Gravar berättar mycket lite om de som ligger begravda - Falsarier?

Min sambo renoverar mina föräldrars gravsten. Hon fyller i deras namn som är "lånade" sedan den mörka 40-talet. Gravar, egentligen gravstenar berättar mycket lite om de som ligger begravda. De 20-30 år gamla gravstenarna vid de judiska begravningsplatserna avslöjar inte ens riktiga namn på de som ligger "6 feet under". Det ända riktiga på mina föräldrars grav är födelsedatumet på min far, deras smeknamn som härstammar från deras ungdomstid i Polen, dödsdåret samt att de dog i Stockholm.

Gravar berättar mycket lite om de som ligger begravda.

Gravar, egentligen gravstenar berättar mycket lite om de som ligger begravda. De 20-30 år gamla gravstenarna vid de judiska begravningsplatserna avslöjar inte ens riktiga namn på de som ligger "6 feet under". Nu handlar det om en mycket speciell grupp judar som kom till Sverige i slutet av sextio och början av sjutiotalet.

Det ända riktiga på mina föräldrars grav är födelsedatumet på min far, deras smeknamn "Lunia" och "Misza" som härstammar från deras ungdomstid i Polen och dödsåret samt att de dog i Stockholm.

Är allt vad står på deras gravsten ett falsarium? Ja och nej. Kanske det är en lektion i historia. Levande historia trots att de är döda. Orsaken att det ända som stämmer är deras smeknamn heter Förintelsen. Fram till 1942 hade de sina riktiga namn. Min mamma kanske bytte år 1941 efternamnet från Rozental till Wasserman när de gifte sig i den polska staden Lwów som i september 1939 ockuperades av Sovjet.

Således från Perla Lucyna Rozental blev hon Perla Lucyna Wasserman. Men helt säkert fick hon inte några nya dokument utfärdade med det nya namnet då bara några veckor efter deras vigsel som ägde rum den 19 maj 1941 ockuperades staden av tyskarna.

Det var tidigt på morgonen den 22 juni 1941 som lugnet bröts längs den två år gamla och 3 000 km långa tysk-sovjetiska gränsen då det tyska artilleriet öppnade eld för att bana väg för anfallsstyrkorna. Tyska armégrupp-Sud anfallet riktades bl.a. mot staden Lwów (Lviv) som ockuperades i juni 1941 av tyskarna. Fruktansvärda pogromer riktade mot judar startade. 

Plötsligt hade Lviv samma ockupationsmakt som Warszawa, staden varifrån min mor och far flydde österut i september 1939. Därför återvände de till Warszawa: Troligen var det med tåg i september 1941. I Warszawa fanns min mammas familj, föräldrar och syskon och där fanns Janusz Korczaks barnhem där min far innan kriget bröt ut arbetade. Jag hade svårt att förstå i flera år att mina föräldrar återvände till gettot. Gettot i Warszawa som skapades av nazisterna i oktober 1940.

Mest troligt så använde de i gettot sina gamla identifikations kort och hette igen:
Mojzesz Wasserman och Perla Lucyna Rozental.

Under sommaren 1942 genomförde tyskarna den Stora Aktionen i Warszawas Getto. 375 000 judar skickades till Treblinkas dödsläger och mördades där vid ankomsten i gaskamrarna. Så mördades min mammas hela släkt, så mördades dr. Janusz Korczak och 239 barn som fanns där.

Efter den Stora Aktionen i Warszawas Getto skaffade sig både min mor och far, falska identitets handlingar, de hette:
Zofia Dabrowa och Michal Wróblewski. Min mor lämnade gettot under hösten 1942 och min far i januari 1943.

Deras nya namn gällde under resten av kriget. Så hette min far när han tog värvning i Röda Armén och därefter i den polska armén som stred mot Hitler fram till Berlin.

Hur pappersexercisen gick till i Polen efter kriget vet inte jag. Jag föddes 4 år efter kriget och då hade min mama och pappa sina gamla, falska identiteter från tiden då de flydde gettot i sina nya polska dokument. Min mamma lyckades smuggla in sitt andra förnamn Lucyna samtidigt som hom misslyckades att ändra sitt födelsedatum. Det gamla där hon var 2 år och 2 veckor yngre fick stå kvar. Således fick hon pensionen i Sverige först vid 69 års åldern.

