 |
| Syskonen. Gladys och Ivan Neumann transporterades från Ravensbrück med Vita bussar till Sverige. Här på beredskapssjukhuset förlagt till Borgarskolan i Malmö. |
 |
| Gladys Neuman skrev: Lägret Ravensbrück i Tyskland. Där badade alla, och alla kläder togs från oss. Mitt långa hår klipptes bort. Många andra klipptes också. Då alla var färdiga, gick vi till ett s. k. block. En sådan byggnad var delad i 2 avdelningar, A och B, och inredd som på bilden. Här var vi 150-200 personer. |
 |
| Gladys Neumanns bror Ivan på beredskapssjukhuset i Borgarskolan i Malmö fick en leksakshud i trä och USA - pin. |
Ivan Neumann på beredskapssjukhuset. Troligen Borgarskolan i Malmö. Han transporterades från Ravensbrück, ett tyskt koncentrationsläger med de Vita bussarna.
Han håller i en leksakshund (Briotyp) av trä med hjul. På sitt linne har han ett litet märke i form av den amerikanska flaggan. Förutom Ivan (på bild) 11 år kom samtidigt även hans syster Gladys Neumann 14 år. De kom from Ravensbrück till Malmö assisterade av två andra vuxna amerikanska Ravensbrückfångar; Berthe du Mont och Virginia Oliver från Nebraska. Berthe och Virginia var så kallade "Nacht und Nebel" fångar (Natt och Dimma). Se Peter Hores lista över amerikanska och brittiska kvinnor räddade i Ravensbrücklägret. April-maj 1945. Ivan Neumann fotograferades av KV Gullers. 1945 Studio Gullers (Acc.nr 1995/024, 2000/023, 2004/036, 2005/006): K.1592A) Nordiska Museets arkiv.
Enligt Peter Vig är bilden tagen på Borgarskolan där både Ivan och Gladys var patienter mellan 1-3/5, 1945. De flyttades sedan till Kristianstad och därefter till Diö. Som framgår av bl.a. Förläggningsjournalen från Diö, se nedan, kom syskonen till Sverige den 28 april 1945, se mera på www.shma.online |
Gladys Neumann (15 år) var född i Buffalo. Hon kom till sina morföräldrar till Ungern strax innan andra världskriget började. Hon fängslades och transporterades till koncentrationsläger under våren/sommaren 1944. I slutet av april 1945 transporterades hon med Vita bussar i Sverige. Påbörjade skolgången i Sverige i skolan i Diö (bilden). Gladys högst upp markerad med ett kors. Hennes berättelse i tidningen Lyckoslanten handlar om den mörka tiden i Europa. |
 |
| Syskonen Gladys och Ivan Neumann har från beredskapssjukhuset i Borgarskolan i Malmö förflyttats till en flyktingförläggning i Diö i Småland. Det står vid Gladys namn (längst ner på listan) att hennes pappa är amerikan. Platsen de kom ifrån är Budapest där barnens mormor och morfar bodde. Från förläggningen i Diö har barnen flyttats till en fosterfamilj, även den i Diö (Riksarkivet, Marieberg, Stockholm). |
 |
| Gladys Neuman (15 år) var född i Buffalo och troligen därför har man satt en illustration med Seneca indianer i förgrunden och en flicka med boll i bakgrunden. Hennes berättelse handlar dock om den mörka tiden i Europa. |
Jag trodde aldrig att man skulle hitta så viktig information om Förintelsen i en tidning om sparandet. En tidning som huvudsakligen vände sig till de svenska skolbarnen. Det handlar faktiskt om Lyckoslanten. Det allra första numret av Lyckoslanten gavs ut 31 oktober 1926 på Världsspardagen. Syftet med tidningen var att ge barnen fostran i ekonomiskt tänkande och handlande, något som gäller även idag. Den generation svenskar som gick i skolan i mitten av 1920-talet var inte bortskämda med egna tidningar. Lyckoslanten med roliga tecknade serier, tävlingsuppgifter, sömnadsbeskrivningar och tips för träslöjd. Hela 32 sidor i tvåfärgstryck, svart och rött, blev en succé bland både barn och föräldrar. Första numret hade en upplaga på 156 000 ex. Upplagan steg snabbt och uppgick 1940 till 490 000 därefter år 1950 till 700 000 ex. Tidningen existerar fortsättningsvis med fyra nummer per år av Swedbank och Sparbankerna och har en upplaga på 340 000.
