Sliska(gatan) nr. 9. Genom den porten lämnade Korczak. 239 barn och tiotal lärare sista locum av barnhemmet Dom Sierot och gick mot Umschlagplatz och döden i Treblinka. |
Hon titade ut genom förstret i huset på Zamenhofgatan (Wildstrasse) och såg genast att min far som arbetade vid Dom Sierot sedan 1933 var inte med. Hon såg Korczak, Stefa, barnen och lärarna. Ingen som var lång som Pan Misza.
Min far (Misza Wasserman Wroblewski) hade, tack vare arbetet utanför gettot som Korczak ordnat för honom, lämnat barnhemmet tidigt den 5 augusti 1942 denna ödesdag. På det sättet undkom han deportationen. Arbetet utanför gettots murar har troligen räddat hans liv.
Min far beskrev ödesdagen, onsdagen den 5 augusti 1942:
Korczak hälsade på oss som vanligt, tidigt på morgonen, när vi gick till arbetet. Efter att ha passerat gettoportarna på väg ut märkte vi att gettot var omringad av militära och polisära styrkorna, bland annat de brutala lettiska förbanden. Utan att reflektera mera på detta gick vi i grupp till Elfte Novembergatan nr 21 som låg på andra sidan av floden Wisla, där vi arbetade vid ett magasinbygge.
Vi kom tillbaka till gettot vid sextiden på kvällen. Gatorna i Lilla gettot var helt tysta, utan liv, de gator som alltid brukade vara fyllda och bullriga. Vi uppfattade det som tecken på en katastrof. På vägen till hemmet fick vi information om att det har varit en deportation. Barnhemmet var tomt. På matborden fanns tallrikar och muggar med ouppdrucket te.
Min far beskrev ödesdagen, onsdagen den 5 augusti 1942:
Korczak hälsade på oss som vanligt, tidigt på morgonen, när vi gick till arbetet. Efter att ha passerat gettoportarna på väg ut märkte vi att gettot var omringad av militära och polisära styrkorna, bland annat de brutala lettiska förbanden. Utan att reflektera mera på detta gick vi i grupp till Elfte Novembergatan nr 21 som låg på andra sidan av floden Wisla, där vi arbetade vid ett magasinbygge.
Vi kom tillbaka till gettot vid sextiden på kvällen. Gatorna i Lilla gettot var helt tysta, utan liv, de gator som alltid brukade vara fyllda och bullriga. Vi uppfattade det som tecken på en katastrof. På vägen till hemmet fick vi information om att det har varit en deportation. Barnhemmet var tomt. På matborden fanns tallrikar och muggar med ouppdrucket te.
Jag gick in i Korczaks rum, ett fönsterlöst utrymme som han delade med flera sjuka barn. Hans säng och barnens sängar var avdelade med små gröna skärmar. På bordet låg Korczaks tråd-(metall)glasögon. Bredvid stod en karbidlampa (i skenet av den brukade han skriva sina iakttagelser om barnen och sin dagbok). I två väskor under Korczaks säng fanns olika dokument. Vi samlade dem i en större väska. Jag tog också hans glasögon.
I två väskor under Korczaks säng fanns olika dokument. Vi samlade dem i en större väska. Jag tog också hans glasögon berättade Pan Misza. |
I skydd av mörker gick min far och de tre ynglingarna över bron till Stora gettot och gömde sig hos en före detta elev från hemmet Felek Grzyb. Bara min far överlevde Förintelsen.
I samma ögonblick så tillkom det 239 par skor vid högen "Barnskor" i förintelselägret Treblinka. Skorna skulle återanvändas, dock inte utav de judiska barnen.