Att jag nämnde Warszawa i titeln beror på mina egna första erfarenheter när det gäller salt och socker som hade koppling till Förintelsen. I skafferiet i vår lägenhet i Warszawa i Polen på femtiotalet fanns alltid påsar med SOCKER, SALT och MJÖL. De fanns alltid där, bytes ibland till nyare men stod alltid gemensamt på den översta hyllan. När min mor drack te var det alltid en mättad sockerlösning med olöst socker i botten.
När jag har frågat de överlevande från Bergen-Belsen och Ravensbrück som kom till Sverige 1945 har alla berättat om det enorma suget efter socker och. sötsaker.Sockret liksom brödbitar gömdes av de befriade under vistelsen på Bergen-Belsen sjukhuset och därefter på UNRRAs Transit Center i Lübeck (Swedish Transit Hospital) och även under resan med de Vita Båtarna till Sverige.
Personalen på sjukhusen och på de Vita båtarna hittade alltid brödbitar och annan mat under kuddarna. En plats som var ett säkert förvaringsställe även under sömnen.
Ruta Karpowska från Lodz som var styrelsemedlem i Föreningen Förintelsens Minne (SHMA) i slutet av 1990-talet beskrev löpande, under 1945, om sina erfarenheter efter befrielsen i Bergen-Belsen. Ovan är en del av hennes berättelse som handlar just om sockersuget när de kom från sjukhuset i Bergen-Belsen till Transitsjukhuset i Lübeck. Bl.a. att de före detta fångarna åt socker med allt. Bl.a. smörgåsar med socker och att i de stoppade så mycket socker i kaffet att det aldrig löste sig.
Förra veckan pratade jag med ett barnen från Piotrków Trybunalski som kom från Bergen-Belsen till Sverige, Mirka Stern. Mirka berättade att sockersuget bestod länge, länge. Hon nämnde att flera barn tog (snodde) socker från källarförrådet i barnhemmet i Lövsättra (Täby) och gjorde en egen riktig mättad, sockerdricka.