Chevra Kadisha styrelse - Skam för det judiska i Stockholm - Untermensch och Übermensch - 95 kronor per grav och år.

After Chevradagen den 17 mars 2019 har den nästan osynliga gravstenen vid graven K-3308 vid Norra Judiska begravningsplatsen börjat saneras. Då har vi, knutna till föreningen Förintelsens Minne hunnit att ta fram och ta hand om alla stenar tillhörande Förintelsens offer begravda inom J-kvarteret. De har tagits upp och rengjorts.  K-3308 stenen som tillhörde den först begravda Vera Krémers tog vi hand om sist. Tidigare så syntes det barra ett nummer ett grav nummer i 33 raden av K-kvarteret.

Chevradagen den 17 mars 2019. Vid Vera Krémers grav. Graven, den osynliga nästan gravstenen längst ner vid rabbinens vänstra fot. Vera har haft en Auschwitznummer. Vera kom med Vita båtar till Stockholm. Dog vid Roslagstullssjukhus. Svenska staten stod för hennes vård i 5 dagar. Hon dog på femte dagen. Svenska staten stod för kostnader för hennes begravning och för gravstenen vid Norra Judiska begravningsplatsen. K-3308 var det enda som syntes av Vera Krémers grav. Nästan som i ett koncentrationsläger, inga namn, bara ett nummer.

Untermenschens grav som har legat under markytan i 74 år, K-3308 var det enda som syntes av Vera Krémers grav. Nästan som i ett koncentrationsläger, inga namn, bara ett nummer.Efter rengöringen kan man tyda VERA KREMER och att hon dog i juli 1945. 5 dagars "vårdtid" står i hennes sjukjournaler.

Samma grav som ovan (vid rabbinens fot) dock efter framtagningen av gravstenen och renoveringen. Bilden ha skickats till Vera Krémers dotter Julia som överlevde Förintelsen och bor i Budapest. Jag kunde inte ha Chevras policy att glömma bröder och systrar och tillfredsställa sig själva genom att titta på Chevras konto och spendera pengar på resor till Alsace. Tidigare syntes enbart K-3308 skylten vid Vera Krémers grav. Nästan som i ett koncentrationsläger, inga namn, bara ett nummer. Precis som nazisterna ville.

Jag har vänt mig till Chevra Kadishas styrelse med anhållan att föreningen som sitter på nära 7 miljoner kronor skulle bidra till ett projekt som skulle resultera i att Förintelsens offers gravar i Stockholm kom till yta. Kom till ytan, bokstavligt!

Det handlar om gravar där vilar flickor och kvinnor som kom från Bergen-Belsen koncentrationsläger för att få vård i Sverige. Många var i 10-12 års åldern när kriget började och begravdes innan de har hunnit fylla 16 år. Förintelsens offer som vägde 20-25 kg när de kom till Stockholm. De flesta dog inom ett år efter ankomsten till Sverige.

Judiska Församlingen och Chevra Kadisha i Stockholm som har ansvaret för gravarna har aktivt missköt "flyktingarnas gravar". De har genom åren sjunkit både gravar och gravhällar. Jag skrev ansvaret men menade det administrativa ansvaret. För egentligen ansvaret ligger på oss alla som inte delar människor i Untermensch och Übermensch.

Judiska församlingen säger öppet ja, och erkänner att de har missköt den uppgiften och hjälper till att söka medel från Staden så att åtminstone det står rätt namn på gravhällar av de begravda. Misskötsel gravarna av Förintelsens offer, offer som har bara några veckor innan de kom till Sverige har varit bara ett nummer. Ett nummer som de fick intatuerat på sin underarm. Ett nummer som talade om för de att de är untermensch undermänniskor. En undermänniska är termen som nazisterna som använde det för att beskriva "underlägsna människor" ofta även kallade "massorna från öst", då menade nazisterna  huvudsakligen judar.

Jag vände mig till Chevra Kadisha då sällskapets medlemmar tillsammans med en rabbin har i år bett Kaddish vid graven av det första av Förintelsens offer som dog Stockholm och begravders i Stockholm. Det var svårt att hitta hennes grav trots att platsen var rätt markerat med rätt gravnummer, K-3308. Gravnummer var det ända som fanns kvar. Igen, ett nummer. Svårt att hitta, då Vera Krémers gravhäll var nästan helt under markytan. Bara två bokstäver ER och två siffror 45 (dödsåret) 1945 syntes.

Jag tillfrågade den närvarande där Chevrastyrelsens ordförande Hans Fink om det var inte en av Chevras uppgifter att sköta om gravarna där. Ja absolut, var svaret. Jag skrev till styrelsen som samtyckte att något skall göras. Fick ett, snart standart svar, att styrelsen kunde INTE ta hand om gravarna för att.... marken tillhör Judiska församlingen.....

Jag skrev en motion om det till årsmötet som ägde rum igår kväll. Styrelsen kommenterade min motion som hette 95 kronor per grav och år genom att hänvisa till Gravkommittén och inhämta synpunker därifrån. Det speciella är att det finns ingen sådan kommitté och den som fanns gick i graven i slutet av förra Millenniet. Det visste styrelsen väl men medvetet hänvisar de till något som inte finns. Vidare skriver man att man är positiv till att pröva frågan. Det känns som ren hyckleri. 

Chevra Kaddisha styrelsen agerande påminner mig starkt om konflikten mellan svenska judar "massan från öst". Konflikten har funnits både före och efter andra världskriget. Var det därför de har i 74 år missköt Förintelsens offers gravar.

Nästa år blir det 75 år sedan koncentrationsläger Bergen-Belsen befriades. De blir det 75 år av misskötsel av Förintelsens offers gravar. Grattis Chevra Kadisha! Ni har lyckats!

Tillbaka till Chevras styrelse. Det kom upp till ytan att Chevra inte vill bekosta begravningsutrustning för 35 000 kronor eller installera rinnande vatten vid Kapellet. Det tillhör faktiskt till judiska begravningsritualer att tvätta händerna efter gravsättningsceremonin. Nej, inte ens det är fixat trots att frågan väcktes 1997.

Samtidigt så sitter Chevrastyrelsen på nästan 7 miljoner kronor och deras huvudglädjeämne är att pengarna växer i takt med att börsen utvecklas i positiv riktning. Detta år blev det hela 500 000:-.

Glädjen är så stor i Chevrastyrelse att man i Resultaträkningen kommer upp en summa på 142 424 kronor. Summan står under verksamhetskostnader. Hela "Verksamheten" bestod dock av en resa för hela styrelsen (med fruar och män?) till Strasbourg i franska Alasce.

Hans Flink försökte således gömma 100 000 kronors resa under Verksamhetskostnader, inköp för begravningsverksamheten, se nedan. Resten av styrelsen som var med på resan godkände detta och skrev under Årsredovisningen. Även revisorn Peter Rosenbergi sin Revisionsberättelse tillstyrkte det.

Resan är på inget sätt nämnd i hela Årsredovisningen. Det var inte en enhälligt årsmöte som röstade för ansvarsfriheten för Chevras styrelse, bara styrelse och de styrelsetrogna.

Hans Flink försökte således gömma 100 000 kronors resa under "Verksamhetskostnader, inköp för begravningsverksamheten". Resten av styrelsen som var med på resan godkände detta och skrev under Årsredovisningen. Även revisorn Peter Rosenberg i sin Revisionsberättelse tillstyrkte det.

