20de mars klockan 18.32 infaller vårdagjämningen - Våren börjar på norra halvklotet?

Enklast kan man beskriva dagjämningen som en av de två tidpunkter per år när jordens rotationsaxel befinner sig i 90 graders vinkel i förhållande till riktningen till solens mittpunkt. Den ena tidpunkten kallas vårdagjämningen på grund av att våren då anses börja på norra halvklotet och det blir allt varmare och soligare där. Den andra kallas höstdagjämningen eftersom då hösten anses börja på norra halvklotet. På södra halvklotet råder motsatsen. Under dessa två dygn per år råder en fullkomlig likhet världen över när det gäller hur lång dagen respektive natten är.

Jordens omloppstid kring solen eller tiden som går mellan två tillfällen när jorden passerar vårdagjämningspunkten, går inte riktigt ihop med ett kalenderår. Kalenderåret är ungefär 6 timmar för kort. Därför har vi en skottdag var fjärde år och tiden för vårdagjämning förskjuts sakta bakåt i tiden.

Alba - Den modige försvarare mot vargar! - Polski owczarek podhalański

Alba var min första hund.

Enligt rasbeskrivning så Polski owczarek podhalański kan troligen leda sitt ursprung tillbaka
till herdehundar som följde med de asiatiska stammar som invandrade till Europa för flera tusen år sedan. Hundarna användes främst till vakt och försvar mot rovdjur. Ursprungsrasen finns i Mongoliet och Tibet. Karpaternas bergsmassiv, eller Tatrabergen som området också benämns, har varit hemvist för vita herdehundar i sekler. Alla de omkringliggande länderna har i typ närstående varianter av vita bergs- och herdehundar. Polski owczarek podhalański har tidigare kallats för Tatrahund. Hundarna hade till uppgift att ha översikt över djurflockarna som oftast var fårflockar. De skulle varna för fara och om så behövdes också försvara flocken.
Min mor läste om det och brukade kalla vår valp för Den modige försvarare mot vargar! Hunden skall vara kraftigt och kompakt byggd och ge intryck av massa och rörlighet.

Det var min mor som såg den som valp och tog den hem. Det fanns flera förslag till namn bl.a. Różyczka som vårt hembiträde föreslog. Det avgjordes genom att man skrev alla förslag på små vita lappar och kastade framför valpen på golvet. Valpen tog lappen med namnet Alba (vit på latin). Alba blev inte så stor som hon kanske borde, hennes bror däremot, från samma kull blev en jätte av St:Bernardshunds storlek.

Jag har kvar, efter mer än ett halv sekel en konstig känsla som på sätt och viss förföljer mig. Det handlade om Albas första sommar.

Det blev inte en gemensam sommar, dvs min och Albas. Föräldrarna lämnade henne till en Pappas arbetskamrat. Hon skulle få det bra då denne bodde precis utanför Warszawadär Alba kunde springa fritt. Jag minns inte var tillbrinade denna sommar. Kanske var jag på kollo. Jag minns bara att jag åkte med buss 106 till Pappas jobb för att hämta hunden. Pappas arbete, ett bokförlag (Wydawnictwo MON) låg vid Grzybowska nr 77.

Det var en riktig återträff, min och Albas. Hon kände igen mig på direkten. Men hon var mager och ovårdad och hennes blick sa att hon hade det inte så bra.

Jag skämdes inför henne. Min Pappa gjorde det också. Vi sa inget. Vi visste att "vi gjorde fel". Den känslan har jag kvar idag. Jag förklarar för mig själv att jag som ett litet barn inte kunde bestämma men det räcker inte!  Minnet av den olyckliga hunden och en känsla av skam förföljer mig fortsättningsvis. 


Vi tog inte bussen hem trots att jag fick busspengarna. Vi gick hela vägen hem genom ett område som två decennier innan var det judiska gettot. Då visste jag inte det. När jag lämnade Polen och inte återvände efter semestern kände jag en skuld till Alba. Samma gjorde min far två år senare. Min moster Krystyna och hennes man Janusz tag hand om Alba som kunde springa fritt i deras trädgård vid Brodzinskiego 21.

Hur gammal var jag då jag fick Alba? Troligen 11-12 år. Jag minns min och Albas första vår då hon upptäckte vatten. Hon gick in och började promenera under vattnet för en kort stund. Därefter simmade hon!

