Ett rött J för Jøder i Norge

År 1942, fanns det 2,173 Judar i Norge. Av de var 1,643 norska medborgare, 240 hade utländsk medborgarskap och 290 var statslösa.

700 stämplar med en 2 cm hög J beställdes av den norska polisen

Redan i december 1941 (således före Wannsee) har den norska polisen beställt 700 stämplar med en 2 cm hög J för att stämpla det judiska befolkningens ID-kort. Den 10 januari 1942, har man genom annonser i dagspressen uppmanat alla judar att besöka de norska polisstationer för en "gratis instämpling" av J.

Rachel gick i gymnasiet när hon fick sitt J instämplat.

Alla Judar fick sådana formulär ifyllda av norska polisen.

Den 26 oktober 1942, norsk polis med stöd av Germanic-SS arresterade alla judiska män medan deras fruar och barn förblev "fria". Männen fördes till Berg-  eller Falstad läger eller satt fängslade i de lokala polishäkten och fängelser. Judiska kvinnorna fick dagligen anmäla sig vid polisen.

En månad senare, den 26 november 1942, startade den stora deportationen. I razzian deltog tyska soldater och mer än 300 normän från Statspolitiet, Kriminalpolitiet, Hirden och Germanske SS-Norge. 

Deportationen startade klockan 4.30 på morgonen. Man använde sig av tidigare förberedda listor och 100 taxibilar. Till varje "deportation" var anvisades grupper av tre Tillsammans 300). De fick exakta instruktioner vem skall de hämta och vilka som fick stanna. De som hade utländska pass från vissa länder fick stanna. Tremana grupper hade 3 st. telefonnummer att ringa till om de inte kände sig säkra.
Klockan två på eftermiddagen avgick SS Donau från den Amerikanska kajen, ty mot Stettin.

SS Donau kom till Stettin hamn den 30 November 1942. Fångarna fördes till Breslauer Bahnhof och föstes 60 per godsvagn i ett tåg mot Auschwitz som avgick från Stettin klockan 5:12 på kvällen. Tågresan till Auschwitz tog 28 timmar. Vid sorteringen vid rampen i Auschwitz, 186 personer förflyttades till ett arbestläger. Resterande 345 mördades direkt i Auschwitz gaskammare.

Oslo hamn den 26 november 1942. Ångfartyget SS Donau som tarfikerade mellan Oslo och Stettin syns i bakgrunden.

Det finns minst 770 sådana kort i de norska arkiven.

Inom loppet av tre månader, hösten 1942 – vintern 1943, genomfördes flera stora deportationer av judar från Norge till tyska utrotningsläger. Tre olika fartyg som trafikerade Oslohamn användes vid deportationerna. Den första deportationen ägde rum den 20 november 1942 då 20 judar deporterades med MS Monte Rosa. Med samma skepp hade man den 26 november fört ytterligare 26 judar till Århus och därefter med tåg genom Hamburg till Auschwitz.

Den 26 november, samma dag som MS Monte Rosa avgick så avgick till Århus också den största transporten med SS Donau som förde 522 judar till Stettin.

SS Donau ommålat under kriget

24 februari 1943, avgick den siste deportationsfartyget SS Gotenland till Stettin med 158 judar. Från Stettin fördes de genom Berlin till Auschwitz.

Tre månader senere, 24 februari 1943, avgick den siste deportationsfartyget  SS Gotenland  till Stettin med 158 judar. Från Stettin fördes de genom Berlin till Auschwitz.

40 judar sändes till Auschwitz i mindre grupper.

Sammanlagt sändes 768 judar från Oslo till Auschwitz. Endast 28 överlevde, bland de Rachels Feinbergs äldre bror Kai (då 21 år gammal).

Vita bussarnas svarta fläck bör undersökas grundligt. Man vet att när man skulle hämta norrmän så gällde det inte de norska judarna. Endast fåtal lyckades komma tillbaka på det sättet. 