När en av kvinnliga aktiva i Tahara-gruppen har påpekat detta i en motion som hon skickat från sin arbetsdator i ett statlig verk så kom Chevra Kadishas hämnd.  En riktig vendetta. Ordföranden i Chevra Kaddisha fd anställd av Skatteverket Hans Flink informerade om det verkets chef. Ren angiveri, enligt mig. Skam skanderade man i möteslokalen. Med all rätt. Hans Fink förklarade sitt avskyvärda beteende att han är svensk, han menade förutom att han är en jude. Men ger det honom rätt till en vendetta? Mot en ung kvinlig volontär med rötterna i Ryssland.

Hans Fink sitter kvar. Fortsätter han som ordförande? Det vore skamligt för styrelsen och alla medlemmar.

Någon påpekade att det finns en gammal kutym att lösa den typ av frågor med hjälp av rabbiner. Inte mha verksamhetschefen i en statlig myndighet!
Hans Fink har sagt att resan till Strasbourg i franska Alasce och Tyskland var bl.a. var genomförd just med syfte för att träffa rabbiner där.

Det vimlar av kyrkor och rabbiner i Strasbourg.

De befriade 1945 - Om de fem Vita båtar med Röda kors som sattes i trafik mellan Lübeck och Sverige i juni 1945

H.M. Prins Carl

Tack vare SHAEF (Supreme Headquarter Allied European Forces) och UNRAA (The United Nations Relief and Rehabilitation Administration) hade fem Vita båtar satts i en skyttetrafik mellan Liibeck och Sverige. UNRRAs aktion där de svår sjuka fd Bergen-Belsen fångarna skulle transporteras till Sverige för att få vård genomfördes mha Svenska Röda korset. De första transporterna började i slutet av juni. De fem fartyg som fick uppdraget att i skytteltrafik och transportera de befriade fångarna var Svenska flottans lasarettsfartyg Prins Carl, Göteborg-Fredrikshavn Linjens upplagda passagerarfartyg Kronprinsessan Ingrid, Svenska Amerika Liniens Östersjöångare S/S Kastelholm som stod "långtidsparkerat" vid kajen i Gamla stan samt M/S Rönnskär och dess systerfartyg M/S Karskär.

Före Vita båt aktionen har samtliga fartygen anpassats för uppgiften. Förutom radiotelegrafiutrystningen hade dubbelsängar monterats i de två lastfartygen Karskär och Rönnsker (systerfartyg).
Den första överfarten skulle ske i slutet av juni.
Den 27 och 28 juni togs följande antal patienter ombord på de fem svenska fartygen:
Kronprinsessan Ingrid - 424 varav 179 liggande
Karskär -198
Rönnskär - 170
Kastelholm - 220
Prins Carl -179. Det stod ursprungligen 180 men ersattes av 179. Troligen dog en person under själva embarkeringen och ersattes inte.

Kronprinsessan Ingrid anlöpte först till Malmö där de sk sittande patienter lämnade fartyget och fortsatte därefter till Göteborg med de liggande.
Karskär och Rönnskär la till i Malmö
Kastelholm anlöpte Frihamnen i Stockholm
H.M. Prins Carl lämnade först de svåraste fallen i Kalmar och resten, dagen efter i Norrköping.

Skyttetrafiken blev så småningom en rutin för de svenska fartygen. Samma dag som fartygen anlöpte Lybeck kunde fartygen lämna hamnen. I HMS Prins Carl däckloggbok den 17 juli 1945 ser man det tydligt.  Fartyget lägger till klockan 17.05 i Lubeck och redan klockan 17.25 börjar ombordtagande av patienter som avslutas klockan 19.30. 19.55 kastat loss med hjälp av bogserbåten står det i  Prins Carls däckloggbok. Samma kväll hinner fartyget till Travemunde redd där den ankrar klockan 21.55 för natten inför överfarten nästa dag.
Det som förvånade mig är det totala antalet patienter, besättningen och "passagerare" ombord. Antalet passagerare var denna gång 180, besättningen var på 82 och så tillkommer det 12 icke namngivna passagerare. Vilka var de står inte i däckloggboken. Ytterliggare svensk-tyskar? De tog jo de första platserna i Folke Bernadottes Vita bussar bara några veckor innan istället för sjuka fd koncentrationslägerfångar.

Skyttetrafiken blev så småningom en rutin för de svenska fartygen. Samma dag som fartygen anlöpte Lybeck kunde fartygen lämna hamnen. I HM Prins Carl däckloggbok den 17 juli 1945 ser man det tydligt. Fartyget lägger till klockan 17.05 i Lubeck och redan klockan 17.25 börjar ombordtagande av patienter som avslutas klockan 19.30. 19.55 kastat loss med hjälp av bogserbåten står det i Prins Carls däckloggbok. Samma kväll hinner fartyget till Travemunde redd där den ankrar klockan 21.55 för natten inför överfarten nästa dag.

Förutom de mystiska, icke namngivna passagerare så undrar jag hur var livet ombord på HM Prins Carl. Vilka ombyggnader som har skett inför UNRRAs aktion? Hittade inte bland ritningar i krigsarkivet. Var ställdes de extra sängarna behövliga för transporten? Troligen var det i "Skolsalen".

Redan klockan 03.00 lyfts ankaret, bullerbojarna sätts ut och HM Prins Carl föjer de tyska minsveparna längs den bojade leden mellan Travemunde och Trelleborg. Klockan 09.00 möter HM Prins Carl ett annat Vit båt, M/S Rönnskär. Den är på väg från Malmö/Trelleborg tillbacka till Lubeck. Från M/S Rönnskär kommer två värnpliktiga ombord på Prins Carl som fortsätter sin färd mot Sverige med 180 patienter, 84 besättningsmän och 12 passagerare. Dagen därpå anlöper den till Kalmar och "evakuering av patienter" startar. Inga döda patienter på den resan.

Var låg de 180 patienter, var låg de mystiska 12, icke namngivna passagerare, var låg 84 manna besättninger undrar jag. Hur var livet ombord på HM Prins Carl. Vilka ombyggnader som har skett inför UNRRAs aktion? Hittade inte bland ritningar i krigsarkivet. Var ställdes de extra sängarna behövliga för transporten? Var det i "Skolsalen". Den finns siffror vid varje sovplats som indikerar antalet kojer i höjd, 2 eller 3.

De två systerfartyg som deltog var lastfartyg. Medan S/S Kastelholm, M/S Kronprincessan Ingrid hade fasta kojplatser, liggplatser från början de de gick i passagerarfartyg så M/S Rönnskär och M/S Karskär anpassades så gott man kunde på så kort tid för uppgiften. Sängar installerades i de befintliga lastrummen som var stora och bullriga från början. Jag skiver bullriga från början då ljudnivån höjdes betydligt när sk bullerbojar installerades på de fartygen. Det krävdes således betydande arbeten på M/S Rönnskär och M/S Karskär för att förvandla dem från lastfartyg till lasarettsfartyg. Lastrummen inreddes med tvåvåningssängar för 258 patienter. Kokhus med vedspisar byggdes på akterdäck. Man fick även annordna hyttplatser för en läkare, en sjuksköterska och Röda Kors-personal m.fl, sammanlagt cirka 25 personer. Då vid denna tidpunkt pågick en arbetsmarknadskonflikt inom verkstadsindustrin genomfördes ombyggnaderna på Rönnskär och Karskär en ingenjörspluton. De förlades till Öresundsvarvet i Landskrona, där fartygen byggts bara två år tidigare.

