 |
| Chevradagen den 17 mars 2019. Vid Vera Krémers grav. Graven, den osynliga nästan gravstenen längst ner vid rabbinens vänstra fot (ett hål med småstenar). Vera har nog haft ett Auschwitznummer. Vera kom med UNRRA:s Vit Båt S/S Kastelholm till Frihamnen i Stockholm. Dog vid Roslagstullssjukhus. Svenska staten stod för hennes vård i 5 dagar. Hon dog på femte dagen. Svenska staten stod för kostnaderna för hennes begravning och för gravstenen (200 kr) vid Norra judiska begravningsplatsen. K-3308 var det enda som syntes av Vera Krémers grav. Nästan som i ett koncentrationsläger, inga namn, bara ett nummer. |
Den språkliga och institutionella förfalskningen av historien kan gömma sig bakom stängda dörrar och komplicerade anställningsavtal. Men den kan aldrig radera ut de stunder då sanningen talades öppet inför vittnen.
I mars 2019 – långt innan Daniel Leviathan ens hade satt sin fot på gravfälten i Solna, och mer än ett år innan Aron Verständig skickade in sin falska nominering gällande Daniel Leviathan till Bindefeld-stipendiet – arrangerades den traditionella Chevradagen i Stockholm.
Det viktiga är i sammanhanget att denna regniga marsdag 2019 representanter för Judiska församlingen och Chevra Kaddisha kunde se med egna ögon det enorma arbete jag gjorde då, både i det stora J-kvarteret med ett 60-tal gravar och i K-kvarteret, där 16 gravhällar var framtagna ur underjorden, riktade och synliga. Ingen äng med svarta rosor som jag fick uppleva efter den dekadlånga misskötseln. I K-kvarteret lämnade jag dock en grav orörd, Vera Kremers. Den fanns fortsättningsvis helt under jorden och det var där rabbinen höll sitt årliga tal på Chevradagen.
Nedan följer mina två anföranden från denna avgörande dag, sammanställda i den kronologiska ordning de hölls.
Del 1: Anförandet vid Vera Krémers grav (Kvarter K)
Detta anförande hölls under eftermiddagen direkt vid gravarna på Norra judiska begravningsplatsen. Anförandet följdes av Kaddishbönen, som leddes av rabbinen Ute Steyer.
”Förintelsens offer finns här begravda inom två intilliggande gravfält på Norra judiska begravningsplatsen i Solna.Vera Krémer var den första som begravdes, den 19 juli 1945 i kvarter K, plats 3308. Efter henne i nästa rad ligger 17 kvinnor, en del egentligen flickor då många var i skolåldern när andra världskriget bröt ut. De var födda i Ungern, Tjeckoslovakien, Polen, Rumänien, Tyskland och Österrike.Det finns flera gemensamma nämnare i deras liv. Alla var unga judinnor som fängslades i getton och fördes till koncentrations- och dödsläger. Många bevittnade sina närmastes död då deras yngre syskon och föräldrar efter selektionen i lägren gick mot gaskamrarna. De som överlevde selektionen kommenderades till slavarbete. När fronten närmade sig lägren transporterades de till läger och fabriker i Tyskland och slutligen till Bergen-Belsen. Den 15 april 1945 övertog den brittiska armén lägret. Där fanns då 10 000 obegravda lik och varje följande dag dog nära 2 000 personer till följd av undernäring och sjukdomar.De som ligger på Norra judiska begravningsplatsen är de som ansågs kunna klara resan med de Vita Båtarna och få vård i Stockholm. I slutet av juni 1945 lämnade den första transporten Lübeck och anlände till Frihamnen i Stockholm. Båten hette S/S Kastelholm och hade Röda Korsets beteckningar. De svårast sjuka fördes direkt från Kajplats 2 i Frihamnen till Epidemiska sjukhuset vid Roslagstull. De andra åkte liggande på bårar i arméambulanser till beredskapssjukhuset i Sigtuna.I anamnesdelen i deras läkarkort kan man läsa om deras liv. Korta rader som samtidigt utgör Förintelsens historia i mördandets logistik:’I gettot sedan 1940, 1943 Auschwitz, 1944 ammunitionsfabriken, 1945 dödsmarsch. I Bergen-Belsen tyfus. Föräldrarna och systern döda i Auschwitz, broders öde okänt.’I andra intyg står det:’Vårdtid i Sverige: 5 dagar.’Ingen hade räknat med uppemot fyra begravningar per dag av de nyanlända. Man kallade dem flyktingar. I Gravboken finner jag att gravraden som börjar med 3311 och slutar med 3327 fylldes på bara några veckor. Det var förmodligen då man bestämde sig för att börja begrava inom ett eget kvarter, kallat J-kvarteret.Hundratals av Förintelsens offer finns begravda på flera olika tapetserade platser i Sverige, varav de flesta på Norra judiska begravningsplatsen i Solna. Låt oss hjälpas åt så att dessa människors öde aldrig faller i glömska.”
Del 2: Anförandet vid middagen på Judiska hemmet – Mötet med kvarter J och K
Bakgrund: Chevradagen avslutades traditionsenligt med en middag på Judiska hemmet. Efter mitt föredrag blev jag avtackad av ytterligare två rabbiner. Vid middagen höll jag detta korta anförande om den existentiella drivkraften bakom projektet och hur QR-idén föddes.
