Det var min far Michal Wasserman Wroblewski som den 5 augusti 1942 tog hand om Janusz Korczaks Gettodagbok. Det var på kvällen samma dag som Korczak, 239 barn och barnhemmets lärare blev förda i boskapsvagnar till dödslägret och mördade i Treblinkas gaskammare. Min far och fyra stycken fd barnhemmets barn, nu vuxna gick ut på morgonen för att arbeta utanför gettot. Korczak kysste alla och sa på återseende. Bara min far överlevde Förintelsen.
Dagboken och andra Korczaks dokument förde min far på natten till Stora Gettot.
Nu blev hela Dagboken översatt till svenska
och presenteras på bokmässan i Göteborg.
Janusz Korczak - Gettodagbok
maj 1942
Det finns inget friskt ställe i min kropp. Sammanväxningar, smärta, bråck, ärr. Jag faller sönder, steks, arbetar, lever.
22 juli 1942
När Korczaks medarbetere, en äldre man, Arylewicz dog en tidig morgon på hemmet i gettot skrev Korczak:
Döden är inte svår, svårare är själva livet.Mitt liv har varit svårt men intressant. Ett sådant liv bad jag i min ungdom Gud om, skrev Janusz Korczak i sin ”Dagbok” i Warszawas getto i juli 1942.
21 juli 1942
Imorgon fyller jag sextio tre eller sextiofyra år. Min far har under några år inte bryts sig om att söka födelsecertifikat för mig. På grund av detta upplevde jag några svåra stunder. Min mor kallade det för en klandervärd oaktsamhet: som jurist borde min pappa inte låta födelseanmälan att dra ut på tiden.
Mitt namn är efter min farfar och farfars namn Hersh (Hirsch). Min far hade rätt att kalla mig Henryk, eftersom han hette Josef. Och även de andra barnen fick genom farfar kristna förnamn: Maria, Magdalena, Ludwik, Jakub, Karol. Men tvekade och väntade.
Jag är borde ägna mer utrymme åt min far: jag förverkligar faktiskt, det vad han sökte, hans drömmar, som som även plågade min farfar som ville åstadkomma de i så många år.
Och mamma. Kanske senare. Jag är jo min mamma och pappa. Tack vare det vet jag förstår så mycket.
Farfars far var en glasmästare. Jag är glad för det: glas ger värme och ljus. En svår sak är att födas och att lära sig att leva. Det återstår för mig en mycket lättare uppgift: att dö. Efter döden kan det återigen vara svårt, men jag tänker inte på det. Sista året, eller månad, eller en sista timmen.
Jag vill dö med insikt och medvetet. Jag vet inte vad jag skulle säga till barnen som sista orden. Jag skulle kanske säga så och att, att de har full frihet att välja sin egen väg i livet.
Klockan tio. Skott: två, flera, två ett, flera. Kanske är det mina fönster som är dåligt täckta. Men jag avbryter inte skrivandet. Tvärtom, tankarna lyfter (enda skott) lättare.
Sista dagen, den 4 augusti 1942, dagen före deportationen till Umschlagsplats och döden i Treblinka skriver Korczak:
4 augusti 1942
Vattnade blommor, stackars barnhems växter, växter av det judiska barnhemmet. Stekt av solen jord andades.
En vaktpost ser på mitt arbete. Är det irriterad eller rörd av aktivitet i mitt rum klockan sex på morgonen?
Står och tittar. Med brett spridda ben.
[...] Tidskrifterna, vilka jag samarbetade med, stängdes, gick i konkurs.
Utgivare tog sitt liv då han blev ruinerad.
Men allt det är inte inte för att jag är Jude, men för att jag är född i öst.
Men det är en sorglig tröst att även den stolta Väst mår inte så bra.
Sådan tröst skulle kunna glädja, men gör inte är det. Jag önskar inte någon bli sjuk. Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör det.
[...] Vattnar blommorna. Mitt skalliga huvud i fönstret, en så bra mål.
Han har ett gevär. Varför står och tittar så lugnt?
Han har inte fått order.
Eller kanske han var i det civila, en lärare på landsbygden, kanske en notarie, gatsopare i Leipzig, eller en servitör i Köln?
Vad skulle han göra om jag nickade till honom? Hälsade tillbaka vänligt med handen? Kanske vet han inte ens att det är så som det är?
Han kunde ha kommit bara från fjärran först i går ...
maj 1942
Det finns inget friskt ställe i min kropp. Sammanväxningar, smärta, bråck, ärr. Jag faller sönder, steks, arbetar, lever.