M/S Kronprincessan Ingrid hade fasta kojplatser, liggplatser från början det var ett passagerarfartyg. 

Alla fartygen förbereddes snabbt under juni 1945 genom att bland annat besättningarna kompletterades med sjukvårdspersonal, fartygen avmagnetiserades, och minskydd kompletterades. Fartygen försågs med röda kors, fartygets namn samt märkning SVERIGE och målat svenska flagga så att man klart såg att fartygen kom från neutralt land, detta trots att kriget var redan slut.

Det var ett slag två akustiska svep ("bullerbojar") på varje sidan av fartyget. Utrustningen var tysk, och monteringen leddes av en fd tysk minofficer, som även meddelade nödvändiga instruktioner. Edvinsson anger, att materielen var gammal och sliten och dessutom monterades fel. 

Att bullerutrustningen avgav ett obehaglig ljud även inombords i fartygen har bevittnats av Sveriegs Radio reporter som var med på den första resan ftån Lubeck som finns i SRs arkiv. 

Som en följd av dessa installationer indrogs minsvepareskorten under de sydgående resorna efter den andra resan.

M/S Rönnskär i tjänst såsom lasarettfartyget Rönnskär. M/S Rönnskär byggdes 1943 i Öresundsvarvet. Två år senare skulle man den liksom systerfartyget M/S Karskär från ett lastfartyg till ett lasarettsfartyg. Lastrummen inreddes med arméns tvåvåningssängar för sammanlagt 258 patienter. byggdes På akterdäck byggde man ett kokhus med vedspisar  Man fick även anordna hyttplatser för en läkare, en sjuksköterska och Röda Kors-personal m.fl, sammanlagt cirka 25 personer. Då vid denna tidpunkt pågick en arbetsmarknadskonflikt inom verkstadsindustrin genomfördes ombyggnaderna på Rönnskär och Karskär en ingenjörspluton. De förlades till Öresundsvarvet i Landskrona, där fartygen byggts bara två år tidigare.

M/S Karskär och M/S Rönnskär byggdes om hastigt i juni 1945 från ett lastfartyg till ett "lasarettsfartyg". Lastrummen inreddes med militära tvåvåningssängar för 258 patienter. Kokhus med vedspisar byggdes på akterdäck (framför fartygets lastkran och lastluckans öppning)). Man fick även annordna hyttplatser för en läkare, en sjuksköterska och Röda Kors-personal m.fl, sammanlagt cirka 25 personer. Fartygen förbereddes snabbt under juni 1945 genom att bland annat besättningarna kompletterades med sjukvårdspersonal, fartygen avmagnetiserades, och minskydd kompletterades. Fartygen försågs med röda kors, fartygets namn samt märkning SVERIGE och målat svenska flagga så att man klart såg att fartygen kom från neutralt land, detta trots att kriget var redan slut.

Vita båtar skulle starta sin jungfrufärd till Lübeck från Trelleborgs redd. Först ut var Karskär, som lämnade Trelleborg redan den 22 juni med en tysk minsvepareskort. Troligen var det även andra fraktfartyg som eskorterades då. De övriga fyra avgick på eftermiddagen den 23 juni, eskorterade av tre tyska minsvepare från basen i Kiel. Överfarten är relativt utförligt skildrad i signalmeddelandet från Chefen för Marinen.
Trelleborgs redd var platsen där den utprickade, bojade leden till Lubeck egentligen började. Man kan läsa om det i Signaleddelanden undertecknade av Marinchefen. Marinchefen hade normalt graden viceamiral, och betecknades CM (Chefen för Marinen). Befattningen som CM hade från den 1 april 1945 viceamiral Helge Strömbäck.

Leden från Trelleborg till Travemündes redd var bara bitvis blockerad av vrak och en del bojar hade havererat. Distansen var c:a 150M, och fårflyttningen tog 13 112 timme, en medelfart på dryggt 11 knopp.

Vita båtar skulle starta sin jungfrufärd till Lübeck från Trelleborgs redd. Först ut var M/SKarskär (ej nämnd i signalmeddelandet ovan) som lämnade Trelleborg redan den 22 juni med en tysk minsvepareskort. Troligen var det även andra fraktfartyg som eskorterades då. De övriga fyra avgick på eftermiddagen den 23 juni, eskorterade av tre tyska minsvepare från basen i Kiel. Överfarten är relativt utförligt skildrad i signalmeddelandet från Chefen för Marinen.

En del av ovanstående finns beskrivet av kommendören Sune Birke i en mycket välskriven och faktarik artikel i Forum navale nr 58, 2002. Birke har beskrivit beslutsgång, förberedelser och genomförande av uppdraget som kom från UNRRA.

Istället för ett rött "J" implanteras i Stockholm Oäkta snubbelstenar - Varför decennielånga diskussioner ?

En riktig svensk snubbelsten. J-passen kallas de pass som innehöll ett rött "J" och som utfärdades av Nazityskland till tyska judar efter den 5 oktober 1938 då alla judars pass blev ogiltiga. Det var Sverige som lå bakom begäran att Nazityskland skulle stämpla in ett rött "J" i de tyska judarnas pass.

DN meddelar att Konstprojektet med snubbelstenar blir efter långvariga diskussioner nu verklighet.

Kostnaden för projektet uppskattar jag till 1 000 000 skattekronor. Om 2 veckor blir det nog 200 000 kronor mera. Myndigheten som den 14 juni placerar ut stenar på tre adresser i Stockholm har gjort till sist "egna snubbelstenar" som inte stämmer överens med det europeiska projektet.
Svenska snubbelstenar har också egen text som inte överensstämmer med de andra som är minne över personer som har deporterats från givna adresser och mördades under Förintelsen. På så sätt urlakas projektet.

Ingen av de snubbelsteninnehavare har deporterats från Sverige. Alla har inte fått förlängt uppehållstillstånd innan andra världskriget bröt ut, bl.a. år 1937. En vet man inte om och hur han dog. Man förmodar med all rätt att han delade ödet med 6 000 000 judar som mördades.

Jag har svårt att se meningen med de meningslösa, falska snubbelstenarna. Skall vi svenskar känna oss skyldiga?

Om vi skall känna oss skyldiga så handlar det om en (S)vensk mycket restriktiv flyktingpolitik. I det fallet skulle man resa en, bara en monument, enligt bilden ovan med ett rött J som stämplades på svensk begäran i miljontals judars tyska pass. Begäran kom då det var svårt för den svenska gränspolisen att veta vilka som var judar som man helst skulle avvisa. Därför, från 1938 stämplades alla judiska pass i Nazityskland med bokstaven J för jude.

Fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar. Kritik riktades då mot Sverige att man inte tog emot fler flyktingar innan krigsutbrottet.

J

Syftet med snubbelstenar är att hedra judar och övriga förföljda som fördrevs eller mördades av nazisterna. Stenen placeras framför offrets sista bostad.

Mannen bakom konstprojektet är den tyske konstnären Gunter Demnig. Varje sten skall ha en kortfattad inskription: Hier wohnte (här bodde), namnet, födelseåret, vilket datum han/hon deporterades, namnet på lägret och när personen mördades. 

I Norge finns ett större antal snubbelstenar. Riktiga, äktasnubbelstenar enl. de krav som har ställts.

