 |
| När jag 40 år senare bestämde mig att ihågkomma Upproret i Warszawas Getto i Stockholm hade jag fria händer som producent att bestämma hur det skall ordnas. Inbjudan såg på ett liknande sätt ut som den som delades ut i Warszawa 1963. |
 |
När jag 40 år senare bestämde mig att ihågkomma Upproret i Warszawas Getto i Stockholm hade jag fria händer som producent att bestämma hur det skall ordnas. Lokalen blev Musikaliska Akademin. Tina Ahlin blev konferencier.
|
 |
| Warszawa Getto Hjältars monument står i stadsdelen Muranów och markerar platsen för en av de första väpnade konfrontationer med tyska trupperna under gettoupproret. |
 |
| Ett fotografi som var gjord av Rapaport själv. Fotot (signerad Julafton 1958) föreställer en arbetsmodell (troligen i lera eller gips) av det som blev Warszawa Gettos Upprorets Minnesmonument. |
Warszawa Getto Hjältars monument står i stadsdelen Muranów och markerar platsen för en av de första väpnade konfrontationer med tyska trupperna under gettoupproret. Monumentet är elva meter hög och har skulpturer både på dess östra och västra sida. Skulptören, Natan Rapaport har på västra sidan skulpterat män, kvinnor och barn i en skulptur som heter Kampen. Kampen symboliserar det väpnade upproret i Warszawas getto som startade den 19 april 1943. Figurerna bär granater, bensinflaskor och knivar. Östra sidans skulptur heter Marchen mot förintelsen och visar barn kvinnor och gamlas misärer.
Monumentet är belagt med granit (labradorit) från Hunnebostrand stenbrott som ligger en mil norr om Smögen. År 1942 har Albert Speer (högste ansvarig för Nazitysklands hela krigsindustri, och dömd som krigsförbrytare i Nürnbergprocessen) beställt denna sten för att bygga en Victory Monument. Sådana har redan byggts ett stort V, dock ej av granit på ett flertal ställen i Warszawa (bl.a. framför den okände soldatens grav och nuvarande presidentpalatsen).
Skulptören Natan Rapaport var född i Polen, samma år som min Pappa dvs. 1911. Han studerade vid Konstakademin i Warszawa och vid École Superieure Nationale de Beaux Arts i Paris. Som många andra, flydde han vid krigsutbrottet år 1939 till Sovjet. Efter kriget, fram till 1959 bodde han i Polen, Frankriket och i Israel. Därefter, fram till sin död 1987 bodde han på Manhattan. Han var bekant med mina föräldrars vänner Zarka och Erka Awer(buch) som bodde i samma stadsdel. Vid någon gemensam middag hos sig fick de denna fotografi som var gjord av Rapaport själv. Fotot (signerad Julafton 1958) föreställer en arbetsmodell (troligen i lera eller gips) av det som blev Warszawa Gettos Upprorets Minnesmonument.
Jag har alltid varit attraherad av det monumentet och dess olika figurer. Deras ansiktutryck är så olika. Detta trots att alla befinner sig i samma situation, i ett brinnande omringad getto där det enda sättet att visa sin mänsklighet är att kämpa. De utgör resterna av gettobefolkningen vars 450 tusen invånare har redan förintades i Treblinkas gaskammare och krematorieugnar.
Högst upp ser man en ung kvinna som försöker rädda sitt barn undan eld lågorna. Tidigare trodde jag att hon tittade upp mot framtiden medan hon, med den upphöjda armen bara (egentligen) skyddar sitt barn från den annalkande elden. Ynglingen under henne (som bär en enkel kniv som vapen) är inte rädd. Jag kan bara avläsa en fråga hos honom vilken så många ställde in i det sista; Varför? Den unga mannen i mitten (beväpnad med endast med en granat) visar en stor bestämdhet. Han har inga frågor som besvärar honom. Han vet sitt öde. Den andra ynglingen (flickan) till höger är beväpnad med en kpist och visar samma beslutsamhet som hennes jämngamle kamrat.
När 20 års minne av uppropet (1963) skulle hyllas i Polen har man bland annat organiserat en stor minneshögtid i Sala Kongresowa (Kongressalen) i Kulturpalatset i Warszawa. Inbjudningarna till högtiden var röda och hade på omslaget ett foto av Kampen från gettomonumentet.
