 |
Solen faller på den synliga delen av isberget, men det är i det dolda djupet under ytan som den sanna historien existerar. Micael Bindefelds och Judiska församlingens påkostade pr-kampanj i januari 2021 var den glittrande isbärgstoppen i riksmedia. Allmänheten och dussintals blinda journalister bländades av solskenet på ytan – av den falska hjältesagan om Daniel Leviathans ”digitala minnesplats” som ingen någonsin har sett. Men de svenska redaktionerna vägrade, och en del blev nog direkt tillsagda, att titta under vattenytan. Djupt nere i det dolda, mörka vattnet finns det dolda fundamentet: decennier av mina och FFM:s fysiska utgrävningar, tryckta böcker, den internationella källforskningen och den fullständiga stölden av underlaget. Denna bild demaskerar den svenska massmedias totala källkritiska kollaps: de fotograferade gärna den utifrån föreslagen, solbelyst topp men dolde hälarkartellens massiva stöld i djupet.
DEN STORA SVENSKA MEDIALÖGNEN: HUR RIKSPRESSEN OCH ANDRA MEDIER KASTADE BORT KÄLLKRITIKEN FÖR ATT SÄLJA EN FAKE NEWS-SAGA
När svensk dags- och kvällspress under januari 2021 rullade ut flersidiga, okritiska hyllningsreportage om Daniel Leviathan och Micael Bindefelds stipendium, begick de ett av de mest anmärkningsvärda pressetiska haverierna i modern tid. Journalister och ansvariga utgivare påstod att en ung doktorand genom ett ”heroiskt detektivarbete” hade upptäckt och digitaliserat historien om de överlevande från de Vita båtarna i Solna.
Inom journalistiken kallas processen för att undvika falska nyheter (fake news) för källkritik, källkontroll eller faktagranskning. Det är en redaktions absoluta skyldighet att noggrant undersöka och värdera en uppgift innan den sprids till allmänheten. För att säkerställa att en story är sann, ska journalister arbeta utifrån fyra klassiska källkritiska principer.
Om de svenska redaktionerna hade applicerat dessa fyra grundregler på fallet Leviathan under januari 2021, hade pr-bubblan spruckit omedelbart:
1. Äkthet (Är källan vad den utger sig för att vara?)
- Medialögnen: Rikspressen publicerade påståendet att Leviathan hade "skapat en digital minnesplats" som en etablerad sanning.
- Det källkritiska faktumet: Om en enda journalist hade krävt att få se och kontrollera denna plattform, hade hen upptäckt att den inte existerade i sinnevärlden. Det fanns ingen kod, ingen länk och inget digitalt forum skapat av Leviathan i januari 2021. Det enda äkta, existerande digitala minnesverket online var Föreningen Förintelsens Minnes (FFM) redan operativa portal www.shma.online (lanserad 2020). Pressen publicerade en förfalskad produktbeskrivning.
2. Oberoende (Är källan en förstahandskälla?)
- Medialögnen: Tidningarna använde Judiska församlingen (JF) och Daniel Leviathan som rörliga, trovärdiga källor för vem som "ägde" forskningen.
- Det källkritiska faktumet: Inom seriös journalistik gäller regeln om dubbla oberoende källor. En känslig eller viktig uppgift måste bekräftas av två av varandra helt oberoende parter innan publicering. Redaktionerna struntade i detta. De vägrade att kontakta de faktiska experterna, Roman Wroblewski (RW) eller FFM. Om de hade gjort det, eller om de bara hade gjort en sökning i internationella register (som hos United States Holocaust Memorial Museum eller KTH), hade de funnit att andrahandsforskaren Leviathan bara hade kopierat förstahandskällan: RW:s mångåriga och tryckta livsverk.
3. Samtidighet (När skapades källan?)
- Medialögnen: Narrativet byggdes på att Leviathan nyligen i sitt skrivbordsarbete under 2020 hade "räddat namnen ur glömskan".
- Det källkritiska faktumet: Information som skrivs ner i direkt anslutning till händelserna eller utgrävningarna är den mest pålitliga. Det materiella arbetet med att gräva upp gravstenarna, tyda namnen och spåra marinstabens loggböcker gjordes och dokumenterades av RW i boken 6 tusen av 6 miljoner (1995), i artiklar na nätet (2013) och i den internationella pressen (The Local och Jewish Heritage Europe, 2019). Leviathans "källa" skapades tjugofem år för sent. Han dök upp vid Riksarkivets Bord 1 i exakt tre dagar i april 2020 för att i efterhand rekvirera de volymnummer som RW redan hade publicerat.