I Norge fanns 540 judar som deporterades sjövägen till Stettin och därifrån kördes till Auschwitz. Bara 8 överlevde!

Däremot i Sverige finns/fanns inga personer som motsvarar de kraven. Därför kommer fram ett nytt begrepp Oäkta snubbelstenar. Sverige skall vara först (hur eljest) med oäkta snubbelstenar. Naturligtvis så om det finns oäkta snubbelstenar så måste det även finnas äkta som de i Norge och på många, många platser i Europa.

Att sätta ut oäkta snubbelstenar i Stockholm är att trivialisera Förintelsen.

Vi som vet att snubbelprojektet i Europa omfattar inte den typ av personer som skall tilldelas
de oäkta snubbelstenarna förstår inte meningen med det hela i Sverige. Skall vi svenskar känna oss skyldiga, frågade jag förr. Visst, skatteskyldiga. Projektets planerade pompösa avslutning med att flyga hit konstnären från Tyskland som har fortsättningsvis inte förstått att den texten som skall stå på de 3 stenarna avviker från de 70 000 andra kommer ytterliggare fördyra projektet utan att nämna trivialisera resten av projektet och Förintelsen.

Varför skall Stockholms Stad och Sveriges regering bekosta det? Efter min starka kritik förr har man minskat antalet snubbelstenar, alltid något.

Igen, en av de "hedrade" är spionanklagad i Sverige, en av de vet inte om och hur han dog. Man vet att samtliga bodde inte i Sverige vid andra världskrigets utbrott men långt tidigare, åren 1937-1938 då Förintelsen av judar har inte startat. De nämnda har vid deportationstillfället bott i Finland där man har uppmärksammat deras deportation med ett monument nära färjeterminalen.

Samtidigt så har Stockholms Stad avslagit en ansökan att hedra 101 Förintelseoffer som ligger begravda vid Stockholms Stads största begravningsplatser, Norra Begravningsplatsen. Deras levnadsöden är kända - getton, dödsmarscher och koncentrationsläger. Öden av deras syskon och föräldrar är också kända, de flesta mördades i gaskamrarna i Auschwitz. Slutligen vet man hur och var de dog. I Sverige, bara några dagar eller veckor efter att ha tagits hit med Vita båtar som la till i Stockholms Frihamn. Vi bör också komma ihåg hela den svenska fantastiska organisationen som gjorde det möjligt för 9 300 fd koncentrationslägerfångar som med UNRRAs och Röda korsets aktion har under juni-juli 1945 kommit med Vita båtar till Sverige och fått den vård de behövde.

De personer som föll offer för Förintelsen får vi aldrig glömma bort, säger Jonas Naddebo (C) som skall avtäcka de oäkta snubbelstenar, kultur- och stadsmiljöborgarråd i Stockholm i ett pressmeddelande. De flickor och kvinnor som är Förintelsens offer och som är begravda i Stockholm glömmer han dock, selektivt! Stockholms Stadshus politiker borde skämmas för sin politiska selektivitet!

SvD följde trenden när de skrev i juli 1945 om fd Bergen-Belsen fångar. Ljuset i den nyväckta framtidstron, skriver SvD som inte nämner att huvuddelen av de som kom är judinnor och att flertal av de som kom med den första transporten har avlidit och begravvts i Stockholm.

"Stockholms Förintelseoffer" - en skrattrettande tittel där SvD följer PK-trenden, precis som på 40-talet. Stockholms Förintelseoffer är inte handelsresande som skall få de sk "oäkta snubbelstenar". Således de som reste vidare till Findland år 1937-1938. Stockholms Förintelseoffer är de flickor och kvinnor som ligger begravda vid Norra Judiska begravningsplatsen i Stockholm. De som kom hit med Vita båtar i juni-juli 1945 och vilkas vårdtid på svenska sjukhusen var ofta bara dagar eller veckor.

Om detta har Halina Neujahr berättat - Överfarten - Vita båten H.M.S Prins Carls ankomst till Kalmar och Norrköping. - Jungfruresan till och från Lübeck enligt däckloggboken.

Halinas berättelse om sista dagarna i Lubeck, överfarten till Kalmar och Norrköping var nästan lika kortfattad som den jag hittade i däckloggboken nr. 35 av lassaretfartyget H.M. Prins Carl. Däckloggboken signerad av kapten Edvinsson.

Halinas syster Sara Neujahr skulle få åka till Sverige tillsammans med Halina men dog dagen innan de skulle tas ombord, den 27 juni 1945.
Halina berättade aldrig om sina känslor om det som inträffade i bastun och duschen i Lubeck, om Saras onödiga dödsfall. Inga adjektiv om det som hände. Inte ett ord om badplutonen!

Kapten Edvinssons däckloggbok är också förd utan adjektiv. Av den kan man utläsa att HM Prins Carl låg vid kajen i Stockholm i flera dagar inför resan. Inga större förberedelser behövde göras ombord då fartyget var ett lassarettfartyg.

 Besättningsstyrka 82 man står det på första sidan. Troligen fanns två av marinens läkare ombord.

Jungfruresan när det gäller UNRRAs (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) uppdrag börjar i Frihamnen den 21 juni då H.M. Prins Carl efter att ha hissat flag och gös lämnar hamnen klockan 9.05. Med hastighet på 12 knopp når denTrellebrog klockan 21.30 och kastar ankar.
Alla deltagande fartygen i UNRRAs Vita båtars uppdraget skulle samlas där den 21-22 juni och därifrån avsegla mot Lübeck.
Sjöfarten var dock fortfarande osäker och det fanns minor kvar i Östersjön. Därför skulle de svenska fartygen eskorteras av tyska fd. tillhörande Kriegsmarine minsvepare som administrerades av den brittiska flottan. Kriegsmarine ("krigsmarinen") var benämningen på den tyska marinen åren 1935-1945, en av Wehrmachts tre försvarsgrenar. Besättningarna och uniformarna var detsamma dock utan örn-hakorsinsignia och gradbeteckningarna.

Hela den svenska operationen med 5 Vita båtar i skyttetrafik mellan Lübeck och Sverige startades efter innofficiell förfrågan (följd av en officiell) från de allierades sida. Det var UNRRA som tillsammans med SHAEF drev sedan andra världskrigets slut*, frågan om ett svenskt omhändertagande av 9 000 -10 000 tusen sjuka, fd fångar i koncentationslägerfångar.  Från det att den formella förfrågan om deltagande inkommit till den svenska regeringen fram till dess att ett svenskt beslut fattats rörde det sig endast om en dag. Det är klart att beredning av ärendet har påbörjats långt tidigare innan ett officiellt beslut fattats och undertecknats av Konungen. Den information som man försöker lansera från svensk håll är att det handlade om "ett svensk erbjudande" och att UNRRA tacksamt tog emot det. Sverige skulle ta emot 10 000 (DP (displaced persons).

Vita båtars skyttetrafik skulle påbörjas i slutet av juni och pågå under hela juli tills man uppfyllde den med UNRRA överenskomna kvoten. Operationen leds Civilförsvarsstyrelseni enighet med det kungliga brevet av den 6 juni 1945.