Så det ända riktiga på mina föräldrars gravsten är deras smeknamn och pappas födelseort. Är resten ett falsarium? Nej, det är en lektion i judarnas historia under den mörka tiden.

I mitten av 80-talet bad jag min mor Perla Lucyna Rozental att fylla några sidor i boken "Our Family". Redan från början hade hon svårt med att få ihop informatione om sig själv. Till sis fick hon alla sina förnamn. Hon skrev dock farfars släktnamn Rosenthal, inte Rozental som hennes pappa brukade använda. När det gällde min far så skrev hon bara det rätta gamla namnet Wasserman, förnamnet, det gamla, Mojzesz (Mejsze) saknas. Giftermålsdatumet och plats är rätt. 

Ett falsarium?

Till mina barn och barnbarn - Gatukorsning i Warszawa - Chłodna i Żelazna

Chłodna i Żelazna

Sabina Wójcikiewicz z d. Rozental, Adam Czerniakow, Mordechaj Anielewicz, Szmul Zygelbojm i tysiące innych popełnili samobójstwo związane z sytuacją w Warszawskim Getcie

28 lutego 1941 r. - Sabina Wójcikiewicz z d. Rozental (po prawej).  Z czwartego piętra (albo piątego) kamienicy przy Chłodnej 28 róg Żelaznej, 28 lutego 1941 roku wyskoczyła Sabina Wójcikiewicz. Od początku zamknięcia w getcie miała złe przeczucia ("spalą nas i uduszą").

28 lutego 1941 r. - Sabina Wójcikiewicz z d. Rozental - moja nieznana ciocia.
Z czwartego piętra kamienicy przy Chłodnej 28 róg Żelaznej, 28 lutego 1941 roku wyskoczyła Sabina Wójcikiewicz. 

28 lutego 1941 r - Sabina Wójcikiewicz z d. Rozental - moja nieznana ciocia wyskoczyła z czwartego piętra kamienicy przy Chłodnej 28 róg Żelaznej.  20 kwietnia 1941 roku dom znalazł sie poza obszarem getta.  Na Chłodnej 33 miescił sie wtedy Dom Sierot Korczaka, tez musieli sie przeprowadzic gdy zmniejszono obszar getta.  Zaznaczony czerwona linja mur/granica getta od kwietnia 1941 i pózniejszy most nad Chłodna. Dolne zdjecie: miejsce smierci Sabiny w obecnej Warszawie.

Od początku zamknięcia w getcie Sabina miała złe przeczucia ("spalą nas i uduszą"). Bezpośrednim powodem samobójstwa było okradzenie jej, gdy chciała kupić marchew dla synka na targu. W dniu swoich urodzin, przed wyskoczeniem rozpuściła włosy i obwiązała oczy jedwabną przepaską. Synek Marianek, urodzony w lipcu 1939 roku zamieszkał u dziadków na Ogrodowej 26a.
Sabina Wójcikiewicz, z domu Rozental (ur. 28 lutego 1915) córka Gabriela Rozentala i Heleny z domu Polirsztok. Pracowała jako modelka w Magazynie Francuskim na ulicy Kredytowej w Warszawie. W 1938 roku wzięła ślub z Ludwikiem Wójcikiewiczem w synagodze im. Małżonków Nożyków w Warszawie. Podczas II wojny światowej wraz z całą rodziną została zamknieta w Warszawskim Getcie. W getcie wyprzedawała cały swój majątek, aby utrzymać rodzinę przy życiu.  Została pochowana na cmentarzu żydowskim przy ulicy Okopowej w Warszawie (kwatera 88). Jej grób jest także symbolicznym grobem jej rodziców oraz męża Ludwika Wójcikiewicza. Jedyny grób Rodziny Rozentali i Polirsztoków która liczyła ponad 100 osób.

