Korczakowski dzień

W listopadzie miałem znów tzw. Korczakowski dzień. M.in. odezwał się do mnie (z polecenia) nieznany człowiek z prosba że by chciał mieć chociaż jedno zdjęcie Rózi Abramowicz, jego ciotki.

Dzien dobry Roman. :)

Nazywam sie L. Chodzi o sprawe mojej cioci Røzia Abramowicz, ktøra byla (pracowala) pomocnica Korczaka. Z tego co wiem poszla razem z Korczakiem na smierc. Moja matka i møj wujek (juz nie zyjacy) tez byli w domu Korczaka. Chcialem sie spytac czy nie ma gdzies jakis zdjec z moja ciocia z czasøw pracy u Korczaka?

Pozdrawiam serdecznie

L

Kazałem by zobaczył zdjęcia na moim blogu i dosłałem mu mailem jeszcze jedno portretowe. 

Ciekawe jest że czekał aż do wieku "przejrzałości" żeby zaczać szukać. Jego rodzice to też wychowankowie Domu Sierot.

Janusz Korczak with his staff in a summer camp at the Rozyczka farm in Goclawek, photographed in July 1933.. 

In the photo: 
Rozia Lipiec (seated on the left), Korczak, 
Ada Poznanski (seated second from the right), 
Rozia Abramowicz (seated on the right), 
Mania Liberman (standing on the left), 
Saba Leizerowicz (standing second from the right), 
and a man named Woba. 

Reizl Rózia Abramowicz, a former pupil who joined the staff of the Dom Sierot. She was among the teachers who accompanied the orphans on the deportation in August 5th, 1942.

The Sun in the mid of December - Stockholm

Stockholm’s shortest day is 21 December, 6 h 4 min 46 sec (approx.). 

Today, Stockholm sees the sun rise at 8.35 AM and disappear again at 2.47 PM, a miserly six hours, twelve minutes and nine seconds of light therapy, 

The longest day in Stockholm (21 June) stretches for 20 hours and 37 minutes, with sunrise at 3.31 AM and sunset at 9.08 PM.

The Lamp and it´s Shadow are almost at the same level

Sztokholm, róg domu naprzeciwko mojej kamienicy. Słońce w zenicie czyli w szczytowym punkcie swojego położenia, w grudniu tuż nad horyzontem.

Stockholm, corner the house opposite to my. The sun at its Zenith (the peak of its position). 

However, in the mid of December it means the sun is just above the horizon.

40 years since my first scientific publication

A FINE STRUCTURAL INVESTIGATION OF THE CHLOROPLASTS FROM THE ROOT OF LEMNA MINOR L.
Author: WROBLEWSKI,R.
Date: 1973
JOURNAL OF SUBMICROSCOPIC CYTOLOGY 5:97-105


40 years since my first scientific publication. It was send to the publisher in 1972. After this very first one I published more than 100, a.o. one Ph.D thesis in 1978.

What is the function of the Lemna minor - duckweed root? 

I think there are numerous functions as the 

Duckweeds are exceptional.  Duckweed in Polish Rzęsa drobna  and  in Russian Раска малая 

40 years since my first scientific publication.

Research has shown that duckweeds mostly absorb water and nutrients through the lower surface of the leaf (frond), not through the roots.


In the water, long duckweed roots use to be entangled with one another.  If one tries to gently pick up one plant or frond colony, often the result is to pick up several others whose roots are entangled with the first.  

In nature, this helps duckweeds to form loosely- connected mats on the water surface. Thus, provides the stability of entire colony and also help to keep the individual plants orientated rightside-up in the water as they encounter wind and water turbulance.  

The duckweed root is like a sea-anchor. A sea anchor does not touch bottom, but prevents a sailor's boat from drifting in the wind. 

What is special about the duckweed roots is that it contains chloroplasts. Chloroplasts are organelle bodies which contain pigments such as chlorophyll. They are photosynthesizing centers and are found in the cells of organisms that produce their energy from the sun. Normally they appear in leafs.

My Ph.D thesis with the electron microscopic micrograph of human skeletal muscle

Wenner-Grens Institut. Huvudentré. Bakom syns i snöyran Matteusskolan.