Bernadotte-aktionen med Vita bussar fick en stor uppmärksamhet i Sverige och i Europa och ibland så känns det som det var det som det var huvudmeningen med expeditionen som startade vid krigslutet då nästan alla stora tyska städer har intagits eller blivit omringade. Med UNRRA-aktionen med Vita båtar har det kommit  till Sverige 9300 fd koncentrationslägerfångar medan med Vita bussar 7550 som var "icke skandinaver". Allt enligt Röda korset. Trots att det inte direkt nämndes då i rapporterna så har man från Sveriges sida gjort stora ansträngningar att det skulle se ut som och gå till historien att "Sverige räddade judar ur koncentrationslägren. Det massmediala trycket var så stor att judar som kom till Sverige med Vita båtar deklarerade att de kom med Bernadottes aktion.

H.M. Prins Carl i Stockholm vid Kastelholmen under 40-talet

Utmärkt utmärkta leder - Trelleborg - Travemunde
Under hela kriget användes bojutmärkta leder mellan Sverige och Nazityskland livligt. Handeln med Nazityskland var jätteviktig, inte bara exporten. Även importen var viktig för försörjningsläget i Sverige. 70% av alla varor som importerades, bl.a. kol, koks, gödningsämnen, kemikalier och verkstadsprodukter kom vid den här tiden från Nazityskland eller tyskockuperade länder. Båtrafiken var viktig för båda parter. Järnmalm exporterades oavbruttet fram till ktober 1944, då ångade den sista malmbåten ut från Luleå. "Permittenttrafiken" av tyska trupper stoppades redan 1943.

Den högsta nivån järnmalmsexporten som skeppades till nazisterna var 40 milj. ton om året. Man har påstått bl.a. i den brittiska parlamentet att svenska järnmalmsexporten till Nazityskland kan ha förlängt kriget med uppemot 1,5 år.

Trelleborgs redd - samlingsplats för de Vita båtarna.
De Vita båtar började samlas på redden utanför Trelleborg hamn redan den 21 juni. Det var 5 båtar och bara en av de HM Prins Carl, tillhörande den svenska marinen var ett riktigt lassarettfartyg. de fyra andra båtar var lastfartyg eller passagerarfartyg.

Hur långt är det från Trelleborg till Travemünde? Fågelvägen är det 215 km. Det borde vara ca.130-150 sjömil. Med 10-12 knops fart borde resan ta cirka 12-13 timmar. Resan tog dryggt 13 timmar. Travemünde och Lübeck

H.M. Prins Carl lättade ankar strax efter klockan 5 på morgonen eskorterad av tyska minsvepare som nu stod under brittiskt befäl - fast med sin gamla tyska besättning!  I Däckloggen finns anteckningar om tjocka samt att man tidsvis förlorade kontakten med de tyska minsveparna. Vidare anges tidpunkter då fartyget passerade ett antal bojar längs den så väl utmärkta leden mellan Trelleborg till Travemünde.

Trelleborgs redd. H.M. Prins Carl lättade ankar strax efter klockan 5 på morgonen eskorterad av tyska minsvepare som nu stod under brittiskt befäl - fast med sin gamla tyska besättning! I Däckloggen finns anteckningar om tjocka samt att man tidsvis förlorade kontakten med de tyska minsveparna. Vidare anges tidpunkter då fartyget passerade ett antal bojar längs den så väl utmärkta leden mellan Trelleborg till Travemünde.

I Travemünde kom klockan 16.50 en lots ombord och färden fortsatte mellan vrak och vrakdelar. 20.10 förtöjeds fartyget med babordsidan i hamnen Wallhafen i Lübeck.
På söndagen den 24 juni tycks alla fem Vita båtar ligga vid kaj i Wallhafen i Lübeck. Man vet att M/S Rönnskär var den första båten som lämnade Wallhafen i Lübeck med kurs mot Malmö.

I Travemünde kom klockan 16.50 en lots ombord och färden fortsatte mellan vrak och vrakdelar. 20.10 förtöjeds fartyget med babordsidan i hamnen Wallhafen i Lübeck. På söndagen den 24 juni tycks alla fem Vita båtar ligga vid kaj i Wallhafen i Lübeck (till höger på bilden). Man vet att M/S Rönnskär var den första båten som lämnade Wallhafen i Lübeck med kurs mot Malmö.

Klockan 20.10 förtöjeds fartyget H.M. Prins Carl med babordsidan i hamnen Wallhafen i Lübeck. Det fanns järnvägsspår längs de norra och södra kajerna i Wallhafen.

Lägerfångar, flyktingar, sjuka slavarbetare, polacker, ungrare, rumäner, m.fl. - men inte judar
I Sveriges Radio arkiv finns två inspelningar med titeln: Lägerfångar till Sverige 1945. Med en last av levnadskval ombord. Manne Berggren reser med lasarettsfartyget Rönnskär vid andra världskrigets slut. Beskrivningen fortsätter: Fartyget är fyllt av svårt sjuka och utmärglade människor som överlevt koncentrationslägren. Sjukhussängarna står tätt och luften är tung av desinfektionsmedel . Fartyget kränger i den hårda vinden. Inspelningen gjordes den 28 juni 1945, på överresan från Lübeck till Malmö. Ombord fanns 200 svårt sjuka och utmärglade människor. Det är svårt att på riktigt att ta del av inspelningen då ljudkvaliten är dålig. Men det är inte journalistens fel eller bandspelarens. Det handlar om ett fruktansvärd oljud som alstras av bullerapparater som sitter monterade på utsidan av skrovet. De skall skydda fartyget mot sjöminor som aktiveras av fartygsljud.

Både Rönnskär och Karskär var lastfartyg som har i all hast anpassats att fungera som lasarettfartyg. Patientutrymmen var således lastutrymmen dit man ställde in militära våningsängar eller byggde vånigssängar av trä av den typen som fanns i koncentrationsläger? Måste undersökas!.

Naturligtvis var lastrummen på inget sätt isolerade så oljudet från bullerapparater var en riktig plåga. Tillsammans med den kraftiga sjögången så upplevde många patienter överfarten som en värsta tortyr.
Titeln på det här stycket Lägerfångar, flyktingar, polacker, ungrare, rumäner, m.fl. - men inte judar tillkom först att jag ånyo lyssnade till rå materialet av inspelningarna då Manne Berggren reser med lasarettsfartyget M/S Rönnskär. Precis såsom i den svenska pressen som jag från den perioden som jag gick igenom så nämner man inte judar. Ett förbjudet ord då. Lika förbjudet som under tiden som nazister har "hos den stora grannen i syd" byggt upp dödsfabriker vars verksamhet var inriktad att mörda miljoner judar. Manne Berggren säger att han interviuade en polack som var i gettot och därefter i Auschwitz och till sist efter en dödsmarsch kom han i början av 1945 till Bergen-Belsen. En polack i gettot?  Pratade "polacken" m.fl. tyska eller var det jiddish?

Sverige kommer att få ett legendariskt rykte
Precis som nu, år 2019 artiklarna och bilderna i svensk press och TV samt utställningar handlar om de överlevande och inte om offren av Förintelsen och Förintelsen själv så då rapporterade pressen inte om de befriade, inte om flyktingarna och vad de har upplevt utan om den lokala reaktionen i olika städer dit flyktingarna kom och underströk den nationella stoltheten i Sverige. Vi hjälper! Sverige hjälper! Denna trend år redan tydligt under Vita bussarnas expedition,  Sverige skulle få ett mycket gott rykte utomlands. Artikels fetstill titlar var entydliga, se tidningen Arbetet från 19 maj 1945 Flyktingbetyg: Sverige kommer att få ett legendariskt rykte. Precis, ett legendarisk rykte. Det stämmer i alla fall med Vita bussarnas expedition. Legendariskt är också att fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar.