Bara fyra judar av 28, Eugen Keil, Josef Berg, Harry Meyer och Leif Wolfberg räddades med de Vita bussarna. 

Josef Berg kom med från Sachsenhausen tack vare ett kraftigt stöd från sina ariska norska medfångar. Tre andra icke ariska norrmän togs inte med!

Den första deportationen ägde rum den 20 november 1942 då 20 judar deporterades med MS Monte Rosa”. Med samma skepp hade man den 26 november fört ytterligare 26 judar till Århus och därefter med tåg genom Hamburg till Auschwitz.

Den största transporten av Judar från Norge var med SS Donau som förde 522 judar till Stettin. Från Stettin fördes de direkt i godsvagnar till Auschwitz.


D / S Westfalen, var en tysk transportfartyg som under ockupationen av Norge användes för trupp och fången transporter. Den 8 september 1944 gick den på en mina utanför den svenska kusten nära Marstrand. Båten hade då 50 norska politiska fångar som deporterades till koncentrationsläger i Tyskland. Endast 5 av dem överlevde. Totalt sjuttio-åtta personer ombord överlevde, men de flesta av inlåst norska fångar, bland de Petter Moen, Reidar Olaf Østlid och Sverre Lid drunknade. Ökänd SS-Sturmscharführer Wilhelm Heinze dog också. Olyckan orsakade stor uppståndelse och ledde till en svenskt protest till Tyskland.

Dagböcker som tar plötsligt slut: Adam Czerniaków, Janusz Korczak, Anne Frank, Ruth Maier

Man kan börja historien om Ruth Maier med en bild från 1945. En bild av S/S Donau (ett ångfartyg byggd 1929) som sänktes av Max Manus och andra norska motståndsmän. Fartyget blev känt som ett "slavskepp" efter det att SS och Gestapo transporterade 540 Judar från Oslo i Norge till Stettin, varifrån de transporterades med tåg direkt till Auschwitz. Bara 8 av 540 som transporterades med SS Donau överlevde.

SS Donau (ett ångfartyg byggd 1929) som sänktes av Max Manus och andra norska motståndsmän år 1945. SS Donau ligger halvsjunken nära land efter att den norska motståndsrörelsen lyckades sätta tidsinställda minor under vattenlinjen.

Historien med SS Donau och Ruth Meier börjar 1939 då flydde hon från Österrike till Norge. Hon skrev en dagbok om den tiden.

I mitten av november år 1942 tar Maiers dagbok slut. Några veckor senare, den 26 november, sker den omfattande så kallade jøderazzian i Oslo. Både den norska polisen och Gestapo deltar i aktionen som ledder fram till att sammanlagt 42 barn, 116 män och 188 kvinnor tillfångatagas. Ruth Maier är en av dem. De förs ombord på ångskeppet SS Donau och transporteras till Stettin och till gaskamrarna i Auschwitz.

Ruth Maier i Vienna

Ruth Maier dagböcker

Ruth Maier dagböcker förvarades efter Gunvor Hofmos död i ett arkiv. Anteckningen på kartongens lyder Bränn inte.

Ruth Maier stod model för Gustav Vigeland bara några månader innan hon sändes från Oslo till Auchwitz. Här är hennes staty "Overrasket"  i Vigelandsparken.

Listan från den norska polisen med Judar och Judinnor som har inte hittats. Ruth är nr. 52 på listan. Hon ströks då man har hittat henne och fört till Oslohamn! Orsaken att det är huvudsakligen kvinnor på listan beror på att männen hade fängslats innan och satt i fängelset.

Vad hände den 26 november 1942 i Oslo? Deportationen startar klockan 4.30 på morgonen. Poliser, norska Germanske-SS, m.fl. arresterar judar enligt tidigare sammanställda listor och kör de med 100 st uthyrda norska taxi till Amerikakajen i Oslohamnen. Där väntar fartyget S/S Donau och ett annat fartyg, S/S Monte Rosa. Båda avseglar me de tillfångatagna judarna under eftermiddagen!

