Mosaiska Församlingen (Judiska församlingen) bär ansvaret! Rent slarv med Förintelsens offers namn på gravstenar.

Ett av många exempel är Henrik Zierer hur det gick till. Alla dokument som Henrik Zierer hade med sig pekar på att hans namn stavades med Z. Hans namn finns rätt stavat på hans brittiska Field Medical Card, svenska Inresekortet och Läkarkort han erhöll på beredskapssjukhuset i Magnus Stenbocksskolan som var en grundskola i Helsingborg och fungerade som ett beredskapssjukhus under sommaren 1945.
Då Henrik Zierer hade TBC, bestämdes att han skulle förflyttas till krigssjukhuset på Gotland. Zierer dog under transporten ombord på den Vita Båten HMS Prins Carl och begravdes på kyrkogården i Lärbro.

Felaktigheter funna på Förintelsens offers gravar är många. Namn, födelseland och födelseår är felaktigt uppgivna.

Judiska församlingen i Stockholm fick från Riksantikvarieämbetet anslag för att bl.a. rätta felen men använde stora delar av anslaget till annat, bl.a. till att avlöna en arbetslös akademiker, bekant till Judiska församlingens styrelse. Daniel Leviathan. Detta har rapporterats som "avvikelse" från projektet! Allt finns beskriver och finns att tillgå efter begäran till Registratorn vid Riksantikvarieämbetet. Där hittar man även andra avvikelser!

Information från USHMM databas:

HENRIK (DR.) ZIERER

Sex: Male
Date of Birth: 1904
Mother's Name: ROZA SIEGEL
Unit: 108/28 TMSZ
Draft Notice Place: Kassa
Place Captured: KELETI MAGYAR HADM.TER.
Date Missing: Jan 1943
Source List: LABOUR BATTALION
List Type: LABOUR

UNRRAs Vita Båtar - Dagbok från Robertshöjd - Lugn råder!

 

UNRRAs Vita Båt M/S Kronprinsessan Ingrid

Om detta vill ingen berätta! - Lugn råder!

Dagbok från Robertshöjd.

Många av de som kom med Vita Båten M/S Kronprinsessan Ingrid hamnade sedan på flyktingförläggningen i Robertshöjd. Som dagboken anger flera interner begav sig en dag till Katolska kyrkan och en del till Synagogan i Göteborg.

Children in Kinderheim in Bergen-Belsen - How many and wherefrom?

There were two main groups of children in the barack 211 in Bergen-Belsen concentration camp, parentless and children with mothers. The parentless children were overseen by Luba Tryszynska and her assistants. All of them were Jewish inmates. In the same barrack, across the hall from the group of parentless children, lived young women with small children of their own. There lived also older children, siblings to the small ones.

The total number of the children in barrack 211 is not known.  There is often a repeated number of Dutch children there, 54, but no total numbers of the children on the parentless side or the children "across the hall" are given. However, it seems that there were over 100 children in the entire barrack number 211. After WWII ended, Dutch children were repatriated to Holland and reunited with what was left of their families. It is known that Dutch children came to Kinderheim barrack as a group in December 1944 while the "East European" children came to the Kinderheim at different occasions. It is known that 11 boys that were deported on December 4, 1944 from Piotrków Trybunalski to Buchenwald concentration camp, were later, on January 5th, 1945 taken out of Buchenwald (separated from their fathers and uncles) and brought to Bergen-Belsen. The group was of 21 boys. In the similar manner, children with mothers, deported from Piotrków Trybunalski on the same day as males but to the concentration camp Ravensbrück were later transferred to Bergen-Belsen.

It is known that 11 boys that were deported on December 4, 1944 from Piotrków Trybunalski to Buchenwald concentration camp, were later, on January 5th, 1945 taken out of Buchenwald (separated from their fathers and uncles) and brought to Bergen-Belsen. The entire group transported to Bergen-Belsen was of 21 boys. 

Besides children from Piotrków Trybunalski and Poland, in the "East European" group, there were also children from Slovakia, Lithuania, Hungary and Germany.

When the Bergen-Belsen camp, including barrack 211 was burned to the ground as a sanitary measure, the survivors were transferred to the British "field hospital" in nearby German army base of Hohne, also named Bergen-Belsen hospital.  After three months at the Children ward there, the "East European" children together with one of the doctors and staff there, including Luba Tryszynska and Hermina Krantz left for Sweden, on the very last transport by UNRRA, a mission later called White Boat mission. Few from the group settled in Sweden until they could emigrate either to Palestine or overseas. I tried to follow what happened to there children before they came to Bergen-Belsen and afterwards when they landed in Sweden.

Białe Statki - Białe Autobusy i Białe kłamstwa - sprostowania!

Inną motywacją do Białego kłamstwa jest kompensacja psychologiczna połączona z pewnego rodzaju poprawienia swojego wizerunku. Kruchy, mocno nadszarpnięty wizerunek Szwecji jako państwa współpracującego z Nazistami potrzebowało gwałtownego ratowania honoru. Każda akcja tego rodzaju potrzebuje bohatera, tutaj hrabiego Folke Bernadotte na lotnisku Bromma w Sztokholmie.