Halina Neujahrs DP Registrering kort. Det står att hon skulle till fartyget Prins Carl den 28 juni 1945. H.M.S Prins Carl lämnar Lübeck fredagen den 29 juni 1945på morgonen 03.10. Från kajen i Wallhafen i Lubeck så eskorteras det av tyska minsvepare.

H.M. Prins Carl lämnar Lübeck
Fredagen den 29 juni 1945 klockan 03.10 kastar H.M. Prins Carl loss från kajen i Wallhafen.
På samma sätt så eskorteras den av tyska minsvepare och till sjös passerar den alla bojar i farleden i Travefloden fast i omvänd ordning.
21.05 lämnar lotsen lassarettfartyget som ankrar på Travemünde redd över natten. En timme senare lämmnar en eskorterande brittisk officer fartyget. Bara patienter, besättningen och finns kvar. Att inte glömma SF fotografen Julius Jeansson och professor Fischer.

H.M. Prins Carl lämnar Travemünde
Ankaret hissas upp tidigt, 03.05 nästa morgon den 29 juni och H.M. Prins Carl lämnar Travemünde redd och sätter kurs mot Trelleborg. Precis som på vägen till Travemünde assisteras det svenska fartyget av de tyska minsveparna. Minsveparna håller utkik efter drivande minor. Då man har använt sig av både av kontaktminor och avståndsminor som reagerar på fartygets ljud så har man installerat i Lubeck ljudalstrande apparater som vid fartygets förr ser ut som mustasch. Efter att ha lämnat Travemünde fortsätter H.M. Prins Carl färden mot Sverige. Enligt däckloggboken "styrt varierande kurser under ledning av (tyska) minsvepare. Tyskar hade under nästan hela andra världskriget herravälde över hela Östersjön och stod även för minieringen.

Trelleborgs redd - Kriminalpolisen stiger ombord
Vid Trelleborgs redd lämnar de tyska minsveparna H.M. Prins Carl. Norr om Trelleborg betraktas Östersjön för relativt minfri. Man tar upp bullerapparaterna som alstrade starkt ljud under färden och på det sättet skull få eventuella ljudkänsliga minor att utlösa och explodera längre bort från fartyget. Kriminalkomisarie Ohlsén stiger ombord och färden fortsätter mot Kalmar. Kriminalkomisarie Ohlsén har med sig stämpel INRESAN Trelleborg. Det är en rejäl gammaldags stämpel med träskaft med grön färgdyna. Det moderna i stämpeln är möjligheten att ändra på datumet.
Mysteriet med INRESAN Trelleborg och Malmö för patienter som har inte varit iland där har lösts tack vara däckloggen. Därför har patienter som steg iland i Kalmar och Norrköping en Trelleborgstämpel.

Från Prins Carls däcksloggbok. Förmiddagen Lördag 30 juni 1945

Från Prins Carls däcksloggbok
Förmiddagen Lördag 30 juni 1945

0130 Avled Sylvia Weisz ...
0810 Fortöjt vid kaj i Kalmar ...
0845 Embarkerade marinöverläkaren Westermark

0905 Stoftet efter avlidna Sylvia Weiss (borde stå Szilwia Weisz) ilandfört ... 

10.55 Påbörjat evakuering av sjuka genom föring av röda kors personal

Senare i Prins Carls däckloggbok finns ytterligare sex anteckningar med likartat innehåll. Förutom en anteckning i däcksloggboken på ett svenskt lasarettsfartyg så har Szilivia Weisz en grav och hennes namn har jag infört i boken 6 tusen av 6 miljoner, ett requiem och därefter bland tusentals namn, utan egen grav som finns på Namnmonumentet i Stockholm. Szilwia Weisz var född i Budapest och enl. förteckning från Röda Korset var hon "Hungarian". Hon dog på "Hospital Prins Carl".

Lassaretfartyget Prins Carl la till i Kalmar fyra gånger, den 30 juni, 7 juli, 14 juli och den 19 juli 1945.

I Norrköping debarkerade kriminalkomisarie Ohlsén och med sina gröna stämplar INRESAN Trelleborg tog tillbaka tåget till Trelleborg eller Malmö och inväntade nya Vita båtar.

Lasarettfartyget Prins Carl la till först i Kalmar och därefter i Norrköping. De mest sjuka lämnade fartyget i Kalmar, de mindre sjuka, efter ytterligare en natt på båten, i Norrköping. På sin första resa från Tyskland anlöpte H.M. Prins Carl Norrköping klockan 07.30 på morgonen och "evakuering av sjuka börjar klockan 08.15". I Norrköping steg av även SF-fotografen Jeansson och professor Fischer vilka var med på resan hela vägen från Lubeck. Samtidigt byttes ut de två marinläkarna och sjuksköterskan mot nya krafter. Den 8 juli byttes ut även de värnpliktiga (namngivna nedan) som var med på den första resan och HM Prins Carl efter kolningen (påfyllning av kol - fartygets bränsle) avgick mot Trelleborg där resan nummer två skulle startas.
I sin andra resan från Travemünde har de första patienterna förts iland i Trelleborg varifrån HM Prins Carl fortsatte mot Kalmar och Norrköping.

Den 8 juli byttes ut även de värnpliktiga som var med på den första resan och HM Prins Carl efter kolningen (påfyllning av kol - fartygets bränsle) avgick mot Trelleborg där resan nummer två skulle startas.

Operationen Vita båtar avslutades den 26 juli 1945. Alla inhyrda 4 fartyg skulle återställas i sin ursprungliga skicka. På lastfartygen skulle de militära våningsängarna demonteras liksom de extra utrymmen för toaletter och kök som byggdes på fartygens akterdäck.
Sammanlagt hade de fem fartygen genomfört 36 resor till Lübeck och lyckades på dessa transportera  ca 9300 patienter, huvuddelen kvinnor samt ett fåtal barn, som bedömdes vara sjukast och i behov av vidare vård i Sverige.

* In November 1944, US General Dwight D. Eisenhower, Supreme Commander of the Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force (SHAEF), and Herbert H. Lehman, former Governor of the State of New York and DirectorGeneral of the United Nations Relief and Rehabilitation Administration (UNRRA), sign an agreement detailing the relations between and activities of their respective services regarding the organisation of relief supplies and mutual aid in the liberated European countries.

Janusz Korczak kom till Sverige redan 1945 med Vita båtar och systrarna Kalkopf

Kom Korczak till Sverige i juli 1945 med Vita båten Kronprinsessan Ingrid till Malmö tillsammans med systrarna Kalkopf? Båten byggdes 1936 i Danmark för ett svenskt rederi. M/S Kronprinsessan Ingrid hette efter dess gudmor, den svenska prinsessan som senare blev dansk drottning. Båten hade plats för mer än trehundra passagerare och kunde uppnå en hastighet av 14 knop. Under juni-juli 1945 tillhörde den en flotilla på fem båtar som på uppdrag från UNRRA transporterade nästan 10 000 fd koncentrastionslägerfångar mellan Lübeck och olika Sverigehamnar.

Tre föräldralösa systrar Kalkopf kom till Sverige med Vita båten Kronprinsessan Ingrid. Båten avseglade med fd fångar från koncentrationslägret Bergen-Belsen den 3 juli 1945. Läkaren på båten hette Lisa Welander som var docent på Neurologen på KS när jag påbörjade där mina doktorandstudier.

