Tuesday, August 14, 2018

Holocaust Monumentet i Stockholm och Umschlagplatz i Warszawa - Namnen är den gemensamma nämnaren




Bilden ovan - en granittavla med inristade namnen på mina närmaste eller egentligen på mina föräldrars närmaste då jag växte upp utan mormor och morfar och utan farmor och farfar! Granittavlan var det första försöket jag gjorde år 1993 med de namn jag fick som skulle vara på Stockholm Holocaust Monument. Försöket blev det första och sista. Därefter gjorde man hela Monumentet enligt detta prov. Listan, den verkliga är hela 110 namn. Här kan man klart urskilja två grupper av mina mördade släktingar. Den ena gruppen är den från Warszawa där de flesta mördades år 1942 i Treblinka. Den andra gruppen, min farfar Boruch Wasserman (han kallades även för Borys) och min faster Rywka Wasserman - de mördades av Einsatzgruppen, blev skjutna och begravdes i massgravar utanför staden Pinsk. "Hedras av familjen Wroblewski" - är en del av systemet som jag kom på för att man skall kunna hitta "sina" bland de tusentals namn på Monumentet.

Umschlagplatz i Warszawas Getto är platsen där judar instängda i getto lastades i boskapsvagnar för transport till förintelselägret Treblinka.

Under Großaktion Warschau, som inleddes den 22 juli 1942, deporterades judar med godsvagnar till Treblinka. Vissa dagar deporterades upp till 11 000 människor. Det uppskattas att 375 000 judar från Warszawa Gettot togs till gaskamrarna i Treblinka. Flera källor beskriver det som den största utrotningen av ett enskilt samhälle under andra världskriget. Deporteringarna som ingick i den Stora Aktionen upphörde först den 12 september 1942.

Under Förintelsen så kallades godsterminalen vid Warszawa Gdańska järnvägsstationen för Umschlagplatz - på tyska, en uppsamlingsplats eller omlastningsplats. Warszawa Gdańska järnvägsstationen hette då på tyska Warschau Danziger Bahnhof. Umschlagplatz skapades på våren 1942 genom att man delade och inhägnade av den västra delen (närmast Dzikagatan) av godsstationen. Den delen låg i anslutning till de norra delarna av Stora gettot. Mest använda ingången till Umschlagplatz var den som skapades i hörnan av Stawki/Dzikagatan. U markerar platsen framför skolbyggnaden där man samlade judar innan man lastade de till boskapsvagnarna. U-night är skolans gård (till höger om den blåa linjen) där de som fick inte plats under dagens deportation och de som fördes till Umschlagplatz på eftermiddagen fick tillbringa natten i väntan på tåget som skulle föra de till döden i Treblinka nästa dag. S är platsen för selektioner och D det området  där deportationen, lastningen till de 60 godsvagnar ägde rum. I byggnaden i vars skugga finns bokstaven U fanns SS-komando och vaktstyrkorna ämnade för att sköta deportationerna.
Järnvägsstationen Warszawa Gdańska finns och fungerar även idag. Godsterminalen - med sina sidospår är dock borta och på platsen där ingången till Umschagsplatz fanns under åren 1942-1943 finns numera ett monument med förnamn av de som fördes i de förseglade boskapsvagnar mot döden.

Umschlagplatz skapades genom att man inhägnade den västra delen av järnvägsstationen Warszawa Gdańska Danzig Bahnhof, vilken låg intill Warszawa Gettots norra del. Inhägnaden bestod först av ett trästaket, som senare ersattes av en mur.

Ett flertal byggnader i området, bl.a. en skola som under en viss tid fungerade som ett sjukhus
och intilliggande byggnader blev platsen där judar fick vänta på ett nästkommande tåg.
Resten av järnvägsstationen fortsatte vara öppen som vanligt och tog emot gods för resten av staden under deporteringarna.

På vänstra sidan av bilden är framsidan av skolan mot Stawkigatan (nr. 6 och 8). På högra sidan löper en hög mur och bakom muren syns huset där det fanns SS-komando och vaktstyrkorna (oftast från baltländerna och Ukraina). Här. på den avstängda Stawkigatan samlade man gettobor under dagen inför deportationerna. På skolans gård samlades de som skulle deporteras nästa dag. De fick tillbringa natten på gården eller i skolans fd klassrum.

På vänstra sidan av bilden är framsidan av skolan mot Stawkigatan (nr. 6 och 8). På högra sidan löper en hög mur och bakom muren syns huset där det fanns SS-komando och vaktstyrkorna (oftast från baltländerna och Ukraina). Här. på den avstängda Stawkigatan samlade man gettobor under dagen inför deportationerna. På skolans gård samlades de som skulle deporteras nästa dag. De fick tillbringa natten på gården eller i skolans fd klassrum. Här syns grupper eskorterade av judiska poliser lämna platsen på väg mot de godsvagnar som stod på andra sidan av skolbyggnaden. På kvällen var alla de som transporterades till Treblinka döda.