23 lipca 1942 roku - Adam Czerniakow - "..Żądają ode mnie bym własnymi rękami zabijał dzieci mego narodu. Nie pozostaje mi nic innego, jak umrzeć"

23 lipca 1942 roku - Adam Czerniakow
...Żądają ode mnie bym własnymi rękami zabijał dzieci mego narodu. Nie pozostaje mi nic innego, jak umrzeć" -napisał Adam Czerniakow. 23 lipca 1942 r. na wieść o rozpoczęciu przez Niemców likwidacji getta warszawskiego prezes warszawskiego Judenratu Adam Czerniakow popełnił samobójstwo. 
Janusz Korczak, przemawiał na grobie przyjaciela.
...Bóg Ci powierzył godność Twego narodu i Bogu Ty godność tę przekazałeś.
Adam Czerniaków to było pierwsze powstanie w Warszawskim Getcie, napisała o tym po wojnie jego żona Felicja Czerniaków.
Adam Czerniakow, ur. 1880, jest pochowany na Cmentarzu Żydowskim (kw. 10, ul. 2). Czerniakow, z zawodu inżynier, był działaczem żydowskich związków rzemieślniczych, senatorem RP z ramienia bezpartyjnego Bloku Współpracy z Rządem. W latach okupacji hitlerowskiej prezes Rady Żydowskiej (Judernatu) w Warszawie. Adam Czerniakow pozostawił wstrząsający dziennik z getta, w którym kilkakrotnie wspomina Korczaka.

8 maja 1943 Mordechaj Anielewicz -Według Tosi Altman Anielewicz był przeciwny samobójstwu – uważał, że jeżeli istnieje przynajmniej cień nadziei na wytrwanie w bunkrze do wieczora, należało podjąć taką próbę.

8 maja 1943 Mordechaj Anielewicz
Według Tosi Altman Anielewicz był przeciwny samobójstwu – uważał, że jeżeli istnieje przynajmniej cień nadziei na wytrwanie w bunkrze do wieczora, należało podjąć taką próbę. Co poniektórzy w Polsce po 1969 roku próbowali oczernic Anielewicza, nie on jednak wydał rozkaz zbiorowego samobójstwa w otoczonym przez Niemców bunkrze na Miłej 18. Grób Mordechaja Anielewicza i 120 powstanców to kopiec nad bunkrem na ulicy Miłej.

12 maja 1943 r. - Szmul Zygielbojm. "Milczeć nie mogę i żyć nie mogę, gdy giną resztki ludu żydowskiego w Polsce" – napisał w liście pożegnalnym członek Rady Narodowej RP w Londynie Szmul Zygielbojm, który odebrał sobie życie tuż po Powstaniu w Getcie Warszawskim w proteście przeciwko obojętności świata wobec Holokaustu

12 maja 1943 r. Samobójstwo Szmula Zygielbojma
"Milczeć nie mogę i żyć nie mogę, gdy giną resztki ludu żydowskiego w Polsce" – napisał w liście pożegnalnym członek Rady Narodowej RP w Londynie Szmul Zygielbojm, który odebrał sobie życie tuż po Powsraniu w Getcie Warszawskim w proteście przeciwko obojętności świata wobec Zagłady.
Po wielkiej Akcji w Warszawskim Getcie w listopadzie 1942 roku Karski przekazał polskiemu rządowi w Londynie informacje na temat sytuacji w getcie. Spotkał się z Zygielbojmem i przekazał mu apel przywódców żydowskiego ruchu oporu w getcie, którzy błagali o pomoc aliantów i sugerowali jemu podjęcie głodówki przed siedzibą brytyjskiego rządu w Londynie.
Niestety, wstrząsające relacje Karskiego i starania rządu polskiego na uchodźstwie, domagającego się pomocy dla mordowanych w Warszawie Żydów, przyniosły nikły skutek. Alianci wystosowali jedynie deklarację potępiającą masową zagładę ludności żydowskiej. Zygielbojm był załamany i żądał zdecydowanej reakcji. Ta jednak nie nadeszła.
Z Polski przyszły natomiast informacje: o tragicznej sytuacji powstańców w getcie (Powstanie od początku było skazane na niepowodzenie w sesie wojskowym. Powstanie które wybuchło 19 kwietnia 1943 roku i zostało bezlitośnie stłumiony przez Niemców prowadzacych taktyke palonych domów. W Powstaniu zostali zamordowanie i żona Zygielbojma i jego 16-letni syn.