Judas bröder och min Pappas dödsdag

Min Pappa kände aldrig ett penningbehov. Hans motto var Pengar bringar inte lyckan men stärker ens självkänsla (Pieniądze szczęścia nie dają ale wzmacniają samopoczucie).

Till skillnad från mina bröder var han aldrig girig. Vilken tur, tänker jag idag, på hans dödsdag, att han inte fick uppleva sina söners grymma girighet som gör de till så Judaslika. Utom på några punkter. Judas förstod till sist att han förrådde sin mästare och ville ge tillbaka pengarna. Han skämdes också för sin gärning!

Mina bröder har fortsättningsvis vare sig förstått sitt handlande, att de i sin penninglystnad har förrått vår far som var i så många år deras Mästare. Inte heller har de trots alla tidigare offentliga deklarationer gett tillbaka de pengar som tillhör min fars dotter, tillika min syster. De skäms inte heller! Skönt att min far vet inget om det!

Vintercykel

Nelly

 

Vilda Nelly

Det är vår Nelly som har pinnen. Här springer hon med en mörkare kompis på isen utanför Djurgården.

En Ryss, en Polack och en Jude - troligen en typisk historia

Judar i Polen före andra världskriget - 3 113 900

Efter andra världskriget sägs att vi var cirka 100 000.

Efter 6 dagars kriget stannade få.

Nu, när nästan hela generationen av Holocaust överlevande är borta börjar vi, second generation, tänka på vår uppfostrat i "that Poland". Ett uttryck som jag har använd sedan slutet av sextiotalet.

Var vi någon typ av curlingbarn som skulle få bra glid i livet men inte bara genom att man banade och borstade vägen framför oss men även genom att man såg till att föräldrarnas ögonsten skulle aktas för onödiga kollisioner.

Vad ansågs vara en kollision eller en ojämnhet på vår väg glättades till på olika sätt som kanske först nu efter en halvt sekel kan anses vara sofistikerade. Hur som helst så ger de mycket att tänka på.

www.nytimes.com/2010/02/28/world/europe/28poland.html?scp=5&sq=polish jew&st=cse

I en New York Times artikel kan man läsa om ett exempel från en tredje generationen som plötsligt fick veta om sitt ursprung och saddlade om från en neonazi skinhead till en ortodox jude.

Orsaken till ovanstående var troligen hans föräldrars (second generation - dvs sådana som jag själv) önskan att: Vad? Det är en fråga som plågar mig!
Killen i Warszawa förklarar sina föräldrars beteende: “My parents were the typical offspring of Jewish survivors of the war, who decided to conceal their Jewish identity to try and protect their family.”

OK, tänker jag på verben conceal - to prevent from being seen or discovered.

Vad gömmer sig bakom det att gömma och försöka glömma i andra generationen. Här tänker jag endast på de som vet om eller kan misstänka sitt judiskt ursprung.

Jag tänker på ett bråk i gymnasiet där en ryss (dvs en kille med ett ryskt efternamn) slog en jude - Jurek Lewi och en polack (med ett polskt klingade namn)- dvs jag själv bråkade. Jag kom till en undsättning av juden som slogs av ryssen då han var en jude och ryss var en judehatare. Jag försvarade juden och fick en kraftig smäll mot magen av ryssen men lyckades att svara med en rak vänster mot hans öra (tyvärr, lite svag) varefter ringde skolklockan och rasten samt bråket var slut. Jurek Lewi var svagast av oss, ryssen kraftigast och van med slagsmål, inte minst med sin tvillingbror.

Jag fick så småningom ana och därefter veta om mitt ursprung. Jag hann dock ta mitt körkort innan. Nyligen fick jag veta att den antisemitiska ryssen (det var det bråket handlade om) var också en jude. Konstigt bråk tänker jag nu när 45 år har passerat från händelsen i korridoren framför toaletten i gymnasiebyggnaden på Karowa 18 i Warszawa.

Fortfarande förundras jag över att jag har aldrig, på riktig, in på djupet frågat mina föräldrar eller kanske fått mina föräldrar att självmant berätta varför vi saknade far- och morföräldrar eller mer om deras liv under fyrtiotalet, samma fyrtiotalet av vilkets slutskede jag föddes.