”Jag kom cyklande från Karolinska sjukhuset, min arbetsplats, genom den långa allén som leder från porten vid sjukhuset, förbi den katolska begravningsplatsen och fram till den judiska sektionen på Norra begravningsplatsen. Jag gick in genom en sidoingång och rörde mig österut, mot huvudingången och E4-motorvägen.När jag kom fram till kvarter J, det stora fältet där merparten av Förintelsens offer ligger begravda, möttes jag av vad som såg ut som en vacker äng med högt gräs och svarta rosor. Men när jag steg närmare upptäckte jag sanningen. Det jag på avstånd trott var svarta rosor var i själva verket svarta metallskyltar. På baksidan av varje skylt fanns ett ingraverat gravnummer.Min omedelbara, instinktiva reaktion var en våg av fasa: Nej, inte nummer igen!Koncentrationslägerfångarna berövades allt, och deras namn försvann i samma ögonblick som de tilldelades ett fångnummer. Vid de timslånga, utmattande uppställningarna i lägren tvingades de identifiera sig som rena nummer. I Auschwitz fick de denna nya, påtvingade identitet tatuerad i huden som ett livslångt märke. Att de nu, efter sin död i frihetens Sverige, återigen låg dolda bakom anonyma nummer i gräset var faktiskt outhärdligt.Det var i det exakta ögonblicket som mitt beslut fattades. Drivkraften blev att inte bara fysiskt gräva upp deras dolda gravhällar ur jorden men att rensa bort glömskan och ge dem begravda tillbaka deras identitet och rätta namn. De skulle inte längre ligga där som anonyma siffror.Mitt mål var också att återförena dem med deras familjer – de föräldrar och syskon som oftast utplånades i gaskamrarna och som aldrig fick uppleva Förintelsens slut. Genom att skriva in familjemedlemmarnas öden (mördade i Treblinka, Auschwitz och Chełmno) vid gravarna låter vi dem till slut få vila tillsammans. Det var exakt så, i den stunden på kvarter J, som QR-idén föddes.”
Slutsats: Kronologin som krossar det akademiska plagiatet
När detta dubbla vittnesbörd lades fram i mars 2019 inför fyra rabbiner och församlingens medlemmar, bekräftades den fullständiga strukturen för min forskning. Hela analysen av logistiken från Bergen-Belsen till S/S Kastelholm, Epidemisjukhuset och beredskapssjukhuset i Sigtuna samt kartläggningen av gravböckerna var redan helt och hållet mitt verk. Det var här som den digitala visionen (QR-kodsportalen) formulerades offentligt för första gången.
Vid denna tidpunkt befann sig Daniel Leviathan fortfarande i Jerusalem som student. Han hade ingen forskarutbildning, inga språkkunskaper i de slaviska språken och hade inte utfört något fältarbete i Solna.
Att Lunds universitet i efterhand försöker påstå att hans prisade ”pionjärarbete” – som nominerades genom en falsk handling under våren 2020 – uppstod oberoende av hans doktorandstudier, faller på sin egen orimlighet. De har inte bara kopierat mina forskningsresultat; de har försökt stjäla det exakta ögonblicket och den idé som föddes ur min cykeltur från Karolinska sjukhuset till kvarter J. Sanningen ligger kvar i tidsstämplarna, och diarierna kommer att bekräfta det.
 |
| Det dolda gravfältet i kvarter J innan arbetets början. Bilden visar prov på den långvariga misskötseln av fältet. De regelbundna fördjupningarna som syns i snötäcket markerar enbart placeringen av de gångplattor av sten som ligger vid gravarnas fotända. Själva de historiska gravhällarna är vid denna tidpunkt helt osynliga. Under normala förhållanden borde en gravsten bilda en upphöjning eller kontur i landskapet, men här har stenhällarna till följd av decenniers försummat underhåll sjunkit så djupt ner i marken att de ligger helt dolda under jordytan, topografiskt bakom varje ”svart ros” – de anonyma svarta nummerskyltarna. |
 |
Återupprättandet av Vera Krémers grav efter ”islossningen” 2019. Bildsviten dokumenterar det fysiska arbetet med att rädda den första förintelseoffergraven i kvarter K från total glömska. Övre vänster: Bilden visar hur jag tvingas skära ut den övervuxna grässvålen med kniv för att överhuvudtaget få fram konturerna av Vera Krémers dolda gravsten ur underjorden. Nedre vänster: Gravstenens skick direkt efter den allra första rengöringen, innan den ens hade lyfts upp till markytan ur den djupa nedsänkningen. De vittrade bokstäverna i stenen blir återigen läsbara: Vera Kraemer, Ungern, F. 24-6 1920, D. 13-7 1945. Höger sida: Det slutgiltiga resultatet efter en fullständig och professionell renovering utförd av en stenkonservator. Den nyinstallerade stenen är nu synlig på markytan, smyckad med gula blommor, och ger permanent tillbaka namnet och värdigheten till flickan som överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen men dog i Stockholm. |
