Vita bussar och Vita tåg där Röda korset gör anspråk på 3 960 räddade icke-skandinaver - Forskning och arkivdata behövs om tågen från Ravensbrück!

On April 24, Jewish prisoners were evacuated by train from Ravensbrück in the direction of Hamburg; they were told in the camp that, under the terms of an agreement with the Swedish Red Cross, they were due to be transferred to Sweden. As a result of mistaken Allied bombing, the train could not go on, and the prisoners were returned to Ravensbrück. On April 27, they were transported by cars to the Wöbbelin camp, then under construction.

Dawid (David) Rozenberg (Rosenberg) kom slutligen med UNRRAs Vita båten M/S Karskär till Malmö den 18 juli 1945.

Göran Rosenberg skriver om sin pappa Dawid (David i boken) Rozenberg (Rosenberg) och tågresan från Ravensbrück. Han skriver att hans far skulle evakueras med tåget norröver, mot Sverige men att tåget vände och fångarna var åter i Ravensbrück. Därifrån transporterades de till koncentrationslägret i Wöbbelin. Göran Rosenberg, precis som jag hittar inte riktig bland de evakueringståg eller spöktåg som lämnar Ravensbrück. Uppgifter saknas och forskare vill inte forska i det ämnet, leta fram sanningen.

Man hittar samma uppgifter om ett evakueringståg från Ravensbrück i Yad Vashem arkiv, sid. 20, som lämnade Ravensbrück den 24 april 1924. Yad Vashem uppgifter kan naturligtvis gälla samma tåg och vara hämtade ur Göran Rosenbergs bok där han citerar uppgifter som hans far skrev i ett brev. RK skriver att "deras tåg" lämnade Ravensbrück den 25 april.

Det fanns troligen ett antal evakueringståg från Ravensbrück. Precis som från Bergen-Belsen lägret där det sista tåget avgick från lägret bara timmarna innan förhandlingarna om övertagandet av lägret mellan tyskar och britter påbörjades. Fångarna i koncentrationslägret Ravensbrück befrias den 20 april 1945 av sovjetiska trupper. Då finns det enbart mellan 2 000-3 000 sjuka och döende fångar kvar i lägret, resten, bland de Göran Rosenbergs far har evakuerats.

Jag måste påpeka att evakuering var oftast en synonym till dödsmarscher och dödsevakueringar.

På internet finns ett slags Röda korsets Vit bok när det gäller Vita bussar och andra transporter i RK regi. Denna speciella Vita bok sägs ha kommit till på grund av "Motstridiga uppgifter har förekommit. Rollfördelningen mellan de olika aktörerna har ifrågasatts och debatterats. Uppgifterna om hur många som räddades med de Vita bussarna har varierat kraftigt. Det har heller inte klargjorts hur stor andel av dessa som var judar. Bland det allvarligas- te har varit att räddningsaktionens syfte och Folke Bernadottes roll har ifrågasatts."

Röda Korset Pdf fil är ett resultat av ett seminarium i maj 1998 i Stockholm. Inte bara om Vita bussar men även om transporter med tåg och andra färdmedel, bl.a. båtarna ”Lillie Mathiesen” och "Magdalena” direkt från Lübeck till Sverige.

I denna sammanställning gör RK anspråk på 3 960 räddade icke-skandinaver vilka kom som de själva skriver med ”spöktåget” som lämnade Ravensbrück 25 april och anlände till Lübeck natten till 29 april och vidare till Padborg i Dannmark den 30 april. Från Padborg har vidaretransport till Köpenhamn skett med annat tåg, sedan färja till Malmö. RK anser att denna stora transport var i "Röda korsets regi". Förutom en muntlig utsaga (som upprepas ständigt) så finns ingen känd dokumentation som tyder på det. Allt hände vid krigslutet. Barlin var omringad sedan den 16 april och det fanns bara en smal korridorer i syd-nordlig riktning som ännu inte helt intagits av de sovjetiska och de allierades styrkor.

Utöver de 3 960 kvinnor som kom till Padborg från Ravensbrück med ”Spöktåget I” kom ytterligare en tågtransport till Padborg (Spöktåget II) med 2 800 kvinnor den 2 maj. Detta tåg som RK beskriver det, "kom som en total överraskning" och var "ej i Röda Korsets regi". Kvinnorna på tåget som kom från Hamburgområdet omhändertogs av svensk och dansk rödakorspersonal och därefter fördes vidare med annat tåg via Köpenhamn och med färja till Malmö.

