapten Jerzy Milisiewicz, kapten Eligiusz Ceceniowski, kapten Konrad Sawicz-Korsak, löjtnant Tadeusz Męczyński, löjtnant Alfons Górski och fänrik Mieczysław Tarczyński tog sig därefter från Sverige till England och stred aktivt under andra världskriget. Konrad Sawicz-Korsak blev fartygschef på jagaren ORP ”Błyskawica”.
Chawka Folman-Raban i Via Suecia (november 1945): En enastående förtrupp i motståndsrörelsen
Mot bakgrund av de genomsnittliga, unga arbetarna och sömmerskorna i karantänslägren representerade Chawka Folman (senare Chawka Folman-Raban, i svenska dokument även skriven som Eva Ewa Fulman eller under det falska namnet Marciniak Ema), som porträtterades i det sjätte numret av Via Suecia den 13 november 1945, en helt annan grupp: en politiskt högt medveten förtrupp inom den judiska motståndsrörelsen. Artikeln beskrev henne som ”18-årig polsk judinna i ledningen för motståndsrörelsen i Polen”. [1, 2]
Chawka Folman föddes 1924 i Kielce och tillbringade sin barndom i Warszawa på Dzielnagatan 34. Mittemot hennes föräldrars hus låg högkvarteret för ungdomsrörelsen He-Chalutz, där bland andra Frumka Płotnicka, Yitzhak ”Antek” Zuckerman och Zivia Lubetkin var verksamma. Efter krigsutbrottet blev denna byggnad centrum för rörelsen Drors underjordiska gymnasium. Chawka tillhörde den första avgångsklassen från detta gymnasiums seminarium, där framstående författare och forskare i Warszawagettot undervisade: historikern dr Emanuel Ringelblum, dr Janusz Korczak (Henryk Goldszmit) samt poeten Yitzhak Katzenelson. I sin bok ”De är fortfarande med mig” (”Wciąż są ze mną”) mindes hon Katzenelson: ”Jag hör fortfarande hans starka, djupa röst när han läste Profeterna. Genom sina ord gav han dem en innebörd som vi inte tidigare känt till och som vi inte fann i Bibelns böcker”.
Som kurir för den Judiska kamporganisationen (ŻOB) rörde sig Chawka på den ariska sidan med falska polska papper och smugglade in vapen samt skakande underrättelser om utrotningen i Treblinka till gettot (hennes äldre bror, Marek Folman, var också kurir för ŻOB och rörelsen Dror). I slutet av december 1942 följde hon med Yitzhak Zuckerman på ett uppdrag till Kraków. Samma dag som de anlände genomförde ŻOB det berömda attentatet mot kaféet ”Cyganeria”, som frekventerades av tyska officerare. I sammandrabbningen med tyskarna lyckades den sårade Zuckerman fly tillbaka till Warszawa, medan Chawka greps. Med bibehållen sinnesnärvaro avslöjade hon inte sitt judiska ursprung och sändes som den polska politiska fången Ema Marciniak till Auschwitz, för att i slutet av 1944 förflyttas till lägret Ravensbrück.
Vid krigsslutet evakuerades hon till Sverige, där hon – utan att längre dölja sin verkliga identitet – omedelbart inledde sin verksamhet som aktivist inom Dror – He-Chalutz vid förläggningen i Hässleholm (där hon förevigades på ett fotografi den 13 juni 1945). I Sverige nåddes hon av beskedet att hennes två äldre bröder, Wolf och Marek, hade stupat i striderna mot tyskarna i Warszawa (fadern hade mördats tidigare i Treblinka). Efter krigsslutet återvände Chawka till Polen, där hon återfann sin mor, och under de följande två åren arbetade hon med överlevande som representant för rörelsen Dror, innan hon 1947 emigrerade permanent till Eretz Israel.
Alva Myrdals avskedstext
Alva Myrdals avskedstext i det sista, 17:e numret av tidningen Via Suecia från december 1946 blottlägger i ett nötskal avgrunden mellan Stockholms intellektuella elit och tidningens verkliga mottagare. Till unga människor som överlevt selektionerna i koncentrationslägren tack vare fysiska yrken som sömmerskor, skomakare och snickare och som höll på att återhämta sig efter tyfus i isolerade karantänsförläggningar, höll den blivande Nobelpristagaren abstrakta föreläsningar om ”demokratiskt umgänge”, ”medborgerlig plikt” samt kulisserna kring de svenska partistriderna – ett språk och en tematik som var helt frikopplade från deras krigstrauma och efterkrigstida verklighet. I detta sista nummer förklarar Alva Myrdal att merparten av läsarna redan har återvänt till sina ursprungsländer, emigrerat vidare (bland annat till Palestina) eller tagit anställning i Sverige, varför endast en handfull personer numera återstår i isolering.
- Via Suecia – tidning som utkom var fjortonde dag från den 4 september 1945 till september 1946, och därefter en gång i månaden fram till december 1946. Tidningens upplaga är okänd. Okänd är även spridningen av tidningen, som utkom i 26 nummer [red. anm.: i praktiken nådde numreringen fram till nr 17 i december 1946]. Via Suecia redigerades officiellt på fyra olika språk – tyska, rumänska, ungerska samt polska. Artiklar på tyska dominerade dock. Det första numret från den 4 september 1945 inleddes med en välkomsthälsning till Sverige av statsminister Per Albin Hansson samt en introduktion till tidningen av Alva Myrdal på samtliga fyra språk. Periodvis infördes i den även efterlysningar från Röda Korset gällande fördrivna personer, med den tyska rubriken ”Kennen Sie jemanden von diesen Personen” (”Känner ni någon av dessa personer”), med början den 30 oktober 1945.


