Inną motywacją do Białego kłamstwa jest kompensacja psychologiczna połączona z pewnego rodzaju poprawienia swojego wizerunku. Kruchy, mocno nadszarpnięty wizerunek Szwecji jako państwa współpracującego z Nazistami potrzebowało gwałtownego ratowania honoru. Każda akcja tego rodzaju potrzebuje bohatera, tutaj hrabiego Folke Bernadotte otoczonego Gestapowcami (panowie w kapeluszach).

Cmentarz Polaków w Norrköping. Na kamieniu pamiątkowym jest napisane że przyjechali do Szwecji w ramach akcji hrabiego Folke Bernadotte. W tzw kosciele polskim w Sztokholmie jest tablica z polskim tekstem: W 0-ROCZNICE URATOWANIA 15 000 POLAKOW Z NIEMIECKICH OBOZOW ZAGLADY DZIEKI AKCJI F. BERNADOTTE I SZW. CZERWONEGO KRZYZA. Dookoła tablicy jest mniejszy napis "Nigdy Wiecej Obozów Zagłady". 

Norrköping - dwie szkoly w których miescil sie specjalny szpital

Fakt 1.

Białe autobusy z czerwonym krzyżem poruszały się po drogach II Rzeszy pod koniec wojny, w marcu- kwietniu 1945 roku. Berlin już był wtedy okrążony i z II Rzeszy został tylko korytarz północno-południowy.

Fakt 2.

Białe statki wyruszyły z Lubecki w lipcu 1945.

Fakt 3.

Białe kłamstwa na temat Białych autobusów są do dzisiaj propagowane i bezlitośnie powielane w Szwecji i na całym swiecie!

Białe kłamstwo to niby niewinne kłamstewko mówione dzieciom, aby je uspokoić, czy utrzymać w dobrym nastroju. Białe kłamstwa to mówienie nieprawdy (kłamania), niby aby kogoś oszczędzić, nie urazić, dla czyjegoś dobra.

Co motywuje ludzi do Białego kłamstwa? Główne powody to by być uprzejmym i oszczędzić innym przykrych uczuć.

Inną motywacją do Białego kłamstwa jest kompensacja psychologiczna połączona z pewnego rodzaju poprawienia swojego wizerunku. Kruchy, mocno nadszarpnięty wizerunek Szwecji jako państwa współpracującego z Nazistami potrzebowało gwałtownego ratowania honoru. Każda akcja tego rodzaju potrzebuje bohatera, tutaj hrabiego Folke Bernadotte.

Kampania Białe autobusów powstała w celu stworzenia mocno sfałszowanego obrazu o Szwecji jako humanitarnego kraju, mocarstwa które ratuje Żydów z paszczy Holokaustu.

Sprostowań historycznych na ten temat jest mało, a akcja Białych autobusów to tak naprawdę, chętnie i często używany przez Szwedów kryptonim dyplomatycznej misji wybielającej oblicze Szwecji w chwili tworzenia nowej Europy.

Biała księga po szwedzku Vit bok to książka lub raport napisany na zamówienie przez np. rząd, instytucję lub organizację, zawierający analizę wyszczególnionego problemu. Np. Gmina Żydowska w Sztokholmie zamówiła takowa w związku z tym jak reagowała w stosunku do Żydów z Niemiec i Polski którzy szukali schronienia w Szwecji. Biała księga na zamówienie jest najczęściej "wybielająca"! Np. książka Svante Hansson, pt. Flykt och överlevnad - flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950. opublikowana w 2004 przez żydowskie wydawnictwo Hillelförlaget bezpośrednio powiązane z Gmina żydowska w Sztokholmie. ISBN 9789185164646. Mimo że wymieniona "Biała księga" jest raczej "wybielająca" to Svante Hansson pokazuje w niej jednak ze polityka Gminy żydowskiej w Sztokholmie była w stosunku do Żydów z Niemiec i Polski, specyficzna.  skrócie nie probować ratować Żydów. bo to może spowodować antysemityzm w Szwecji i wtedy mogą tzw "Szwedzcy Żydzi" ucierpieć.

Z punktu widzenia obywateli polskich, którzy w kwietniu 1945 roku przybyli z niemieckich obozów do Szwecji, białe autobusy były mitem. Polskie byłe więźniarki z Ravensbrück twierdziły zgodnie, że białe autobusy widziały tylko potem na zdjęciach. Ich załadowano do bydlęcych wagonów i dowieziono do portu w Danii, a tam załadowano na szwedzki statek Viktoria (wg nagranych przez Andrzeja Nilsa Ugglę relacji Kazimiery Lenkszewiczowej i Marii Winiarskiej).

Transporty z Ravensbrück

Natychmiast po otrzymaniu informacji o wyniku negocjacji z 21 kwietnia, oddział stacjonujący we Fredrichsruh rozpoczął przygotowania do ewakuacji obozu Ravensbrück.

22 kwietnia wyruszył konwój 15 duńskich ambulansów pod dowództwem dr. Arnoldssona. W pierwszej kolejności mieli zabrać ciężko chore kobiety. Informacje o liczbie wywiezionych różnią się od siebie, wiadomo, że przetransportowano pomiędzy 100 a 200 kobiet. Druga grupa składająca się z 25 pojazdów dowodzona przez kapitana Haralda Folke i porucznika Åke Svensona wyjechała dzień później. Po przybyciu do Ravensbrück zabrała 786 kobiet, w tym 650 Francuzek. Pozostałymi były Belgijki, Holenderki i Polki.