22 juli 1942
När Korczaks medarbetere, en äldre man, Arylewicz dog en tidig morgon på hemmet i gettot skrev Korczak:
Döden är inte svår, svårare är själva livet.Mitt liv har varit svårt men intressant. Ett sådant liv bad jag i min ungdom Gud om, skrev Janusz Korczak i sin ”Dagbok” i Warszawas getto i juli 1942.
21 juli 1942
Imorgon fyller jag sextio tre eller sextiofyra år. Min far har under några år inte bryts sig om att söka födelsecertifikat för mig. På grund av detta upplevde jag några svåra stunder. Min mor kallade det för en klandervärd oaktsamhet: som jurist borde min pappa inte låta födelseanmälan att dra ut på tiden.
Mitt namn är efter min farfar och farfars namn Hersh (Hirsch). Min far hade rätt att kalla mig Henryk, eftersom han hette Josef. Och även de andra barnen fick genom farfar kristna förnamn: Maria, Magdalena, Ludwik, Jakub, Karol. Men tvekade och väntade.
Jag är borde ägna mer utrymme åt min far: jag förverkligar faktiskt, det vad han sökte, hans drömmar, som som även plågade min farfar som ville åstadkomma de i så många år.
Och mamma. Kanske senare. Jag är jo min mamma och pappa. Tack vare det vet jag förstår så mycket.
Farfars far var en glasmästare. Jag är glad för det: glas ger värme och ljus. En svår sak är att födas och att lära sig att leva. Det återstår för mig en mycket lättare uppgift: att dö. Efter döden kan det återigen vara svårt, men jag tänker inte på det. Sista året, eller månad, eller en sista timmen.
Jag vill dö med insikt och medvetet. Jag vet inte vad jag skulle säga till barnen som sista orden. Jag skulle kanske säga så och att, att de har full frihet att välja sin egen väg i livet.
Klockan tio. Skott: två, flera, två ett, flera. Kanske är det mina fönster som är dåligt täckta. Men jag avbryter inte skrivandet. Tvärtom, tankarna lyfter (enda skott) lättare.
Sista dagen, den 4 augusti 1942, dagen före deportationen till Umschlagsplats och döden i Treblinka skriver Korczak:
4 augusti 1942
Vattnade blommor, stackars barnhems växter, växter av det judiska barnhemmet. Stekt av solen jord andades.
En vaktpost ser på mitt arbete. Är det irriterad eller rörd av aktivitet i mitt rum klockan sex på morgonen?
Står och tittar. Med brett spridda ben.
[...] Tidskrifterna, vilka jag samarbetade med, stängdes, gick i konkurs.
Utgivare tog sitt liv då han blev ruinerad.
Men allt det är inte inte för att jag är Jude, men för att jag är född i öst.
Men det är en sorglig tröst att även den stolta Väst mår inte så bra.
Sådan tröst skulle kunna glädja, men gör inte är det. Jag önskar inte någon bli sjuk. Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör det.
[...] Vattnar blommorna. Mitt skalliga huvud i fönstret, en så bra mål.
Han har ett gevär. Varför står och tittar så lugnt?
Han har inte fått order.
Eller kanske han var i det civila, en lärare på landsbygden, kanske en notarie, gatsopare i Leipzig, eller en servitör i Köln?
Vad skulle han göra om jag nickade till honom? Hälsade tillbaka vänligt med handen? Kanske vet han inte ens att det är så som det är?
Han kunde ha kommit bara från fjärran först i går ...
 |
| Första och sista sidan av Korczaks Gettodagbok. Troligen så skulle även den tunna sista papperarken skrivas på båda sidor. På bilden sem man troligen sk karbonkopior som framställs genom att ett karbonpapper läggs mellan det papper originalet skall skrivas på och ett underliggande papper (kan vara flera). När man sedan skriver, så skapas en kopia på det andra papperet med hjälp av karbonpapperet som färgar av sig. Troligen använde man på barnhemmet mycket tunnt papper, 30 g, varvat med lager med karbonpapper. |
 |
Absolut sista orden som Janusz Korczak skrev i sin Dagbok: Vattnar blommorna. Mitt skalliga huvud i fönstret, en så bra mål. Han har ett gevär. Varför står och tittar så lugnt? Han har inte fått order. Eller kanske han var i det civila, en lärare på landsbygden, kanske en notarie, gatsopare i Leipzig, eller en servitör i Köln?
Vad skulle han göra om jag nickade till honom? Hälsade tillbaka vänligt med handen? Kanske vet han inte ens att det är så som det är? Han kunde ha kommit bara från fjärran först i går ...
|
 |
| De sista orden i Dagboken skrevs i Barnhemmet (gul asterisk) vid Sienna(gatan 16 i Warszawas Getto. Därifrån fördes hela barnhemmet till döden i Treblinka. |
