Två dagböcker som tog plötsligt slut: Adam Czerniaków och Janusz Korczak

Adam Czerniakow - Dagbok

Adam Czerniakow på sitt tjänsterum i Judenrat - Judiska rådets byggnad.

Adam Czerniakow och en SS-man i Czerniakows tjänsterum

1 Juni 1942 - De tyska filmare hade beordrat att upp till hundra män och kvinnor, hälften av dem från de högre skikten skall finnas tillgängliga och då de filmar i Rådets auditorium.
Auerswald ringde vid 15:00 ber om flera hundra personer till Treblinka.

19 juli 1942 - På morgonen vid Rådet. Otrolig panik i staden. Kohn, Heller och Ehrlich sprider skrämmande rykten, skapar opinion att allt är en falska propaganda. Jag önskar att det var så. Å andra sidan talas det om cirka 40 vagnar redo och väntar. Kohn hävdar att utvisningen kan börja redan i morgon klockan 20:00 med 3.000 judar från Male Ghetto. Han själv och hans familj gled undan till Otwock. Andra gjorde samma sak.

20 Juli 1942 - På morgonen vid 7, 30 på Gestapo. Jag frågade Mende hur mycket sanning det var i ryktena. Han svarade att han hade hört något. Jag vände mig till Brandt, också han visste ingenting. På frågan om det skulle kunna hända, svarade han att han kände inget sådant system. Osäker. Jag lämnade hans kontor. Jag fortsatte till hans chef, Kommissar Bohm. Han sa att det inte var hans avdelning men Hohmann kan säga något om ryktena.

Jag nämnde att enligt rykten, är deportationen att starta ikväll vid 7, 30. Han svarade att han skulle vara skyldig att veta något om det var på väg att hända.

Så ser i alla fall ut, men så gick jag till biträdande chef för avdelning III, Scherer. Han uttryckte sin förvåning höra ryktet och informerade mig om att han också visste ingenting om det. Till sist frågade jag om jag skulle kunna berätta befolkningen att deras oro var obefogad. Han svarade att jag kunde och att allt tal var rent nonsens.

Jag informerade Lejkin att offentliggörandet skall ske genom kvarterspolisstationer. Jag körde till Auerswald. Han informerade mig om att han rapporterade allt till SS Polizeifuhrer. Samtidigt gick First gick att träffas med Jesuiter och Schlederer, som uttryckte sin indignation och lovade en utredning.

21 Juli 1942 - På morgonen vid Rådet. Strax före middagstid får jag order av Säkerhetspolisen som beordrade mig att kvarhålla på mitt kontor de rådsmedlemmarna som finns för närvarande i Rådets byggnad. Snart var alla medlemmarna i rådet på mitt kontor gripna i grupper. Samtidigt de höga tjänstemän vid Provisioning myndigheten, med GEPNER rubrik i listan, var också i gripna.

Jag beslutade att stanna på Rådet fram till 06:00, efter att ha tagit dit min fru Felicja (Niunia) dit tidigare. Kvällen var lugn. Under natten dödsfall.

22 Juli 1942 - På morgonen vid 7, 30 till Rådet. Gränserna runt Male Ghetto var omgivna av en särskild enhet utom den vanliga.

Sturmbannführer Höfle, och hans folk kom vid 10:00. Vi kopplade bort telefon. Barnen flyttades från lekplatsen mittemot Rådets byggnad.

Vi fick höra att alla judar ska oavsett kön och ålder, med vissa undantag deporteras österut. Senast vid 16:00 idag  skall en kontingent av 6.000 personer lämnas för deportering. Och detta skall bli den minsta dagliga kvoten.

Vi beordrades att utrymma huset vid Zelaznagatan 103 för den tyska personalen som kommer att utföra, övervaka utvisningen. Sturmbannführer Höfle, ansvarig för deportationen kallade mig till sitt kontor och informerade mig om att för tillfället min fru var fri, men om deportationen skulle hindras på något sätt, skulle hon bli den första att skjutas som gisslan.

23 juli, 1942 - På morgonen vid Rådet. Worthoff från "Utvisning" kom och vi diskuterade flera problem. Han undantar yrkeselever från utvisning och makar av arbetande kvinnor också.

Worthoff  säger till mig att ta upp frågan om föräldralösa barn med Höfle. Samma sak med hantverkare. När jag bad om det antal dagar per vecka under vilken verksamheten skulle bedrivas, var svaret 7 dagar i veckan.

Genom hela staden, det är brådskande att starta nya verkstäder. En symaskin kan rädda ett liv. Det är tre på eftermiddagen. Hittills har 4.000 är redo att deporteras. Man har beordrat  att det måste finnas 9.000 fram till klockan 4.