Tillbaka till det första spöktåget. I RKs "Vita Pdf. fil" skriver man följande vilket upprepas många gånger därefter utan att ange en källa. Man den citerade texten kallar snällt (behjälplige) SS-Sturmbannführer Fritz Suhren för "kapten Suhren". SS-Sturmbannführer Fritz Suhren var under åren 1942 till 1945 kommendant i koncentrationslägret Ravensbrück, beläget omkring 75 kilometer norr om Berlin:

När Svenssons transport anlände hade de vita bussarna i stort sett fullgjort sitt uppdrag i Tyskland. Fronten närmade sig snabbt och det stod klart att man inte skulle hinna klara evakueringen från Ravensbrück med de transportmedel som fanns. Man började därför förhandla med järnvägsmyndigheterna och med hjälp av lägerkommendanten, kapten Suhren, fick man tag på ett godståg med plats för 4 000 personer.

Harald Folkes/Åke Svenssons 1:a svenska busskolonn med 20 bussar anlände till Ravensbrück den 23 april 1945. Man lämnar Ravensbrück den 24 april, således samma dag som ett tåg "i Röda korset regi". Men det tåget tycks aldrig ha att Padborg och återvänt till Ravensbrück. Den 2.a Svenssons busskolonn lämnar Ravensbrück den 25 april. 

Man skriver i Röda korsets Pdf fil: Svenssons kolonn omfattar 25 svenska fordon. Kapten Folke anslöt sig till gruppen i Lübeck. Vid framkomsten till Ravensbrück beslöt man sig för att övernatta. Även här skiljer sig antalet åt. Några källor uppger att man kunde hämta 800 kvinnor, huvudsakligen fransyskor. Andra uppger att avsikten var att transportera 800 kvinnor men att i sista stund undanhöll tyskarna 14 kvinnor, varför endast 786 kvinnor kunde transporteras till Lübeck. Ytterligare en källa uppger 875 kvinnor.

Då det har anlänt 3 960 kvinnor med detta tåg bör det finnas tillräckligt med interviewer med de överlevande. Om inte i Sverige så i andra länder dit många av de överlevande åkte efter att ha fått vård i Sverige.

Om den andra tågtransporten skriver RK: den inte tillkommit som ett resultat av Bernadottes förhandlingar. Visserligen togs fångarna om hand av RK-personal efter ankomsten, men transporten till Padborg var inte i RK-regi.

 

Samtidigt så står det ingenstans att den första tågtransporten som anlände till Padborg var ett resultat av Bernadottes förhandlingar.  Det är möjligt att SS-Sturmbannführer Fritz Suhren ordnade en serie av evakueringståg och ett av de tågen hamnade i Lübeck och därefter i Padborg. 
 

Under gymnasieåren i Polen och därefter i Sverige har jag konfronterats med den förskönande och förenklande bilden av de Vita bussarna och Folke Bernadottes insatser. Den förenklade bilden som spridits över världen var att Vita bussarnas expedition var arrangerad huvudsakligen för att Rädda Judarna från utrotningslägren.

Folke Bernadotte reste till Nürnberg-rättegången att agera karaktärsvittne åt SS-Brigadeführer Walter Schellenberg. Detta för att vittna om att denne var en s k gentleman av ”den gamla skolan”. Detta gjorde att SS-Brigadeführer fick fängelsestraff istället för hängning och kunde efter 2 år i fängelset resa och bosatta sig i Schweiz. Till de schweiziska bankerna hamnade på nazisternas konton guld från de mördade judar och även de lösen i hård valuta som betalades vid frigörandet av grupper av judar ur koncentrationsläger och härigenom skapa en stor privatförmögenhet. Flera av koncentrationsläger hade speciella avskärmade avdelningar för judar som skulle kunna ingå i sådana transaktioner. Judarna tappade i värdet när fronten närmade sig Berlin. SS-Brigadeführer Walter Schellenberg fängslades i Dannmark och SS-Reichsführer Heinrich Himmler togs till fånga nära den tysk-danska gränsen.

SS är inte en förkortning för gamla SL - Stockholms Spårvagnar men för SS (Schutz-Staffeln). SS växte kraftigt under Heinrich Himmlers ledning. I Nazityskland kontrollerade SS bland annat polisväsendet (inkl. Gestapo) och hade ansvaret för koncentrationslägren. Waffen-SS som blev en militär sektion inom SS lydde endast under Himmler och Hitler och kunde därför inte kontrolleras av den tyska armén. 330 svenskar tjänstgjorde inom Waffen-SS. På bilden nedan från Warszawas getto förs kvinnor och barn med våld ur ett skyddsrum av soldater från Waffen-SS, 1943. De flesta fördes direkt till utrotningslägret Majdanek.