The Atlas of Biological Ultrastructure - two edition during seventies (1975 and 1978). The first publication in Swedish. It contained over 80 photographs taken in scanning and transmission electron microscopes. Front page is the picture of cilia from my boss and promotor Björn Afzelius. He was the one that described the human syndrome caused by immotile cilia (1976).
Biologisk Ultrastruktur med omslagssida fylld med cilier med det karakteristiska ”9 + 2” mönstret.


Björn Afzelius gav oss under 3-betygskursen i fysiologi ett par elektronmikroskopiska bilder att studera. De var fyllda med tvärsnittade cilier med ett tydligt 9+2 mönster. Men en del av cilier hade armar pekat medurs och andra och motsatt håll. Efter en halvtimme kom jag på lösningen. Bilden föreställde gällarna hos en fisk. Det var TVÅ gälar som låg intill varandra och då det var ett tvärsnittet var en del cilier ett medurs- medan de andra ett moturs arrangemang. Jag har svaret! Troligen var det faktum att jag fann lösningen på gåtan (1973) som gjorde att Björn antog mig som doktorand. 

Wenner-Grens Institut. Föreläsningsal och bibliotek samt festlokal, högst upp.

Min första publikation handlade om andmat. Således om Lemna minor, en växt som man finner på vattenytan. Min dåvarande chef vid Botaniska Institutionen vid Stockholms Universitet, prof. Folke Fagerlind tyckte att det var inte publicerbart mer än som ett 3-betygsarbete. Så fort jag lämnade Botaniska Institutionen i Stockholm och flyttade till Wenner-Grens Institut (Norrtullsgatan 16) så publicerade jag det i en engelskspråkig tidskrift som var med i Current Contents. 

Artikeln handlade om något så ovanligt som kloroplaster i rötterna. Jag fick ett par hundra förfrågningar, då såsom kort eller brev med posten om särtryck. 

Björn var min handledare under åren 1974-1978 då jag var doktorand vid Wenner-Grens Institut. Han tillhörde trots sin ringa ålder, den gamla typen av handledare. Vad betyder det.  Jo, de nya handledarna vill (läs: tvingas) att producera resultaten på löpande band och doktorander sätts in i redan fungerande långtgångna projekt där risken att misslyckas är minimal och avkastningen, den vetenskapliga produktionen är som störst. Studenter omvandlas till laboratorieassistenter eller som gruppen heter nuförtiden biomedicinska analytiker.

Björn var mycket upptagen vid den tiden med sin egen Kartagenerforskning. Han var också vid den tiden redaktör för en svensk populärvetenskaplig tidning. Allt detta bidrog att jag fick så fria händer. Samtidigt fanns Björn alltid till hands när man behövde honom. På den tiden fanns ingen internet och datoriserad sökning av vetenskaplig litteratur var i sin linda. Om man hade ett problem eller sökte efter en artikel så gick man till Björn. Efter en stund tänkande brukade han alltid gräva fram ett särtryck eller referens ur hans egna handskrivna kartotek.

Doktorandtiden var rätt så hektisk för min del. I början hade jag min blivande fru som gick i gymnasiet att ta hand om, liksom föräldrarna, familjeekonomi (två extra jobb. I slutet två hundar, Ami och Nasza och dottern Natasha om höll på att födas mitt under disputationen. Björn var mycket ängslig över det sistnämnda; Roman, Du går väl inte ifrån disputationen, försökte han försäkra sig om? Visst gör jag det! var mitt entydigt och ärligt svar. 
Björn Afzelius hade ett änglatålamod att rätta mina vetenskapliga manuskript. Jag skrev med jättelånga meningar, vilket är mycket vanligt i polskan. Björn styckade de långa meningarna till fyra, fem korta, träffande engelska.

Björns mest kända vetenskapliga insatser är undersökning av Kartagener's Syndrom, eller som den också kallas Primary Ciliary Dyskinesia. Björn kunde på ett tidigt stadium, innan alla andra biokemiska och molekylärbiologiska metoder var tillgängliga, fastslå att det var en avsaknad av små dynein armar som var orsaken  - en defekt i cilier och spermiesvansar. 

