Vita bussar och Jud Süß - Nazisttransporter till Sverige i krigets slutskede - Kristina Söderbaum, nazisternas Marilyn Monroes resa/flykt till Sverige

Veit Harlan och Kristina Söderbaum i Lübeck i april 1945. Veit Harlan producerade och Kristina Söderbaum medverkade i ett flertal av hans antisemitiska filmer, inte bara den mest mycket grova ”Jud Süss”. De stannade i Nazitysklam ända tills dess undergång och tycks ha flytt till Sverige mha Vita bussar i april-maj 1945.

Jud süss filmen, från 1940, är en av de mest kända antisemitiska filmer som har gjorts. Läs bara de engelska översättningarna. Kristina Söderbaum till vänster blir snart våldtagen av en jude.

Jud süss filmen, från 1940, är en av de mest kända antisemitiska filmer som har gjorts. Den räknas in bland cirka 40 andra så kallade förbehållsfilmer som på grund av sitt grovt rasistiska innehåll inte får visas utan särskilt tillstånd från stiftelsen Friedrich-Wilhelm-Murnau som äger filmrättigheter.

Kristina Söderbaum och Zarah Leander skänkte stjärnglans till detnazistiska filmdepartementet.
Förutom nämnda Jud suss gjorde svenska skådespelerskor "fantastiska roller" för att egga upp SS och popularisera antisemitesmen och rasismen.
Kristina Söderbaum och hennes make som producerade filmen hjälptes med flykten till Sverige med Vita bussar.

Zarah Leander var inte hjälpy av Folke Bernadottes Vita bussar då hon flyttade till Sverige redan 1943 (efter Stalingrad och slaget vid Kursk) - då visste man att Hitlers krigslycka vände.

Slaget vid Kursk var ett stort fältslag mellan Sovjetunionen och Tyskland sommaren 1943, under andra världskriget. Stora mängder pansartrupper deltog i slaget, som av många militära bedömare anses ha haft en större betydelse för utgången av kriget än vad slaget vid Stalingrad hade.

Det finns inga omständigheter att rehabilitera Kristina Söderbaum eller Zarah Leander bara att de har inte varit medlemmmar i NSDAP som t.ex. Ingrid Bergman gjorde! Deras görning var större bebräftelse än 1000 partilegitimationer.

Kristina Söderbaum var gift med den tyske filmregissören Veit Harlan och medverkade i ett flertal av hans antisemitiska filmer, inte bara den mest mycket grova ”Jud Süss”. Deras sista gemensamma filmen Kolberg spelades in precis som den första (”Jud Süss”) på direkt order av Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels.
Kolberg var den dyraste i Nazitysklands historia, med en budget på 8,8 miljoner riksmark. Den räknas även till en av de få filmer som haft större antal skådespelare än biografpublik. Filminspelningen 1943–44 krävde medverkan av uppskattningsvis 15 000 statister, Filmen var i färg och hade premiär den 30 januari 1945. Filmen visades då också också i det tyska rikskansliet efter utsändningen av Adolf Hitlers allra sista radiotal den 30 januari. Denna dag innebar 12-årsdagen av Hitlers makttillträde 1933.

Efter kriget anklagades Harlan (inte Söderbaum) för brott mot mänskligheten och ställdes inför rätta för denna film, men frikändes. Folke Bernadottes medverkan att använda Vita bussar som flyktväg för svenska och tyska nazister tystas ner alltjämt. Detta samtidigt då har p.g.a. tidig juderäddningglorifiering, glorifieras ännu mera för närvarande.

De-Nazified eler avnazifierad var en term som användes av de allierade. Det är helt säker att Ingrid Berman blev det redan under kriget. När det gäller Kristina Söderbaum och Zarah Leander är jag dock inte lika säker!

Sarkastiskt kan man säga attVita bussar var i början vita, ariska, i sina transporter fån Nazityskland till Sverige. På bilden Folke Bernadotte och Gestapomän som skulle skydda transporterna. Hela vägen till Sverige.

Sarkastiskt kan man säga att Vita bussar var i början vita, ariska, i sina transporter fån Nazityskland till Sverige.

Boken av Bernadotte Slutet som har givits ut så fort så att motorer på de danska och svenska Vita bussarna har nästan inte hunnit kallna. Slutet/Bernadotte angav också tonen och påverkade nog flera andra som var med i Vita bussarnas aktion och skrev egna skildringar och publicerade de med start 1946. eras egna minnesbilder är oftast en kopia av vad som angavs i Slutet.

I Svenska Dagbladets Årsbok 1945, under rubriken, Litteratur framkallad av världsläget står följande; Årets största bokframgång uppnåddes av Folke Bernadotte med »Slutet», där han berättade om sina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder. Utgivningsrätten hade innan årets slut sålts till sjutton olika länder, och enbart i Sverige hade boken tryckts i hundratusen exemplar. Hur skall man tolka denna aktion med den rekordsnabba utgivningen, översättningen och spridningen av boken. Recensioner av boken fanns redan dagen efter utgivningen i den engelskspråkiga pressen. Forskaren Sune Persson säger om Folke Bernadottes bok: ””Slutet” stämmer dåligt med vad primärkällorna har att berätta”. Men jag återkommer till tanken, hur mycket har de som publicerade sina alster efter Bernadotte påverkats av "storhet efter utgivningen" och innehållet i boken.