Gladys Neumann, då en skolflicka i Sverige (år 1946) skrev i "Lyckoslanten" hur de blev tillfångatagna i Ungern och fick därefter:
" .... gå 30-35 km till fots, och på en vecka kom vi till Tjeckoslovakien. Där fick alla gå in i boskapsvagnar. I vår vagn var vi 100 personer. Vi fick mycket litet att äta och dricka. På en vecka kom vi till lägret Ravensbriück i Tyskland. Där badade alla, och alla kläder togs från oss. Mitt långa hår klipptes bort. Många andra klipptes också. Då alla var färdiga, gick vi till ett s. k. block. En sådan byggnad var delad i 2 avdelningar, A och B, och inredd som på bilden. Här var vi 150-200 personer.
När det blåstes appell, måste alla stiga upp. Vi låg alltid med de kläder på, som vi fått av tyskarna, och på dem var våra nummer fastsydda. Jag hade fått nummer 97.027. Vi måste stå i givakt från kl. 4 om morgonen till kl. 8-9. Vi stod i rader med 10 i varje rad. Även under den kalla vintern måste vi stå där. De små barnen måste mödrarna bära på armen. Barnen togs dock in efter en timme eller så. Jag fick mina fötter förfrusna, fast jag hade skor och strumpor. Men många måste stå i snön utan något på fötterna. Detta var straff för att...".
"...Vid 9-tiden fick vi svart kaffe men intet att äta. Ungefär kl. 1 fick vi 1⁄4 1 soppa kokt på kål eller rovor; inget kött, intet salt, intet bröd. Kl. 6 fick vi svart bröd; ingenting till, ej ens vatten. Vi fick hämta vatten i tvättrummet, men det vattnet ville vi inte dricka, för det var smittat med tyfus.
De kvinnor, som hade småbarn, behövde inte arbeta och inte heller barn under 14 år. Vi som inte arbetade måste stanna i våra bäddar. Vi låg 3 eller 4 i varje bädd. Min mor, min bror och jag sov i samma bädd. Det blev trångt, för bädden var endast 90 cm bred. Vi hade madrassen stoppad med halm; inga lakan. I början hade vi inte något täcke, men min mor bytte sig till en filt för en halv portion bröd. När vakten fick se det, tog hon den. Senare bytte mor dock till sig en ny. Det hände tre gånger, att min mor blev misshandlad av vaktfrun.".
Tack Peter Vig för tipset om "Spartidningen" med Gladys Neumanns fascinerade artikel! Särskilt tack till Lena Millinger som arbetade på Malmö Museum och var den som hade kontakt med Ivan 1998 när han var Sverige. Det var hon som letade upp den gamla Lyckoslanten från 1946 med Gladys artikel. Lena Millinger står som författare till en annan artikel i Lyckoslanten som publicerades 1998 som handlar om hennes möte med Ivan, Gladys bror. Gladys dog kort efter att syskonen flyttade tillbaka till USA.
Hela texten från Lyckoslanten
Gladys Neumann
Ja, det vill nog gärna bli för mycket av godsaker, biospring m. m. Det skadar inte, att någon gång jämföra med hur andra barn ute i världen kan ha det. Här ska ni få läsa ett sammandrag ur ett brev från en ungersk-amerikansk flicka:
Jag heter Gladys Jozefin Panna Neuman. Jag är född i staden Buffalo i U. S. A. 17 / 2 1931. Då jag var 3 år reste min mor, lille bror Ivan och jag till min morfar i Ungern. Sen dog min far i Buffalo, och så kom kriget.
År 1944 i mars kom tyska soldater till Ungern. I november måste alla engelska och amerikanska medborgare resa till tyska koncentrationsläger. Min mor, Ivan och jag måste varje dag gå 30-35 km till fots, och på en vecka kom vi till Tjeckoslovakien. Där fick alla gå in i boskapsvagnar. I vår vagn var vi 100 personer. Vi fick mycket litet att äta och dricka. På en vecka kom vi till lägret Ravensbrück i Tyskland. Där badade alla, och alla kläder togs från oss. Mitt långa hår klipptes bort. Många andra klipptes också. Då alla var färdiga, gick vi till ett s. k. block. En sådan byggnad var delad i 2 avdelningar, A och B, och inredd som på bilden. Här var vi 150-200 personer.