Hur korkade är de i Stockholms Stadshus

En nästan öronbedövande smäll vid den Ryska Ambassaden. Däcket blev platt och förstört. Först vill man att Stockholmarna skall cykla. Man bygger breda cykelvägar, stoppar bilflöde till minimum. Därefter så får cyklisterna klara sig på egen hand. Cykelolyckor tilltar. Kostnaderna att cykla dito. Det handlar inte längre om inbitna cyklister då p.g.a. den dåliga kommunikationen har vintercykling blivit allas transport sätt. Vintercykling är dock inte ett nöje!

Nu har vintern anlänt och med den också grusningen av cykelvägar. En åtgärd som är inte välkommen av cyklisterna då Stockholms Stad använder sig av livsfarligt grovt och vasst grus. Storleken på "grus-stilletter" överskred klart 10-12 mm.

Livsfarligt för att gruset orsakar punktering på cyklar. Om det vore bara punktering men cykelföre är dålig och gruset städas inte mellan varven varmed den bildar farliga grushögar som gör att man kan lätt tappa balansen.

Det vassa gruset Stockholms Stad använder tränger igenom däck och slang och så står man där med platt däck. Det handlar även om hård pumpade och dubbade vinterdäck! Således att skydda sig är att sätta  däck på cykeln. Däck med ett kraftigare mönster står sig något bättre emot de vassa stenarna men bara något bättre. Gruset är som glasbitar som skär även igenom tjockt gummi. 

Borde det inte finnas något annat mera passande grus att använda på cykelvägarna eller en blandning av salt och sand?

Visst finns det men sådant skulle inte synas i statistiken så Stockholms Stad struntar i det och skattebetalarna!

En annan t rundare typ av grus som inte orsakar den här typen av problem är dyrare. Därför får cyklister, bilister och fotgängare samma typ av grus. Fallen man på sådant så får man djupa sår där grusbitarna får plockas bort på sjukhusmottagningarna.

Nu, det finns inte något is- eller snötäcke och gruset ligger direkt på asfalten/isen och kan därigenom lättare tryckas in i däcket! Ett väldigt kantigt grus, för att det inte ska rulla bort och den gör det inte heller. Den stannar kvar och väntar på nästa cykeldäck och cyklist!

Den kommunala stenflisen på gång- och cykelbanor och vägar är för att förhindra halkolyckor men inte införa fallolyckor från cykel med följdskador. 

Cykelverkstäder kan nog rapportera ett tydligt uppsving av cykelpunkteringar. Men det är dyrt och besvärligt att laga en punka.  

Man använde ett väldigt kantigt grus, för att det inte ska rulla bort och den finns kvar även om det inte finns någon snö eller halka.

En Borgarmorgon i Stockholm

How BACCEPMAH (Wasserman) could be changed to Wajserman.

Pinsk fell to the Russian Empire in 1793 in the Second Partition of Poland. According to the Russian census of 1897, out of the total population of 28,400, Jews constituted 21,100 (approx. 74% percent), making it one of the most Jewish cities in Eastern Europe. My fathers family, BACCEPMAH (Wasserman) lived there.

German troops wearing Prussian spiked helmets entering Pinsk during WWI. On the left, a Jewish merchant in a horse cart.

Pinsk became part of the independent Poland in 1920 after WWI and a very short Polish-Soviet War. On March 5, 1919 the city fell to the Poles. Before that Germans were there for several years so my father had the opportunity to learn as a young boy, German as a fourth language. 

Pinsk became part of the independent Poland in 1920 after WWI and a very short Polish-Soviet War.

In 1939 Pinsk and the surrounding territories were occupied (again) by the Red Army of the Soviet Union's part the Hitler-Stalin pact that started World War II. At this time, the city's population was over 90% Jewish.

Many family names were changed when Poland become "independent" and Pinsk was again part of Poland. Many documents were written in Russian and Jiddish. When they were changed to Polish numerous changes appeared. 

So BACCEPMAH Wasserman could be changed to Wajserman... etc. The modern Russian alphabet consists of 33 letters uses letters from the Cyrillic script. Polish alphabet is based on the Latin alphabet, but includes certain letters with diacritics! So the changes from Russian to Polish were no straight forward!

