The biggest Korczak drawing in the World - Korczak Monument

We just restarted the work with the Monument.

The artist, Justyna Bamba is making holes in a huge paper copy of her drawing. The raster is made of the manually cut holes ranging from 13 to 1 millimeter on the black painted paper. It makes the image. The negative raster technique will allow to look at the monument cut out of the metal also from the behind.

This particular drawing of the artist Justyna Bamba after the best-known photography of the Doctor is a main part of the Janusz Korczak monument. Korczaks eyes on the drawing are intense, may be a bit sad. Korczaks bald head disappears into white space of an open window.

Janusz Korczak i 100 redaktorów naczelnych Upartego Chłopca i Kajtusia Czarodzieja

Piszesz, czytasz, poprawiasz, znów czytasz i znów poprawiasz i ciągle widzisz błędy? Redaktor to i korektor który poprawia tekst wnosząc lub zabierając znaki interpunkcyjne, litery, wyrazy i zdania. Redaktor czuwa również nad ogólnym pięknem tekstu, jego klarownością, wdziękiem i stylem.

Redagowanie tekstów przez Korczaka a później redaktorów, najczęściej w wydawnictwie Mortkowicza były bardzo specjalne. Jeżeli chodzi o książki dla dzieci to miał Korczak silną grupę 100 redaktorów. Stu redaktorów naczelnych gdyż na ich uwagach Korczakowi najbardziej zależało pisząc książki dla dzieci.

Redagowanie książki to nie tylko nanoszenie w treści poprawek gramatycznych, stylistycznych, leksykalnych, składniowych, logicznych itp. Redakcja tekstu poprawa aby był lepiej przyswajalny i bardziej atrakcyjny dla odbiorcy - młodego czytelnika. 

Dlatego pierwsza grupa redaktorów Korczaka to grupa dzieci w tym samym wieka co przyszli czytelnicy. Rozpiętość wieku pierwszych redaktorów Korczaka siedem lat. Wszystko by sprawić, że całość zyskuje na czytelności.

Sala redakcyjna Korczaka to sypialnie na drugim piętrze w Domu Sierot na Krochmalnej.

Sala redakcyjna Korczaka to sypialnie na drugim piętrze w Domu Sierot na Krochmalnej 92.

Pamiętam opowiadanie mojego ojca - Pana Miszy (Pan Misza - Michał Wasserman Wróblewski) który pracował w Domu Sierot najpierw jako bursista a następnie jako wychowawca. 
Chodziło o redakcję książki Kajtuś Czarodziej. Do obowiązków bursisty należało przygotowanie dzieci do snu czyli i higiena osobista, przypominanie o wizycie w ubikacji a następnie uciszanie uspokajanie poprzez rozmowy czy opowiadanie. W małym pokoiku między sypialniami stało łózko dyżurnego.

Kajtuś Czarodziej drukowany w odcinkach w Małym Przeglądzie od 25 sierpnia 1933 roku

.

W sypialniach Domu Sierot odbywała się pierwsza redakcja książki Kajtuś Czarodziej. Pan Doktór czytał, a dzieci, na bieżąco redagowały. Oddzielnie czytał w sypialni dla chłopców i oddzielnie w sypialni dla dziewcząt. Nie miał jednak podziału redaktorów na grupy wiekowe. Dedykacja w Kajtusiu jest poświęcona chłopcom. 

Mój ojciec, Pan Misza narzekał:

Panie Doktorze Jeśli mam zostać na noc w sypialni to dzieci chyba bardzo długo spać nie bedą! Pan Misza opowiadał: Przecież tam były przecudowne rzeczy! Bajka która miała w jakiejś mierze uśpić te dzieci tutaj wywoływała wprost odwrotną reakcję.

Nie wiem czy są duże różnice miedzy Kajtusiem Czarodziejem wydrukowanym w Małym Przeglądzie w 1933 roku porównując z wydaniem książkowym z 1935 roku. Pierwszy rozdział wygląda identycznie, innych nie porównywałem.