Wieczorem 24 kwietnia przyjechał do Ravensbrück konwój dowodzony przez porucznika Gösta Hallqvista i zabrał 706 kobiet różnych narodowości bezpośrednio do Danii. Po nocy spędzonej w lesie podzielono konwój na dwie grupy. Grupa Hallqvista, która obrała drogę przez Schwerin, została zaatakowana przez nisko lecący myśliwiec aliancki. Dane o liczbie zabitych i rannych różnią się od siebie. Kierowca Ringman zginął na miejscu, a porucznik Hallqvist został ciężko ranny. Zginęło również wiele kobiet, a ponad 50 zostało rannych. Druga grupa obrała drogę wokół Wismaru. Również ta grupa została ostrzelana i wiele więźniarek zostało zabitych i rannych. Grupa Hallqvista dowodzona teraz przez porucznika Löthmana ponownie została ostrzelana w okolicy Plön, gdzie zginęło ponad 10 kobiet, a ponad 20 zostało rannych. Tego samego dnia duńska kolumna ambulansów pod dowództwem inżyniera Pontoppidiana Sörensena wywiozła z Ravensbrück 114 kobiet. Dzień później Åke Svenson powrócił do Ravensbrück po raz ostatni. Warunki dojazdu były trudne i kolumna została po drodze ostrzelana. W 20 autobusach wywieziono z obozu 934 osoby, głównie polskie Żydówki i ponad 50 dzieci. W drodze z Ravensbrück widzieli w rowie ostrzelane dwa samochody ze znakiem czerwonego krzyża. Były to pojazdy grupy Hallqvista^[25].

Ulica Garncarska 21 - Piotrków Trybunalski - Historia rodziny Janaszewicz i Litman w czasie Zagłady - Losy Żydów z Piotrkowa Trybunalskiego - Denuncjacje.

Rywka-Regina Rundbaken dotrzymała obietnicy. Opiekowała się w więzieniu i obozach koncentracyjnych Pauliną, córkę fryzjera Janaszewicza z Piotrkowa Trybunalskiego.

Piotrków Trybunalski. Ulica Garncarska 21. Foto Jan Dróżdż.

To opowiadanie rozpoczyna się w pierwszym tygodniu września 1939 roku w Piotrkowie. Podczas niemieckiego bombardowania Piotrkowa Trybunalskiego 2 września jedna z bomb uderza w dom Szmula Dawida Janaszewicza na ul. Garncarskiej 21 i zabija jego żonę i najmłodszą córkę. Janaszewicz i jego starsza córka Paulina przeżywają. Szok dla Szmula i córki Paulinki-Pesy która właśnie ma zacząć trzecią klasę szkoły podstawowej.

W tym samym budynku, na Garncarskiej 21 mieszkały dwie siostry Rywka-Regina Rundbaken i Rut Litman. Mąż Rywki-Reginy, Abram Rundbaken, jak wielu innych polskich Żydów był w polskim wojsku a po klęsce wrześniowej walczył w Afryce w Samodzielnej Brygadzie Strzelców Karpackich, jednostce najpierw podlegającej armii francuskiej a następnie gdy znalazła się na terytorium Palestyny na terenach podlegała dowództwu wojsk brytyjskich.

Mało wiadomo o Paulince w okresie getta w Piotrkowie. Do szkoły nie chodziła, prawdopodobnie siostry Litman uczyły ją czytać i pisać.

W pewnym momencie, jeszcze przed Akcją deportacyjną do obozu smierci Treblinka w październiku 1942 roku, Dawid Janaszewicz postanawia uciec z Getta w Piotrkowie. Wie, co oznacza słowo Akcja i zna dobrze losy warszawskich Żydów, gdzie w lipcu 1942 r. rozpoczęła się Wielka Akcja. Szmul załatwia (kupuje za drogie pieniadze) fałszywe Kennkarty dla sióstr Litman i córki Paulinki. Przy pomocy tych dokumentów zglasza je do posrednictwa pracy dla Polaków chcacych pracowac w Rzeszy. Najpierw wysyła wraz z siostrami Litman, córką Pauliną.
Następnie w podobny sposób, podszywając się pod polskiego robotnika, Dawid Szmul Janaszewicz, teraz jako Stanisław Janaszewicz opuszcza piotrkowskie getto i Piotrków.
Plan Szmula to dostać się do Austrii a następnie Szwajcarii. Największym niebezpieczeństwem podczas drogi są denuncjacje. Ryzyko że ktoś znajomy z Piotrkowa lub Lodzi gdzie siostry poprzednio mieszkały je rozpozna. Jazda do Austrii zaczyna sie od dworca kolejowego. Nie mogą jechać bezpośrednio z Piotrkowa bo niebezpieczeństwo że zostaną rozpoznani i oddani w ręce Gestapo jest duże. Odjeżdżają z pobliskiej miejscowości najpierw do Częstochowy a stamtąd do Wiednia. Wmieszanie się w grupę polskich robotników na roboty do Rzeszy nie jest nowym zjawiskiem i próbą przeżycia. Wiedzą o tym również denuncjatorzy i szmalcownicy. To ich towar! W poprzedniej grupie kobiet jadących zadenuncjowała Polka z Piotrkowa 18 Żydówek które zostały natychmiast odłączone od grupy i zastrzelone. Polka, z Piotrkowa (do sprawdzenia) Stanisława Figa robiła to jako wyraz czystego antysemityzmu.