SS-Reichsführer Heinrich Himmler kohandlade med Folke Bernadotte som skulle framföra till de allierade att Himmler erkänner att Tyskland har förlorat andra världskriget. Himmler ville att de västallierade skulle göra gemensam sak med Wehrmacht mot Sovjetunionen. Ett möte med de västallierade 24 april 1945 blev det ingenting med men han träffade Bernadotte. Den 25 april möts väs och östfronten vid floden Elbe. Den 28 april får Hitler kännedom om Himmlers egenmäktiga förfarande och Himmler utesluts ur NSDAP och avskedas som chef för SS. Himmler inser att han inte kan återvända till det omringade Berlin och i ett sista desperat försök erbjuder Himmler general Dwight Eisenhower Tysklands kapitulation i utbyte mot att få slippa åtal och rättegång efter krigets slut. Eisenhower vägrar att ha någonting med Himmler att göra. Lika desperat som när han, dagarna innan, erbjuder Bernadotte att han kan ta alla koncentrationslägerfångar med sig till Sverige.

Boken av och om Bernadotte Slutet som har givits ut så fort så att motorer på de danska och svenska Vita bussarna har nästan inte hunnit kallna. Slutet/Bernadotte angav också tonen och påverkade nog flera andra som var med i Vita bussarnas aktion och skrev egna skildringar och publicerade de med start 1946. Deras egna minnesbilder är oftast en kopia av vad som angavs i Slutet.

Boken av och om Bernadotte Slutet som har givits ut så fort så att motorer på de danska och svenska Vita bussarna har nästan inte hunnit kallna.  Slutet/Bernadotte angav också tonen och påverkade nog flera andra som var med i Vita bussarnas aktion och skrev egna skildringar och publicerade de med start 1946. Deras egna minnesbilder är oftast en kopia av vad som angavs i Slutet.

I Svenska Dagbladets Årsbok 1945, under rubriken, Litteratur framkallad av världsläget står följande; Årets största bokframgång uppnåddes av Folke Bernadotte med »Slutet», där han berättade om sina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder. Utgivningsrätten hade innan årets slut sålts till sjutton olika länder, och enbart i Sverige hade boken tryckts i hundratusen exemplar. Hur skall man tolka denna aktion med den rekordsnabba utgivningen, översättningen och spridningen av boken. Recensioner av boken fanns redan dagen efter utgivningen i den engelskspråkiga pressen.

Direkt efter slutet trycktes ett flertal böcker. I SvD Årsbok 1945 står det följande:;  Den av greve Bernadotte ledda svenska rödakorsexpeditionen till de tyska koncentrationslägren, som resulterade i tusentals olyckliga människors räddning, skildrades eller belystes på det ena eller andra sättet i en rad böcker:

Åke Svenson: De vita bussarna.
Sven Frykman: Röda korsexpeditionen till Tyskland.
Hans Arnoldsson: Natt och dimma.
Gerhard Rundberg: Rapport från Neuengamme.

Warszawas getto, kvinnor och barn förs med våld ur ett skyddsrum av soldater från Waffen-SS, 1943. De fördes direkt till utrotningsläger som administrerades av SS.

There is a documentary film that shows the official identification of SS Lieutenant-Colonel Fritz Suhren by a Polish Army Officer who had been an inmate of Sachsenhausen concentration camp whilst Suhren was commandant of that camp. Suhren is then formally arrested by Major Rees, the Public Safety Officer of the 115th Detachment, Military Government of Germany, the unit that made the arrest. Suhren is put in a car and driven down refugee-filled roads in devastated Germany. The arrest is undated and the location unknown. The quality of the film is poor. Suhren was commandant of Ravensbrück Concentration Camp at the end of the war and was arrested by the Americans on 3 May 1945 when trying to barter his own release for that of Odette Sansom. This pistol is associated with Odette Sansom who, in 1946, became the only living female recipient of the George Cross. The award was made for her bravery under interrogation, after being captured by the Germans while working as a radio operator in for the Special Operations Executive in occupied France. She was subsequently incarcerated in Ravensbrück Concentration Camp. In May 1945 she persuaded the camp Commandant, Fritz Suhren, that it would be in his interest to drive her to the Allied lines. She took this pistol from him after he had delivered her into the custody of the US Army. Suhren was later hanged for war crimes.