Svenska myndigheter och politiker trivialiserar Förintelsen - Svenska Snubbelstenar ett sätt att förinta Förintelsen.

Var det ett hotell eller pensionat på Kungsholmstorg 6 som Erich Holewa tog in på under sin korta vistelse i Sverige då han sökte uppehållstillsånd? Han hade ett rum 3 tr upp och tillgång till telefon. Då han överträdde tiden som han skulle stanna i Sverige har kriminalpolisen satt honom på tget till Trelleborg och därefter på färgan till Tyskland. Nästa dag skulle Holewas återresetillstånd till Tyskland löpa ut.

Erich Holewas fullständiga ansökan om uppehållstillstånd i Sverige.

Sverige är inte ett Förintelseland. Inga judar har förts från Sverige till Nazityska koncentrations- och utrottningsläger.
Snubbelstenar skall markera de platser, oftast bostadsadresser varifrån judar deporterades.

Att sätta den typ av stenar vid hotell och pensionat i Stockholm där judisk-tyska handelsresande tillfälligt bodde är löjligt och oroväckande då det styrs av en av svenska regeringens myndigheter.

Detta förfarande nedvärderar naturligtvis de riktiga snubbelstenar i andra länder och trivialiserar Förintelsen.

Idag diskuterar jag "innehavaren till den första snubbelstenen" i Stockholm Erich Holewa.

I enbart nio (9) veckor bodde lagligt Erich Holewa vid Kungsholmstorg 6, tre trappor, på Nedre Kungsholmen. Enligt hans ansökan om Uppehållstillstånd ankom han till Sverige den 17 juni 1938. Han hade en tysk främlingspass med återresevisum som var gilltig till 20 september 1938. Erich Holewa hade i Sverige skrivit under en förbindelse, att han, ifall han inte får uppehållstillstånd i Sverige så återvänder han till Tyskland före den 14 augusti 1938. Hans vistelse i Sverige skulle vara då högst 9 veckor. I Tyskland bodde hans fru och son (hade en fast adress i Berlin).

Erich holewas ansökan om Uppehållstillstånd ankom till Socialstyrelsen den 5 augusti 1938.

Vad som hände därefter att han nekades uppehållstillstånd. Erich Holewa återvände inte till Tyskland till sin fru och son i Berlin. Det skulle ske före den 14 augusti 1938 som han skulle göra enligt den av honom underskrivna förbindelsen. Ytterliggare fyra veckor bodde han, då olagligt, vid Kungsholmstorg. Olagligt då han inte fullföljde den av honom underskrivna förbindelsen att han skulle lämna Sverige före den 14 augusti 1938.  Därför blev han den 29 september 1938 av den svenska polisen satt på tåget från Centalen och därefter på färjan från Trelleborg till Tyskland.

Ett år efter att Holeva har sökt uppehållstillstånd i Sverige bröt Andra världskriget ut (den 1 september 1939). Holewa som många andra tyska judar lämnade Tyskland och bosatte sig i Belgien. 

Innan dess så försökte han på nytt från Berlin ansöka om ett inresetillstånd och uppehållstillstånd till Sverige för sig själv och familjen. Den ansökan avslogs i november 1938 med samma motivering som förr men från svensk sida. Förutom de skäl de angav innan så fanns ett tillägg,  en anmärkning att Holewa inte fullföljde den tidigare av honom underskrivna förbindelsen att lämna Sverige inom föreskriven tid i augusti 1938 och var därför avvisad av den svenska polisen.

Var det ett hotell eller pensionat på Kungsholmstorg 6 som Erich Holewa tog in på under sin korta vistelse i Sverige då han sökte uppehållstillsånd? Han hade ett rum 3 tr upp och tillgång till telefon. Då han överträdde tiden som han skulle stanna i Sverige har kriminalpolisen satt honom på tget till Trelleborg och därefter på färgan till Tyskland. Nästa dag skulle Holewas återresetillstånd till Tyskland löpa ut.

I mars 1939 ansökte han igen om inresetillstånd, denna gång från Antwerpen i Belgien. I maj 1940 arresterades Erich och hans son på öppen gata i Antwerpen av belgisk polis. Detta skedde i samband med den tyska invasionen av landet. Erich och sonen fördes till interneringslägret Camp de Noé, 35 km söder om Toulouse i Sydfrankrike där hans son dog i februari 1942. Några månader senare har man transporterat judar med annat medborgarskap än franskt från  Camp de Noé till Drancy. Drancy var ett slags läger och transitpunkt i utkanten av Paris. Bland judar som förflyttades från  Camp de Noé till Drancy fanns Erich Holewa. I augusti 1942 deporterades han från Drancy till Auschwitz där han mördades. Samma månad deporterades Lotte Holewa från lägret i Malines i Belgien till Auschwitz.



Författaren Dan Korn skrev: De snubbelstenar som finns på den europeiska kontinenten, i Norge och i Finland, framför hus där människor bodde som därifrån deporterades till förintelselägren, är viktiga påminnelser om det oerhörda som hände, inte minst därför att det bara kunde ske därför att andra valde att inte se.

Något sådant hände inte i Sverige. Flyktingar sökte sig till Sverige och under 1930-talet och de första krigsåren avvisade Sverige de flesta. Sveriges handlande är inte någon ärofull historia. Men om man jämför den med de brott mot mänskligheten som då bedrevs av Nazityskland blir enda resultatet att man relativiserar Tysklands brott.