Ucieczka z getta w Piotrkowie Trybunalskim
Pogłoski o planowanych deportacjach Żydów piotrkowskich do Treblinki dotarły do ​​Piotrkowa pod koniec września. Ojciec Pauliny planował już ucieczkę i załatwił sfałszowane dokumenty dla Pauliny, siebie i sióstr Litman. 13 października Paulina i siostry Litman opuszczają getto i wyjeżdżają do Częstochowy a następnie z grupą Polek dalej do pracy do Austrii. Ojciec Pauliny podróżuje później, osobno i dołącza do córki Pauliny i sióstr Litman w mieście Landeck w Austrii. Możliwe, że Miriam Fuks (Fuchs) (piąta osoba na zdjęciu z Austrii, patrz wyżej) również w podobny sposób wyjechała "na roboty do Niemiec". W każdym razie grupie udało się dzięki fałszywym papierom dotrzeć do Landeck w Tyrolu gdzie wszyscy dostali pracę w miejscowej tkalni.

Po kilku miesiącach pobytu w Austrii, Janaszewicz chce jednak znaleźć całkowite bezpieczeństwo dla swojej córki i Rywki-Reginy Rundbaken, która została macochą Pauliny. Próbują zrobić dobrze zaplanowaną niedzielną wycieczkę do Szwajcarii z Landbeck gdzie pracowali w tkalni. Zostają jednak porzuceni przez przewodnika i aresztowani na granicy i wysłani do Innsbrucka, gdzie postawiono im zarzuty przed Trybunałem Sprawiedliwości. W sądzie prokurator uwierzył w ich sfabrykowaną historię o wycieczce turystycznej (tak byli ubrani) w Alpy Szwajcarskie i wysłał ich z Insbrucku do Landeck i ich poprzednich miejsc pracy. Tam po kilku miesiącach zostali znów aresztowani przez Gestapo 13 marca 1944 r.

Zarzut, w sprawie sadowej to tym razem to że podawali się za polskich, chrześcijańskich robotników. Zostali po prostu zadenuncjowani przez innych robotników tkalni i dlatego aresztowani przez Gestapo. Siostry Litman i Paulina trafiły do ​​więzienia w Innsbrucku, a ojca Paulinki, Janaszewicza wysłano do KZ Reichenau - obozu administrowanego przez Gestapo.

Po kilku miesiącach w Austrii, Janaszewicz chce jednak znaleźć całkowite bezpieczeństwo dla swojej córki i Rywki-Reginy Rundbaken, która została macochą Pauliny. Próbują zrobić dobrze zaplanowaną niedzielną "wycieczkę do Szwajcarii" z Landbeck gdzie pracowali w tkalni. Zostają aresztowani na granicy i wysłani do Innsbrucka, gdzie postawiono im zarzuty przed Trybunałem Sprawiedliwości. W sądzie prokurator uwierzył w ich sfabrykowaną historię o wycieczce turystycznej w Alpy Szwajcarskie i wysłał ich do Landeck i ich poprzednich miejsc pracy. Tam po kilku miesiącach zostali aresztowani przez Gestapo 13 marca 1944 r. Zarzut, podawali się za polskich, chrześcijańskich robotników. Zostali po prostu zadenuncjowani przez innych robotników tkalni i dlatego aresztowani przez Gestapo. Siostry Litman i Paulina trafiły do ​​więzienia w Innsbrucku, a Janaszewicza wysłano do KZ Reichenau - obozu administrowanego przez Gestapo.

Latem 1944 r. naczelnik więzienia w Innsbrucku otrzymał polecenie od SS na przygotowanie transportu więźniów z Innsbrucka do Auschwitz. Wśród wymienionych 88 więźniów było 5 polskich Żydówek – Paulina Janaszewicz, Regina Litman-Rundbaker, Ruth Litman-Eisenberg, Leokadia Justman i Mirjam Fuks.

Naczelnik więzienia w Insbrucku, Wolfgang Neuschmidt, wiedział dobrze co oznacza transport do Auschwitz. Wiezienie w Innsbrucku było stałym miejscem, rodzaj Umschlagsplatz, gdzie formowano transporty wiezniow. by Postanawia ocalić je wysyłając do pracy w kuchni w więzieniu. również dwóch funkcjonariuszy policji austriackiej, Erwin Lutz i Rudi Moser, jest zaangażowanych w akcję ratowania piątki. Ich kolega, inspektor policji Dickbauer sprawił, że papiery i nazwiska tej piątki zniknęły i w ten sposób zostały wyłączone z transportu do Auschwitz. Kobiety zostały w więzieniu i dalej pracowały zatrudnione w więziennej kuchni. Nadeszło jednak kolejne polecenie deportacji, na 18 stycznia 1945 roku. Tym razem wszystkie więźniarki z więzienia w Innsbrucku miały być skierowane do obozu koncentracyjnego Ravensbrück a następnie do Bergen-Belsen. Znów ci sami policjanci pomagają w ucieczce dwóch kobiet, Leokadi Justman i Mirjam Fuks. Rut Litman zostaje wysłana do innego obozu w Austrii, a Paulina Janaszewicz i Rywka-Regina Litman zostały wysłane do obozu koncentracyjnego Ravensbrück a następnie do Bergen-Belsen.