Men tillbaks till den gemensamma nämnaren i Stockholm och i Warszawa. Den finner man i namnen som folk skrev med blyerts på väggarna i skolan. De visste att de var dödsdömda och ville lämna ett spår efter sig.  De skrev sina förnamn och efternamn, födelsedatum och födelseplatsen. De skrev sina barns namn och födelsedatum och så skrev de dagens datum. Dagens datum var oftast dagen för deportation vilket innebar i de flesta fall datumet de blev mördade i gaskamrarna i dödslägret Treblinka. De skrev på polska, på jiddish och även på tyska och andra språk då judar i Warszawas Getto var även de som tidigare har transporterats dit från Tyskland.
Många har sett de sista försöken av de som skulle mördas inom några timmar. Det fanns även andra texter och hälsningar. Tyvärr, har de inte ens avfotograferats och dokumenterats. Skolbyggnaden som var ny år 1939 renoverades snabbt efter kriget och nya elever började där skolåret 1945.

From the Notebook No. 4 (of 15) page 27 by Marian Berland:. His writings were printed as “The last days of the Warsaw ghetto,” Notebook 4 is the description of the waiting in the former school building at the Umschlagplatz in late April 1943. 60 pages, handwritten, in Polish.


Men tillbaks till den gemensamma nämnaren i Stockholm och i Warszawa. Den finner man i namnen som folk skrev med blyerts på väggarna i skolan. Som ett ögonvittne beskrev det "alla väggar i alla klassrum"De visste att de var dödsdömda och ville lämna ett spår efter sig.  De skrev sina förnamn och efternamn, födelsedatum och födelseplatsen. De skrev sina barns namn och födelsedatum och så skrev de dagens datum. Dagens datum var oftast dagen för deportation vilket innebar i de flesta fall datumet de blev mördade i gaskammrarna i dödslägret Treblinka. De skrev på polska, på jiddish och även på tyska och andra språk då judar i Warszawas Getto var också de tyska judarna som tidigare har transporterats dit från Tyskland.
Många har sett det som ett sista försök av de som skulle mördas inom några timmar att bli ihågkommna. Det fanns även andra texter och hälsningar. Tyvärr, har de inte ens avfotograferats och dokumenterats. Skolbyggnaden som var ny år 1939 renoverades snabbt efter kriget och nya elever började där skolåret 1945.

Skolan vid Stawkigatan. I den fann man i namnen som folk skrev med blyerts på väggarna på natten eller på morgonen innan de lastades i godsvagnarna (1943). Skolans gård där folk fick även tillbringa natten har markerats på bilderna nedan --.

Skolan vid Stawkigatan. Den blåa linjen indikerar gårdshuset av skola som finns på den unika bilden högst upp. I fd skolbyggnaden fann man i namn som folk skrev med blyerts på väggarna på natten eller på morgonen, strax innan de lastades i godsvagnarna (1943). Skolans gård där folk fick även tillbringa natten ligger till höger om den blåa linjen.

Namnen, många av de som har övermålats år 1945 i skolan vid Umschlagplatzen fanns dock i minnet av de judiska överlevande som kom till Sverige under åren 1945-1970. De överlevande bar de i minnet i flera år

Halina Neujahr och jag har samlat 6.000 av de glömda, tysta namnen. Bland de finns många av de som fanns skrivna med blyerts i skolan vid Stawkigatan i Warszawa. De namnen finns numera på Holocaustmonumentet i Stockholm och i boken 6 tusen av 6 milioner utgiven 1995 (red. R. Wroblewski). Uppställningen är densamma som de  namn i Warszawa - Efternamn, förnamn, födelsedatum och plats. När det gäller dödsdatummet så har merparten av Warszawas judar mördats under sommaren 1942 och i Treblinka.




Warszawa Gdańska hette på tyska Warschau Danziger Bahnhof. Här på bilden till höger är godsdelen av stationen kallad på tyska Umschlagplatz. Nära 400 000 judar har passerat Umschlagplatz på väg till döden i utrotningslägret Treblinka. På högra sidan siffror, antalet deporterade till Treblinka lägret under sista veckan i Juli och första veckan i Augusti. Bland de finns mina morföräldrar (olika dagar) och Janusz Korczak, Stefa Wilczynska och 239 barn som deporterades den 5 augusti 1942. Listan med siffrorna är en del av Oneg Shabbath arkiv. Skolbyggnaden syns inte på bilden men ligger till vänster.

