Bergen-Belsen efter befrielsen. |
När Rhenoffensiven startade den 23 mars rullade de brittiska och amerikanska trupperna snabbt österut. Man visste om lägrets existens. Medan de tysk-britiska förhandlingarna pågick så började man "städa" lägret. Det var bl.a. då man skickade iväg tre sätt av tåg bestående av boskapsvagnar. Tågen rullade söderöver mot Magdeburg (6 - 11 april). I de överfyllda tågen fanns 9 000 lägergångar. Tågen skulle till lägret i Theresienstadt.
Kvar i lägret fanns ca. 40 000 fångar. Förhandlingarna fortsatte.
Två av tågen blev stående efter några dagar på olika platser och befriades av de allierades styrkor. Det första av de tre tågen som startade den 6 april befriades vid Farsleben, cirka 10 km norr om Magdeburg. Det var när de amerikanska trupperna letade efter fiendens sk fickor så upptäckte de ett långt godståg på järnvägsspåret, som hade bevakats av flera nazistiska vakter. Vakterna och tågbesättningen flydde från området så snart de insåg att de var upptäckta med de fångades så småningom. Detta tåg, som innehöll cirka 2500 judar, hade lämnat dödslägret Bergen-Belsen 7 dagar innan. Det var de typiska föråldrade godsvagnarna, benämnda "40 och 8" en gammal militär terminologi. Detta betydde att dessa vagnar skulle inrymma 40 män eller 8 hästar. Nu var de packade med cirka 60-70 av Bergen-Belsen fångar, de flesta stående p.g.a. utrymmesbrist. Det andra tåget som startade den 7 april kom fram till Theresienstadt efter två veckor, den 21 april. Således dagen efter Vita bussar hämtade fångarna som skulle till Dannmark och Sverige. Det tredje tåget (The lost train), som startade den 10 april kom slutligen, efter att ha åkt runt i områden det kriget pågick, till staden Tröbitz den april 23 där Röda armén befriade där fångarna. Över 600 av fångarna av det tåget dog under resan. Dödsfallen fortsatte i Tröbitz och 160 judar begravdes där.
Den 5 april stannade fronten bara 2 mil väster om Bergen-Belsen lägret. Snart, på nytt, uppenbarade sig hos den brittiska arméledningen representanter för tyska den armén. Situationen i lägret var nu ohållbar sk då den 8 april kom ytterligare 25-30 000 fångar från andra läger. Trots att ett stort antal fångar skickades bort med tågen och att man begravde döda både under dagen och natten var den dagliga skörden av de döda enorm!
När de brittiska styrkorna slutligen kom in i lägret den 15 april 1945 fanns det fortfarande tusentals obegravda lik kvar. Under den nämnda förhandlingsveckan har många levande, egentligen halvdöda, lagts bland de döda. Många har därefter "vaknat till liv" och kravlat sig ur dödstälten, bland de flera överlevande från Bergen-Belsen som kom senare med Vita båtar aktionen till Sverige.
När de brittiska styrkorna slutligen kom in i lägret den 15 april 1945 fanns det fortfarande tusentals obegravda lik kvar. Under den nämnda förhandlingsveckan har många levande, egentligen halvdöda, lagts bland de döda. Många har därefter "vaknat till liv" och kravlat sig ur dödstälten, bland de flera överlevande från Bergen-Belsen som kom senare med Vita båtar aktionen till Sverige.
När de brittiska styrkorna slutligen kom in i lägret den 15 april 1945 fanns det fortfarande tusentals obegravda lik kvar. |
Som före detta cellforskare känner jag till inlagd i cellens arvsmassa, en programmerad celldöd. Apoptos eller programmerad celldöd är ett sätt för celler och organismer att på ett kontrollerat sätt begå självmord utan att skada sin omgivning. Detta till skillnad från den mer kaotiska nekrosen. Det finns kända intracellulära och extracellulära signaler som startar en programmerad celldöd. Det kan handla om rubbad jonbalans, förgiftning, syrebrist, värmechock både på cell och organismnivå. Som forskare har jag tänkt på de mekanismer och hur de aktiverades hos de svältande och döds stressade koncentrationslägerfångarna. Hur en oprogrammerad dödsprocess blir en programmerad dödsprocess som inte går att stoppa?
Det fanns i alla koncentrationslägren en särskilt kategori fångar vars hälsotillstånd skulle man kunna beskriva såsom "inprogrammerade att dö". De kallades i lägren för muslimer.
Muslim, från tyska Muselmann (plural Muselmänner, på polska Muzułman) var faktiskt en nedsättande term som användes för den döende gruppen av fångar i nazistiska koncentrationsläger. Benämningen skulle beskriva dem som led av en kombination av svält och utmattning, ett tillstånd som föregick en förestående död. Muslimer uppvisade en långgången utmärgling, fysisk svaghet och en fullständig apatisk likgiltighet när det gäller deras eget öde. De uppvisade inga reaktioner på sin omgivning. Termen muslim kommer möjligen från personens oförmåga att kunna stå på grund av förlusten av ben muskler. Sk muslimer i ett koncentrationsläger såg man oftast i en sittande eller liggande ställning, som påminde starkt om muslimska män under bönen.