My fathers and his sisters name was changed from Wasserman to Wajserman. The rest of the family had no "j" in their names.

In A Polish Declaration of Admiration and Friendship for the United States of America there are signatures of both my father and his sister as Wajserman

Volumes 7-13, bound in linen and adorned with Polish and American emblems designed by Jastrzebowski and Lenart , contain an estimated 500,000 signatures of teachers and students of about 1,000 secondary schools. Each sheet is decorated with a letterhead that reads "USA, 1776-1926, Szkolnictwo polskie w holdzie narodowi amerykanskiemu na pamiatke 150-lecia niepodleglosci Stanow Zjednoczonych" [The Polish Educational System in Tribute to the American Nation on the Occasion of the 150th Year of American Independence]. Many of the sheets are adorned with drawings and photographs of schools, students, and teachers.

Perhaps there has never been a more extraordinary gift given by one nation to another than the 111 volumes presented to the United States by Poland on the 150th anniversary of American independence. These volumes consist of a declaration of admiration (figs. 3 & 4) signed by an estimated 5,500,000 Polish citizens, representing more than one- sixth of the total population of Poland in 1926.

The idea of having the Polish people participate in celebrating America's holiday was introduced in February 1926 by the American- Polish Chamber of Commerce and Industry in Poland, established in 1921, and the Polish American Society, founded in 1919 by renowned Polish composer and statesman Ignacy Paderewski. These two organizations invited various government departments, the municipality of Warsaw, and other important Polish institutions and associations to appoint thirty delegates to a national Sesquicentennial Committee to determine an appropriate tribute.

The Committee decided to present the United States with a declaration expressing the esteem, gratitude, and friendship of the people of Poland. This remarkable document would include the signatures of the president of the republic, national and regional officials, religious authorities, members of social organizations, and faculty and students of the major universities, as well as millions of Polish schoolchildren.

A Polish Declaration of Admiration and Friendship signed a.o. by Polish the secondary schools in Pinsk

A Polish Declaration of Admiration and Friendship signed by Polish secondary schools in Pinsk. Fourth from the bottom Mojzesz Wajserman, klass III.

A Polish Declaration of Admiration and Friendship signed by Polish secondary schools in Pinsk. Fourth from the bottom, middle row, Chana Wajserman, klass II.

Document from the Warszawa University informing that Chana Wajserman will start her studies at the Department of Chemistry year 1932.

Origin - Ursprung - en fotografisk resa bland upplevelser och minnesbilder

Fick igår i min hand en intressant bok av Otmar Thormann.

Det speciella med boken/fotoalbumet är, liksom min blog, minst trespråkig och att Thorman försöker i den återskapa något som inte finns men ändå finns.

Det intressanta med honom är att han har tidigt "fotograferat i minnet" och lagt massa bilder i sitt minnesarkiv. Således många hans gråcellbilder framkallades aldrig. Trots att de exponerades för första gången för flera decennier sedan så har de efterexponerats och framkallats först i nuet, flera år efteråt.

Normalt efter att ha gjord en exponering så framkallar fotografen negativet. Den så kallad latent bild blir synlig. Otmar har haft massa latenta gråcellbilder inom sig.  Hans sett att få fram de är genom fotografin med en riktig ljuskänslig negativfilm. Han gör det dels att åka tillbaka till sin barndoms- och ungdomsstad, dels att avfotografera  egenkomponerade stilleben.

På samma sätt som Otmar Thormann har haft i minnet många bilder så har min mor burit en bild av sin far. Inga, inga bilder av honom har överlevt Förintelsen. Det fanns dock en bild av honom i min mors minnesceller. Hon har försökt ett flertal gånger förmedlat bilden av min morfar. Det skedde på gatan eller så pekade hon ut en programledare från vetenskapsredaktionen i svensk TV.

Otmar Thormann nya/gamla bilder handlar om portvakter, slakteri och köttaffärer med grishuvuden i skylt fönster. Han tar nya bilder med sin kamera och ser till att de är kopior av bilder i hans huvudet. Han slutar dock inte där, han övergår till stilleben som skall göra honom fri från sina tidiga upplevelser.