Så beskrevs Ruth Maiers deportation:

I grålysningen 26 november 1942 ringer dørklokken i «Englehjemmet». Mange av de 60 ungjentene som bor i hybelhuset i Dalsbergstien 3, våkner. 

To norske politifolk tramper opp trappen. Tunge never banker på døren til Ruth Maier. 

Da den spede jødinnen kommer ut mellom to kraftige politifolk, er gangen full av oppskakede jenter i pyjamas og morgenkåper. De følger Ruth og de to politifolkene nedover trappen. En ser det flotte gulluret rundt det smale håndleddet og sier: – Ta av klokken. Vi kan ta vare på den for deg til du kommer tilbake. – Jeg kommer aldri tilbake, svarer Ruth.

Gunvor Hofmo och Ruth Maier

Ruth Maier läser vid öppna spisen

Gunvor Hofmo och Ruth Maier

Stettin, hamnområde och järnvägsspår.

Alle ble fraktet til ustikker nr. 10 i Oslo havn (bilden). Dit kom også de jødiske mennene som hadde sittet i varetekt i en måned. Her overtok tyskerne. Så bar det om bord i troppeskipet Donau med slag og spark. Endepunktet for reisen var utryddelsesleirene i Polen. Deportasjonen med 'Donau' (här i bakgrunden) med 532 jøder var ikke den første massedeportasjonen fra Norge. Allerede 19 november ble 19 jøder deportert med lasteskipet 'Monte Rosa', og ytterligere 26 deportert med samme skip 26. november, da også 'Donau' forlot Oslo. Den 24. februar 1943 ble 159 deportert med 'Gotenland'.

Sammanlagt sändes 768 judar från Oslo till Auschwitz. Endast 28 överlevde!

Himmler och norska Germanske-SS

Om en Jude som blev "Muslim" i ett tyskt koncentrationsläger - hans sista brev till min mor

Britiska soldater mha bul.dozers flyttar kropparna av bl.a. muslimer till en massgrav. Bergen Belsen, april 1945. Den starkaste filmen om Förintelsen som jag har sett är 3 min lång och gjord efter Förintelsen. Den handlar just om Bergen Belsen. På bilden ser man en bulldozers eller schaktmaskiner som skyfflar... Kanske det är samma bulldozer som i filmen. Mannen på bulldozern har ett skydd övermunnen och näsan.

Britiska soldater och journalister framför skylten i Bergen-Belsen.

Muslimer i vår familj. Jag läste det sista brevet (nedan delar ur det) från en släkting från det judiska gettot i Warszawa. Brevet var daterat 22 oktober 1942.  Därefter kom inga brev. Det enda jag har är en information från maj 1945, från koncentrationslägret Bergen-Belsen efter befrielsen, att han är muslim. Egentligen innebar det att inte levde! Vad betydde det att han var muslim, han var jo tidigare en Jude instängd i ett judiskt getto.

... Hos oss råder relativt lugn, än så länge. Förhoppningsvis kommer det att fortsätta men slutet nalkas. Alla tecken i skyn och på jorden pekar mot detta. Det är svårt och nedslående, vi lever och arbetar som slavar på 1700-talet.  Hårt arbete från morgon till kväll för lite soppa och 1/4 av brödlimpan. Men det är bra,  relativt lugn råder, om än tillfälligt och bedrägligt.. 

...Tro inte att jag har svårt att bestämma mig att lämna (gettot) och resa eller saknar mod för det - nej, här spelar andra viktiga faktorer in. Först och främst, vad skall jag göra där, vad skall jag syssla med. Jag vill inte bli en börda för Er men fruktar att så skulle bli fallet och därför vill inte resa.

