På vinden har jag ett antal mörkbruna lådor med elektronmikroskopiska negativ.
En del lådor är extra tunga, de innehåller glasplåtar (glasnegativ).
De första elektronmikroskopiska bilderna tog jag nog år 1972-1973.
De tog jag i ett Elmiskop 1.
Mikroskopet var mycket enkelt, gjord så att man fick sköta det mesta själv.
För att elektroner skall kunna emmiteras mot objektet krävs det ett högt vakuum i mikroskopet. Man startade därför först en mekanisk pump och därefter en difussion (olje) pump som var kyld med rinnande vatten. Det var viktigt att komma ihåg att öppna vattenkranen och se om vattnet rinner ut ur systemet. Startade inte den mekaniska pumpen så sparkade man lite på svänghjulet så kom den igång.
Det var faktiskt vakuumsystemet som gav mig mardrömmar. Om man gjorde något fel med att öppna de olika vakuumventiler så stängdes all och en röd sträck kom över "Schleuse I" eller "Schleuse II".
När man skulle ta bilderna så fick man stänga av, en liten stund, den mekaniska pumpen. Skönt att jobba i tystnad och inte tänka på gamla båtar med svänghjulmotor i skärgården.
När man hittade objektet av intresse så flytade man mekanisk fram plåten som låg under den gröna fluoriscerande skärmen och lyfte upp den. Exponeringen var också manuell genom att man räknade, 121, 122, 124 till 125 eller så. Därefter sänkte man skärmen och flyttade med en ratt den exponerade plåten till det andra magasinet.
När man tog alla 12 plåtar så fick man vrida till svänghjulet på högra sidan av mikroskopet för att stänga en vakuumventil mellan kameran och resten av mikroskopet.
Man släppte in luften och tog ut i mörker de exponerade plåtarna.
I mörkrummet fick man ta ut varje glasplåt ur sin kassett och numrera den med en mjuk blyertspenna.
Därefter framkallade man plåtarna som alla satt i små hemgjorda plastkorgar.
Sköljning gjorde man från början i kylvattnet från mikroskopet.
Allt det här var vid Björn Afzelius avdelning vid Wenner-Grens Institut. Tidigare har jag jobbat med en mycket modernare mikroskop vid Botaniska Institutionen. Där var jag rätt så ensam medan här fanns flera forskargrupper samt flera gäst-forskare. Det gamla mikroskopet vid WGI var som ett systemkamera, fast man fick ställa in både fokus, astigmatism, sprida ljuset med kondensorer och som jag nämnde tidigare "sköta" exponeringstiden.
I ett elektronmikroskop har ljusstrålen ersatts av en stråle av elektroner. Deras våglängd är synnerligen liten, så upplösningen kan bli så bra som 0,07 nanometer. Därför är det möjligt att förstora ett preparat flera miljoner gånger, medan gränsen går vid cirka 1000 gångers förstoring med ett ljusmikroskop. Linserna i ett traditionellt mikroskop är av glas och i ett elektronmikroskop utgörs de av magnetspolar, som koncentrerar och avböjer strålen av elektroner, innan den träffar objektet.