Tjänstemän kom till posten och utfärdade instruktioner om att alla inkommande brev och paket att skickas vidare till Pawiak fängelset. (således inte längre delas ut).

SLUT

Senare samma dag, Czerniakow bestämde sig för att ta sitt eget liv, genom att svälja en kaliumcyanid piller. Innan han svalde pillret han skrev två brev, ett till sin hustru, ett till det judiska rådet som säger:

"De kräver att jag skall döda barn av mitt folk med mina egna händer.
Det finns inget annat för mig att göra, men dö ".

Czerniakow hustru Niunia överlevde kriget och gjorde dagboken tillgängliga, Jas deras ende son, flydde till Sovjet ockuperat territorium, inte överleva kriget.

Janusz Korczak - Dagbok

maj  1942
Det finns inget friskt ställe i min kropp.  Sammanväxningar, smärta, bråck, ärr. Jag faller sönder, steks, arbetar, lever.

22 juli 1942  
När Korczaks medarbetare, en äldre man, Arylewicz dog en tidig morgon på hemmet i gettot skrev Korczak 
Döden är inte svår, svårare är själva livet.
Mitt liv har varit svårt men intressant. Ett sådant liv bad jag i min ungdom Gud om, skrev Janusz Korczak i sin ”Dagbok” i Warszawas getto i juli 1942. 

21 juli 1942 Warszawa 

Imorgon fyller jag sextio tre eller sextiofyra år. Min far har under några år inte bryts sig om att söka födelsecertifikat för mig. På grund av detta upplevde jag några svåra stunder. Min mor kallade det för en klandervärd oaktsamhet: som jurist borde min pappa inte låta födelseanmälan att dra ut på tiden. 

Mitt namn är efter min farfar och farfars namn Hersh (Hirsch). Min far hade rätt att kalla mig Henryk, eftersom han hette Josef. Och även de andra barnen fick genom farfar kristna förnamn: Maria, Magdalena,  Ludwik, Jakub, Karol. Men tvekade och väntade. 

Jag är borde ägna mer utrymme åt min far: jag förverkligar faktiskt, det vad han sökte, hans drömmar, som som även plågade min farfar som ville åstadkomma de i så många år. 

Och mamma. Kanske senare. Jag är jo min mamma och pappa. Tack vare det vet jag förstår så mycket. 

Farfars far var en glasmästare. Jag är glad för det: glas ger värme och ljus. En svår sak är att födas och att lära sig att leva. Det återstår för mig en mycket lättare uppgift: att dö. Efter döden kan det återigen vara svårt, men jag tänker inte på det. Sista året, eller månad, eller en sista timmen. 

Jag vill dö med insikt och medvetet. Jag vet inte vad jag skulle säga till barnen som sista orden. Jag skulle kanske säga så och att, att de har full frihet att välja sin egen väg i livet. 

Klockan tio. Skott: två, flera, två ett, flera. Kanske är det mina fönster som är dåligt täckta. Men jag avbryter inte skrivandet. Tvärtom, tankarna lyfter (enda skott) lättare.

Sista dagen, dagen före deportationen till Umschlagsplats och döden i Treblinka skriver Korczak:

4 augusti 1942 Warszawa

Vattnade blommor, stackars barnhems växter, växter av det judiska  barnhemmet. Stekt av solen jord andades. 

En vaktpost ser på mitt arbete. Är det irriterad eller rörd av aktivitet i mitt rum klockan sex på morgonen? 

Står och tittar.  Med brett spridda ben. 

[...] Tidskrifterna, vilka jag samarbetade med, stängdes, gick i konkurs. 

Utgivare tog sitt liv då han blev ruinerad. 

Men allt det är inte inte för att jag är Jude, men för att jag är född i öst. 

Men det är en sorglig tröst  att även den stolta Väst mår inte så bra. 

Sådan tröst skulle kunna glädja, men gör inte är det. Jag önskar inte någon bli sjuk. Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör det. 

[...] Vattnar blommorna. Mitt skalliga huvud i fönstret, en så bra mål. 

Han har ett gevär. Varför står och tittar så lugnt? 

Han har inte fått order. 

Eller kanske han var i det civila, en lärare på landsbygden, kanske en notarie, gatsopare i Leipzig, eller en servitör i Köln? 

Vad skulle han göra om jag nickade till honom? Hälsade tillbaka vänligt med handen? Kanske vet han inte ens att det är så som det är? 

Han kunde ha kommit bara från fjärran först i går ...