"Jag kom ensam" ett judisk flyktingbarn i Sverige år 1967

Mina föräldrar nämnde sällan Förintelsen, här menar jag Förintelsen i Polen. Förintelsens skugga satt djupt i deras medvetande. De visste att de utgjorde kategorin överlevande som var 0.1% av Warszawas getto befolkning som överlevde.

1945 kunde de inte lämna Polen då min mor blev med barn i maj 1945 då min far återvände från Berlin.

1946 efter pogromen den 4 juli 1946 i Kielce där en antisemitisk polsk folkmassa dödade 42 judar i staden kunde då inte heller resa då min far var i tjänsten delegerad till polsk-tjeckiska gränsen. De lämnade 175 000 judar legalt Polen. Goodwill av den polska regeringen efter Kielcepogromen.

1949 kom jag till världen så att planer att lämna Polen grusades igen.

1956 diskuterades livligt emigrationen hemma hos oss. Jag var 7 och många familjer med små 40-talister emigrerade till Israel. Jag började skolan i Warszawa.

1966 kom diskussioner igen hemma hos mig. Vi försöker få ut barnen, tyckte mina föräldrar. Min äldste bror valdes. Han åkte till Sverige. Allt blev ordnat för honom. Plats att bo, jobb och även en vacker judisk flicka. Han återvände dock till Polen.

1967 efter 6-dagars kriget var det min tur. Tyvärr, de som erbjöd hjälp till min 10 år äldre bror var inte lika behjälpliga. Flickor och rum att hyra var det gott om men det var svårt att få ett arbete. Försökte ta kontakt med Mosaiska (numera Judiska) församlingen. Hos en kvinnlig kurator där sa jag "Jag kom ensam" jag är ett judisk flyktingbarn i Sverige! Vad vill Du ställde en kuratorn en fråga med en sträv röst? Studera och arbeta! svarade jag. Inte alla judar som är födda i Sverige studerar, fick jag svaret. Inte heller någon hjälp att hitta ett arbete. Nu vet jag att denna inställning härstammade från den bruna 40-talet. Jag var den ensamme flyktingen, 17 åringen från Öst men de svenska judar blev störda av det att jag ville utbilda mig.

Nordiska tvätten som låg på Bergsgatan blev min räddning. Där kunde jag arbeta tryggt då den låg mittemot Polisens byggnad. Jag blev så småningom 18. Kunde tvätta, mangla och även stryka skjortor. Efter 2 månaders vistelse skrev jag mig in på universitetet.