Wspomnienia Hanny Mortkowicz-Olczakowej, córki księgarza i wydawcy Jakuba Mortkowicza i Janiny Mortkowiczowej, na temat redagowania Kajtusia też są bardzo ciekawe. Podobnie jak Igor Newerly wspomina wielokrotne redagowanie przez samego Korczaka. W czasie jednej z pierwszych korektur Kajtusia która robili Mortkowiczowie ze zdziwieniem odnaleźli Kajtusia który idąc aleją w Ogrodzie Saskim spotyka znane endeckie dziennikarki (Rabską i Moszczyńską - których Korczak nie cierpiał). Kajtuś Czarodziej robi zaklęcie i suknie dziennikarek nikną i one same paradują w krótkich obcisłych majteczkach. Wszystko w Ogrodzie Saskim, ulubionym miejscu Korczaka z okresu dzieciństwa i młodości gdzie spotykał się z rówieśnikami i starszymi kolegami. Ten dowcip Doktora został "zredagowany" przez Mortkowiczów, czyli zabrany!

Kajtuś Czarodziej robi zaklęcie i suknie dziennikarek nikną i one same paradują w krótkich obcisłych majteczkach. Wszystko w Ogrodzie Saskim, ulubionym miejscu Korczaka z okresu dzieciństwa i młodości gdzie spotykał się z rówieśnikami i starszymi kolegami. Ten dowcip Doktora został "zredagowany" przez Mortkowiczów, czyli zabrany!

Inna książka Korczaka która miała stu redaktorów z ulicy Krochmalnej to jego opowieść biograficzna "Uparty chłopiec - życie Ludwika Pasteura" która została wydana w 1938 roku. Krótki szkic dotyczący bohatera tego utworu, Ludwika Pasteura, Korczak opublikował jednak już w 1923 roku, być może jako odpowiedź na obchody przypadającej w 1922 roku setnej rocznicy urodzin uczonego.

Redakcja "Upartego chłopca" odbywała się podobnie jak Kajtusia Czarodzieja w sypialniach na drugim piętrze przy pomocy dziecięcego komitetu redakcyjnego.

Mój tata, Pan Misza opowiadał: 

Pan Doktor napisał ksiażkę "Uparty chłopak" (chłopiec) o Ludwiku Pasteurze. I tę książkę czytał wieczorem w sypialni, i żebyście wiedzieli jak dzieci poprawiały tą książkę! 

Korczak: Aha to ty uważasz że nie tak, 

No wiesz a może masz racje, trzeba się zastanowić. 

A to mówisz że nudne.

A może ty tego nie rozumiesz?

Dziecko: Nie! Ja rozumiem, tylko że to jest nudne!

Korczak: Jeśli nudne a ja uważam że potrzebne, 

to ja to trochę skrócę. 

Pierwsza redakcja "Upartego chłopca" odbywała się podobnie jak Kajtusia Czarodzieja w sypialniach na drugim piętrze przy pomocy dziecięcego komitetu redakcyjnego.

Moja kopia Upartego chłopca z dedykacją mojej mamy.

Uparty chłopiec - dedykacja Korczaka

Moja kopia Upartego chłopca z dedykacją mojej mamy.

Prawdziwi pierwsi redaktorzy Małego Przeglądu, tutaj już bardziej dorośli z Korczakiem na Krochmalnej 1934 r.

"Janusz Korczak - audycja dokumentalna w 20. rocznicę śmierci" audycja Radia Polskiego z 1962 roku.

Rok nadania audycji, 1962 to rok rozkwitu Komitetu Korczakowskiego. Nikt wtedy nawet nie myślał że za 6 lat Komitet nie będzie już istniał a wielu byłych współpracowników Doktora zostanie zmuszonych do opuszczenia Polski.

