"... I love the Vistula in Warsaw and when I am severed from the city, I feel a burning nostalgia.
Warsaw belongs to me and I belong to Warsaw. I'll put it even stronger: I am Warsaw.
We shared the joys and the sorrows; its sunny days were my sunny days, its rain and mud were my rain and mud. I grew up with it. [...]
Warsaw was the place of work; it was the place of rest; it was the place of burial."
Janusz Korczak Memoir, 1942.
Från våra fönster i huset i Warszawa (se fyrkanten)kunde man se en tunn vattenlinje som var Wisla floden, från våra grannar ovan kunde man se nästan hela floden.
Första promenader till Wisla stranden ledde genom Karowagatan. PÅ den tiden stranden var inte "reglerad" och min pappa lärde mig kasta macka (polska "kasta änderna")och förklarade, hur kan en sten studsa på vattnet!
På "vår" sida av floden fanns även en ångbåtsbrygga där ett flertal fartyg för nöjeskryssning stod förankrade bredvid varandra. De vackra hjulångare hade sina paddel-hjul på var sin sida av det breda skrovet. Jag minns att det hände där en olycka, landgången eller liknande brast och flera personer drunknade.
På andra sidan av floden fanns dels min klubb för vattensporter dels min första arbetsplats, en badstrand nedanför stadion. Jag arbetade som badvakt och hade en visselpipa som jag använde flitig. Det var ett krävande jobb då varje dag, nästan varje timme så var det någån som höll på att drunkna.
„…kocham Wisłę warszawską i oderwany od Warszawy odczuwam żrącą tęsknotę.
Warszawa jest moja i ja jestem jej.
Powiem więcej: jestem nią.
Razem z nią cieszyłem się i smuciłem, jej pogoda była moją pogodą, jej deszcze
i błoto moim też.
Z nią razem wzrastałem. […]
Warszawa była terenem czy warsztatem mojej pracy, tu miejsca postoju, tu groby”.
Janusz Korczak Pamiętnik, 1942