W obozie w Bergen-Belsen Paulina i Regina są skierowane do baraku numer 211, baraku zwanym Kinderheim. Paulina i Regina spotyka tam inne dzieci i kobiety z Piotrkowa, te które deportowano z Bugaju, Hortensji i Kary w grudniu 1944 roku do obozów Buchenwald i Ravensbrück.

Jak wspomniałem Dawid Szmul Janaszewicz trafił do KZ Reichenau i tam został zamordowany przez Gestapo. Paulina Janaszewicz i Rywka-Regina Litman zostają po wojnie przewiezione do Szwecji w ramach akcji UNRRA - Białe statki. Rywka-Regina Rundbaken z domu Litman dotrzymała obietnicy że będzie opiekowała się córką Janaszewicza. Paulina przyjechała do Szwecji jako córka Rywki-Reginy. Obydwie z ulicy Garncarskiej 21 w Piotrkowie Trybunalskim.

Na karcie DP-2 jako rodzice Pauliny Janaszewicz sa podani Szmul Dawid Janaszewicz jako ojciec a jako matka Regina Litman czyli Rywka-Regina Litman Rundbaken. Nazwa statku Kastelholm i stempel wyjazdu z Lubecki 25 SIERPNIA 1945. Biologiczna matka Pauliny to Malka Janaszewicz z d. Kuzmierska.

Na karcie DP-2 Reginy Rundbaken,  Paulina Janaszewicz jest podana jako córka Reginy. Jest tez informacja o Abramie Rundbaken i o siostrze Rut Litman w Insbrucku.  Nazwa statku Kastelholm i stempel wyjazdu z Lubecki 25 SIERPNIA 1945. Biologiczna matka Pauliny to Malka Janaszewicz z d. Kuzmierska. Losy rodziny Reginy podane na samym dole i na odwrocie karty.

Lista pokładowa Białego Statku S/S Kastelholm na której oprócz Pauliny Janaszewicz są również inne dzieci z Kinderheim w Bergen-Belsen, także te z Piotrkowa które deportowano w grudniu 1944 roku.

Na pokładzie Białego Statku UNRRA S/S Kastelholm oprócz Pauliny Janaszewicz są również inne dzieci z Kinderheim w Bergen-Belsen, także te z Piotrkowa które deportowano do Buchenwaldu i Ravensbrück w grudniu 1944 roku. Tutaj DP-karta Haliny Krajtman (Hela Krajtman) na której jest również wymieniona siostra Mini Krajtman. Los rodziców Dawida i Zosi Krajtman nieznany. Wg. Haliny mama została wywieziona do Czestochowy.

Paulina Janaszewicz i Rywka-Regina Rundbaken zostają po wojnie przewiezione do Szwecji w ramach akcji UNRRA - Białe statki. Rywka-Regina Rundbaken z domu Litman dotrzymała obietnicy że będzie opiekowała się córka Janaszewicza. Paulina przyjechała do Szwecji jako córka Rywki -Reginy. Obydwie z ulicy Garncarskiej 21. Na zdjęciu Biały statek UNRRA S/S Kastelholm którym Paulina Janaszewicz i Rywka-Regina Rundbaken przypłynęły z Lubecki do Malmö 26 sierpnia 1945 roku.

Paulina Janaszewicz w białej sukience. Pierwsze dni w Szwecji.

Förintelsens offer i Stockholm - Varför gömmer och glömmer Judiska församlingen deras gravar? Måste Kronprinsessan vara med?

När man tittar på en karta tagen ur en guidebok om Stockholms begravningsplatser så hittar man även en beskrivning av den Judiska begravningsplatsen vid Norra begravningsplatsen i Solna. Entrén till den judiska begravningsplatsen utgör en samlingspunkt och start för en vandring i den nordöstra delen av Norra begravningsplatsen. Ett tiotal gravar anses vara särskilt värda omtanke och besök.

Två tomma kvarter.

Till vänster om den bruna linjen som man skall följa vid besöket ser man två helt tomma fält. Tomma, egentligen tillsynes tomma då de kanske för författaren av guideboken och för flera andra besökande ser ut som reservfält för framtida begravningarna.

Jag har markerat de två fälten med blåa fyrkanter då de, liksom grav nummer 1 markerad på kartan ovan bär en del av Europas mörkaste historia - Förintelsen. 

Den smala vertikala blåa fyrkanten markerar tre rader inom K-kvarteret där Förintelsens offer ligger begravda. De är de som kom med UNRRAs aktion Vita båtar till Stockholm under första hälft av julimånad 1945. De kom från koncentrationslägret Bergen-Belsen. De flesta begravda där dog bara efter några dygn efter ankomsten till Stockholm.

Den lite bredare större blåa fyrkanten markerar ytterligare ett 60-tal gravar av Förintelsens offer. Drygt 12 rader med fem gravar i varje rad.