12 maja zdesperowany i załamany Zygielbojm popełnił samobójstwo. W ten sposób żydowski działacz polskiego rządu zaprotestował przeciwko zobojętnieniu aliantów/Swiata na los Żydów.
"Przez śmierć swą pragnę wyrazić najgłębszy protest przeciwko bezczynności, z jaką świat się przypatruje i pozwala lud żydowski wytępić. Wiem, jak mało znaczy życie ludzkie, szczególnie dzisiaj. Ale skoro nie potrafiłem tego dokonać za życia, może śmiercią swą przyczynię się do wyrwania z obojętności tych, którzy mogą i powinni działać, by teraz jeszcze, w ostatniej bodaj chwili, uratować od niechybnej zagłady tę garstkę Żydów polskich, jaka jeszcze żyje" - pisał w liście pożegnalnym skierowanym do Prezydenta RP Władysława Raczkiewicza i premiera Władysława Sikorskiego.

Zygielbojma pochowano w zbiorowej mogile na cmentarzu w Londynie. Kiedy grobowi zagroziła likwidacja w związku z nieopłacaniem placu, bundowcy dokonali ekshumacji i przewieźli prochy do Nowego Jorku. Tu spoczęły na cmentarzu Mount Carmel w dzielnicy Ridgewood. Na grobie jest pomnik z czerwonego granitu oraz inskrypcje po angielsku i hebrajsku.

Korczaks Orphanage children were not an uniform group

Numerous researchers with high university titles in pedagogy use to write that Korczak was choosing the children and therefore he got such results at his Orphanage. Several younger researchers are just repeating what the old ones (with titles) wrote.

As I am trained in the biology and medicine, thus including etiology and courses in pedagogy I build my opinion on some not published or discussed pictures from the Korczak's Orphanage and its pictures from the summer camp Rózyczka.

The pictures above show Leiche, a mentally retarded girl and a boy with an amputated leg. Besides the mental and physical handicap, the Jewish children came from very different homes where also mother tongue varied.

Of course, Korczak was trying to have as the uniform group as possible but it was a question of limited finances and therefore also very limited number of staff working at the Orphanage.

Janusz Korczak - Gettodagboken som hittades av Michal Wasserman Wroblewski - Bokmässan i Göteborg

Det var min far Michal Wasserman Wroblewski som den 5 augusti 1942 tog hand om Janusz Korczaks Gettodagbok. Det var på kvällen samma dag som Korczak, 239 barn och barnhemmets lärare blev förda i boskapsvagnar till dödslägret och mördade i Treblinkas gaskammare. Min far och fyra stycken fd barnhemmets barn, nu vuxna gick ut på morgonen för att arbeta utanför gettot. Korczak kysste alla och sa på återseende. Bara min far överlevde Förintelsen. 

Dagboken och andra Korczaks dokument förde min far på natten till Stora Gettot.

Nu blev hela Dagboken översatt till svenska

och presenteras på bokmässan i Göteborg.

Janusz Korczak - Gettodagbok

maj 1942
Det finns inget friskt ställe i min kropp. Sammanväxningar, smärta, bråck, ärr. Jag faller sönder, steks, arbetar, lever.


22 juli 1942
När Korczaks medarbetere, en äldre man, Arylewicz dog en tidig morgon på hemmet i gettot skrev Korczak: 
Döden är inte svår, svårare är själva livet.Mitt liv har varit svårt men intressant. Ett sådant liv bad jag i min ungdom Gud om, skrev Janusz Korczak i sin ”Dagbok” i Warszawas getto i juli 1942.