"Janusz Korczak - audycja dokumentalna w 20. rocznicę śmierci"

By wysłuchać naciśnij na tekst powyżej.

Audycja wspomnieniowa poświęcona życiu i twórczości pedagoga, pisarza, działacza społecznego Janusza Korczaka w 20 rocznicę jego śmierci. Zawiera:

1. Wspomnienia Hanny Mortkowicz-Olczakowej na temat zajęć w Instytucie Pedagogiki Specjalnej, odkrywczości utworów J. Korczaka.
2. Wspomnienia współpracownika J. Korczaka Igora Newerly na temat początków współpracy, cech charakteru doktora, charakteru współpracy z J. Korczakiem.
3. Wspomnienia współpracownik J. Korczaka, doktor Matyldy Temkin na temat nauki robienia opatrunków.
4. Wspomnienia wychowawcy w domu opieki, pułkownika Michała Wróblewskiego na temat czytania własnych książek dzieciom, wielkości J. Korczaka.
5. Wspomnienia współpracownika J. Korczaka, Stanisława Rogalskiego na temat wyglądu zewnętrznego J. Korczaka, choroby nóg.
6. Wspomnienia na temat nauki dzieci w czasie wojny.
7. Fragmenty utworów literackich Janusza Korczaka: - Prawidła życia pytałem raz w klasie...kim chcę być; - Wybór pism, tom 3. Całość ilustrowana muzyką.

Janusz Korczak i Szpitalik czyli SZPITAL DZIECIĘCY BERSONÓW I BAUMANÓW ul. ŚLISKA 51/SIENNA 60

Tekst Korczaka o szpitalu i warunkach  pracy - prawdopodobnie z 1908 roku.

Szpital został wzniesiony w latach 1876–1878. Działkę pod jego budowę zakupiły w 1873 r. dwa małżeństwa: Majer i Chaja Bersohn oraz Salomon i Paulina Bauman. Gmach wedle projektu Artura Goebla zbudowano na terenie położonym między dwoma równoległymi ulicami: Sienną i Śliską (stąd podwójny adres: ul. Śliska 51/Sienna 60).

Początkowo był to niewielki, piętrowy budynek, mieszczący zaledwie 20 łóżek dla chorych i pokoje dla lekarzy. W 1906 r. pracę w szpitalu podjął doktor Henryk Goldszmit znany jako Janusz Korczak. Pracował tam przez siedem lat, lecząc zarówno dzieci jak i dorosłych.

Snubbelafton (Stolpersteine Abend) hos Forum för Levande Historia - Inga kandidater till snubbelstenar i Stockholm

Vad är det vi vill inte minnas? Det klara svaret är: svenska och utländska nazister som bor eller besökte Stockholm. Se nedan bilder på Vita bussar som hämtade skyndsamt återvändande svenska nazistfruar och barn (tysksvenskar).

Slutanfallet mot Berlin börjar 16 april 1945. Buchenwald och Bergen-Belsen befrias under 11-15 april av de allierade. Under just den tiden har Sverige haft sin "Hämta Nazistfruar och barn" aktion som av många, okunniga uppfattas som en svensk aktion att "Rädda Judar"! "Hämta Nazistfruar och barn" aktionens transporter (Vita bussar) startade den 26 mars och pågick fram till den 20 april. Med den ankom cirka 1 400 kvinnor (svenska/tyska) och barn till Sverige. På svensk mark,  bilden visar "de ariska vita bussar" (här danska eller lokalbussar) med Gestapokillar i långa rockar och med hatt.  Bilden nedan: De lockiga blonda barn i bussen i den övre bilden som jag gjorde lite ljusare.