Jag anser att om Myndigheten för Levande Historia absolut vill spendera våra skattemedel så tycker jag att de kan finnansera tre (3) stycken snubbelstenar framför Holewas bostad i Berlin Tre snubbelstenar då Holewas fru och son dog också under Förintelsen). Vi skall komma ihåg deras tragiska situation i tretiotalets Tyskland, deras försök att fly, deras internering i lägren i Frankriket och Belgien och slutligen deras död i Auschwitz. Jag hjälper gärna Myndigheten Forum f. Levande Historia med fam. Holewas fasta adress i Berlin.

Finns det inga med historieexamen på Forumet Levande Historia? Bara politiker? I en UDs akt beskrivs den andres som tilldelades en snubbelsten - Kurt Moses förehavanden. Om man läser dokumentet och använder sig av samma typ av tolkning som Levande Historia gjorde när det gäller de tre snubbelsteninnehavare så var egentligen Mosaiska församlingen i Stockholm som "deporterade" Moses mor tiil Breslau (i Nazityskland) då de betalade hennes returbiljett. Då året var 1933 så var det också under "Förintelsen".

Exempel på två typiska platser där snubbelstenar har placerats.

Norska snubbelstenar
Norska judarnas snubbelstenar sitter framför deras forna bostäder inte framför pensionat och hotell som var tillfälliga boende och uttnyttjades av de tyska judarna i Stockholm. De norska judarna deporterades t.ex. från sina hem i Oslo med fartyg till Stettin i Polen och därifrån till Auschwitz där de mördades. Därför att sätta snubbelstenar i Stockholm vid tillfälliga boenden för de tyska handelsresande åren 1937 och 1938 är fel. 

Det var 26 november 1942 när den omfattande så kallade jøderazzian i Oslo startade. Både den norska polisen och Gestapo (och Oslo-taxi) deltog i aktionen som ledde fram till att sammanlagt 42 barn, 116 män och 188 kvinnor tillfångatagas. De fördes från sina hem ombord på ångskeppet SS Donau och transporteras till Stettin och till gaskamrarna i Auschwitz. Det är med all rätt att snubbelstenar finns framför de adresser varifrån de deporterades och mördades. Igen året var 1942, inte 1937.

Tyska snubbelstenar

I Berlin finns det ett otal snubbelstenar. Många av de avser tyska judar som har deporterats till stora getton i Polen, bl.a. till Warszawas getto. I Warszawas getto inspärrades de fram till Den Stora Aktionen under sommaren 1942 då de flesta judar i Warszawas getto förintades i dödslägret Treblinka. Deras snubbelstenar finns framför deras hem i Tyskland.

Före andra världskriget bodde 525 000 judar i Tyskland (ca. 0.75% av Tysklands befolkning) och i Österriket 191 000. Totalt efter Anschluss i mars 1938 i runda siffror 716 000. Många judar lämnade Nazityskland och bosatte sig i andra länder i Europa, många försökte resa utanför Europa. Efter Anschluss i Tjeckoslovakien kom ytterliggare 357 000 under den Nazityska regimens herravälde.

Trots terrorn och restriktioner enbart 36 000 judar lämnade Tyskland och Österiket år 1938 och 77 000 under 1939.

Fram till september 1939 har ca. 282,000 judar lämnat Tyskland. Österriket lämnade 117 000- Av de emigrerade 95 000 till USA, 60 000 till Israel (Palestina) och 40 000 to Stor Britanien. 75,000 emigrerade till Argentina, Brasilien, Chile, Bolivia och andra länder i Central- och Sydamerika. 18,000 tyska judar emigrerade till Shanghai.

När man i otober 1941 förbjöd tyska judar att emigrera fanns det kvar endast 163 000 judar kvar.

Karta över läger i Frankrike med markerade koncentrationsläger. Camp de Noé, 35 km söder om Toulouse och Drancy utanför Paris är markerade med stora aterisker *.

Dokument från SS till Resebyrån hos Deutsche Bahn - DB om transporter av statslösa judar från Frankriket.

Under 1941 skärptes den antisemitiska lagstiftningen som tillämpades i båda zonerna i Frankriket (Tyskockuperad och Vichy-kontrollerade). Fransk polis genomförde den första massarresteringarna i Paris i maj 1941 då 3.747 män internerades. Ytterligare två svep ägde rum innan det första deportationståget (godståg från franska staten järnvägar SNCF) började rulla i mars 1942.
Den 16 juli 1942 franska polisen grep, i Paris, 12.884 judar, däribland 4.501 barn och 5.802 kvinnor under en raid som blev känt som La Grande Rafle. De flesta tillfälligt internerades i en idrottsarena under eländiga. Efter några dagar avgick tågransporterna till gaskamrarna i Auschwitz.

Många historiker anser att ett värre brott begicks i Vichy-kontrollerade södra Frankrike, än i norra. I augusti 1942 var gendarmer skickades för att jaga utländska flyktingar. Men som det framgår av deportationslistorna sammanställda av den franska polisen så deporterade man på samma sätt barn med franskt medborgarskap som med polskt eller statslösa. Cirka 11.000 judar transporterades till Drancy som var den viktigaste transfer läger på väg till förintelsen i Auschwitz. Under 1942 sände tjänstemän 41.951 judar till Tyskland, även om deportationerna kom till ett tillfälligt uppehåll när vissa religiösa ledare varnade Vichyregeringen för eventuella allmänhetens reaktioner. Efteråt genomfördes arresteringarna mer diskret. 1943 och 1944, deporterades regimen 31.899 människor - det sista tåget lämnade i augusti 1944. Detta trots att den 6 juni 1944 de allierade steg i land i Normandie. De allierade trupperna intog Paris (25 augusti 1944). Av de totalt 75.721 deporterade, överlevde färre än 2.000.