Min farbror, general Janusz Zarzycki som var då Warszawas borgmästare (innan dess vice försvarsminister) berättade en rolig episod i samband med förberedelserna till minneshögtiden. Ledare från den kända militärkören (Chór Ludowego Wojska Polskiego - LWP) sökt upp honom i ett som man sa, mycket viktigt ärende. Det handlade om att kören fann det plötsligt svårt att sjunga partisansången Zog Nit Keyn Mol (Säg aldrig att det är dina sista steg) av Hirsch Glick på jiddisch.
Janusz Zarzycki svarade vänligt men bestämt Förra månaden hade vi ett besök av den albanske (om jag minns rätt) försvarsministern. Ni sjöng ett flertal sånger på albanska. Nu kommer ni sjunga på jiddisch!, lediga, avslutade han samtalet med. En månad senare sjöng de:
Zog nit keyn mol az du geyst dem letsten veg,
Khotsh himlen blayene farsthtelen bloye teg.
Kumen vet nokh undzer oysgebenkte sha'ah,
S'vet a poyk ton undzer trot mir zaynen do!
Never say that you are going on your last way
Though leaden clouds may be concealing skies of blue -
Because the hour we have hungered for is near;
And our marching steps will thunder: We are here!
Nigdy nie mów , ze to twój ostatni krok,
Dni podobne kryje w sobie ciemny mrok,
Jeszcze przyjdzie dzien steskniony naszych snów,
I zadudni krok nasz: my jestesmy znów!
(polska)
När jag 40 år senare bestämde mig att ihågkomma Upproret i Warszawas Getto i Stockholm hade jag fria händer som producent att bestämma hur det skall ordnas.
Lokalen blev Musikaliska Akademin. Tina Ahlin blev konferencier.
Bland artister valde jag Arja Saijonmaa att sjunga Glicks Partisansången och även här på jiddisch. Naturligtvis så ringde Arja upp mig och sa vad hon kan sjunga vid konserten men att sjunga på jiddisch var uteslutet. Jag berättade för henne hela min farbrors story. Hon gick med på att sjunga på jiddisch. Nästa dag åkte jag till henne med texten och noterna och därefter skickade jag en överlevande från Förintelsen som hjälp och konsult i jiddisch. Jag har den unika sången på en CD skiva. Naturligtvis gjorde jag själv inbjudningarna till minneskonserten och använde fotot av Kampen från Rapaports monument som omslaget.
Polsk text:
Nigdy nie mów, że to twój ostatni krok,
Dni pogodne kryje w sobie ciemny mrok.
Jeszcze przyjdzie dzień stęskniony naszych snów,
I zadudni krok nasz – my jesteśmy znów.
Od ziem palmowych, aż po kraj gdzie wieczny śnieg,
Bólem naszym milionowym jęczy wiek.
Tam gdzie padły ślady umęczonej krwi,
Mocą naszą wstanie życie nowych dni.
Jutrzenka złota nam rozjaśni każdy dzień,
Przeszłość zniknie z wrogiem jak koszmarny sen.
A jeśli słońce zwalczy świt i złoty wschód,
Niech hasłem pieśń ta będzie aż po wszystek ród.
Krwią z naszych serc zroszony jest ten śpiew,
To nie jest pieśń ptaszyny pośród drzew.
Walcząc z wrogiem pośród padajacych wrót,
Z wiarą w jutro śpiewał słowa te nasz lud.
Więc, nie mów nigdy, że to twój ostatni krok,
Dni pogodne kryje w sobie ciemny mrok.
Jeszcze przyjdzie dzień stęskniony naszych snów,
I zadudni krok nasz – my jesteśmy znów.
Partisansången skulle även ha spelats vid min fars begravning några år innan. Ett tekniskt missöde omöjliggjorde det. Men min mor och jag (egentligen tvärtom) började nynna melodin när vi följde efter kistan. Så småningom hördes den på allas läppar.
Minnet (minnena) lever och skall leva vidare. Därför lämnar jag det här brevet och CD-skivan på baksidan av det på min födelsedag av min fru inrammade fotot.
Stockholm Yom Kipur 2007