Det blev inga klara kandidater till snubbelstenar i Stockholm.
Jag lyssnade till snubbelafton hos Levande Historia.
.
Ingen har pekat ut en enda säker kandidat till snubbelstenar i Stockholm men alla inblandade var helt ense att man skall ha de.
.
Man även som stöd flög in en norrman som berättade om de i Oslo. Där har man haft ett underlag för att utöka konstverket snubbelstenar. Larsmo talade inte heller om några säkra judar i Stockholm och till sist så började de diskutera "nazismens offer" (romer, homosexuella m.l.) som föremål för de ev. snubbelstenarna.

Det finns nog ytterst få säkra namn. Fram till hösten 1941 skickades de tyska desertörerna, troligen antinazister, som sökte skydd i Sverige tillbaka enligt en hemlig instruktion utfärdad av Tage Erlander och Gustav Möller. Förmodligen blev de avrättade.

Ett år efter offensiven vid Stalingrad då Sverige och Europa blev på det klara att "krigslyckan vände". Bl.a. därför så i oktober 1943 räddades nästan alla de judar som befann sig i Danmark då kunde fly undan hotet av deportation till Sverige. Av Danmarks 7 800 judar (varav 1 500 var flyktingar från Tyskland och 1 300 var halvjudar) lyckades 7 220, samt 686 icke-judiska makar till dem fly över Öresund med hjälp av både svenskar och danskar. Vi får inte glömma de norska judarna som kom över gränsen till Sverige. Slutanfallet mot Berlin börjar 16 april 1945. Buchenwald och Bergen-Belsen befrias under 11-15 april av de allierade. Under just den tiden har Sverige haft sin "Hämta Nazistfruar och barn" aktion som av många, okunniga uppfattas som en svensk aktion att "Rädda Judar"! "Hämta Nazistfruar och barn" aktionens transporter (Vita bussar) startade den 26 mars och pågick fram till den 20 april. Med den ankom cirka 1 400 kvinnor (svenska/tyska) och barn till Sverige. På bilden "de ariska vita bussar" med Gestapokillen i hatt. Flera andra Gestapomän till höger i den övre bilden. Nedan lockiga blonda barn i bussen ovan i bilden som jag gjorde lite ljusare. Så nog har Sverige en koppling till Förintelsen, på flera sätt.....

Sanningen om de Vita bussarna kom fram till bredare kretsar tack vare Ingrid Lomfors, nu överintendent vid Levande Historia. Hon kritiserades då för det av flera, bl.a. av före detta fångar som hämtades då. Tyvärr, så kunde de som flera överlevande sin egen historia men inte helheten och blev jätte upprörda när de fick läsa sanningen 50 år efter räddningsaktionen. Historiker och akademiker är rätt så fria människor. Numera är dock Lomfors anställd av en statlig myndighet.

Under andra världskriget flydde sammanlagt uppemot 60 000 personer från det ockuperade Norge till Sverige. 6 000 män tilläts resa vidare till Storbritannien och Nordamerika för att ta värvning och få den önskade utbildningen. De övriga stridsvilliga unga männen utgjorde inledningsvis ett potentiellt säkerhetsproblem som tillfälligt löstes genom att sätta dem i läger* och i hårt fysiskt arbete i skogen eller med vägbyggen. 
*Efter det tyska nederlaget i Stalingrad som vänd krigslyckan till de allierades fördel beslöt så den svenska regeringen att tillåta läger för militär utbildning av norska flyktingar.

Efter kriget anklagades i Norge 92 000 personer för att ha gett tyskarna bistånd. 25 000 personer fick böter, 20 000 dömdes till fängelsestraff och 25 personer avrättades trots att dödsstraffet även i krigstid var avskaffat.

Av de kvinnor som haft umgänge med tyska soldater fängslades 14 000. 5 000 tvingades utan rättegång till tvångsarbete i ett och ett halvt år. Många av de cirka 10 000 barn som var resultatet av dessa förbindelser "tyskerunger".

Tyskertøs (tøs motsvaras av det svenska slampa) var en nedsättande benämning på de kvinnor i Danmark och Norge som hade sexuella förbindelser med tyska soldater under andra världskriget. Eventuella barn benämndes på samma sätt tyskerunger. 