När det blåstes apell, måste alla stiga upp. Vi låg alltid med de kläder på, som vi fått av tyskarna, och på dem var våra nummer fastsydda. Jag hade fått nummer 97.027. Vi måste stå i givakt från kl. 4 om morgonen till kl. 8-9. Vi stod i rader med 10 i varje rad. Även under den kalla vintern måste vi stå där. De små barnen måste mödrarna bära på armen. Barnen togs dock in efter en timme eller så. Jag fick mina fötter förfrusna, fast jag hade skor och strumpor. Men många måste stå i snön utan något på fötterna. Detta var straff för att de inte stått stilla eller kommit för sent till uppställningen.
Vid 9-tiden fick vi svart kaffe men intet att äta. Ungefär kl. 1 fick vi 1⁄4 liter soppa kokt på kål eller rovor; intet kött, intet salt, intet bröd. Kl. 6 fick vi svart bröd; ingenting till, ej ens vatten. Vi fick hämta vatten i tvättrummet, men det vattnet ville vi inte dricka, för det var smittat med tyfus.
De kvinnor, som hade småbarn, behövde inte arbeta och inte heller barn under 14 år. Vi som inte arbetade måste stanna i våra bäddar. Vi låg 3 eller 4 i varje bädd. Min mor, min bror och jag sov i samma bädd. Det blev trångt, för bädden var endast 90 cm bred. Vi hade madrassen stoppad med halm; inga lakan. I början hade vi inte något täcke, men min mor bytte sig till en filt för en halv portion bröd. När vakten fick se det, tog hon den. Senare bytte mor dock till sig en ny.
Det hände tre gånger, att min mor blev misshandlad av vaktfrun (Kapo). En gång hade Ivan inte sin skjorta knäppt vid uppställningen, och då slog den tyska frun min mor flera slag i ansiktet med en gummibatong, så att hon blev blå och grön i ansiktet i flera dagar. Mor vågade inte ens skrika utan måste stå i givakt.
Min mor blev sjuk i mars månad och gick till sjukhuset. Sedan har vi inte sett henne.
När min mor var borta, fick vi en annan kamrat på vår bäddplats.
Den 28 april 1945 kom en tysk fru och sade: Alla amerikanskor och engelskor får resa hem. Jag och de andra trodde inte att detta var sant utan att vi skulle till gaskammare och krematorium. Men det var sant! Min bror och jag fick gå i de svenska busarna. Där fick vi genast paket med konserver, kött, ost, mjölkpulver samt choklad, russin och mandel.
När vi for från Ungern, hade mor sytt in 300 dollar i Ivans rock. Då mor kom till sjukhuset tog jag pengarna och gömde dem i min näsduk. Jag hade dem med i bussen, men då både Ivan och jag hade fått fötterna förfrusna, så att vi inte kunde gå, kunde jag inte själv ta hand om mina tillhörigheter, när vi skulle bada första gången i Danmark, dit vi anlänt. Därför lämnade jag påsen med konserverna från mig, och i den hade jag gömt mina sedlar. Men då jag badat, var mitt paket borta, också hade jag förlorat mina tillhörigheter, även pengarna. Jag vill också tala om att jag då vägde 25 kg. Nu väger jag 59 kg!
Efter många strapatser kom min bror och jag till Diö i Småland. Jag tycker bra om Sverige. Jag tror, att här är ett glatt folk och ett bra land. Det tror jag beror på att Sverige inte haft krig på över 100 år. Vi hade det inte bra i Tyskland, så jag är mycket glad att få vara i Sverige. Men jag tyckte ändå, att Ungern var bättre, för då var min mor också där.
Nöden i världen, särskilt bland barn, är ännu mycket stor. Låt oss spara och hjälpa till med vad vi kan!
 |
| Jag sökte på nätet efter Diö. Min uppmärksamhet riktades till ett vykort och en notis om pensionärshemmet med en grupp barn sittande framför hemmet. Kanske var bilden tagen på 1940-talet och inte på 1950-talet? Då skulle de sittande barnen kunna tillhöra flyktingarna. Mina tankar går till ett annat vykort och fotot taget 1925 i Stockholm där man ser Herman Göring med sin Karin i vänstra hörnan av bilden, se nedan. . |