Mina föräldrar brukade säga att de tog med sig Korczak till Sverige när de emigrerade från Polen i slutet av 1969.

De hade nog fel. En av medlemmar i Föreningen för Janusz Korczaks Levande Arv som de bildade efter emigrationen till Sverige, Dorotka (Dwojra) Kalkopf var nog den som tog med sig Korczak under färden från Lübeck till Malmö. Förutom Korczak kom även till Malmö Dorotkas tvä äldre systrar Gitla och Ester.

Systrarna Kalkopf "resa" från Bedzin till Sverige har många gemensamma händelser med ett flertal andra "överlevande systrar". Under tiden i gettot, koncentrationsläger, under befrielsen och därefter resan höll de samman.

När Dorotkas syster Ester blev sjuk i Bergen-Belsen så placerades hon i en barrack med våningssängar, egentligen britsar. Dorotka brukade stå på en pall för att kunna prata me sin syster på övre britsen. Så småningom blev Dorotka så svag att hon kunde vare sig klättra upp på pallen eller stå utan stöd på den. Hon fick hjälp av medfångar så höll i henne under samtalen med systern. De var så svaga av sjukdommar och undernäring att de har inte märkt att de brittiska trupperna övertog lägret. Dorotka minns att hon såg en tvål hos en månge och bröd hos en annan men först när två brittiska soldater med polska som modersmål kom in i barracken och sa på polska "siostry" så uppfattade de att de var befriade.

Jag nämnde undernäring och sjukdommar i lägret. Förutom det så saknades det dricksvatten. Många av mångarna led av diareé. Diarré orsakade ännu större vätskebrist och störningar i elektrolytbalansen och näringsbrist. Dorotka berättade att när regnet föll så kröp många fångar på alla fyra och drack vatten ur lerpölar. Många hade dock inte krafter och medvetande att ta sig ur barrackerna. De bara satt där i ett slags koma och inväntade döden.
Det speciella som titeln på dagens blog anger är dock länken mellan Dorotka, hennes tre år äldre syster Gitla Kalkopf och Korczak. De träffades faktiskt år 1937 när Janusz Korczak besökte barnhemmet i Bedzin. Dorotka var 7 år gammal och Gitla 10.

Precis såsom i barnhemmen i Warszawa blev Korczak direkt omringad av barnen. Han satte sig och började samtala med de. Gitla lyckades att klättra upp och satt i hans knä. Alla barn inklusive Dorotka blev avundsjuka.

Dorotkas dotter Michelle skrev till mig:
Ester, den äldsta systern född 1922 utbildade sig till sjuksköterska och arbetade på sjukhuset i Bedzin.
Föreståndarinnan på barnhemmet hade troligen arbetat med dr Korczak, eftersom barnen blev mycket väl behandlade och i Korczaks anda.
Tyvärr visste inte mamma vad "kierowniczka" - barnhemmets föreståndarinna hette bara att hon kom från Warszawa och troligen var en av bursastudenter i Korczaks Dom Sierot.
Mamma berättade om det fina dansrummet med vackert golv, om jag minns rätt.

Barnhemmet i Bedzin - bilden tagen efter kriget

Minnestavla vid det tidigare barnhemmet som talar om att under Förintelsen så användes huset som ett Umschlagsplatz - en samlingsplats inför deportationer till koncentrations- och dödsläger.

Invånare i Bedzin år 1939. Dorotka (Dwojra) och hennes syster Gitla är listade vid Barnhemmet vid Sienkiewicza(gatan) nr. 19.

Bedzin getto. I Rossners fabrik som sydde uniformer (percis som Hugo Boss fabriker) för den tyska krigsmakten. De som överlevde kriget jämförde tysken Rossner med Schinlder. De som inte överlevde sa inget.

Efter befrielsen av Bergen-Belsen så har systrarna placerats inom det enorma sjukhusområdet som britterna iordningställde i tyska kasserner som låg i närheten av lägret. Sjukhuset hade över 13 000 sängplatser. Nya Karolinska har enbart 600. På det brittiska sjukhuset började systrarna Kalkopf återhämta sig. De placerades inom det stora sjukhusområdet i ett hus som Dorotka beskrev såsom "Rundhus" som var bygg enskild för en tysk nazist. Där fanns allt från klubblokaler till ett dansgolv. Britter startade där engelsk undervisning och andra aktiviteter och sjukhusområdet började långsamt omvandlas till ett DP-läger.

Efter befrielsen av Bergen-Belsen så har systrarna placerats inom det enorma sjukhusområdet som britterna iordningställde i tyska kasserner som låg i närheten av lägret. Sjukhuset hade över 13 000 sängplatser. Nya Karolinska har enbart 600. På det brittiska sjukhuset började systrarna Kalkopf återhämta sig. De placerades inom det stora sjukhusområdet i ett hus som Dorotka beskrev såsom "Rundhus" som var bygg enskild för en tysk nazist.

Systrarna Kalkopf placerades efter befrielsen av Bergen-Belsen den 15 april 1945 inom det stora sjukhusområdet i ett hus som Dorotka beskrev såsom "Rundhus" som var bygg enskild för en tysk nazist. Där fanns allt från klubblokaler till ett dansgolv. Efter att sjukhuset stängde så startade man där engelsk undervisning och andra aktiviteter och hela forna sjukhusområdet började långsamt omvandlas till ett DP-läger.

Vad skall vi göra nu? undrade systrarna Kalkopf. Svaret fick de indirekt av en brittisk (iudisk) officer Georg Klein. Vård i Sverige! De transporterades så småningom med ett ambulanståg till Lübeck och därifrån kom de med Vita båten Kronprinsessan Ingrid till Sverige.

För de som vill veta mera:
Det fanns tre föräldrarlösa systera i Bedzin när andra världskriget bröt ut i september 1939.

• Esterka, Ester född 1922. 
• Guta, Gitla född 1926.
• Dorotka, Dwojra född 1930.

Dorotka, senare Dorothy (Bergman), och hennes systrar Esterka, Ester (Paluch/Platkiewicz) och Guta Gitla (Orzolek), kom med en Vit båt - M/S Kronprincessan Ingrid till Malmö under sommaren 1945.
Deras flicknamn var Kalkopf, egentligen deras mammas efternamn. Pappa hette Bosak i efternamn.

Systrarna föddes och bodde i Bedzin. Mycket av deras familj och släkt fanns i Zarki.

Flickornas föräldrar Alta Fajgel och Nojech dog 1936. Guta (10 år) och Dorothy (6 år) flyttades då till Bedzins barnhem.
Ester utbildade sig till sjuksköterska (då 14 år gammal) och arbetade och troligen bodde på sjukhuset i Bedzin.

Systrarna Kalkopf DP-2 kort utfärdade i Lübeck strax före avresan till Sverige.

22 Jews fallen in the Battle of Monte Cassino

General Anders salutes his Polish Jewish soldiers of the 2nd Polish Corps at Monte Cassino at the graves of fallen soldiers.

The Battle of Monte Cassino (also known as the Battle for Rome and the Battle for Cassino) was a costly series of four assaults by the Allies against the Winter Line in Italy held by Axis forces during the Italian Campaign of World War II. The intention was a breakthrough to Rome.