Efter kriget blev kvinnorna utpekade för att vara kollaboratörer och en del av de fick rakade huvuden mm dagen då Tyskland kapitulerade. 

I Sverige de som kom Vita bussars aktionen "Hämta Nazistfruar och barn" registrerades och de ankommandes namn och listorna hemligstämplades. De eskorterades från Nazi-Tyskland till Sverige av Gestapo, som beskydd?!

Larsmos artikel i DN visar att det INTE finns några säkra kandidater till snubbelstenar.

An empty Korczaks Orphanage during WWI and during WWII

Terrible emptiness and lack of Him The Only, Only one. I was just a child and at that tim I had feelings like a child

The story above is by the former pupil at Korczaks Orphanage Leonia Lengier Asz (Leonka Asz). The three pages she wrote  were aimed for the Korczaks Orphanage Weekly that started long time before the war (August 8, 1913) and was continued in the ghetto. She remembers the time when Korczak left the Orphanage in 1914 (WWI) with days of November 26-27, 1940 (WWII) when she as a grown up visited the Orphanage at the new address at 33 Chlodna str in the ghetto. At that time, Gestapo threw Janusz Korczak into the brutal Pawiak prison for several months and the Orphanage in the new building at 33 Chlodna str was run by Pani Stefa (Stefa Wilczynska).


During World War I, in 1914 Korczak became a military doctor with the rank of Lieutenant. He served again as a military doctor in the Polish Army with the rank of Major during the Polish-Soviet War.

Earlier, Korczak was drafted to the Russian army during Russian-Japanese war 1905-1906.

Stolpersteine eller snubbelstenar i Stockholm - Mer politik än verklighet

Det första stolpersteine finns redan i Stockholm. Det sägs att den är uppbruten och bevarad från självaste Vasagatan. Stenen eg. stenar finns vid ingången till Moderna museet på Skeppsholmen. Invid finns en sten med ett foto med underskriften »Leninmonument 13 april 1917«. Monumentet är tämligen okänt, men fotot är välkänt. Det visar hur Lenin vid sitt uppehåll i Stockholm under tågresan hem till Ryssland går över Vasagatan i sällskap med sina värdar borgmästaren Carl Lindhagen och vänstersocialisten Ture Nerman. Björn Lövins monument sattes upp sextio år senare, 1977.  Till minnet av ?

För entusiasten kan lämnas upplysningen att Lenin fortfarande är möjlig att beskåda "live", i sin gravkammare i Kreml, Moskva. Adressen, Röda Torget 1.

Det blev en artikel i DN om snubbelstenar i Stockholm av Ola Larsmo. Den kom som på beställning (?). Artikeln har en direkt koppling till dagens politik som skall förklara varför man inte utvisar eller utvisar. Implementera en skuldkänsla i den svenska befolkningen för den ytterst magra flyktingsmottagandet under Förintelsen. Kanske handlar det enbart om myndigheten Levande Historia som skall prestera.

En del politiker och myndighetsutövare tycks tro att bara de använder sig av orden som "värdegrund", "Förintelsen", "antisemitismen", mm och avslutar med "moralisk skyldighet" så låter det bra! 
Inget annat än äcklig populism, nu med judar som schackpjäser, de döda och de levande!

Szybilski var en av de åtta judar tvingades ombord på fartyget S/S Hohenhörn i Helsingfors.

Det finns inga grunder som stöder ideen med införandet av snubbelstenar i Stockholm eller Sverige. 

Larsmo nämner i sin artikel Hans Szybilski som huvudfigur i sina undersökningar.  Szybilski deporterades från Finland och var en av de åtta judar tvingades ombord den 6 november 1942 på fartyget S/S Hohenhörn i Helsingfors. Två dagar senare kom de iväg, och den 8 november utlämnades flyktingarna till tyska SS-män i Tallin.