21 juli 1942 
Imorgon fyller jag sextio tre eller sextiofyra år. Min far har under några år inte bryts sig om att söka födelsecertifikat för mig. På grund av detta upplevde jag några svåra stunder. Min mor kallade det för en klandervärd oaktsamhet: som jurist borde min pappa inte låta födelseanmälan att dra ut på tiden.
Mitt namn är efter min farfar och farfars namn Hersh (Hirsch). Min far hade rätt att kalla mig Henryk, eftersom han hette Josef. Och även de andra barnen fick genom farfar kristna förnamn: Maria, Magdalena, Ludwik, Jakub, Karol. Men tvekade och väntade.
Jag är borde ägna mer utrymme åt min far: jag förverkligar faktiskt, det vad han sökte, hans drömmar, som som även plågade min farfar som ville åstadkomma de i så många år.
Och mamma. Kanske senare. Jag är jo min mamma och pappa. Tack vare det vet jag förstår så mycket.
Farfars far var en glasmästare. Jag är glad för det: glas ger värme och ljus. En svår sak är att födas och att lära sig att leva. Det återstår för mig en mycket lättare uppgift: att dö. Efter döden kan det återigen vara svårt, men jag tänker inte på det. Sista året, eller månad, eller en sista timmen.
Jag vill dö med insikt och medvetet. Jag vet inte vad jag skulle säga till barnen som sista orden. Jag skulle kanske säga så och att, att de har full frihet att välja sin egen väg i livet.
Klockan tio. Skott: två, flera, två ett, flera. Kanske är det mina fönster som är dåligt täckta. Men jag avbryter inte skrivandet. Tvärtom, tankarna lyfter (enda skott) lättare.


Sista dagen, den 4 augusti 1942, dagen före deportationen till Umschlagsplats och döden i Treblinka skriver Korczak:

4 augusti 1942
Vattnade blommor, stackars barnhems växter, växter av det judiska barnhemmet. Stekt av solen jord andades.
En vaktpost ser på mitt arbete. Är det irriterad eller rörd av aktivitet i mitt rum klockan sex på morgonen?
Står och tittar. Med brett spridda ben.
[...] Tidskrifterna, vilka jag samarbetade med, stängdes, gick i konkurs.
Utgivare tog sitt liv då han blev ruinerad.
Men allt det är inte inte för att jag är Jude, men för att jag är född i öst.
Men det är en sorglig tröst att även den stolta Väst mår inte så bra.
Sådan tröst skulle kunna glädja, men gör inte är det. Jag önskar inte någon bli sjuk. Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör det.
[...] Vattnar blommorna. Mitt skalliga huvud i fönstret, en så bra mål.
Han har ett gevär. Varför står och tittar så lugnt?
Han har inte fått order.
Eller kanske han var i det civila, en lärare på landsbygden, kanske en notarie, gatsopare i Leipzig, eller en servitör i Köln?
Vad skulle han göra om jag nickade till honom? Hälsade tillbaka vänligt med handen? Kanske vet han inte ens att det är så som det är?
Han kunde ha kommit bara från fjärran först i går ...

Första och sista sidan av Korczaks Gettodagbok. Troligen så skulle även den tunna sista papperarken skrivas på båda sidor. På bilden sem man troligen sk karbonkopior som framställs genom att ett karbonpapper läggs mellan det papper originalet skall skrivas på och ett underliggande papper (kan vara flera). När man sedan skriver, så skapas en kopia på det andra papperet med hjälp av karbonpapperet som färgar av sig. Troligen använde man på barnhemmet mycket tunnt papper, 30 g, varvat med lager med karbonpapper.

Absolut sista orden som Janusz Korczak skrev i sin Dagbok: Vattnar blommorna. Mitt skalliga huvud i fönstret, en så bra mål. Han har ett gevär. Varför står och tittar så lugnt? Han har inte fått order. Eller kanske han var i det civila, en lärare på landsbygden, kanske en notarie, gatsopare i Leipzig, eller en servitör i Köln? 

Vad skulle han göra om jag nickade till honom? Hälsade tillbaka vänligt med handen? Kanske vet han inte ens att det är så som det är?  Han kunde ha kommit bara från fjärran först i går ...

De sista orden i Dagboken skrevs i Barnhemmet (gul asterisk) vid Sienna(gatan 16 i Warszawas Getto. Därifrån fördes hela barnhemmet till döden i Treblinka.

År 1990 gjorde den polske regissören Andrzej Wajda en film om Korczaks liv – en svartvit film som utgår bl.a. från Korczaks böcker och även den Dagboken som Korczak skrev under sin tid i gettot och nu nu har översatts till svenska. I filmen blandas dramatiseringar med dokumentärt material.