...jag har känt mig nere och har svårt att ens skriva om det. Händelserna under de senaste 3 månader tynger och trycker ner mig till den grad att jag känner såsom jag har åldrats med 20-år, såsom jag har redan levt färdigt mitt liv, med alla fasor och hemskheter. Om vi någonsin kommer att träffas igen blir det förmodligen svårt för oss att förstå varandra och finna en väg till varandra...

Muslim, från tyska Muselmann (plural Muselmänner,  på polska Muzułman) var en nedsättande term som användes för en döende grupp av fångar i naziostiska koncentrationsläger. Det skulle beskriva dem som led av en kombination av svält och utmattning, ett tillstånd som föregick en förestående död.  Muslimer uppvisade en långgången utmärgling, fysisk svaghet och en fullständig apatisk likgiltighet när det gäller deras eget öde. De uppvisade inga reaktioner på sin omgivning. Termen muslim kommer möjligen från personens oförmåga att kunna stå på grund av förlusten av ben muskler. Sk muslimer i ett koncentrationsläger såg man oftast i en sittande eller liggande ställning, som påminde starkt om muslimska män under bönen. 

Någon skrev situationen för muslimer i koncentrationsläger: Alla skyr muslimerna, för att vi alla känner igen sig i deras ansikten saknar uttryck ...

Adolf Gawalewicz, en polsk fånge som överlevde Auschwitz, Buchenwald, Dora, Ellrich och Bergen-Belsen, skrev boken "Refleksje z poczekalni do gazu. Ze wspomnień muzułmana" - "Reflektioner från väntsalen till en gaskammare. Minnesbilden av en muslim". Han medger att han tillhörde den "kasten Muslimer" själv.  Gawalewicz nämner också att det fanns två typer av muslimer: aktiva och passiva. Hans beskrivningar är något mindre filosofiska än andras och låter läsaren själv ta ställning till den fruktansvärda totala förändringen från en människa till en muslim. 

En polsk författare Antoni Kępiński skrev: Biologiska lagar med sitt maximal intensitet ändrar den mänskliga maskinen till en robot, en automat. [...]
Autimatiken var en av mest fruktansvärda  funktionerna i lägret, vilket bidrog till individens egenförstörelse i lägret. [...] Man blev en hjälplös kropp,  en varelse som automatiskt kämpar för att bevara livet, men som snabbt förlorar sin styrka, förändras och blir "muslim"

En spansk författare som var fånge i Buchenvald, Jorge Semprun skrev om "muslimer i boken L’Écriture ou la vie”:

Han själv - skriver "han" trots att jag inte vet om det personliga pronomenet stämmer här, det skulle nog vara mera passande och korrekt att säga "det här" - han var bara "det", en formlös hög av fruktansvärda trasor som ligger på marken nära väggen av barackernas latriner. [...] Plötsligt lyfte han huvudet. Tydligen fortfarande levde han så mycket att han kände min blick. Det visade sig att denna varelse inte bara hade ett nummer utan också ett ansikte. Han måste ha varit lika gammal som mig: ca 20.[...] Denna varelse var min bror...

Ten ostatni list był pisany 22 października 1942 roku. 70 lat temu. Zapiski z dni Zagłady!

Ten ostatni list był pisany 22 października 1942 roku. 70 lat temu. Zapiski z dni Zagłady!

Muzułman w naszej rodzinie. Czytam jego ostatni list z warszawskiego getta z pazdziernika 1942 roku. Potem mam tylko informacje z maja 1945 roku, z Bergen-Belsen, po wyzwoleniu, że jest muzułmaninem. To znaczyło własciwie, że nieżyje!

...Ciężka praca od świtu do nocy za zupę i 1/4 chleba ale i to dobre, że jest względny spokój i złuda bezpieczenstwa dewizowego. Nie myślcie że cieżko mi się zdecydować na wyjazd lub że nie mam odwagi - nie, w grę wchodzą inne czynniki. W pierwszym rzędzie co ja bedę tam robił i czym się zajmę. Po to by być dla was ciężarem nie chcę jechać...