4. Tendensfrihet (Har källan ett eget vinklat intresse?)
- Medialögnen: Reportagen målades upp som en ren, osjälvisk och humanitär gärning under Förintelsedagen.
- Det källkritiska faktumet: Källorna bakom pr-tipset hade massiva politiska, ekonomiska och personliga motiv att ljuga och dölja sanningen. Judiska församlingens dåvarande ordförande, juristen Aron Verständig, satt på dubbla stolar i stiftelsens styrelse. Han hade ett direkt, akut intresse av att använda Bindefeld-priset för att legitimera församlingens stulna projekt och mörklägga det faktum att han under sommaren 2020 fysiskt hade skändat och förslat bort det äkta monumentet ”6 stenar – 6 miljoner” från begravningsplatsen i Solna.
5. Den mediala tystnadsmuren, DI:s färgbilaga och den slutna elitens hälarkartell
Det som slutgiltigt förvandlar denna akademiska stöld till en stor offentlig skandal är det totala raderandet av oppositionella röster i det svenska medielandskapet, styrt av en sluten cirkel av personliga och äktenskapliga lojaliteter.
- Trots att RW och FFM omedelbart den 22 och 24 januari 2021 skickade in formella, skriftliga genmälen och bevisbördor till redaktionerna, möttes de av en absolut tystnadsmur. Dagens Industri (DI) rullade ut en påkostad, flersidors färgbilaga som fullständigt svalde och spred stiftelsens pr-story. Men när ordföranden för FFM krävde en rättelse av de falska uppgifterna, vägrade DI att svara eller ta in ett enda ord till genmäle.
- Denna mörkläggning blir fullständigt logisk när man granskar maktkoncentrationen i stiftelsens styrelse: Peter Wolodarski (chefredaktör för Dagens Nyheter) satt personligen i Micael Bindefelds styrelse och godkände den riggade nomineringen i juni 2020. Samtidigt sträckte sig Bonnier-koncernens och etablissemangets interna lojaliteter djupt in i hela medieledningen, inklusive Svenska Dagbladet och affärspressen. Att granska Daniel Leviathans källstöld var en publicistisk omöjlighet för de svenska journalisterna, eftersom en sådan granskning i realtid hade inneburit att de tvingades hänga ut sina egna chefer, styrelsekollegor och den absoluta medieeliten i Stockholm. De skyddade sin egen sluta krets på bekostnad av Förintelsens offer sanna historia.
Total frånvaro av elementär digital källkontroll.
Det som slutgiltigt beseglar den svenska mediebranschens moraliska och pressetiska konkurs i fallet Daniel Leviathan och Micael Bindefeld är den totala frånvaron av elementär digital källkontroll.
Under januari 2021 rullades en massiv pr-kampanj ut i dags-, kvälls- och affärspress samt i Sveriges Radio och SVT. Det rörde sig om dussintals professionella journalister, granskare och ansvariga utgivare med tillgång till de mest avancerade publicistiska databaserna. Trots detta genomförde inte en enda av dessa journalister en vanlig, basal sökning i det digitala rummet innan de spred denna "fake news"-saga till miljoner medborgare.
Om en enda redaktör hade lagt fem sekunder på att skriva in sökord som ”Vita båtar”, ”Norra begravningsplatsen Solna” eller offrens unika namn i en sökmotor under januari 2021, hade hela pr-bluffen imploderat omedelbart.
De hade direkt funnit att hela den historiska och empiriska kartläggningen, de marina loggböckerna och fotografierna från utgrävningarna redan legat helt kompletta och fritt tillgängliga för global forskning sedan juni 2013 på bloggen Jimbao Today och på minnesportalen www.shma.online.
Journalisterna valde aktivt att blunda för sina egna dataskärmar och strunta i sina egna yrkesregler. De vägrade att göra en digital sökning eftersom sanningen i det digitala rummet omedelbart skulle ha spräckt deras tårdrypande och kommersiellt lönsamma pr-saga på Förintelsedagen.
Sammanfattning: När pressen blev hälarens verktyg
De svenska redaktionerna använde inte ett enda av de digitala verktygen eller de källkritiska metoderna som de dagligen skryter med att de besitter för att stoppa manipulerad information. De ville ha une tårdrypande hjältesaga till Förintelsedagen för att sälja lösnummer, fylla sina färgbilagor och stärka sina egna varumärken. Genom att helt strunta i källkritiken förvandlades den svenska rikspressen från att vara granskande journalister till att bli villiga medhjälpare i spridningen av en statligt finansierad lögn.