I Sverige finns inga militära begravningsplatser såsom de till som påminner om både första och andra världskriget. I t.ex. Normandie, där Bayeux krigsbegravningsplats är den största andra världskrigets i Frankrike med 4 648 gravar av soldater som stupade invasionen av Normandie (D-day). Ett tusentals gravstenar med kors och ibland Davidsstjärna i helt perfekta rader, alla vända mot stranden där de flesta soldater mötte döden.

I Stockholm, som jag skrev tidigare, såg man i de två nämnda kvarter inga gravstenar. De fanns, men de fanns djupt under marken. 

Som jag har påpekat så många gången förr så utan ett personligt sammanhang finns det enbart liten mening med att berätta eller skriva lokalhistoria kopplad till Förintelsen. Lokalhistorien måste därför levandegöras genom foton, dokument och helst med en muntlig föredragning. Om den sker på plats såsom kvarter K och J, de två med de blåa fyrkanterna, på den Norra Judiska begravningsplatsen skall besökarens (elevens) iakttagelser om gravstenen tas tillvara. Bara att se ett 80-tal gravstenar bör väcka ett intresse. 

I Sverige finns inga militära begravningsplatser såsom de till som påminner om både första och andra världskriget. I t.ex. Normandie, där Bayeux krigsbegravningsplats är den största andra världskrigets i Frankrike med 4 648 gravar av soldater som stupade invasionen av Normandie (D-day). Ett tusentals gravstenar med kors och ibland Davidsstjärna i helt perfekta rader, alla vända mot stranden där de flesta soldater mötte döden.

I Stockholm, som jag skrev tidigare, såg man i de två nämnda kvarter inga gravstenar. De fanns, men de fanns djupt under marken. Anställda av Judiska församlingen för att sköta begravningsplatsen liksom församlingsledning tyckte att det var kostnadseffektivt att ha de på det sättet. Att det fanns gravar vittnade egentligen enbart svarta pinnar med gravnummer. Man såg de som små svarta blommor strax över det höga, oftast oklippta gräset. Skrämmande!

 

År 2018 fick jag tillåtelse att göra det arbete som Judiska församlingen undvek att göra i decennier. Att ta fram Förintelsens offers gravar från underjorden. Tillsammans med andra medlemmar från Föreningen Förintelsens Minne - FFM, påbörjade jag att systematiskt gräva upp gravstenar. Gravsten efter gravsten. Liv efter liv. Namn efter namn. Förnamn efter förnamn. Födelseplats efter födelseplats. Födelseår efter födelseår och slutligen den gemensamma nämnaren - dödsår!

Den lite bredare större blåa fyrkanten markerar ytterligare ett 60-tal gravar av Förintelsens offer. Drygt 12 rader med fem gravar i varje rad. Det är de som kom med UNRRAs aktion Vita båtar till Stockholm under första hälft av julimånad 1945 och dog strax efter ankomsten. De kom från koncentrationslägret Bergen-Belsen. 

Jag grävde upp inte bara stenar men även Förintelsens offers liv inklusive dras föräldrarnas och syskons liv. Snart blev det klart att småsyskon och föräldrar mördades huvudsakligen på 6 stycken orter - platser för dödsläger. De sex platser det är: AUSCHWITZ, TREBLINKA, CHELMNO, BELZEC, MAJDANEK och SOBIBOR. Därför, i samförstånd med Judiska församlingen placerades på 6 tomma platser bland gravstenarna 6 stenblock av samma bottenmått som Förintelsens offers gravstenar. Gravfältet skulle behålla sitt militär prägel med rader med fem gravar i varje rad. De extra, förhöjda 6 stycken gravstenar var för att markera fältet och skapa ett minnesfält med syfte att bland annat skapa ännu en plats i Stockholmsområdet vars lokalhistoria är direkt kopplad till Förintelsen. Så viktigt ur undervisningssynpunkt för generationer framöver. Platsen var viktig för oss "judar med Förintelsens offer" i vår familjehistoria. Det blev en plats som många identifierades sig med. Detta kunde vi på tidigt stadium förstå då de 6 monumentstenar fort täcktes av de besökandes stenar. 

Då det finns en tradition att lägga en liten sten när man besöker en judisk grav och judar från Östeuropa vars familjer mördades i AUSCHWITZ, TREBLINKA, CHELMNO, BELZEC, MAJDANEK och SOBIBOR där det inte finns några enskilda gravar har fort accepterat de 6-stenar som en plats att minnas sina egna.

Den platsen har respektlöst skändads av respektlösa judar, ledningen av Judiska församlingen i Stockholm tillika de som kallar sig för Centralrådet i Sverige - ordförande Aron Verständig. I Stockholm tillhör enbart 18% judar den judiska församlingen. Centralrådet tycks uppfatta sig som den enda instansen som har rätt att bestämma över Förintelsens offer och ihågkommande av minnet av Förintelsen.

Då det finns en tradition att lägga en liten sten när man besöker en judisk grav och judar från Östeuropa vars familjer mördades i AUSCHWITZ, TREBLINKA, CHELMNO, BELZEC, MAJDANEK och SOBIBOR där det inte finns några enskilda gravar har fort accepterat de 6-stenar som en plats att minnas sina egna. Den platsen har respektlöst skändads av respektlösa judar, ledningen av Judiska församlingen i Stockholm tillika de som kallar sig för Centralrådet i Sverige. I Stockholm tillhör enbart 18% judar den judiska församlingen. Centralrådet måste uppfatta sig som den enda instansen som har rätt att bestämma över Förintelsens offer och ihågkommande av minnet av Förintelsen.