...jestem ostatnimi czasy w cieżkim nastroju psychicznym, że trudno mnie o tym wogóle pisać. Przeżycia ostatnich 3-ch miesięcy tak mnie przygniatają, tak ciażą że mam wrażenie że zestarzałem sie o cale 20-lat, że przeżyłem już całe życie, wszystkie okropności i cały koszmar. Jeśli się jeszcze kiedykolwiek zobaczymy przypuszczam że trudno będzie dla nas o wspólne zrozumienie.

Ktoś napisał om sytuacji Muzułmanów w obozie koncentracyjnym: Muzułmana unikają wszyscy; wszyscy bowiem rozpoznają siebie w jego pozbawionym wyrazu obliczu.

Bergen-Belsen kwiecien 1945. Mam tylko informacje z maja 1945 roku, z Bergen-Belsen, po wyzwoleniu, że matki szwagier jest muzułmanem. To znaczyło własciwie, że nieżyje!

Janusz Korczak och Gabriel Rozental - kampen om maten i Warszawa Getto

W pierwszym ogłoszeniu z 22 lipca 1942 roku napisano: Każdy przesiedleniec Żyd ma prawo zabrać ze swojej własności 15 kg jako bagaż podróżny. Bagaż powyżej 15 kg będzie skonfiskowany. Wszystkie przedmioty wartościowe, jak pieniądze, złoto, biżuteria itd. mogą być zabrane. Należy zabrać żywność na 3 dni. Początek przesiedlenia dnia 22.07.1942 o godz. 11. 
W drugim ogłoszeniu (powyżej) z 28 lipca 1942 roku napisano że żywność bedzie rozdawana - 3 kg. chleba i 1 kg. marmelady.

In the first announcement of 22 July 1942 it was stated: Every Jew that moves East has the right to take their property with 15 kg as baggage. Baggage exceeding 15 kg will be confiscated. All valuables, such as money, gold, jewelry, etc. can be taken away. Please bring food for 3 days. Start of resettlement on 07/22/1942 at. 11.00
In the second ad (above) of 28 July 1942 it was stated that the food will be distributed - 3 kg. bread and 1 kg. marmalade.

I det första tillkännagivandet av 22 juli 1942 uppgavs det: Varje Jude som flyttar österut (vidarebosättning) har rätt att ta sin egendom med 15 kg som bagage. Bagage överstigande 15 kg kommer konfiskeras. Alla värdesaker som pengar, guld, smycken, etc. kan tas med. Medtag mat för 3 dagar. Start av vidarebosättning på 1942/07/22 kl. 11
I det andra tillkännagivandet (ovan) från den 28 juli, 1942 uppgav man att maten kommer att distribueras - 3 kg. bröd och 1 kg. marmelad.


För att överleva i Warszawas getto var maten och husrum det viktigaste. Matransoner ströps kontinuerligt  av tyskarna.  I tabellen nedan ser man dagliga ransoner under 1940 och 1941. Tyvärr, finns det inga officiella data när det gäller året 1942. Man vet bara att de minskade ytterliggare.

De normala dagliga kaloriintaget för en icke arbetande man bör vara 2400.

Folk dog av undernäring och sjukdomar. Många var helt apatiska. Hela dagar gick åt att få tag i maten. Det var Janusz Korczak huvudbry också.

Korczak codziennie wychodził z workiem "na miasto", by żebrać o jedzenie i pieniądze dla swoich sierot!

Maten kunde innebära också döden. Min morfar gick från sin lägenhet vid Ogrodowagatan 26 a för att få en behållare fylld med soppa från ett gatukök längre ned på gatan. Samtidigt startade det razzia för att fylla tåget till Treblinka med ytterligare folk. Alla i kön togs till Umschlagsplatz och mördades därefter i Treblinka.  Allt hände den 26 juli 1942.

