För första gången tog jag mig med bil över Ålandshav. Från ö till ö med små färjor. Av de mest intressanta saker jag såg var Bomarsunds fästning. Åland tillhörde sedan freden i Fredrikshavn (1809) Ryssland. Fästningen började byggas av ryssarna 1832. Huvudfästningen skulle bli en 290 meter lång halvcirkelformad bestyckad kasern i två våningar, avsedd att härbärgera 2 500 man. Runt huvudfästet planerades sex kanontorn. Fästningen omgavs av den stadsliknande bebyggelse. De flesta byggnaderna var byggda av tegel och belagda med jättetjocka stenar som var handhuggna och satta så att låste varandra och bildade ett mönster som påmminer om ett facettöga.
När Krimkriget bröt ut 1853 var fästningen ännu inte färdigbyggd. Krimkriget rasade i huvudsak nere i Svarta havet, men 1854 beslutade sig Storbritanien och Frankrike för att öppna en nordlig front i Östersjön.
Första steget blev att oskadliggöra Bomarsunds fästning. De allierade anlände till Åland med en flotta på omkring sextio fartyg, bestyckad med ett tusental kanoner och med en besättning på ungefär 30 000 man. Frankrikes bidrag var huvudsakligen infanterister för belägringen. Den 8 augusti landsattes 11 000 infanterister, flottister och specialstyrkor. Fästningen försvarades av 2 200 man med ungefär 150 kanoner. Fem dagar senare kapitulerade den ryska garnisonen. Krigsfångar fördes till England och till en liten ö Aix untanför staden La Rochelle i Frankrike.
Idag går landsvägen till Vårdön rakt igenom huvudfästets ruiner. På andra sidan av Bomarsundet på Prästön finns en katolsk, ortodox, muslimsk och judisk begravningsplats. Där begravdes både civila och militärer från Bomarfästningen.