1942-1943   400 000
Den 22 juli 1942 omringades gettot i Warszawa av tyska, ukrainska och lettiska SS-soldater och man började den Stora Aktionen. Den judiska befolkningen lastades ombord på järnvägsvagnar för en transport som det hette österut. Transporterna gick direkt till förintelselägret Treblinka. Judar from Warszawa Gettot kvävdes där till döds i gaskamrarna. Varje tåg som avgick från Umschlagplatz vid Danziger Bf förde mellan 6 000 - 10 000 judar mot döden. Varje dag betydde ett tåg på 60 boskaps vagnar. Ibland avgick det två.
Efter Warszawas Gettot Upproret i april-maj 1943 fördes därifrån den återstående befolkningen i gettot som lyckades att hålla sig vid liv efter den Stora aktionen 9 månader innan. Dryggt 400 000 judar fördes bort från Warszawas Gettot genom Warschau Danziger Bahnhof - Warszawa Gdańska




Vid skolbyggnaden vid Stawki(gatan) 6-8 finns en minnestavla med texten 
W tym budynku szkoły i przejściowo szpitala żydowskiego przetrzymywano Żydów przed ich wywiezieniem do Treblinki.
I denna skolbyggnad där det fanns under en kort tid ett judiskt sjukhus, här har man hållit judar innan de deporterades till Treblinka.

Vid byggnaden vid Stawki(gatan) 5/7 finns en minnestavla med texten
"Z tego budynku komenda oddziału SS nadzorowała w latach 1942-43 Umschlagplatz na który co dzień spędzano tysiące mieszkańców getta aby wywieźć ich do obozu śmierci w Treblince". 
Från denna byggnad har SS kommando övervakat och styrt verksamheten vid Umschlagplatz dit dagligen föste tusentals gettobor för att deportera de mot döden i Treblinkas gaskammare.

Halina Birenbaum, författare varvid Umschlagplatz tvenne gånger. Så här beskrev hon sin sista natt i Warszawa, just i en klass i skolan före deportationen till Majdanek i september 1943:

Leżałam na pryczy na pół naga, omdlała z głodu i duchoty, gdy nagle matka szarpnęła mnie mocno za ramię: „ubierz się szybko, oprzytomnij!” „Nakryli" nas, walą już do wejścia!” - Czym mierzy się klęskę nadziei, ile czasu trzeba, by sobie ją uświadomić i wejść w dalszy wyścig ze śmiercią?!

Wrzucony do środka granat, wpuszczona drabina, postacie w zielonych mundurach i wysokich, żołdackich butach z cholewami – uosobienie śmierci, przerzucają nas błyskawicznie w inną erę: „Alles heraus! Wszyscy wychodzić!! Schneler! Nic wam nie grozi, jedziecie do pracy, tylko posłusznie wykonywać rozkazy!" Może to prawda?... Nie, oni bali się w tym czasie o własne życie, bo już Żydzi strzelali do nich z niektórych bunkrów.
I znów Umschlagplatz, po raz drugi i dla tylu tysięcy Żydów, ostatnia droga w życiu! Dla mojej matki, Chilka, Heli. Ale nie przed dopełnieniem tej męki w jednej z klas tej byłej szkoły Chilka.
Stłoczyli nas w nieopisanej ciasnocie wraz z tysiącami innych na podłogach. Wciąż wrzeszczeli i grozili, żeby im oddać wszystkie pieniądze, biżuterię. Znęcali się, nie wolno było poruszyć się z miejsca. Strach i bezradność, pragnienie doprowadzały do szału. Zazdrościłam myszom i szczurom, że mają swe nory, by uciec przed wrogiem. W pewnej chwili wszedł esesman do klasy, w której siedzieliśmy na podłodze ścieśnieni do niemożliwości. Trzymał butelki w rękach. Zapowiedział, grożąc rozstrzelaniem, że w kogo trafi butelką, ma wstać i dać mu pieniądze, złoto! Położyłam głowę na kolanach matki, zatkałam uszy. Nie chciałam widzieć, słyszeć. Matka pochyliła się nade mną, przykryła mnie swymi plecami. Nagle jej ciało nade mną zaczęło drgać  z trudem powstrzymywanym płaczem. Odetkałam uszy. W klasie panowała śmiertelna cisza przerywana miarowym trzaskaniem pejcza. Uniosłam głowę. To był Chilek, mój brat! Okrwawiony cały, w złamanych okularach, bez których ledwo widział, przyczołgał się do nas. Błagał o wodę. Mama miała w koszyczku jedynie butelkę oliwy... (A obok umywalnia szkolna, do której zabronione nam wejście...).

Nad ranem pognali nas krzykiem „Raus!”, przekleństwami, strzelaniną i biciem do wagonów. W okropnym tłoku nie dosięgałam wprost nogami schodów, tłum niósł mnie. Trzymałam tylko rękę matki kurczowo, z wszystkich sił, żeby jej tu nie zgubić, żebym nie została sama w tym obcym, szalonym tłumie!...