Tyskarna var fullt medvetna om att maten var lockelse för många. Folk skulle kunna göra allt för en tugga bröd. Även gå in i döden. Tyskarna tryckte information att den som kommer frivilligt till "Förflyttningen Österut" (Treblinka) skulle få 3 kg. bröd och 1 kg. marmelad. Varför skulle de ge oss mat om de tänker mörda oss" resonerade många och gick in i fällan.  

För att överleva i Warszawas getto var maten och husrum det viktigaste. Matransoner ströps kontinuerligt  av tyskarna.

Before the war Gabriel Rozental, my grandfather, lived with his family at Twarda Street No. 3, until their house was bombed by Luftwaffe in September 1939. Later he lived at Ogrodowa Street No. 26 a. He was taken to the Umschlaplatz on 26 July 1942, when he was standing at Ogrodowa Street with a soup can. He was ca. 50 years old. He was murdered in Treblinka.

Gabriel Rozental, mój dziadek. Przed wojną mieszkał z rodziną przy Twardej 3. Później przy Ogrodowej 26a. Zabrano go na Umschlagplatz 26 lipca 42r, gdy stał z bańką po zupę na Ogrodowej. Miał ok. 50 lat. Zamordowany w Treblince.

Korczak - Walczę na Umschlagsplatz moją silną wyobraźnią

Mam silną wyobraźnię i widze szczegóły których inni nie widzą! Tak jak w rekonstrukcji 3-D poruszam sie na Umschlagsplatz. 

Analizowalem zdjecie, wg. zrobione z dachu szkoly gdzie była kwartera SS. Miedzy tymi domami był mur odgradzający Umszlag. W tej czesci była "główna poczekalnia" na transport. Ten wagon który "ja widze" stoi na torze najbardziej odległym od ul. Dzikiej.

Alina Świdowska, córka Adiny Blady Szwajger napisała: To ten budynek, w którym był ostatni szpital. Ten, z którego zabierali chorych prosto do wagonów. Ale ja nie widzę wagonu. Jakoś z orientacją jest u mnie słabo. Wiedziałam, że skądś znam ten budynek. On tam stoi. Mama pokazywała mi resztki rampy, jak żyła. Ale ja tu nie znajduję nic. Mam słabą wyobraźnię przestrzenną.


Ja widzę Korczaka, dzieci, bez spiewu i bez sztandaru, czyli naprawdę, to nie zmyślona legenda! Widzę moich dziadków...

I wagony tez widzę, i pusty pociag towarowy wracajacy z Treblinki wczesnym rankiem który zaraz będzie wracał, do Treblinki.

Korczak i portmonetka Jakubka Dodiuka

Portmonetka z fabryki pasmanteri Jakubka Dodiuka w Paryżu. Podarunek dla mojego Ojca

Jakubek Dodiuk należał do dzieci mojego Taty. Dzieci które odziedziczył po Korczaku. Podobnie jak inne dzieci z którymi mój Ojciec mial kontakt po wojnie, Jakubek nigdy nie przeszedł na formę Ty, zawsze Pan Misza i Jakubek.

Wyjazdy mojego Ojca do Francji to były spotkania z Jakubkiem. Jakubek jak się spotykał z Ojcem zawsze chciał byc Jakubkiem a nie Jacques Dodiuk.

Jest dużo wspomnień Jakubka z Domu Sierot z których ja najbardziej lubię to o przynależnosci do Domu Sierot:

Jeszcze dziś, gdy spotykam niektórych ocalałych kolegów, mówimy sobie: „My nie jesteśmy tacy, jak wszyscy. My się nie rozpychamy, jesteśmy skromni, bez wygórowanych ambicji, uczciwi”. Charakteryzuje to dzieci od Korczaka. Złożyły się na to dwie przyczyny: i ta, że byliśmy sierotami, i ta, że oddziaływały na nas metody Korczaka. Korczak był tego świadom