On 16 May, soldiers from the Polish II Corps launched one of the final assaults on the German defensive position as part of a twenty-division assault along a twenty-mile front. On 18 May, a Polish flag followed by the British Union Jack was raised over the ruins.

Approximately 1.5 million Jewish officers and soldiers in the ranks of the Allied regular armies, in Underground national resistance movements, and in Partisan units participated in all theatres of the war fighting the Nazi Foe and Axis Powers. Among them my father. They fought bravely, proved their heroism, showed courage and dedication in their struggle. Their valor made a significant and impressive contribution to the ultimate victory of the Allied Forces in World War II.

Förintelsens överlevande med Vita båtar till Stockholm under juni-juli 1945. Svart båt - Blå båt och Röd båt. Jag hittade kompletta listor avseende flyktingtransporter med S/S Kastelholm till Frihamnen i Stockholm

Första sidan av "Black Ship" listan över liggande fall (Lying cases). Här kallades de för "Displaced Persons (DP)). Flera av de mycket sjuka fördes till Roslagstulls sjukhus som hette då Epidemiska Sjukhuset. Antalet liggplatser anges såsom 200 (capacity) och nedan den handskrivna anteckningen står "names" - antalet namn 199. Flera av de som kom till Stockholm med den Svarta båten den 15 juli 1945 dog på Epidemiska sjukhuset bara några dagar efter ankomsten. Bland de nr. 4032, 4039 och 4044. Alla begravda på Norra judiska begravningsplatsen i Stockholm.

På båtresan nr. 2 från Lubeck kallades S/S Kastelholm för Blue ship - Blå båt. Med den båten kom betydligt sjukare fd koncentrationslägerfångar än med den första, Svarta båten som S/S Kastelholm kallades för under sin första resa som startade i juni 1945.

Jag har hittat listor avseende flyktingtransporter med S/S Kastellholm under juni-juli 1945. Listorna har påträffats i Länsstyrelsen i Malmöhus län. Civilförsvarssektionens arkiv, Ö II:20.

Under de tre turer som S/S Kastelholm gjorde mellan Srockholm och Lubeck fick varje transport en benämning, Black ship, Red ship och Blue ship.

Listor uppdelades mellan sittande och liggande.

Förteckning av de sittande. Vad det exakt betydde vet jag inte. Jag tror att det var de som fick vara i de ombyggda matsalongen och danssalongen som fick en provisorisk inredning för överfarterna från Tyskland.

Flera av ovanstående dog inom några veckor efter ankomsten.

Kategori sittande som kom tidigt på morgonen väntar på sin tur på bänkarna på kajen framför ett fältmottagningstält. Bakom bänkarna syns babordssida av S/S Kastelholm. Den okända fotografens skugga syns klart på det vita tältet.

Den 8 juli 1945, anländer S/S Kastelholm till Stockholm. Många av "lying cases" förs direkt från Kajplats 2 i Frihamnen till Epidemisjukhuset. En av de som tas iland på bår är Vera Krémer. Hon tas till ambulansen och körs direkt till Epidemisjukhuset vid Roslagstull och avdelning III där. Vera registreras där såsom "Ungersk krigsfånge".

Andra ur kategorin sittande, de som mår bäst av de sjuka får väntar på sin tur på bänkarna på kajen framför ett fältmottagningstält.

Vad får vi veta av de ovannämda listorna? I förteckning av de sittande förekommer oftast det maximala antalet 35. Vad exakt betydde "sittande" vet jag inte. Jag tror att det var de som var konvalescenter och fick vara i den ombyggda matsalongen och danssalongen. De utrymmen fick en provisorisk inredning för överfarterna från Tyskland under juni 1945.

De flesta judar som kom till Sverige år 1945 kom med Vita båtar, inte med Vita bussar. De flesta kom som "liggande".

Många av de som har kommit t.ex. till beredskappssjukhuset i Sigtuna har berättat att de har kommit med Folke Bernadottes Vita bussar medan i verkligheten så har de kommit dit med gröna militära ambulansbussar med 20 liggplater från Frihamnen.

Som Stockholmstidningar har beskrivit det så de som kom med andra Vita båts transporten till Frihamnen var i mycket sämre skick än de som valdes ut i Lubeck att få resa först.

Den 8 augusti 1945 begravdes 4 flickor/kvinnor som dog i Sigtuna, ytterliggare några veckan därpå. Då förstod man på Mosaiska församlingen att det blir fler än vad man hade tänkt sig - Förintelsens offer. Man började begrava i en hel ny kvartär där - J.

Många av de som kom från koncentrationslägren ville resa vidare. Helst till Eretz Israel. Många visste att de hade inga familjer vid liv i sina hemländer då de såg de eskorteras mot gaskamrarna efter selektionen i Auschwitz. När det gäller de ungerska judar så ägde de nämnda selektioner och mord just i maj för 75 år sedan.

I förteckning av de sittande förekommer oftast det maximala antalet 35. Vad exakt betydde "sittande" vet jag inte. Jag tror att det var de som var mindre sjuka, ett slags konvalescenter och fick vara i den ombyggda matsalongen och danssalongen. De utrymmen fick en provisorisk inredning för överfarterna från Tyskland under juni 1945. På bilden den ursprungliga salongen på övre däcket.

Information om den andra gruppen som anlände med S/S Kastelholm till Frihamnen i Stockholm.

4044 - Frymeta Einhorn (Ajnhorn) står på den översta listan över de som lämnade Lubeck den 11 juli 1945 med Svarta båten.. Från Frihamnen så transporterades hon i en ambulans buss till Sigtuna där hon dog bara 3 veckor senare. Hon var en av de fyra av Förintelsens offer som begravdes på Norra begravningsplatsen den 8 augusti 1945. Hon blev bara 17 år gammal. Överst, hennes Field Medical Card från Bergen-Belsen med samma nummer, 4044 som på skeppslistan. Den nedre bilden från hennes grav i Stockholm.

Militärgröna bussar av den typen användes för att transportera de sjuka, liggande på bår fd koncentrationslägerfångar från hamnar dit de kom med Vita båtar till beredskappssjukhusen där de skulle få vård. Bilden från Gotland. Bakom bussen till höger ser man ett större antal bårar.

För 75 år, den 15 maj börjar de "ungerska tågen" rulla mot Auschwitz. Bara under de första 3 veckorna deporteras från 27 getton, 289 357 judar till Auschwitz.

Raoul Wallenberg kommer till Budapest den 9 juli med en lista på 650 personer som får ett svenskt skyddspass. Därefter, utökar han verksamheten, sk i Budapest.

De flesta av ungerska och tjeckiska judar som fördes under maj, juni och juli 1945 till Auschwitz förintas. Resten blir slavarbetare i olika tyska fabriker, bl.a. runt Auschwitz.

Vid krigets slutskede, på våren 1945 samlas slavarbetarna, huvudsakligen kvinnor i Bergen-Belsen lägret där de befrias den 15 april 1945. Genom UNRRA hjälpen kommer många av de med Vita båtar till Sverige.

I en nypublicerad undersökning hamnar Sveriges regering på sista plats bland de tolv EU-länderna när det gäller regeringens ansträngningar för att judarna ska känna sig trygga. 74 procent av judarna i Sverige tycker inte regeringen gör tillräckligt för deras trygghet, medan samma siffra för Danmark endast är 18 procent. Även den svenska regeringens kamp mot antisemitism får underkänt. 81 procent tycker inte regeringen Löfvén gjort tillräckligt på detta område.