I Helsingfors, vid Ulrikasborg nära Siljalineterminalen finns redan en minnessten "Apua anoavat kädet" på svenska ungefär "Armarna som ber om hjälp", och som jag nämnde förr så finns Hans Szybilskis  namn på den. 

I Helsingfors finns redan en minnessten "Apua anoavat kädet" på svenska ungefär "Armarna som ber om hjälp", och som jag nämnde förr så finns den vid Ulrikasborg nära Siljalineterminalen. 

De som överlämnades då till Gestapo var: Heinrich Huppert (född 26.11.1896 Wien, död: Auschwitz); Kurt Huppert (född 29.8.1931 Wien, död Auschwitz); Franz Olof Kollman (född 15.5.1941 Helsingfors, död Auschwitz); Georg Kollman (född 19.11.1912 Wien, död 3.10.1992 Israel); Janka Kollman (född 10.9.1910 Niregyháza, död Auschwitz); Elias Kopelowsky (född 22.9.1882 Ilgen, död Auschwitz); Hans Robert Martin Korn (född 26.6.1919 Bielitz, död Auschwitz); Hans Szybilski (född 29.8.1907 Elberfeld, död Auschwitz). Georg Kollman från Wien var den enda som överlevde. 

Två år senare, den 21 oktober 1944 sprängdes fartyget av en mina utanför Göteborg vid Stora Pölsan. 

Szybilskifallet har undersöks efter andra världskriget av den svenska  Sandlerkomissionen men vare sig den rapporten eller de vetenskapliga publikationer som finns att tillgå från Helsingfors Universitet ger en klar bild om honom. Särskilt under hans Sverigetid där han anklagades för spioneri.

Aksel Marcus Moritz, John Charles Moritz, Leif Idar Moritz, Sonja Ester Moritz f. Remann. Aksel Moritz var Sonjas man och hennes två söner hette Leif och John. De var 9 resp. 5 år gamla då de mördades i Auschwitz. Att sätta deras  snubbelstenar i Oslo är helt korrekt. Inte korrekt är att försöka dubblera stenen, t.ex. i Göteborg.

Vidare så nämner Larsmo i sin artikel Sonja Ester Moritz född Remann. Hon föddes i Göteborg, flyttade till Norge och bildade en familj i Oslo. Hon deporterades från sitt hem i Oslo, Calmeyers gate 15 och mha norsk polis sattes på en båt mot Stettin och efter tågresan till Auschwitz mördades där.

Hon var nog inte svensk medborgare när hon gifte sig i Göteborg. Detta trots att hon var född i Sverige. 
När det gäller Sonja Ester Moritz f. Remann så finns det redan en stolpersteine i Oslo vid Calmeyers gate 15B. Andra namn som bodde på samma adress är Gisela Bernstein, Richard Bernstein, Anna Rebekka Bodd, Jacob Bodd, Kaja Pauline Bodd, Manja Malke Bodd, Leon Eisen, Salo Flanter, Aksel Marcus Moritz, John Charles Moritz, Leif Idar Moritz, Sonja Ester Moritz, Gutman Nachemsohn, Hanna Nachemsohn, Henry Kalman Nachemsohn, Samuel Nachemsohn, Rosa Rotschild, Julius Schapow och Salomon Schapow. Aksel Moritz var hennes man och hennes två söner hette Leif och John. De var 9 resp. 5 år gamla då de mördades i Auschwitz.

S/S Donau i Oslo hamn och de deporterade judarna.

Man sätter bara en snubbelsten per person man vill minnas.

Att läsa om deportationen av judar från Norge: http://jimbaotoday.blogspot.se/2012/11/dagbocker-som-tar-plotsligt-slut-adam.html

Att läsa om Szybilskifallet: Den gemensamma kampen Samarbetet mellan den finska och den svenska säkerhetspolisen åren 1938-1941 av Viktor Rantala (2013), https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/44840/dengemen.pdf?sequence=1