Korczak loved Peretz poetry and especially the poem/song ברידער

Korczak loved I. L.Peretz poetry and especially the poem/song ברידער Brothers
After the lecture by Michal Zylberberg that he delivered at Orphans Home at 33 Chlodna str
Korczak wanted this song to be taught to all the orphanage children and should become a theme song for all the young people in the Warsaw Ghetto. This, in fact, is actually what happened in the following months.

White, Brown, Black, Yellow –
mix the colors all together!
All people are brothers,
From the same father, from the same mother!

And one god has created them all,
and one homeland: the world –
all people are brothers,
that is absolutely certain!

All people are brothers
Black, White, Brown, Yellow…
only the colors are different –
but their Nature is the same!

Everywhere the same bluster,
I’ve heard it thousands of times!
And from talking to bearing (fruit)—
It’s (as distant as) heaven to earth!

All human beings are “brothers”:
Yellow, Brown, Black, White…
nations, races, and climates –
it’s all an Enlightenment fiction!

Everywhere the same mussar,
everywhere the same lie –
the whole world with their mouth,
the politician with their silence!

All people are brothers!

And they amuse themselves with frivolities,

Their souls are (as) little worms –

in pinecone snuff.

Thanks to Aharon N. Varady

The link to the song

Yiddish poem: I. L. Peretz (1852-1915) and original music: Beethoven's 9th Symphony on Youtube

https://www.youtube.com/watch?v=LF7F1K5m5A4

Lemna minor - Andmat - min första vetenskapliga artikeln som var med i Current Contents för 45 år sedan

Lemna minor - Andmat - de gröna växter som täcker hela vattenytan.

Min första vetenskapliga publikation handlade om andmat. Således om Lemna minor, en växt som man finner på vattenytan. Jag såg att den hade kloroplaster i sina rötter. 

Seminarium - redogörelse för mitt 3-betygsarbete i botanik vid Stockholms Universitet.

Min första vetenskapliga publikation handlade om andmat. Således om Lemna minor, en växt som man finner på vattenytan. Jag såg att den hade kloroplaster i sina rötter. 

Jag har också analyserat kristaller, även de i rötterna på Lemna minor med hjälp av röntgenmikroanalys (X-ray microanalysis), en ny teknik som gav möjlighet att få fram grundämnessammansättning utav det man såg i ett elektronmikroskop. Kristaller var kalciumrika. Man kunde göra även grundämneskartor som visade var i preparatet (var i rotmössan) fanns de kalciumrika kristallerna.

Andmat. Min första vetenskapliga publikation år 1973 handlade om andmat. Således om Lemna minor, en växt som man finner på vattenytan. Jag såg att den hade kloroplaster i sina rötter. De såg olika ut i olika delar av roten! Min dåvarande chef vid Botaniska Institutionen vid Stockholms Universitet, prof. Folke Fagerlind tyckte att mina resultat var inte "publiceringsbara" mer än som ett 3-betygsarbete.

Så fort jag lämnade Botaniska Institutionen i Stockholm och flyttade till Wenner-Grens Institut (Norrtullsgatan 16) så publicerade jag mina resultat i en engelskspråkig tidskrift som var med i Current Contents.

Artikeln handlade om något så ovanligt som kloroplaster i rötterna. Jag fick ett par hundra förfrågningar, då såsom kort eller brev med posten om särtryck.

Jag har senare också analyserat kristaller, även de i rötterna på Lemna minor med hjälp av röntgenmikroanalys, en ny teknik som gav möjlighet att få fram grundämnessammansättning utav det man såg i ett elektronmikroskop. Kristaller var kalciumrika. Man kunde göra även grundämneskartor som visade var i preparatet (var i rotmössan) fanns de kalciumrika kristallerna.

Lemna minor is among the Lemna species, the smallest, reaching a diameter of only 1.5-4.0 mm. Each of the obovate or suborbicular thalli are slightly convex on both surfaces. Roots of L. minor can reach a length of up to 15 cm. Daughter thalli arise from one of two marginal pockets on opposite sides of the basal nodal region of each thallus.