Vi, Föreningen Förintelsens Minne - FFM har rengjort och restaurerat alla gravstenar till en kostnad av 250 000:-. Det sista som vi gjorde så ställde vi alla gravstenar exakt i raderna med millimeters precision. Därefter kom pandemin.

Vad gjorde den Judiska församlingen mitt under padnemin? Det ofattbara! Skändade Förintelsemonumentet!

På 75 års dagen av ankomsten av Vita Båtar till Stockholm så skändades Monumentet 6 stenar - 6 miljoner och fördes bort av Judiska församlingen. Operationen utfördes med tunga fordon som kördes bland Förintelsens offer gravar och lämnade djupa spår i marken. Därefter fortsatte Judiska församlingen med sin tidigare ökända hantering. Nu, ånyo växer lavar, mossa och alger och det är i det närmaste omöjligt att läsa namnen och de andra så viktiga i sammanhanget, lokalhistoria och Förintelsen, uppgifterna.

Bayeux krigsbegravningsplats är den största andra världskrigets i Frankrike med 4 648 gravar av soldater som stupade vid invasionen av Normandie (D-day). Ett tusentals gravstenar med kors och ibland Davidsstjärna i helt perfekta rader, alla vända mot stranden där de flesta soldater mötte döden.

Bayeux krigsbegravningsplats är den största andra världskrigets i Frankrike med 4648 gravar av soldater som stupade invasionen av Normandie (D-day). Ett tusentals gravstenar med kors och ibland Davidsstjärna i helt perfekta rader, alla vända mot stranden där de flesta soldater mötte döden.

Graven är en artefakt, en markering som skapas för att tjäna ett bevarande och bevarandet av minne. I Stockholm vittnar Förintelsens offers gravar om en erfarenhet av tid och av historia. Historia av de begravda offren saknar dock kontinuitet. Oftast är de begravde de sista begravda Förintelsens offer från stora judiska familjerna i Polen, Ungern och Rumänien. Deras familjer har inga enskilda gravar och oftast finns deras aska i gropar nära krematorier på platser med namn som Auschwitz, Treblinka eller Chelmno.

Genom att vårda gravarna hedrar vi det liv som inte längre finns. Omsorg om Förintelsens offers gravar skall visa att minnet om de döda fortlever och verkar bland oss, de överlevande och deras avkomma, de levande. Graven är nämligen inte enbart en plats för lik, utan för själar, med andra ord inte för det döda, utan för dem som har levt och för oss de överlevande och efterlevande. I Stockholm, för att markera Förintelsens offers gravar har ett konstföremål, ett Förintelsemonument skapats kring de fysiska resterna av ett liv, ett 80-tal liv vilka tillsammans och var och en för sig, vittnar om livet och Förintelsen. Det unika med Förintelsemonumentet 6 stenar - 6 miljoner av att här fanns en direkt möjlighet till personifiering, en möjlighet att skapa empati för Förintelsens offer och det viktigaste förstå Förintelsens process i Europa.

Personifiering kan och bör skapas av läraren i en aktiv process. Vid ett besök på den judiska begravningsplatsen kan eleverna snabbt räkna ut åldern på de begravda Förintelsens offer. De skall inte lämna uppgiften om födelseåret, men istället uppge hur gamla de begravda var när kriget bröt ut 1939. Det skall påpekas att i Polen så har de första getton bildats redan 1939. För många så handlade det om 6 år i fångenskap. En annan uppgift som man kan begära på samma sätt är att räkna ut hur länge de levde efter ankomsten till Sverige i juli 1945. Inom J fältet så rör det sig om mellan 1-2 år, man bör naturligtvis räkna tiden i månader. Inom K-fältet däremot det rör sig endast om dagar eller veckor. En tredje uppgift som en annan grupp elever kan utföra är att registrera vilka länder som de begravda föddes i.

Den egna undersökningen på plats och den efterföljande egna muntliga framställningen ger eleven en djupare mening och förståelse för lokalhistoria och Förintelsen. Lärarens viktiga roll är att fylla luckor i berättelsen genom en kronologisk översikt.  Den historiska berättelsen måste naturligtvis levandegöras genom dokument, texter, foton. Levandegörning av historia och ämnet Förintelsen genom personifiering är naturligtvis en utmaning. Därför skall läraren självt ha en direkt, lätt tillgång till gällande texterna och bilderna. Lokalhistoria till eleverna kan t.ex. läras ut genom en avläsning av en QR information lämnat på olika platser i området. Inom föreningen Förintelsens Minne har vi testat QR-systemet genom markering av ett antal gravar tillhörande Förintelsens överlevande, egentligen Förintelsens offer, som dog strax efter ankomsten till Sverige. Våra testelever hade inga svårigheter att med hjälp av mobiltelefonen komma till informationen om personen vid vars grav de stod.  Denna personliga information ledde vidare till informationen om selektioner och utrotningsläger där hennes familj förintades.

