Bilderna:
Min far med sin dotter - min halvsyster
(Warszawa 1988).
Min syster är en DNA-spillra i mina bröders ögon
Min far tyckte inte det!
Min mor tyckte (trots alla problem) inte det!
Jag tycker också att hon är min halvsyster och då min mor och far har på inget sätt förkastat henne så bara p.g.a. det stöter jag inte bort henne.
Sorgligt men inte alls överraskande, tycker "mina giriga bröder" annorlunda.
Numera försöker de överrösta sitt dåliga samvete med argument - vi har inget DNA-bevis.
Det är bara pengar som ÄR familj och kärlek för dem, även stulna.
Något faderskapstest har aldrig gjorts när min far levde, men vare sig han (eller min mor) hade några tvivel på att han är far till barnet. Han har också betalat ett visst underhåll till modern och barnet med mina bröders vetskap.
Mina bröder tycker att 1/12 del av arvet som de bibehöll själva är det värt att förkasta henne!
"De som är bröstarvingar bara till den avlidne maken, s k särkullbarn, har rätt att få ut sitt arv genast vid den makens död. Särkullbarnet kan avstå från sitt arv till förmån för den efterlevande maken och får då samma rätt till efterarv som makarnas gemensamma bröstarvingar."
Barn har således alltid arvsrätt, oavsett vilken kull de är födda i.