Någon skrev situationen för muslimer i koncentrationsläger: Alla skyr muslimerna, för att vi alla känner igen sig i deras ansikten saknar uttryck ...
Adolf Gawalewicz, en polsk fånge som överlevde Auschwitz, Buchenwald, Dora, Ellrich och Bergen-Belsen, skrev boken "Refleksje z poczekalni do gazu. Ze wspomnień muzułmana" - "Reflektioner från väntsalen till en gaskammare. Minnesbilden av en muslim". Han medger att han tillhörde den "kasten Muslimer" själv. Gawalewicz nämner också att det fanns två typer av muslimer: aktiva och passiva. Hans beskrivningar är något mindre filosofiska än andras och låter läsaren själv ta ställning till den fruktansvärda totala förändringen från en människa till en muslim.
En polsk författare Antoni Kępiński skrev: Biologiska lagar med sitt maximal intensitet ändrar den mänskliga maskinen till en robot, en automat. [...]
Autimatiken var en av mest fruktansvärda funktionerna i lägret, vilket bidrog till individens egenförstörelse i lägret. [...] Man blev en hjälplös kropp, en varelse som automatiskt kämpar för att bevara livet, men som snabbt förlorar sin styrka, förändras och blir "muslim"
En spansk författare som var fånge i Buchenvald, Jorge Semprun skrev om "muslimer i boken L’Écriture ou la vie”:
Han själv - skriver "han" trots att jag inte vet om det personliga pronomenet stämmer här, det skulle nog vara mera passande och korrekt att säga "det här" - han var bara "det", en formlös hög av fruktansvärda trasor som ligger på marken nära väggen av barackernas latriner. [...] Plötsligt lyfte han huvudet. Tydligen fortfarande levde han så mycket att han kände min blick. Det visade sig att denna varelse inte bara hade ett nummer utan också ett ansikte. Han måste ha varit lika gammal som mig: ca 20.[...] Denna varelse var min bror...
Muslimer i vår familj. Jag läste det sista brevet (nedan delar ur det) från en släkting från det judiska gettot i Warszawa. Brevet var daterat 22 oktober 1942. Därefter kom inga brev. Det enda jag har är en information från maj 1945, från koncentrationslägret Bergen-Belsen efter befrielsen, att han tillhörde kategorin muslimer. Egentligen innebar det att inte levde eller levde men inte var kontaktbar!
Hans sista brev, skrivet två och ett halvt år innan han hittades i Bergen-Belsen.
... Hos oss råder relativt lugn, än så länge. Förhoppningsvis kommer det att fortsätta men slutet nalkas. Alla tecken i skyn och på jorden pekar mot detta. Det är svårt och nedslående, vi lever och arbetar som slavar på 1700-talet. Hårt arbete från morgon till kväll för lite soppa och 1/4 av brödlimpan. Men det är bra, relativt lugn råder, om än tillfälligt och bedrägligt..
...Tro inte att jag har svårt att bestämma mig att lämna (gettot) och resa eller saknar mod för det - nej, här spelar andra viktiga faktorer in. Först och främst, vad skall jag göra där, vad skall jag syssla med. Jag vill inte bli en börda för Er men fruktar att så skulle bli fallet och därför vill inte resa.
...jag har känt mig nere och har svårt att ens skriva om det. Händelserna under de senaste 3 månader tynger och trycker ner mig till den grad att jag känner såsom jag har åldrats med 20-år, såsom jag har redan levt färdigt mitt liv, med alla fasor och hemskheter. Om vi någonsin kommer att träffas igen blir det förmodligen svårt för oss att förstå varandra och finna en väg till varandra...
Hans sista brev, skrivet två och ett halvt år innan han hittades i Bergen-Belsen.
... Hos oss råder relativt lugn, än så länge. Förhoppningsvis kommer det att fortsätta men slutet nalkas. Alla tecken i skyn och på jorden pekar mot detta. Det är svårt och nedslående, vi lever och arbetar som slavar på 1700-talet. Hårt arbete från morgon till kväll för lite soppa och 1/4 av brödlimpan. Men det är bra, relativt lugn råder, om än tillfälligt och bedrägligt..
...Tro inte att jag har svårt att bestämma mig att lämna (gettot) och resa eller saknar mod för det - nej, här spelar andra viktiga faktorer in. Först och främst, vad skall jag göra där, vad skall jag syssla med. Jag vill inte bli en börda för Er men fruktar att så skulle bli fallet och därför vill inte resa.
...jag har känt mig nere och har svårt att ens skriva om det. Händelserna under de senaste 3 månader tynger och trycker ner mig till den grad att jag känner såsom jag har åldrats med 20-år, såsom jag har redan levt färdigt mitt liv, med alla fasor och hemskheter. Om vi någonsin kommer att träffas igen blir det förmodligen svårt för oss att förstå varandra och finna en väg till varandra...