Judiska studenter vid Förintelsens offers gravar

En annan grupp där jag kunde testa implementering av lokalhistoria i Förintelseundervisningen på samma plats var judiska studenter vid Paidea-folkhögskola i Stockholm. Det var en heldag av undervisning blandad med arbete vid Förintelseoffers gravar.  Arbetet innebar att ta fram två av de fem sista gravstenar som vi inom Föreningen Förintelsens Minne sedan 2018  höll på att genomföra. Trots att gravstenen låg djupt under marken, så fastställde jag innan jag frilade gravstenen, vem personen var genom gravnumret. Jag berättade om flickan som var begraven där, om hennes familj och att hon var den ända som fram till augusti 1945 ”överlevde Förintelsen”. När stenen helt frilagts och kom upp och namnet kunde avläsas, så blev det plötsligt helt tyst i hela gruppen. Alla studenter kom fram och smekte stenen. Sista eleven smekte stenen och lät handen vila, en lång, lång stund. Hon slöt ögonen och bara satt där vid graven med handen på den kalla gravstenen. Hon ingick något slags förbund, inte bara med den begravda flickan utan med alla offren. Det var det starkaste upplevelse för mig, läraren. Lokalhistoria vid K-kvarteret, den närliggande och konkreta historien gjorde alla de mer komplexa skeendena begripliga. 

Judiska församlingens lögner kan lätt spåras i deras egna dokument. Judiska församlingen söker medel hos Hecksherska stiftelsen för att sätta upp 6 stenar - 6 miljoner Förintelsemonumentet. När pengarna anlände beställs de 6 stenar och betalas av Judiska församlingens ur konto dit de Hecksherska medel har inkommit. Men plötsligt så ändrar sig den Judiska församlingens ledning. Förintelsemonumentet och Förintelseminnet skall till 100 % tillhöra Judiska församlingen i Stockholm. De bestämmer sig att rasera det nyinvigda Förintelsemonumentet. Men många besökare inklusive skolklasser kommer till monumentet, vad göra? Covid-19 pandemin kommer väll till pass. Judiska församlingen i Stockholm betalar tillbaka pengarna till Hecksherska stiftelsen - 70 000:- Därefter tar de medel ur Riksantikvarieämbetet och river de 6 stenar ur marken. Skändar och gömmer de 6 stenar som tillsammans med de 80 gravstenar tillhörande Förintelsens offer utgjorde hela monumentet. Banden mellan de begravda i Stockholm flickorna och deras småsyskon och föräldrar förintas för andra gången, den här gången av judar!

Judiska församlingens lögner kan lätt spåras i deras egna dokument. Vem preparerade lögnerna? Vem godkände lögnerna och är ansvariga för skändningen av Förintelsemonumentet i Stockholm är däremot klart: Aron Verständig, Vladan Boskovic, Hanna Halpern, Richard Mühlrad, Daniel Nisell, Lotta Reisch Jensen, Gabriela Riboe, Eva Stein och Michael Zamek. 

Jag begärde på Föreningen Förintelsens  Minne vägnar till församlingen att vi vill gärna ha ett intyg att Judiska församlingen inte tänker verkställa sina tysta planer att riva ut alla gravstenar tillhörande Förintelsens offer, samla de på en plats och använda gravfältet för ordinära begravningarna då det börjar fattas gravplatsen på Norra begravningsplatser och en "förtätnigsprocess" har redan påbörjat. Förtätning är att placera nya gravar bland de gamla gravarna. En förtätnigsprocess skulle omöjliggöra planer att skapa en så behövlig plats för att hedra, minnas och lära ut.

Jag begärde på Föreningen Förintelsens  Minne vägnar till församlingen att vi vill gärna ha ett intyg att Judiska församlingen inte tänker verkställa sina tysta planer att riva ut alla gravstenar tillhörande Förintelsens offer, samla de på en plats och använda gravfältet för ordinära begravningarna då det börjar fattas gravplatsen på Norra begravningsplatser och en "förtätnigsprocess" har redan påbörjat. Förtätning är att placera nya gravar bland de gamla gravarna. En förtätnigsprocess skulle omöjliggöra planer att skapa en så behövlig plats för att hedra, minnas och lära ut.

Judiska församlingens lögner kan lätt spåras i deras egna dokument. Vem preparerade lögnerna? Vem godkände lögnerna och är ansvariga för skändningen av Förintelsemonumentet i Stockholm är däremot klart: Aron Verständig, Vladan Boskovic, Hanna Halpern, Richar Mühlrad, Daniel Nisell, Lotta Reisch Jensen, Gabriela Riboe, Eva Stein och Michael Zamek.

Nu pågår det en valrörelse inom Judiska församlingen i Stockholm. Enbart få medlemmar vet om att Judiska församlingens ledning betalade 70 000 ur församlingens medel för ett Förintelsemonument som de därefter gömde. Få vet att ytterligare över 50 000:-, medel ur Riksantikvarieämbetet som tilldelades församlingen för att ta hand om gravstenarna av Förintelsens offer användes för att skända och rasera ett Förintelsemonument.

Piotrków Trybunalski - Kinderheim children that came to Sweden during UNRRA White Boat Mission in 1945 from Bergen-Belsen wanted to see their home city!